Det permanenta inbördeskriget
Seismisk zon kallar man understundom ett jordbävningsområde, som karakteriseras av linjer av samtidiga skakningar, s k homoseister. En sådan instabil zon utgjorde redan från sin första stund serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike, som på sin tid fogades samman i största hast, för att bli det senare Jugoslavien.
I enlighet med den amerikanske presidenten Wilsons statsbärande idé om “folkens självbestämmanderätt” skulle nu nationalstater uppstå överallt. Men här, i sydslavernas område, hade man från första början att göra med en högst heterogen nationalstat, som på sin höjd hölls samman genom den romantiska idén om en sydslavisk panslavism.
De berörda folkens medgivande, som egentligen borde ha varit en förutsättning, inhämtades endast i undantagsfall. Det kan emellertid inte bestridas, att det inom stora kretsar bland befolkningen, framför allt hos de intellektuella, inte bara fanns önskemålet om en befrielse från “folkens fängelse” i det förflutna, utan också om en förening mellan de “sydslaviska bröderna”. Talrika dokument vittnar därom.
Det är dessutom obestridligt, att upplösningen av såväl det osmanska riket som den habsburgska dubbelmonarkin inte längre kunde hejdas när det första världskriget gick mot sitt slut.
I fredsfördraget i parisförorten Saint-Germain-en-Laye, som undertecknades den 10 september 1919, fick Österrike bland annat avstå från södra Steiermark och sydöstra Kärnten, vilka skulle avträdas till det framtida Jugoslavien.
Två tredjedelar försvann
Nio månader senare, i Trianon, förlorade Ungern hela två tredjedelar av sitt statsområde med tre miljoner magyariska invånare till sina lystna grannar – däribland Kroatien, Batsjka och det västliga Banatet – till det senare Jugoslavien.
De turkiska besittningarna på Balkanhalvön hade successivt gått förlorade redan efter den andra misslyckade belägringen av Wien (1683) – från befrielsen av Ungern, sedan Transsylvanien och enstaka delar av Serbien till förlusten av Bosnien och Valakiet till Österrike.
Serbiska uppror under de napoleonska åren ledde till ytterligare framsteg på vägen mot oberoende, och Serbien gick med förnyad kraft ur det rysk-turkiska kriget av år 1877. 1882 blev slutligen Serbien ett kungarike, som nästan direkt lyckades anknyta till den av ortodoxa kyrkan bevarade stolta traditionen från den förosmanska tiden, och det serbiska tsarriket blev tongivande över hela Balkan inte bara militärt utan också kulturellt.
De historiska erfarenheterna hos människorna i de en gång turkiska, österrikiska och ungerska områdena under det förlidna halvseklet var i sig tillräckligt olikartade för att automatiskt föra in ett antal konflikter i det gemensamma huset Jugoslaviens finrum.
Till detta fördes ytterligare en mångfald av religioner och trosbekännelser, som under år av förtryck av den stormakt som härskade vid varje enskilt tillfälle blivit praktiskt taget identiska med respektive folk. Muslimerna i t ex Bosnien var ingalunda turkar eller ens afroasiater som ibland påstås, utan frivilligt konverterade slaviska kristna. De hörde länge till den från Bulgarien stammande bogumilsekten och de ville vare sig underkasta sig de romersk-katolska kroaterna eller de ortodoxa serberna utan övergick till islam för att värna om sin nationella självständighet.
När man bläddrar i en historisk atlas och studerar de ständiga rörelserna, förskjutningarna och överlappningarna av folk, språk och religioner i det senare Jugoslavien, kan man bara förundra sig över att området någonsin kunnat timras ihop till en gemensam stat och till på köpet under det nationella “självbestämmandets” ideologiska tak.
Än mer förvånande är att denna labila konstruktion under alla de kriser, som följde på 1900-talet, så länge kunnat behålla sina grundvalar. Det hade nog inte varit möjligt, om inte serberna från första början fört med sig ett redan fungerande system för militär och civil förvaltning. Dess trupper stod vid krigsslutet segrande långt in på österrikiskt område. Baksidan var förstås serbernas klara dominans, som skulle komma att framstå allt tydligare.
En serbisk dominans
Rörelseutrymmet för slovenerna och kroaterna, som tidigare administrerats från Wien och Budapest och sålunda inte förfogade över någon egen förvaltningsapparat, var från början begränsat.
Redan i slutet av oktober 1918 proklamerade emellertid ett “nationellt råd”, som aldrig valts, “Jugoslaviens självständighet”, varmed man uteslutande avsåg de tidigare österrikisk-ungerska besittningarna i det sydslaviska befolkningsområdet.
Nu såg den serbiske kungen Peter I sin stund kommen och lät redan den 1 december utropa ett nytt “konungarike för serber, kroater och slovener”, en parlamentarisk monarki under hans färla. När de serbiska trupperna drog sig tillbaka från de nordligaste provinserna, hade där långt tidigare etablerats en serbisk förvaltning. Den ende kungen för det in i det sista oberoende bergsriket Montenegro trängdes av sin serbiske svåger genast bort från sina ämbeten. Tre år senare dog han, gammal och bitter, i fransk exil.
Men också kvantitativt dominerade från första början serberna, och de andra folken kände sig undertryckta. Det blev alltmer uppenbart, att man genom befrielsen från dubbelmonarkin kommit ur askan i elden. När prinsregenten Alexander mindre än två månader före sin ålderstigne faders död i augusti 1922 begav sig till parlamentet i Belgrad för att utropa den nya författningen, undslapp han endast med knapp nöd ett livshotande attentat. Redan en månad senare blev inrikesministern mördad av en ung bosnisk kommunist. Till följd av detta lät Alexander genom regeringsdekret utestänga alla de 58 kommunistiska ledamöterna från parlamentet och förbjuda deras radikala parti.
Men också de 50 representanterna i det nationalistiska kroatiska bondepartiet hindrade gång på gång nationalförsamlingens arbete. Under en parlamentssession den 20 juni 1928 drog en hetlevrad montenegrinsk ledamot i vrede plötsligt upp sin revolver och sköt bondeledaren Stjepan Radic, hans bror och ytterligare en kroat. Radic avled i augusti av sina skador.
Antiparlament i Zagreb
För att visa sin protest bildade kroaterna därpå ett antiparlament i Zagreb. Radics efterföljare Macek uttalade devisen: “Det finns ingen författning längre, utan bara konung och folk” – dvs den serbiske kungen och det kroatiska folket.
Men kung Alexander avskaffade författningen, upplöste parlamentet, förklarade att press- och församlingsfriheten skulle upphöra och avvecklade det rättsliga systemet så pass mycket, att regeringen efter eget gottfinnande kunde till och avsätta domare.
Terroristiska anslag och kommunistisk propaganda belades hädanefter med maximistraff. Förvaltningsområdena uppdelades på ett nytt sätt, och den på så vis förändrade staten erhöll den 3 oktober 1928 ett nytt namn: kungariket Jugoslavien.
Mord i Marseille
Detta första Jugoslavien bestod endast i ett dussin år, nämligen fram till april 1941. Det sammanhölls ingalunda genom folkens “egen” vilja, utan endast genom gastkramande diktatoriska åtgärder. De auktoritära metoderna ändrades inte heller när kung Alexander i oktober 1934 mördades i Marseille av en kroatisk extremist (en medlem i det s k Ustasja, som betyder “upprorsmän”).
Då tronföljaren var ett elvaårigt barn, övertog efter kungens död en prinsregent styret och denne, prins Paul av Jugoslavien, fortsatte i princip sin kusins politik. Han hade väl knappast något annat val, då denna återvändsgränd en gång för alla var den inslagna vägen, ty såväl de “internationalistiska” kommunisterna som de nationalistiska separatisterna ville i grund och botten förstöra Jugoslavien.
Prins Paul var en bildad, klartänkt man, som förutsåg hotet från Hitler. Därför ingick han fördrag med Bulgarien och Italien för att inte hamna i isolering, om det värsta skulle hända.
Efter Österrikes “Anschluss” hotade Hitlers trupper redan den slovenska gränsen. Den fascistvänlige serbiske ministerpresidenten lät sig nöja med en gränsgaranti men tvangs att träda tillbaka av kroaterna, som såg sin stund komma. Under inflytande av Münchenfördraget och inmarschen i Tjeckoslovakien lovade prins Paul i all hast de bångstyriga kroaterna en partiell autonomi, men dessa flörtade redan med sin “befriare” Hitler och med sin egen ledare, ustasjaledaren Ante Palevic, som utlovade en helt egen stat åt dem.
Samtal med Moskva
De traditionellt ryssvänliga serberna pressade prins Paul att komma överens med Moskva. Ett handelsfördrag slöts, varpå snart följde diplomatiska relationer. Men så kom Frankrikes nederlag och förlamningen av England. Tyska trupper marscherade in i Rumänien, och Bulgarien biträdde triangelpakten.
Vad annat kunde Jugoslavien göra än att också ansluta sig till axelmakterna? Men nyheten om Belgrads anslutning, som stadfästes i Wien den 25 mars 1941, utlöste stor oro i hemlandet. Redan under den kommande natten genomdrev en grupp officerare en kupp, och på några timmar hade regeringen röjts åt sidan. Prins Paul flydde med de sina till Grekland. Den nu 17-årige kung Peter II förklarades hastigt och lustigt för myndig.
Kommunistiska partiet fick plötsligt anhängare från alla håll, som på sina fanor skrev “Bättre krig än pakt”, och nu undertecknades en vänskaps- och ickeangreppspakt med Moskva. Men redan nästa dag, den 6 april, bombarderade det tyska flygvapnet Belgrad. Efter bara elva dagar gav den jugoslaviska armén upp, och hela landet föll ihop.
De tyska ockupanterna skänkte bort delar av statsområdet till alla som någonsin rest krav på områden: till Bulgarien (Makedonien), till Ungern (Vojvodina), till Italien (Istrien och delar av Dalmatien) och till och med till det av Italien ockuperade Albanien (Kosovo). Men kroaterna fick av Hitler och Mussolini redan före Jugoslaviens sammanbrott sin så hett åstundade “självständiga stat”, vilken utropades så tidigt som den 10 april.
Det dittills inte särskilt dominerande Ustasja blev snart den ledande politiska kraften och besatte alla viktiga positioner. Ustasjaledaren Ante Pavelic hämtades ur sin romerska exil och utropades till “Poglavnik” (d v s Führer eller ordagrant hövding för alla kroater).
Förföljde judar och ortodoxa
“Romersk-katolska präster och munkar organiserade legotrupper, som angrep jugoslaviska arméenheter, medan dessa samtidigt pressades av Hitlers divisioner”, skriver den serbiske historikern Vladimir Dedijer, president för Russelltribunalen, i sin skakande dokumentation “Jasenovac – Jugoslaviens Auschwitz och Vatikanen”. Med särskild grymhet förföljde Ustasja judar och zigenare men framför allt ortodoxa kristna på sitt territorium, som tack vare Hitler sträckte sig nästan ända fram till Belgrad.
Dessa ortodoxa kristna var nästan undantagslöst serber, vilka med undantag av sin trosbekännelse är så gott som identiska med kroaterna. De i Kroatien boende serberna är ättlingar till de fria kristna vapenbönder, som en gång flytt undan turkarna och under 1500-talet slog sig ned i gränsområdet till osmanska riket.
Dessa bönder lydde tidigare direkt under krigsministeriet i Wien och tvingades göra permanent vapentjänst i gränsregementena, för vilket de å andra sidan åtnjöt skattefrihet, d v s var oberoende. De kroatiska bönder som bodde i upplandet var däremot skattepliktiga gentemot sina magyariska magnater, alltså i realiteten livegna, och deras land förvaltades inte av Wien utan av Budapest.
De fria serbiska bondesoldaterna såg alltid ner en smula på sina ofria kroatiska bröder. Nu fick de verkligen plikta för detta, liksom för all annan smälek, som det serbiska kungahuset hade åsamkat den kroatiska självkänslan sedan 1928.
Koncentrationslägret Jasenovac
Ett särskilt mörkt kapitel i denna på tragedier rika tid utgör historien om koncentrationslägret Jasenovac, som delvis leddes av katolska präster. Kommendant för detta beryktade “jugoslaviska Auschwitz” var länge en franciskanpater (vid namn Miroslav Filipovic Majstorovic), som beskrivs som särdeles cynisk.
Kroatiens katolska kyrka rättfärdigade uttryckligen i mer än 150 ännu föreliggande publikationer den fascistiska staten under Pavelic som “opus dei”, alltså Guds verk.
Det går inte att finna tillförlitliga siffror på antalet dödade, så länge som endast den serbiska sidan ställer sina dokument till förfogande, medan Vatikanen inte öppnar sina arkiv. Men i vart fall drev ustasjafascisternas brutala framfart inte endast många konservativa slovener och serber i armarna på de kommunistiska friskarorna – även demokratiskt sinnade kroater, som på intet sätt önskade identifiera sig med denna klerikala terrorstat, slöt sig till kroaten Titos partisaner.
De kungatrogna nationalistiska serberna å sin sida, som tågade som “cetnici” (vilket också betyder upprorsmän) upp i bergen, hade fullt upp med att med bland annat terror som medel bekämpa kroaterna, med påföljd att serberna förmådde bruka mycket mindre energi på kampen mot ockupanterna. Detta ledde till att britterna, hos vilka kung Peter funnit sin tillflykt, under våren 1943 drog tillbaka sitt stöd och – på grundval av delvis falska uppgifter – framgent understödde partisanerna.
I vart fall står det idag klart, att under det andra världskriget omkom fler människor genom inbördeskriget (en tiondel av befolkningen!) än i kampen mot de italienska eller tyska ockupanterna. Det blev en stor belastning för den gemensamma framtiden.
Att bibehålla Jugoslavien
Att Jugoslavien skulle bibehållas, det var för de jugoslaviska kommunisterna, som dessförinnan velat slå förkrigsmonarkin i bitar, en klar målsättning alltifrån det ögonblick det stod klart att de skulle komma att behärska landet.
Under krigets lopp hade deras rörelse svetsats samman till en enda, där den nationella tillhörigheten knappast längre spelade någon roll. I partisankrigföringen var alla folk representerade; en dominans från serbernas sida kunde det då inte vara tal om.
Att deras organisation var kommunistisk och styrdes från Moskva, var många partisaner inte klara över, eftersom de i första hand såg sina stridsstyrkor som en befrielsearmé och den enda beväpnade makt, som skyddade deras familjer. Revolutionära slagord användes med hänsyn till bondebefolkningen i Jugoslavien inte på länge än.
Först när kriget började nalkas sitt slut men dödandet inte ville upphöra, uppenbarades den nya regimens karaktär. Cetnici sökte sin tillflykt hos Ustasja och blev nermejad av denna; slovenska hemvärnskårer och Ustasja försökte undkomma till Österrike men utlämnades av britterna. Tyska krigsfångar dödades, och den tyska civilbefolkningen förföljdes och sattes i läger.
Först mot slutet av 1945 fick mördandet ett slut. Den segerrike partisangeneralen Tito kallade under en centralkommittésession i sitt parti sina undersåtar till besinning: “Nog med alla dessa domar och allt detta dödande! Dödsdomar har för länge sedan upphört att ha någon verkan! Ingen är längre rädd för döden!”
Det nya Jugoslavien, som han nu började att planlägga med sina anhängare och byggde efter moskovitiskt mönster, skulle bestå av sex delrepubliker – Serbien, Kroatien, Slovenien, Bosnien-Herzegovina, Makedonien och Montenegro. För att det i termer av landområde och befolkning dominerande Serbien inte skulle bli för starkt, tog man bort två regioner från det och förklarade dem för autonoma provinser: Vojvodina och Kosovo.
En genial manipulatör
Man må idag tänka vad man vill om den kroatiske bondsonen, den senare marskalken och diktatorn Josip Broz Titos livsverk – en sak kommer att vara oomstridd, nämligen att han var en genial manipulatör enligt principen divide et impera, härska och söndra.
Därför efterlämnade denne överste krigsherre, statspresident och partichef i en person, när han i maj 1980 nästan 88 år gammal lämnade det jordiska, visserligen otaliga ekonomiska och säkerhetsmässiga problem, men likväl en så balanserad federal struktur, att inget folk kunde bli det andra eller de andras förtryckare.
Serbernas inflytande var till den grad begränsat, att de inte heller för kroaterna kunde innebära något hot. Och i den politiska ledningen spelade, efter störtandet av den serbiske säkerhetschefen Alexander Rankovic 1966, Serbiens representanter på sin höjd underordnade roller.
Underrepresenterade
Eftersom de utgjorde mer än en tredjedel av alla invånare i Jugoslavien kände de sig t o m med rätta underrepresenterade: fram till 1980 var stats-, parti- och arméchefen en kroat med en slovensk mor, nämligen Tito, vars chefsideolog och författningsskrivare var en sloven, Edvard Kardelj; ministerpresident var nästan alltid en bosniak.
Serbien företräddes understundom genom utrikesministern, som under Tito inte hade något att säga till om, och bara krigsministeriet, som också stod under Titos kommando, anförtroddes alltid åt en serb, som nästan regelbundet kom från Kroatien, d v s från området kring den gamla militärgränsen med sin värnpliktstradition.
Efter Titos död skulle det inte komma att finnas någon statspresident längre, utan bara ett kollektivt niomannapresidium, som sattes samman av företrädare för de sex republikerna och de båda “autonoma provinserna” samt ordföranden för Kommunistiska förbundet.
Slovenen Kardeljs säregna författning föreskrev en speciell turordning där representanter för olika grupper skulle leda rådet. Det hade måhända också skett, om presidiet ännu bestått av nio män, så att det hade funnits en beslutsför majoritet.
Men den allmänna upplösningen av Jugoslaviens kommunisters förbund, som framför allt i Serbien blev uppfattad och iscensatt som “avtitoisering”, d v s som ett slut på alla de begränsningar, som “kroaten Broz” en gång ålade och tvingade på det serbiska folket, hade vid slutet av 1988 lett till en författningsändring.
Fr o m nu hade partiordföranden inte mer att säga till om i den statliga ledningen. Presidiet bestod nu bara av republik- och provinsrepresentanterna, som snart föll sönder i två läger: ett serbiskt, bestående av själva Serbien, av det traditionellt närastående Montenegro och av de båda tidigare provinserna Kosovo och Vojvodina (som för detta syfte åter hölls hårt av Belgrad) och ett annat läger sammansatt av de övriga fyra republikerna.
Presidiet förlamades
Genom denna uppdelning hade statspresidiet blivit handlingsförlamat, ty det mer eller mindre automatiska röstningsförfarandet med fyra mot fyra röster innebar ett lika automatiskt dödläge.
Synlig inför hela världen blev denna utsiktslösa situation först i maj 1991. Det var då kroaten Mesic, som enligt turordningen för de kommande tolv månaderna skulle ha övertagit ordförandeskapet från serben Jovic, misslyckades främst p g a det serbiska lägrets motstånd.
Den serbiska vägran att låta rotationsmekanismen fortgå oförhindrad i statsledningen var inte bara oklok genom att den bringade de av nationella känslor upphetsade sinnena i Slovenien och Kroatien fullständigt till bristningsgränsen. Den var dessutom kortsynt, då den serbiska ledningen sex veckor senare till på köpet tvingades koppla in och i närvaro av en EG-delegation bifalla “valet” av kroaten.
Detta betydde en allvarlig prestigeförlust – den i den permanenta serbisk-kroatiska konflikten förmodligen mest svårsmälta förödmjukelsen. Å andra sidan hade posten som presidiepresident vid denna tidpunkt blivit betydelselös.
Det förflutnas minfält
Ty för länge sedan hade, som den kroatiska veckotidskriften Danas (Idag) uttryckte det, de nu mycket fientliga lägren trasslat in sig i det förflutnas minfält. “Detta är fortsättningen på andra världskriget”, var den serbiske nationalistledaren Vuk Draskovics första kommentar till de första stridshandlingarna på officiell kroatisk mark: “Kroaterna fick aldrig något straff för vad de då gjorde mot oss.”
Visserligen upprättades under Titos styre ett minnesmärke över offren i Jasenovac, men diskussion om det osaliga förflutna var tabu.
De onda andarna från förhistorien trängdes tillbaka i flaskan, denna korkades till och förseglades för att aldrig mer bli öppnad. Bara på så vis kunde man bevara den inre freden. Men när nu den statsbärande integrationsfiguren dött och den kommunistiska centralismen, som hade hållit det andra Jugoslavien samman, blivit rostig och brutit samman, då hjälpte inte längre parollen, att man skulle låta det förflutna vila i frid. Även flaskan hade spruckit, och de dödas skuggor fortsatte att spöka.
Dorothea Razumovsky är journalist och författare, bl a till boken Chaos Jugoslawien, utgiven 1991. Artikeln har tidigare publicerats i den tyska tidskriften Damals. Översättning av Folke Schimanski.
