Finska inbördeskriget splittrade Sverige

Under större delen av första världskriget hade striderna utspelats långt från Sveriges gränser. Men plötsligt hamnade en del av storkriget framför Sveriges dörr genom Rysslands sönderfall, utropandet av Finland och det strax därefter uppblossande finska inbördeskriget.

Även om Sverige den 4 januari 1918 hade erkänt den nya staten Finland vägrade den svenska regeringen att officiellt stödja någon sida i inbördeskriget. Det var ett beslut som alla riksdagspartierna ställde sig bakom för att undvika att landet råkade in i utrikespolitiska äventyr som i slutänden kunde leda till att Sverige blev indraget i världskriget.

Trots detta blev förhållandet till Finland en fråga som vecka efter vecka överskuggade allt annat i den svenska debatten. Finlandsfrågan blev oerhört infekterad och riskerade även att splittra den relativt nytillträdda regeringen.

Nils Edén statsminister för en koalition

Sedan några månader tillbaka styrdes Sverige av en koalition av liberaler och socialdemokrater under ledning av den liberale statsministern Nils Edén, en historieprofessor från Uppsala. Frågan om huruvida Sverige officiellt skulle ställa upp med hjälp åt den lagligt valda (vita) finska regeringens sida delade dock regeringen och skapade svåra slitningar.

Ledande liberaler som Edén och utrikesministern Johannes Hellner ville ge omfattande hjälp till de vita, vilket de socialdemokratiska ministrarna starkt motsatte sig, även om de absolut inte stödde revolutionärerna.

Socialdemokraternas hållning summeras i LO-ordföranden Herman Lindqvists kritik mot en minister som inledningsvis var för vapenleveranser till det vita Finland: »Hur kan du tänka på
att skjuta ned finska arbetare?«

Det fanns också farhågor bland ledande socialdemokrater för att ett aktivt stöd till de vita kunde skapa oroligheter i Sverige och leda till radikalisering av svenska arbetare. I slutänden enades regeringen om att avstå från officiell hjälp till Finland, för att inte riskera en regeringskris.

Tillät vapensmuggling till vita sidan

Däremot valde regeringen att ge en omfattande inofficiell hjälp till den vita sidan, bland annat genom att se mellan fingrarna på den vapensmuggling som organiserades av den finska legationen i Stockholm för att rusta Mannerheims armé.

Likaså tolererades värvning av frivilliga svenskar till den vita sidan och den svenska marinen gav också skydd åt en konvoj lastad med finska soldater utbildade i Tyskland och tyska vapen på väg till den vita sidan.

Trots den relativa enigheten på riksdagsnivå växte det fram en högljudd folkopinion på högersidan, underblåst av stora delar av den borgerliga pressen, som krävde att Sverige skulle skicka militär hjälp till de vita.

På vänstersidan bedrevs däremot kampanjer riktade mot alla ansatser att hjälpa den vita sidan militärt. De socialdemokratiska parti- och fackföreningarna arrangerade hundratals möten runtom i landet vilka ofta slutade med upprop om medling, humanitär hjälp och ställningstagande mot värvning av vita frivilliga på svensk mark och mot vapenleveranser.

Debattklimatet i Sverige blev oerhört hätskt under de första månaderna 1918 och Finlandsfrågan kom att dominera i ett par månaders tid.

Svensk militär till Åland

Snart späddes debatten på med den så kallade Ålandsfrågan. Fastän Sverige inte ville bli indraget i äventyrligheter utomlands kastade sig regeringen in i en riskfylld om än begränsad intervention i det finska inbördeskriget. I februari 1918 skickade Sverige en militär expedition till Åland för att officiellt skydda den åländska befolkningen från vita, röda och ryssar.

Det finns dock goda skäl att anta att de svenska avsikterna var betydligt mer långtgående och handlade om att på sikt annektera ögruppen. I slutänden förblev dock Åland en del av Finland, men den svenska expeditionen förgiftade delvis förhållandet mellan grannländerna.

Gustav Möller ledde medlingsförsök

Sverige försökte även medla i inbördeskriget, men utan framgång. Den vita sidan sa blankt nej till medling, eftersom den inte erkände de röda ens som en förhandlingspart. Trots det lät socialdemokraterna skicka en delegation under ledning av partisekreteraren Gustav Möller för att förmå den röda sidan att sträcka ut en olivkvist.

Det var dock ett redan från början dödsdömt företag, eftersom de röda vid den tidpunkten ännu trodde sig ha en möjlighet att vinna kriget och dessutom var lika fientligt inställda till den svenska Ålandsexpeditionen som den vita sidan var.

Tusen personer i Svenska brigaden

I januari 1918 grundades i högborgerliga kretsar i Sverige föreningen Finlands vänner, som startade en värvningskampanj för en svensk frivilligstyrka som skulle strida på den vita sidan. Ett stort antal svenska officerare och underofficerare anslöt sig till styrkan som döptes till Svenska brigaden. Brigaden kom dock att innehålla manskap ur alla samhällsklasser.

»Brigaden« nådde aldrig upp i full styrka, men den behöll ändå namnet. När den fick sitt elddop vid Tammerfors den 28 mars 1918 bestod den av cirka trehundra man, men sammanlagt tjänstgjorde ungefär tusen personer i enheten under inbördeskriget. Av dessa stupade 55 man.

Deltog i den vita terrorn

Efter hemkomsten till Sverige i maj 1918 kom många av de frivilliga ur arbetarklassen att förföljas och trakasseras av arbetarrörelsen, eftersom de anklagades för att ha skjutit på finska arbetare.

Flera av brigadens medlemmar hade verkligen också deltagit i avrättningar av tillfångatagna rödgardister. Många av dessa frivilliga lyckades aldrig få ett varaktigt jobb och vissa tvingades försörja sig som strejkbrytare. Först i slutet av 1930-talet upphörde dessa förföljelser.

Publicerad i Populär Historia 1/2018