Vita soldater i finska inbördeskriget.

© Vapriikki Tammerfors

Finska inbördeskriget – blodigt broderkrig

I januari 1918 kastades den nybildade nationen Finland in i ett inbördeskrig som splittrade byar, städer och vänner. Från Sverige reste frivilliga för att strida med de vita, som även stöddes av Tyskland. Mot dem samlades de röda, socialisterna.

13 oktober 2018 av Niclas Sennerteg

Fänrik Einar Lundborg, en frivillig officer från Sverige, betraktade med förakt de tusentals finska rödgardister som hade kapitulerat efter slaget om Tammerfors, den största av drabbningarna under det finska inbördeskriget 1918. Han ansåg att de var »smutsiga, fula, vanställda« och var förvissad om att de inte skulle få leva länge till, skrev han i sin dagbok.

På flera håll i staden – vid stenmurar, utanför ett magasin på järnvägsstationen och vid de tidigare ryska kasernerna – ekade skotten när segrarna avrättade hundratals fångar.
Antingen sköts de spontant eller efter en summarisk ståndrätt.

»Jag var i tillfälle att se några arkebuseringar. Det gick ofta rått och grymt till. Den dödsdömde fick gå mot en brandmur, när han kommit ett stycke föll det dödande skottet, avskjutet bakifrån. Nästa livdömde fick gå mot den förres lik och han föll då han kommit ungefär en halv meter från den nyss skjutne, så att alla liken skulle falla i samma höjd. Så gick det för den ene efter den andre«, mindes Einar Lundborg.

Något medlidande med offren hade han inte, utan ansåg att hatet mot de röda var berättigat. Vita illdåd rättfärdigades för det mesta med att de röda också hade farit grymt fram.

Blodigt brödrakrig

Inbördeskriget i Finland varade i bara drygt tre månader, men var oerhört blodigt och skoningslöst. Det totala antalet dödsoffer uppgick till fler än 36.600 människor, enligt forskningsprojektet »Krigsdödade i Finland 1914–22«. 

Majoriteten av dödsoffren – drygt 27 000 – återfanns på den röda, förlorande sidan. Vart fjärde offer hade avrättats eller mördats av endera sidan – även här var de flesta av offren röda. I statistiken ingår även de fler än 11.600 röda som under månaderna strax efter inbördeskrigets slut dog på grund av undernäring och sjukdomar i segrarsidans fångläger.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Kriget 1918 var i många årtionden ett laddat tema i Finland och det är först under de senare decennierna som det har börjat uppstå ett slags samsyn om vad som egentligen hände.

Finland vann självständighet och kastades in i ett inbördeskrig i skärningspunkten mellan två konflikter: första världskriget 1914–18 och det myller av revolutionskrig som utlöstes av bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917.

Rysslands siste tsar, Nikolaj II, på besök i Helsingfors 1915. Han står i mörka kläder till vänster nedanför lyktstolpen.

© Helsingfors stadsmuseum

Finland ryskt storfurstendöme

När första världskriget utbröt tillhörde Finland sedan mer än ett sekel tillbaka det ryska imperiet. Det var ett storfurstendöme som fortfarande hade en särställning med en egen »ambassad« i Petrograd (som Sankt Petersburg döptes om till 1914), trots det impopulära förryskningsprogram som de tsaristiska myndigheterna hade satt igång i slutet av 1800-talet.

Under en stor del av världskriget var Finland en lugn avkrok långt från östfronten. Finska män blev inte inkallade och den finska ekonomin var god på grund av beställningar från den ryska armén. Ryska befästningsarbeten erbjöd dessutom gott om arbetstillfällen.

Från slutet av 1916 började dock situationen hastigt försämras på grund av de ryska militära nederlagen och en tilltagande inre upplösning i Ryssland. Livsmedelsbrist uppstod i städerna och den 15 mars 1917 tvingades tsar Nikolaj II abdikera på grund av det utbredda missnöjet. 

Tsaren efterträddes av en provisorisk regering som hade som mål att göra Ryssland till en demokratisk nation, men det allmänna folkliga missnöjet kom gradvis att växa även mot den nya regeringen eftersom den vägrade att dra ut Ryssland ur det olycksbringande kriget.

I Finland fick tsardömets fall omedelbara konsekvenser som samhället knappast var förberett på. En kombination av olika händelser och kriser under de följande månaderna placerade Finland på ett sluttande plan som inom mindre än ett år ledde till en öppen, väpnad konflikt mellan olika samhällsgrupper.

Lantdagen tog över

Olösta samhällsproblem, som till exempel en utbredd fattigdom i de lägre samhällsskikten, hårda arbetsvillkor i fabrikerna och brist på demokratiskt inflytande för mindre bemedlade på kommunal nivå kom upp till ytan och skärptes genom akuta kriser som till stor del berodde på kriget och på Rysslands sönderfall. 

En av dessa kriser hade med storfurstendömets politiska ledning att göra. Sommaren 1917 hade lantdagen utropat sig till innehavare av den högsta makten i Finland – det vill säga den makt som tsaren tidigare hade haft som storfurste av Finland. Det innebar i praktiken att Finland försökte kapa nästan alla statsrättsliga band till Ryssland, utom när det gällde utrikespolitiken och militären.

Demonstrationståg för åtta timmars arbetsdag, Helsingfors 1917.

© Arbetarrörelsens arkiv, Helsingfors

Kerenskij upplöste lantdagen

Den provisoriska ryska regeringen under Aleksandr Kerenskij accepterade dock inte detta, utan upplöste den finska lantdagen och utlyste nyval. 

Socialdemokraterna ansåg att den ryska åtgärden var olaglig och avgick ur regeringen, men valde ändå att ställa upp i det nya valet (vars legitimitet de alltså egentligen inte godtog). Socialdemokraterna var dessutom förbittrade på de borgerliga partierna som hade kovänt om lantdagens makt och börjat stödja det ryska beslutet att upplösa folkrepresentationen av rädsla för att socialdemokraterna skulle få för stort politiskt inflytande i ett självständigt Finland. 

I valet förlorade socialdemokraterna den absoluta majoriteten i lantdagen och en borgerlig regering tillträdde på senhösten 1917, under ledning av juristen och självständighetsaktivisten Pehr Evind Svinhufvud.

Socialdemokraterna radikaliserades

Vid det laget hade de radikala krafterna bland de finska socialdemokraterna vunnit
terräng och kraven på att inleda en revolution ekade allt högre inom partiet. Särskilt efter det socialdemokratiska valnederlaget, som medförde att de inte längre kunde införa socialism på parlamentarisk väg. 

De borgerliga partierna spjärnade emot alla krav från vänster på bättre levnadsvillkor, medan socialdemokraterna vägrade acceptera den nya maktordningen. Förutsättningarna för ett samarbete över dessa skrankor försvann.

Dessa politiska konflikter på högsta nivå var dock bara toppen av isberget. För den finska allmänheten var 1917 ett kaotiskt år med stora umbäranden och oroligheter. På grund av Rysslands inre upplösning drabbades Finland av hunger när importen av ryska livsmedel började sina. 

Dessutom förlorade tiotusentals finska arbetare jobbet när byggandet av ryska befästningar i Finland ställdes in och leveranserna till den sönderfallande ryska armén minskade.

Samtidigt skakades Finland av strejker, demonstrationer och andra oroligheter. Både i städerna och på landsbygden krävde fackförbunden och andra arbetarorganisationer bättre arbetsvillkor, kommunal rösträtt och tillgång till mat. Oroligheterna ledde inte sällan till våldsamheter och hotfulla situationer, men den gamla polisapparaten hade praktiskt taget upphört att fungera efter tsardömets fall. Finland stod därmed utan en laglig ordningsmakt.

Miliser bildades på båda sidor

På både den socialdemokratiska och den borgerliga sidan började beväpnade miliser dyka upp. Utåt sett var de till för att upprätthålla ordningen, men i praktiken ägnade de sig åt att skydda och genomdriva sina respektive gruppers politiska intressen. Atmosfären blev alltmer upphetsad och agitationen från båda sidor blev hätskare för varje vecka.

Ryskt kavalleri i Finland 1915.

© Helsingfors stadsmuseum


Under hösten 1917 tilltog det politiska våldet i Finland, särskilt i samband med en generalstrejk i november 1917 då ett trettiotal personer mördades, och bägge sidors miliser beväpnade sig alltmer. Den borgerliga sidans miliser blev så småningom kända som vita garden och den socialistiska som röda. De röda gardena bestod av de radikalaste elementen inom arbetarrörelsen och betraktade sig själva som den efterlängtade revolutionens kärntrupp.

Finsk självständighetsförklaring

I början av november 1917 tog Lenins bolsjeviker genom en statskupp makten i Ryssland. Genom detta hamnade Finlands relation till Ryssland i en helt ny dager för de finska borgerliga partierna. Dessa bildade samma månad en ny regering. Oron för vad ett bolsjevikiskt Ryssland skulle kunna ta sig till med Finland ledde fram till den finska självständighetsförklaringen den 6 december 1917 – alltsedan dess finsk nationaldag.

Deklarationen stöddes av de borgerliga, men inte av socialdemokraterna som, trots att även de önskade se ett självständigt Finland (till skillnad från några månader tidigare), nu ville att det skulle ske genom förhandlingar med Ryssland och inte genom ensidiga åtgärder från finsk sida.

Den 4 januari 1918 erkändes Finlands självständighet av Ryssland och strax därefter även av Sverige och några andra länder. Bolsjevikerna hade på pappret gett det finska folket full valfrihet och stödde samtidigt de finska socialdemokraterna. Lenins hållning vilade av allt att döma på taktiska skäl: om de finska socialisterna gjorde revolution var han övertygad om att Finland automatiskt skulle återvända till Rysslands famn.

Ryska soldater i Finland

Ett stort orosmoment för regeringen Svinhufvud var att de ryska militära styrkor som var stationerade i Finland, sammanlagt cirka 40.000 man, inte lämnade landet. Så skulle inte ske förrän Rysslands krig mot Tyskland var över, lydde beskedet från Petrograd.

Eftersom de revolutionära stämningarna genomsyrade de ryska garnisonerna även
i Finland befarade den borgerliga regeringen att finska socialister skulle lockas att göra revolution med stöd av ryska trupper. 

Den allt starkare radikaliseringen inom arbetarrörelsen, som bland annat visade sig i de röda gardenas snabba tillväxt, var ett annat orosmoment. Samtidigt stod den nyfödda staten utan fungerande polismakt och försvar.

Gustaf Mannerheim var officer i ryska armén innan han fick uppdraget att organisera regeringstrupperna och leda den vita sidan i inbördeskriget.

Gustaf Mannerheim får befälet  

Den 12 januari 1918 beslutade lantdagen mot socialdemokraternas vilja att skapa en ordningsmakt. Socialdemokraternas motstånd berodde på deras farhågor att den borgerliga regeringen bara var ute efter att kuva arbetarrörelsen.

Fyra dagar senare gav Svinhufvud uppdraget att leda regeringsstyrkorna till en för allmänheten helt okänd kavallerigeneral som i tre decennier hade tjänat i tsarens armé. Han hette Gustaf Mannerheim och hade under det revolutionära kaoset hösten 1917 under stora äventyrligheter tagit sig hem till Finland, där han erbjöd den nya regeringen sina tjänster.

Som den finske historikern Henrik Meinander påpekar i sin Mannerheimbiografi stod sannolikt inte ett fritt Finland högst på den nyanlände generalens agenda – hans lojalitet gällde först och främst den ryske tsaren och hans ärende tycks ha varit att hindra revolutionen från att nå hans hembygd. Först i efterhand utmålades Mannerheim av den vita propagandan som en helgjuten självständighetsivrare och landsfader.

Vita gardena blev regeringsarmén

Under januari 1918 blev den politiska atmosfären i Finland alltmer spänd och en revolution verkade stå för dörren. Den 25 januari förklarade regeringen att de vita gardena hädanefter utgjorde regeringens armé, vilket indirekt över en natt gjorde de röda gardena olagliga. Även om det beslutet inte blev känt förrän efter inbördeskrigets utbrott användes det av den röda propagandan för att utmåla revolutionen som en ren försvarsåtgärd mot den vita sidans ränker.

Mannerheim hade satt upp sitt högkvarter i norra Finland, där den vita sidan hade starkast stöd, och där han befann sig utom räckhåll för de rödas starka fästen i södra delen av landet. Under dessa dagar fattades också det ödesdigra beslutet om att inleda revolutionen av den radikala falangen som hade fått övertaget över den demokratiska i socialdemokraternas partiledning.

Inbördeskriget startas på båda sidor

Av en ren slump kom båda sidor – ovetande om varandra – att gå till aktion nästan exakt samtidigt. Mannerheim hade gett order till de vita gardena, skyddskårerna, i norra Finland att börja avväpna de ryska garnisonerna i Österbotten under natten mot den 28 januari. En rad framgångsrika överrumplingsaktioner gav den vita sidan ett betydande tillskott av militära vapen.

Rödgardister från Tammerfors poserar framför kameran, vintern 1918.

© Vapriikki Tammerfors

Vid elvatiden på kvällen den 27 januari 1918 tändes en röd lanterna i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Det var signalen till de röda gardena i staden att den socialistiska revolutionen hade inletts i den nyfödda staten Finland. 

Nästa morgon hade beväpnade rödgardister tagit kontrollen över alla viktiga myndigheter och byggnader runtom i staden. Även på de flesta andra håll i södra Finland, som var mer industrialiserat än de norra delarna av landet, gjorde sig de röda gardena till herrar. Vissa av de vita skyddskårerna som fanns inom det röda området försökte gå under jorden i väntan på bättre tider. Andra fann sig omringade i hårda strider mot numerärt överlägsna revolutionsstyrkor.

Regeringen flydde till Vasa

Ett misslyckande för de röda var att de inte klarade av att gripa någon medlem av den borgerliga regeringen, eftersom ministrarna antingen gick under jorden eller flydde norrut till Vasa, som blev den vita sidans huvudstad under inbördeskriget.

Under inbördeskrigets första dagar skedde en kapplöpning om viktiga knutpunkter och
orter. Striderna koncentrerades till vägar, städer och samhällen eftersom det tjocka snötäcket till en början gjorde skogar och annan terräng oframkomlig. Varken de röda gardena eller de vita skyddskårerna var förberedda på ett regelrätt inbördeskrig. Miliserna var i allmänhet relativt små, dåligt utbildade, odisciplinerade och skralt beväpnade.

De vita skyddskårerna bestod vid krigsutbrottet av cirka 40.000 man, men det fanns bara 9.000 gevär. På motståndarsidan fanns det cirka 20.000 beväpnade rödgardister och lika många som ännu inte hade fått något vapen. Uniformer var sällsynta och de flesta identifierades genom de röda eller vita band och märken som de bar på sina civila kläder.

Fronten stabiliserades snabbt i en östvästlig linje som grovt räknat gick från Östersjön till Karelen, medan båda sidor rustade sig för fortsättningen. 

Vita sidan fick övertag

Bakom den vita fronten, som försvarades av en brokig samling skyddskårer, byggde Mannerheim med hjälp av värnplikt och vapenleveranser från utlandet upp en reguljär armé som skulle sättas in i en stor, krigsavgörande offensiv. Den vita sidans styrkor fick snart ett övertag eftersom de var bättre ledda än de röda gardena, som nästan helt saknade befäl med militär utbildning och erfarenhet.

Ammunition delas ut till vita soldater inför striderna.

© Helsingfors stadsmuseum

På den vita sidan fanns det åtskilliga äldre före detta officerare och ett betydande tillskott utgjordes av de finska jägare som varit i tysk tjänst samt av rikssvenska frivilliga officerare. All denna militära kompetens gjorde den vita armén till ett slagkraftigare verktyg än de röda gardena som fortsatte vara amatörmässigt ledda under hela kriget – de var odugliga i anfallsoperationer, men visade sig ändå vara hårdnackade fiender när de försvarade sig. 

Den ryska hjälpen uteblev också till stor del eftersom Lenin såg sig förhindrad att ingripa aktivt i Finland på grund av de tysk-ryska fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk. Hjälpen från det hållet begränsades huvudsakligen till vapenleveranser och några hundra frivilliga.

Röd terror besvarades med vit terror

Den röda sidan gjorde sig skyldig till en lång rad mord och våldsdåd mot vita krigsfångar, mot framträdande personer ur de övre samhällslagren och mot andra individer som ansågs vara kontrarevolutionärer. Forskningen har dock visat att denna så kallade röda terror inte var lika systematisk och centralstyrd som motsvarande i det kommunistiska Sovjetunionen.

Den vita hämnden blev mångdubbelt kraftigare: nästan 7 400 röda avrättades eller mördades under kriget mot 1 400 som föll offer bland de vita. Bland annat var en dagorder från Mannerheim tillräckligt otydlig för att ge lokala befälhavare stor handlingsfrihet att själva bestämma om de skulle avrätta fångar eller inte. Bägge sidor gjorde försök att få stopp på mördandet, utan att lyckas.

Tammerfors fall inbördeskrigets vändpunkt

I mitten av mars 1918 inledde Mannerheim sin första stora offensiv, som riktades mot industristaden Tammerfors – ett av de rödas starkaste fästen. I slutet av mars omringades staden av vita styrkor och Tammerfors kapitulerade slutligen den 6 april efter flera dagars hårda gatustrider. 

Stadens fall betraktas som krigets militära vändpunkt, eftersom de röda drabbades av stora förluster och Tammerfors hade stor symbolisk betydelse som den främsta finska arbetarstaden.

Tre dagar före Tammerfors fall hade dessutom en stor tysk expeditionskår, den så kallade Östersjödivisionen med cirka 10 000 man, landstigit i Hangö i den röda frontens rygg och börjat en snabb frammarsch mot Helsingfors, där revolutionsledningen hade sitt säte. 

Några dagar senare genomförde ytterligare en tysk styrka om 2 500 man en landstigning i Lovisa på den finska sydkusten.

Kvinnliga fångar från den röda sidan i Lahtis, maj 1918.

© Militärmedicinska museet Lahtis

Det röda motståndet kollapsade

Den vita regeringen i Vasa hade mot Mannerheims vilja godkänt ett tyskt erbjudande om militär hjälp, vilket hade fått honom att påskynda sina planer på att tillfoga de röda ett avgörande nederlag i Tammerfors.

Efter den tyska interventionen och den finska segern vid Tammerfors kollapsade det röda motståndet snabbt.

Helsingfors föll i tyska händer den 12 april och en vecka senare fick tyska och finska trupper kontakt med varandra vid Lahtis och klöv därmed det röda Finland i två delar. De rödas högsta ledning hade flytt till Viborg, som i sin tur föll den 29 april efter hårda strider. Strax före stadens fall hade nästan hela de rödas högsta ledning hunnit fly ut ur staden och ta sig till Sovjetunionen.

Inbördeskriget slut den 5 maj 1918

Den 5 maj avslutades inbördeskriget officiellt när det sista röda motståndet upphörde. Den vita sidan stod med cirka 80.000 röda fångar, som till stor del internerades i provisoriska läger, i väntan på utredning, dom och straff. 

Specialdomstolar dömde 555 av fångarna till döden, men bara en del av dessa dödsstraff verkställdes. Många dömdes till fängelsestraff och ännu fler släpptes villkorligt, men ett mörkt kapitel i Finlands historia är de cirka 13.500 röda fångar som dog av umbäranden och sjukdomar i dessa läger under de första månaderna efter krigsslutet.

Finland hamnade under tyskt inflytande och var nära att sätta en tysk prins på tronen (Fredrik Karl av Hessen), men dessa planer avstyrdes när Tyskland i slutet av 1918 förlorade världskriget.

Klyftorna som inbördeskriget hade skapat i det finska samhället skulle dock finnas kvar som ett infekterat sår i många årtionden framöver. Ännu när Väinö Linnas roman Upp trälar! om torparen Akseli Koskelas liv under inbördeskriget kom ut 1960 var temat mycket kontroversiellt.

Publicerad i Populär Historia 1/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också