Slaget vid Somme

En ny generation av unga militärhistoriker har börjat att på nytt gå igenom alla slag som den brittiska expeditionskåren (BEF) utkämpade. Och de gör det mer med en känsla som om de själva tillhörde dem som hade överlevt skyttegravskrigets fruktansvärda förhållanden än som efterlevande akademiska analytiker.

Ett underliggande tema är att de fruktansvärda erfarenheterna från de första offensiverna lade grunden till de kunskaper som förde de överlevande och deras efterföljare till de slutliga segrarna 1918. Det är ett argument som påminner om de som säger att Dunkerque var viktigt som amfibieoperationsövning för D-dagen. På en mera teknisk nivå studerar de nya västfrontshistorikerna sådana ämnen som bästa förhållandet mellan antal gevärsskyttar, kulsprutegevärsskyttar och grenadjärer, hur potentialen i de nya förbättrade infanterivapnen bäst kunde utnyttjas och vilken som var den optimala infanteriformeringen, kolonn, linje eller en löst sammanhållen »svärm». All energi som förbrukas på sådana studier är i alla händelser för denna boks författare bortkastad möda.

Den enkla sanningen från 1914–18 års skyttegravskrig är att det alltid kommer att bli mycket stora förluster bland anfallande soldater som bara har sina kläder som kroppsskydd, då de sätts in mot soldater som är skyddade av jordvallar och taggtrådshinder och understödda av kulspruteeld.

Det spelar då ingen roll hur välutbildade och välutrustade de anfallande är. Så blev också fallet oberoende av hur taktik och utrustning förändrades, och det var många förändringar, ända från början vid Aisne 1914 till slutet vid Sambre och Meuse 1918. Artilleriets effekt bidrog till massdödandet liksom bajonetter och handgranater när anfallet gick över i närstrid i skyttegravslabyrinterna. Sanningen är dock den att förhållandena under kriget mellan 1914 och 1918 var sådana att de måste resultera i denna masslakt och att endast en helt annan teknologi kunde ha ändrat på detta. En teknologi som inte fanns till hands förrän en generation senare.

Denna sanning framstod med fruktansvärd tydlighet under den första dagen av slaget vid Somme 1 juli 1916. Och den framstår än idag för den som återvänder till slagets centrum vid Thiepval, nära 36. Ulster-divisionens minnesmärke, och blickar mot norr och söder utefter den gamla frontlinjen.

Synen mot norr är särskilt gripande. Utefter den gamla fronten och med några hundra meters mellanrum löper en linje av samväldets krigsgravkommissions underbart vackra trädgårdsliknande begravningsplatser. De vita gravvårdarna och minneskorsen utförda i portlandsten lyser i solskenet och på årsdagen av slaget är de fyllda av blommande rosor och blåregn.

Den längst bort belägna kyrkogården som ligger på åsen nära Beaumont Hamel innehåller gravar från 4. Divisionen och den närmaste, i Ancredalen, gravar från den 32. Kitchenerdivisionen. Några, liksom Ulsterdivisionens, ligger litet längre fram än de övriga i linjen och utmärker därvid hur långt framryckningen kunde pressas. De flesta ligger på frontlinjen eller i ingen mans land alldeles utanför de tyska taggtrådshindren.

De soldater som stupade där begravdes där de fallit. Därigenom blir begravningsplatserna en karta över slaget. Kartan skildrar en enkel och fruktansvärd historia.

Fjärde arméns män, soldater som huvudsakligen utgjor-des av frivilliga som gav sig ut i strid för första gången i sitt liv, tog sig upp ur sina skyttegravar på timmen H [”H” för engelskans hour] och marscherade sedan i tät formering fram mot taggtrådshindren som nästan överallt visade sig vara oskadade, och där sköts de ned. Fem av de sjutton anfallande divisionerna lyckades ta sig in i de tyska ställningarna. De övriga stoppades i ingen mans land.

Det finns gott om skildringar av timmen H 1 juli. Skildringar om hur de långa linjerna av unga män knogade på, skuldra vid skuldra, bärande på sina 30-kilospackningar som innehöll allt det som ansågs nödvändigt under en längre strid i de tyska skyttegravarna. Skildringar om soldaternas munterhet under marschen och förvissning om seger. Berättelser om solstrålarna som bröt igenom morgondimman eller om tapperhet och käckhet, som den om bataljonen som kickade en fotboll framför sig hela vägen mot fienden. Berättelser om soldaternas illusioner om ett öde slagfält som tömts på fiender av det våldsamma artilleribombardemanget och av explosioner från tjugoen stora sprängladdningar som de lyckats få in under de tyska linjerna innan anfallet sattes in.

Det finns lika många skildringar av vad som hände därefter. Om hur soldaterna upptäckte att taggtrådshindren var oskadade, hur de tyska försvararna i full styrka bemannade sina skytteställningar sedan den brittiska stormelden lyfts och sedan med full styrka öppnade eld mot de anfallande, hur det plötsligt blev luckor i de brittiska leden, om massakern i taggtrådshindren och om hur anfallet stoppades upp för att slutligen i bokstavlig mening dö.

Tyskarna (som stred för sina liv) hade övat hundratals gånger hur de snabbt skulle kunna få upp sina kulsprutor från de djupa skyddsrummen till eldställningarna. F L Cassel, en tysk som överlevt, berättar om »vaktpostens rop ›de kommer›… På med hjälm, bälte och gevär och upp för trappstegen… i skyttegraven låg en huvudlös kropp. Vaktposten hade träffats av den sista granaten… där kom de, de khakiklädda, de är mindre än tjugo meter från vår skyttegrav… De fortsätter långsamt med sina tunga packningar… kulspruteelden skär djupt i deras led.»

Kulspruteelden kunde på vissa ställen nå ända bort till den brittiska frontlinjen och träffa soldater som ännu inte kommit ut i ingen mans land. En sergeant i 3. Tyneside Irish berättade hur han tittade »åt höger och vänster och såg en lång linje av män. Sedan hörde jag det välkända knattret från kulsprutor på stort avstånd. Innan jag hade hunnit gå tio meter till var det bara några få män kvar i min närhet och när jag gått tjugo var jag ensam. Sedan träffades även jag.»

Hela Tyneside Irish Brigade, som bestod av fyra bataljoner, närmare tretusen man, stoppades med fruktansvärda förluster innan de ens hunnit lämna de brittiska linjerna. En av dess bataljoner förlorade 500 man i stupade och sårade, en annan 600. Som offensiv gav framryckningen inget resultat. De flesta dog på mark som britterna höll innan anfallet sattes i rörelse.

Resultatet av den första dagens strider under slaget vid Somme kan sammanfattas i förfärliga förluster av människoliv utefter hela fronten. När under de följande dagarna de 200 brittiska bataljoner som anfallit började räkna luckorna i sina led, fann de att av de 100 000 man som hade gett sig ut i ingen mans land hade 20 000 inte kommit tillbaka och 40 000 kom tillbaka sårade.

En femtedel av de som anföll var nu döda och några förband, som 1. Newfoundland Regiment, hade upphört att existera. Det tog tid innan man riktigt förstod katastrofens omfattning. Det var den största förlusten i människoliv i den brittiska arméns historia.

När Haig och Rawlinson följande dag tillsammans i 4. Arméns högkvarter diskuterade offensivens fortsättning var de uppenbarligen inte medvetna om de stora förlusterna. De övervägde då olika alternativ för morgondagen och dagen därefter. Haig trodde att fienden »har säkert blivit allvarligt skakad och har endast få reserver att tillgå».

I själva verket hade tyskarna under dagen fört fram flera reservdivisioner och deras förluster under den första dagens strider – omkring sextusen man – var bara en tiondel av de brittiska. Det tyska 180. Regementet förlorade 1 juli som exempel bara 180 man ur sin styrka på 3 000 medan den brittiska 4. Divisionen som anföll mot regementet förlorade 5 121 av 12 000. Om tyskarna, som Haig trodde, blivit skakade så var det snarare av ett »fantastiskt skådespel av exempellöst hjältemod, tapperhet och bulldogsenvishet» och av åsynen av vad deras eldgivning åstadkommit i form av slakt inom de anfallande leden. På många platser upphörde de med sin egen eldgivning när de förstod att de själva inte längre var hotade, så att de lättare sårade britterna kunde ta sig tillbaka till sina egna linjer så gott de kunde. För de svårt sårade var det värre. Några kunde inte tas om hand förrän så sent som 4 juli, andra kunde aldrig tas om hand. En ung brittisk officer, Gerald Brenan, som under fjärde veckan i juli passerade över då tagen mark, fann kropparna efter soldater som sårats 1 juli och som därefter »krupit ner i ett granathål, svept in sig i sin vattentäta filt, tagit fram sin bibel och dött på detta sätt».

De var bland de tusentals soldater som träffats av tyska kulor denna dag och vars liv släcktes då eller någon av de följande dagarna. De låg bortom räckhåll för sjukvårdare och bårbärare eller var helt enkelt försvunna i det sönderskjutna ingen mans land. Även bland dem som återfanns och bars bakåt var det många som dog medan de låg och väntade på behandlingar utanför fältsjukhusen, som var överfyllda av sårade.

Om det fanns något undantag från dessa hemska mänskliga tragedier 1 juli, så var det att den tyska krigsledningen till skillnad från dess trupper vid fronten hade blivit allvarligt alarmerad av det brittiska anfallets omfattning och då särskilt i en sektor på andra sidan Somme där tyskarna fått uppge land.

Okänt naturligtvis för Haig och Rawlinson hade Falkenhayn genast på sitt självsäkra sätt reagerat med att avsätta stabschefen vid Andra armén, inom vars sektor händelsen inträffat, och ersatt honom med sin egen operationsofficer överste von Lossberg. von Lossberg var mannen bakom tyskarnas defensiva taktik på västfronten. För att acceptera ställde von Lossberg krav på att offensiven vid Verdun skulle avbrytas omedelbart, vilket dock inte skedde. Falkenhayn struntade i detta villkor och offensiven fortsatte ända till den dag i augusti då han själv tvingades avgå.

Lossbergs ankomst fick sin betydelse då hans reorganisation av sommefronten resulterade i att den första dagens erfarenheter av brittisk överoptimism och tysk superberedskap tillvaratogs. Under slagets senare skeden fick tyskarna det svårare samtidigt som de från början oerfarna brittiska soldaterna hade lärt sig sin läxa och blivit mer realistiska. von Lossberg fick även försvararna att överge sin tidigare taktik att koncentrera sitt försvar till frontlinjen och istället bygga upp ett djupförsvar som inte förutsatte skyttegravar utan linjer av granathål som det brittiska artilleriet tillhandahöll i överflöd.

Den främre zonen skulle för att begränsa förlusterna vara tunt bemannad, men terräng som förlorades skulle återtas snabbt genom noga planerade motanfall av de reserver som hölls längre tillbaka.

Denna tyska taktik gjorde att Haig inte kunde utnyttja de få framgångar han haft 1 juli. Det var först 14 juli i en sektor tvärs över Somme som de erfarnare fransmännen hjälpte britterna att göra ett klart inbrott i de tyska ställningarna och ta mark från tyskarna. Haig som själv inte tyckte om mörkeranfall hade övertalats av sina underlydande om lämpligheten av ett sådant.

I ett skymningsanfall rörde sig fyra brittiska divisioner framåt för att ta Bazentin Ridge, Mametz Wood och Contalmaison. På kartan är framryckningen storslagen men på platsen där en besökare kör sträckan i bil på några minuter blir det inte lika imponerande. En dyster atmosfär av mörkt hot och död hänger dock fortfarande över sektorns smala dalgångar. Kavalleriet var det truppslag Haig tyckte bäst om. En del av BEF:s kavalleri sattes också in men blev tvunget att dras tillbaka efter en sammandrabbning på en av sommeslagfältets mest dominerande höjder nära High Wood. Imperietrupper, 1. och 2. Australian Divisions, som hade deltagit vid Gallipoli, och South African Brigade återupptog anfallet under månadens senare hälft och kunde då ta Pozières och Delville Wood, den senare platsen känd från ett sydafrikanskt epos. Somme höll nu, liksom Verdun, på att bli platsen för ett utnötningskrig till vilken friska divisioner sändes i en monoton ström.

Fyrtiotvå tyska divisioner kom under juli och augusti bara för att ljuta sitt blod för små landområden som de gjorde vid Guillemont, Ginchy, Morval, Flers och Martinpuich. 31 juli hade tyskarna förlorat omkring 160 000 man vid Somme och britter och fransmän mer än 200 000, och trots det hade gränslinjen flyttats mindre än fem kilometer sedan 1 juli. Norr om Ancre eller längs hälften av den ursprungliga fronten hade den knappast rört sig alls.

Offensiven vid Somme förefaller ha varit dömd att glida över i en höst av missräkning och en vinter i dödläge om det inte varit så att ett nytt vapen uppenbarat sig i mitten av september – stridsvagnen. Så tidigt som i december 1914 hade en visionär ung officer ur Royal Engineer, Ernest Swinton, förstått att det krävdes något alldeles nytt för att bryta det dödläge som skyttegravar och taggtråd skapat på västfronten.

Han hade föreslagit att man skulle konstruera ett terränggående fordon som skulle kunna föra eldkraft fram till platsen för anfall. Ett fordon som också var bepansrat så att det skyddade mot eld från lätta vapen. Idén var inte alldeles ny – den hade förutsetts till exempel i H G Wells korta roman The Land Ironclads 1903 och mera som ett utkast av Leonardo da Vinci. Teknologin var inte heller alldeles ny. Ett terränggående fordon som använde »fotade hjul» hade byggts 1899 och 1905 fanns det banddrivna fordon i bruk inom jordbruket.

Det var det brittiska läget under kriget som sammanförde vision och teknik och Swinton och hans medarbetare Albert Stern och Murray Sueter kunde i december 1915 bygga den första stridsvagnsprototypen »Little Willie». De hade haft Winston Churchills entusiastiska stöd hela tiden. I januari var en större och kanonförsedd vagn »Mother» färdig och i september fanns fyrtionio liknande Mark I »tanks», som de av missledande skäl hade blivit benämnda, klara i Frankrike för att sättas in i striderna.

Stridsvagnarna tilldelades den tunga avdelningen av Machine Gun Corps. Det var en organisation som skapats under kriget för att ta hand om BEF:s tunga kulsprutor. Efter utnötningsstriderna i augusti planerades en ny aktivitet för att öppna upp sommefronten och stridsvagnarna, några beväpnade med kulsprutor och några med en lätt kanon, tilldelades Fjärde armén och Reservarmén (blivande Femte) för att gå i spetsen under ett anfall mellan samhällena Flers och Courcelette utefter den gamla romerska vägen från Albert till Bapaume. Åsynen av dessa stridsvagnar förskräckte det tyska infanteri som försvarade denna sektor.

De pansrade monstren förde det brittiska infanteriet fyra kilometer framåt utefter vägen innan mekaniska fel på vagnarna och en svårare terräng stoppade framryckningen. Några vagnar som träffats av artillerield slogs ut helt. Denna händelse blev den billigaste och mest spektakulära lokala segern på västfronten fram till den dagen.

Men framgången begränsades av att nästan alla de trettiosex vagnar som deltagit i striden nu av olika skäl var obrukbara. Även om infanteriet knogade på och tog hand om de vinster som stridsvagnarna skapat så bemannade tyskarna på nytt och med samma envishet som tidigare granatgropar och bakre reservlinjer och hade snart stoppat framryckningen och fått även den att gå över i dödläge.

Oktober och november innebar ingen förändring. Både britter och fransmän anföll på nytt, gång efter gång vid Thiepval, Transloy och i Ancres vattensjuka dalgång. De anföll i ett allt våtare höstväder som förändrade marken på Sommes slagfält till en klibbig och smetig röra.

De allierades offensiv avstannade officiellt 19 november. Den plats där de kommit som längst, Les Boeufs, låg endast elva kilometer bortom den front som anfallits 1 juli. Tyskarna hade sannolikt förlorat mer än 600 000 man som stupade och sårade i sitt försök att hålla sina ställningar vid Somme. De allierade hade säkerligen förlorat mer än 600 000. Den franska siffran är 194 451 och den brittiska 419 654.

Förintelsen vid Somme fick för fransmännens del sammanfogas med den vid Verdun. För britterna var den och skulle förbli detta århundrades största militära tragedi, ja i hela dess militära historia. En nation som går i krig får räkna med förluster bland de unga män den sänder ut. Det fanns också en beredskap och en beredvillighet för uppoffringar före och under Somme, som i varje fall delvis kan förklara dessa fruktansvärda förluster. Denna beredskap för uppoffringar kan dock aldrig lindra eller förmildra det hemska resultatet. »Kompisregementena» som fick sitt elddop vid Somme har kallats för en armé av oskulder, och det var de verkligen också.

Under de dagar då de fyllda av entusiasm anmälde sig frivilligt till tjänstgöring var det ingen som tänkte på under vilka omständigheter de skulle offra sina liv. Oberoende av den skada Kitcheners frivilliga skulle åsamka tyskarna så är det den skada de själva fick lida som dröjer kvar i britternas minne, men alldeles särskilt hos familjerna till dem som aldrig återvände.

Det är svårt att tänka sig något mer gripande för britter än att besöka det band av krigskyrkogårdar som utmärker frontlinjen 1 juli 1916, och att där på gravsten efter gravsten se färska kransar och blommor och fotot av någon »kompissoldat» som tittar fram i khakiuniform från ett dimmigt foto samt se krigsveteranernas vallmoblomma och ett kort med till »en pappa, en farfar och en farfarsfar».

Somme innebar slutet på en period av vital optimism i brittiskt liv som aldrig har kunnat återskapas därefter.

Publicerad i Populär Historia 3/2001