Tiden läker alla sår. Det är en sanning med modifikation i ett Finland där minnena från ”brödrakriget” 1918 fortfarande är infekterade. Men nu ska de bortglömda offren belysas och kanske kan åttio år gamla skuggor äntligen komma att skingras.

I en statlig utredning kallad ”Krigsdödade i Finland 1914–22” kartläggs vad som egentligen hände dessa ödesdigra år i vårt grannlands historia. Undersökningen, som ska vara klar 2003, leds av den finländske historikern Heikki Ylikangas, som har fått ta emot flera brev från dem som vill veta mer om sitt land och sin släkts förflutna.

Det är nu mer än åttio år sedan det finska inbördeskriget slutade med de röda gardenas fall och en rad arkebuseringar. Ovissheten har överlevt hela 1900-talet och många frågor har förblivit obesvarade i tre generationer.

”Om möjligt skulle jag gärna ta emot närmare uppgifter om min farbror Herman Konstantti Myllykorpi, född i Karijoki. Han var plåtslagare i Viborg när kriget började, hörde även till något gymnastiksällskap och var en stor karl, innemot 2 meter lång.”

Så lyder ett av breven till utredningen. Herman Konstantti Myllykorpi var bara en av tusentals finländare som försvann i samband med kriget. Brorsdottern Anna Isuls berättar att hans mor väntade hem honom i hela sitt liv och att rykten gick om att han efter kriget setts än här och än där – ja, till och med i Amerika. Förmodligen stupade han dock i Röda armén, det tror i alla fall Anna Isuls.

Projektledare Lars Westerlund tar fram pärmarna med breven från allmänheten. Det är över 1 200 förfrågningar – åtta decennier av oro och väntan arkiverade i datumordning. Westerlund betraktar arbetet som en uppgörelse med det förflutna.

– Undersökningen ska kartlägga de uppskattningsvis 38 000 krigsdöda personerna och förhoppningsvis kan resterna av det traumatiska arvet därmed begravas en gång för alla.

Händelserna vid 1910-talets slut var en samhällskatastrof av stora mått som klöv Finland mitt itu och som, enligt Westerlund, kastar ödesskuggor ända in i nutiden. Frågan om krigsoffren har tidigare betraktats som så känslig att den lämnats därhän. Först nu, när alla direkt inblandade är bortgångna, verkar tiden vara mogen för en historierevision.

Det är emellertid inte första gången som offentliga krigsutredningar tillsatts i Finland. Den första publicerades mellan åren 1920 och 1926 och spänner över 3 000 sidor. Av dessa ägnas bara en halv sida åt lösa spekulationer om offrens öden. Med tiden kom historikerna att lägga större vikt vid frågan och till exempel i verket Hjältarnas minne från 1927 bokförs de krigsdöda noggrant. Men bara om de slagits på den vita sidan.

I romanen Vådan av att vara Skrake, som utkom i år, ägnar den finlandssvenske författaren Kjell Westö ett kapitel åt inbördeskriget. Det handlar om en ung pojke som blir vittne till förspelet till en nattlig avrättning av åtta män i Jakobstad. Att just detta kapitel rönt stor uppmärksamhet är ytterligare ett tecken på hur eldfängt ämnet är. Helsingfors kulturelit anklagas för att hänge sig åt nostalgi och det finns de som menar att man ska låta den björn som sover vara ifred.

– Det som på ytan ser ut som nostalgi kan vara mer än så. Det kan vara ett försök till en omprövning eller åtminstone en komplettering av historien, säger Westö.

Själv har han fått läsa sig till kriget då den egna släktens krigshistoria antingen fallit i glömska eller förträngts. I Westös fall ökade det bara nyfikenheten.

– På 1920- och 1930-talen lyckades man på ett helsikes effektivt sätt sopa sanningen under mattan, menar han med hänvisning till de som skrev om de vitas hjältemod och de rödas lömskhet.

När han sedan övergick från skönlitteratur till dokumentära skildringar minskade inte frågetecknen. Tvärtom.

– De var ofta så fulla av heroisering av de egna och besinningslöst hat mot fienden att till och med jag, som är lekman, förstod att de var partsinlagor med begränsat historiskt sanningsvärde.

Westö bär på vad han kallar en enveten känsla av att kriget 1918 är ett ännu större tabu för finlandssvenskarna än vad det är för de finskspråkiga. Kanske beror det på att alltför många av de svenskspråkiga stred på den segrande sidan och att det finns för mycket att förtiga om fånglägren.

Länge hette det att de vita fångarna befriades och gick hem till sitt. Men Westö frågar sig hur många det var som kanske inte nöjde sig med att åka hem, utan istället gav sig ut för att hämnas sina forna fiender.

Det finns internationella förebilder för det finländska utredningsarbetet som pågår. Sydafrikas sannings- och försoningskommission är ett av de mest lyckade försöken en stat gjort för att göra upp med sitt förflutna. Nästa ämne för den, om hur ondskan blev möjlig, kan också komma att bli en relevant fråga i Finland.

Berättelserna om de grymheter som följde i krigets fotspår är många och bitterheten tycks svämma över i historier om hur röda krigsfångar tvingades gräva upp halvruttna lik som blivit begravda för nära en vit krigshjälte.

– När de rödas anhöriga försökte hägna in diken och träsk där deras vapenbröder dumpats i massgravar blev de motarbetade. Det hände till och med att egenhändigt resta monument blev sprängda i luften, berättar Lars Westerlund.

Lidandet var stort i mellankrigstiden och resulterade i såväl svält som splittrade familjer. De drabbade på den vita sidan erhöll förhållandevis generösa understöd medan de rödas änkor och fäderlösa barn lämnades lottlösa. De som vägrade göra avbön bannlystes på arbetsmarknaden samtidigt som ett slags förrädarkultur grundlades. De ”goda arbetarna” togs omhand och fick, med Westerlunds ord, ”bo i pepparkakshus” enligt tysk nationalsocialistisk förlaga.

Docent Henrik Stenius menar att skuldfrågan är viktig. Om man inte tar itu med grymheterna bleknar också chanserna till försoning. Själv tror han att ondskan fick en grogrund i det politiska vakuum som rådde under 1910-talet.

– Finland hade på den här tiden ingen parlamentarisk tradition. Det var tsaren som bestämde och det fanns ingen anledning för någon annan att försöka förhandla fram en lösning eller att kompromissa.

Det fanns också rasistiska undertoner i kriget. Även om det vore rent felaktigt att påstå att den vita sidan var svensk och den röda finsk malde den dåtida propagandamaskinen fram en myt om att det skulle gå en gräns för barbari mellan svenskättlingarna och de ”primitiva mongolfinnarna”.

Kan det i vissa sammanhang uppblossande finska hatet mot svenskar spåras till inbördeskriget? När Finland vann VM-finalen i ishockey mot Sverige 1995 åkte finnar över Bottenhavet och skrek ut i den västerbottniska natten att ”alla svenskar är bögar”.

Frank Johansson, ordförande i finska Amnesty, tror att det på vad han kallar ett vulgärplan kan finnas kvarlevor av de svensk-finska motsättningarna än i dag.

-Skinnskallarna betecknar svenskspråkiga, homosexuella och flyktingar som sina fiender. Men det finns ingen seriös politisk rörelse som utnyttjar sådana argument.

På samma sätt lever fördomarna om de svenskspråkiga som en rik överklass kvar och författaren Kjell Westö menar att det finns ett utpräglat herrehat i Finland; man litar helt enkelt inte på någon ”däruppe”.

Frank Johansson tror att försoningen kommer att ske av sig själv om undersökningen av krigets offer leder till en mer nyanserad historiebeskrivning och en ökad tolerans gentemot olika infallsvinklar på historien.

– Bara genom att öppet beskriva våra känslor kan vårt samhälle växa och komma över de sår som fortfarande är oläkta för alltför många.

Kjell Westö menar att inbördeskriget inte enbart delat den finländska nationen – det har också splittrat familjer och till och med individer. I uppföljaren till Vådan av att vara Skrake kommer han att återvända till 1910-talets förträngda skeenden och fortsätta jakten på den undflyende och svårfångade finlandssvenska identiteten. Han är övertygad om att ”brödrakriget” inte är ett överspelat kapitel – det får fortfarande finländarnas känslor att svalla.

Annika Forsberg

är frilansjournalist bosatt i Johannesburg, Sydafrika.

Databas för sanningssökare

Några exakta dödssiffror för inbördeskriget finns inte och det är ett skäl till att den finländska regeringen har tillsatt en undersökning om de krigsdöda mellan åren 1914 och 1922. Av de uppskattningsvis 38 000 personer som miste livet i konflikten mellan röda och vita avled hela 35 000 år 1918 – många i arkebuseringar och andra hämndaktioner direkt efter krigsslutet.

I utredningen kommer särskild tonvikt att läggas vid förlorarna, då de rödas öden är långt sämre dokumenterade än de vitas. Undersökningen söker hjälp från allmänheten och i det historiska källmaterial som finns att tillgå, dels kyrkoböcker och dels de massdödsannonser som publicerades i arbetarpressen.

– De fakta vi samlat in pekar på att 15 procent av de krigsdöda på den vita sidan var svenskspråkiga. På den röda sidan ligger motsvarande siffra på 3–4 procent, säger Magnus Westerlund som granskar just de svenskspråkigas deltagande i kriget.

Hittills har uppgifterna från allmänheten i Sverige varit knappa, men Magnus Westerlund hoppas på större respons med tiden. Information om undersökningen sprids också i Ryssland, Baltikum och Tyskland.

Dokumentationen över hur, var och när offren dog kommer att läggas in i en databas som inte enbart ska hjälpa dem som söker sanningen om anhörigas öden – den kan också bli en guldgruva för framtidens forskare.

Undersökningen kan kontaktas via e-post på följande adress: sotasurmat@vnk.vn.fi

**Publicerad i Populär Historia 8/2001