Adolf Hitlers liv del III: Propaganda och terror

Utnämningen av Adolf Hitler till rikskansler den 30 januari 1933 utlöste karnevalsstämning bland nazisterna i Berlin. Efter mörkrets inbrott tågade 25 000 SA-män genom Brandenburger Tor sjungande ”Deutschland, Deutschland Über Alles” och ”Horst Wessel-sången”. Marschen slutade vid riks­kansliet där deras ledare hälsade dem från balkongen med lyft arm.

Hitler blev kvar i rikskansliet långt efter att fackeltåget upplösts. Han ville absolut inte åka hem till hotellet. Han var djupt rörd och ville njuta av stunden. Vid 43 års ålder hade hans dröm gått i uppfyllelse. Han hade lyckats med det omöjliga. För den inre kretsen förklarade han att nu inleddes ”världshistoriens största germanska rasrevolution”. Först framåt morgonen lämnade han sitt kansli.

Ännu låg dock inte hela makten i hans händer. Men omständigheterna var till hans fördel – och han förstod som så ofta att skickligt utnyttja dem.

Branden i riksdagshuset

Kvällen den 27 februari 1933 sattes riksdagshuset i Berlin i brand. Byggnaden klarade sig men plenisalen totalförstördes. Iförd trenchcoat och vidbrättad svart hatt anlände Hitler till platsen vid halvelvatiden. ”Detta är ett tecken från Gud!” utbrast han.

Blixtsnabbt tog Hitler riksdagshusbranden som ursäkt för att genomföra sina diktatorsplaner. Flammande röd i ansiktet vrålade han: ”Nu finns det inget förbarmande, den som ställer sig i vår väg slår vi ned […] De kommunistiska riksdagsmännen måste hängas redan inatt!”

Den nazistiska dagstidningen Völkischer Beobachter kun­gjorde genast att den anlagda branden var starten på en bloddrypande kommunistisk revolution. Polisen fann även en gärningsman. En förvirrad 24-årig holländsk ”kommunist” – egentligen anarkist – vid namn Marinus van der Lubbe, påträffades svettig och halvnaken i byggnaden. Han greps, dömdes och avrättades.

Kommunisterna kontrade med att kasta skulden på nazisterna själva. Och deras version stod länge obestridd i historieböckerna: sett i ljuset av vad som sedan skedde tycktes det vara självklart att Hitler beordrat sina män att sätta eld på byggnaden.

Upphävde Weimarförfattningen

Inte förrän 1962, då forskaren Fritz Tobias presenterade sin noggranna undersökning av riksdagshusbranden, ifrågasattes tesen om nazisternas skuld på allvar. Numera är det allmänt accepterat att det faktiskt var van der Lubbe som ensam låg bakom dådet.

Branden gav i vilket fall som helst Hitler skäl att göra slut på folkväldet. Dagen efter utfärdade han ett dekret som upphävde de rättigheter som fanns inskrivna i Weimarförfattningen. Den vid det här laget av ålder svårt märkte president Hindenburg skrev under demokratins dödsdom.

En skoningslös terror inleddes mot alla som inte passade i Hitlers utopiska vision om Tyskland: kommunister, judar, zigenare, utvecklingsstörda, psykiskt sjuka, homosexuella, Jehovas vittnen, hemlösa med flera icke önskvärda.

Dessutom startades ”en genomgripande moralisk rensning av sam­hällskroppen”.

Tyskland en centralstyrd enpartistat

Den 10 maj 1933 brände tusentals nazistiska studenter i universitetsstäderna böcker av Einstein, Hemingway, Remarque och andra författare som ”besudlat det tyska språket”. Inom kort var det tyska kulturlivet likriktat och utarmat.

Ett halvår efter utnämningen till rikskansler hade Hitler krossat det organiserade politiska motståndet och förvandlat Tyskland till en enpartistat. Ytterligare ett halvår senare hade delstaterna mist sin självbestämmanderätt, och styret centraliserats. Nu återstod hotet inifrån den nazistiska rörelsen.

Hitler ville efter maktövertagandet framstå som mer respektabel i det borgerliga Tysklands ögon och hade inte längre plats för den hårdföre men naive Ernst Röhm och hans oborstade anhängare inom SA, som vid den här tidpunkten räknade över fyra miljoner man.

De långa knivarnas natt

Särskilt oroades Hitler av Röhms orealistiska planer på en egen armé och en ”andra revolution”. Med sin förkärlek för radikal – och blodig – problemlösning gick Führern till verket. Klockan halv sju på morgon den 30 juni 1934 stormade Hitler, i svart läderrock och med piska i hand, tätt följd av två pistolbeväpnade poliser, in i Röhms hotellrum i kurorten Bad Wiesse i Bayern och röt: ”Röhm, du är arresterad!”

”Heil, mein Führer!” replike­ra­de den sömndruckne SA-ledaren.

Röhm fördes till Stadelheimfängelset i München där han sköts efter att ha blivit erbjuden att begå självmord med pistol men avböjt. Totalt dödades cirka 200 ledande SA-medlemmar och andra Hitlerkritiska element inom rörelsen under ”de långa knivarnas natt”.

Nu avväpnades SA och förlorade därigenom sin betydelse. I sina iögonfallande svarta uniformer och under den bestialiske och effektive organisatören Heinrich Himmlers ledning växte istället SS (Schutzstaffel) fram som den viktigaste nazistiska organisationen.

Hitler blev führer

När Hindenburg kort därefter avled passade Hitler på att slå ihop kanslerposten med presidentämbetet. Hädanefter var han kort och gott der Führer i folkmun. Nu behövdes inte längre några val. Enligt propagandan var Hitlers vilja folkets vilja, eftersom han var folket inkarnerad. I samma veva svor samtliga officerare och meniga soldater en personlig trohetsed till ledaren. Det var en symbolisk handling som kom att få stor betydelse under det kommande kriget.

Från och med sommaren 1934 var Adolf Hitler diktator med absolut auktoritet, i alla fall utåt sett. Hur långt hans makt egentligen sträckte sig är ett klassiskt tviste­ämne inom histo­rieforskningen. De senaste decennierna har flera historiker betonat den informella och mycket komplicerade maktstrukturen inom det tredje riket.

Den strikt hierarkiska organisationen var en fasad. Bakom kulisserna konkurrerade olika avdelningar om Führerns gunst. Maktöverlappningen gjorde att ingen kunde utmana honom. Detaljstyrningen överlät Hitler åt sina underlydande. Han satte förvisso sin prägel på det mesta som skedde i regimens namn, men många viktiga beslut togs utan formella order.

Bröd och arbete åt folket

Det går till exempel inte att hitta någon direkt befallning från honom om gasning av judar. Att vidrigheterna skedde med hans goda minne finns det emellertid ingen anledning att betvivla.

Löftet om ”bröd och arbete” åt det tyska folket lyckades Hitler snabbt infria. Den genomgripande militära upprustning som påbörjades omedelbart efter maktövertagandet skapade en mängd nya arbeten. Likaså bidrog projekt såsom byggandet av motorvägar till att arbetslösheten minskade.

Personkult i Goebbels regi

Hitler blev föremål för en enastående personkult iscensatt av Joseph Goebbels. Med radion och filmen fick propagandan större räckvidd än någonsin tidigare i historien. Och huvudpersonen själv levde sig villigt in i rollen som nationens frälsare. Med rollen följde dock vissa begränsningar: han fick aldrig visa sig svag.

Han lät sig exempelvis inte fotograferas med glasögon. Han utövade aldrig någon sport, och nedlät sig heller aldrig till att ta körkort, trots att han var mycket förtjust i bilar. Körlektioner skulle ha inneburit en period av tafatthet. Och som Führer fick han aldrig misslyckas med något, ansåg han.

Kanslerposten medförde förändringar på det privata planet. Hitler flyttade till Berlin där han bosatte sig i en lägenhet i rikskansliet. Snart fick emellertid favoritarkitekten Albert Speer i uppdrag att bygga ett nytt rikskansli.

Var ofta på Berghof

Mycket av diktatorns tid tillbringades på Berghof nära Berchtesgaden i Bayern. Han arbetade sällan mer än fyra dagar per vecka i Berlin och flög så ofta han kunde ned till residenset i det natursköna alplandskapet. Här kopplade han av och umgicks med sina närmaste.

Hitlers bekantskapskrets utgjordes av omkring sjuttio personer. En stor del var högt uppsatta nazister, som Goebbels, Göring och Hess, men det fanns även civilister som fotografen Heinrich Hoffman. Men någon nära vän hade Hitler inte. Som många andra ledare i historien var han ständigt omgiven av människor – men ändå mycket ensam.

Inte ens hans flickvänner kom honom in på livet. Varken systerdottern Geli Raubal, som tog livet av sig vid 23 års ålder, eller efterträdaren Eva Braun, som flyttade in på Berghof 1936, tycks ha haft en riktigt nära relation till Adolf.

Hitler gillade film och arkitektur

Ett av Hitlers fritidsintressen var film, och han gillade inte bara tyska filmer utan även brittiska och amerikanska. King Kong och Greta Garbo-filmer tillhörde favoriterna. Charlie Chaplins alster tyckte han emellertid inte om, och det gällde även de som kom före Hitler-parodin Diktatorn (som han för övrigt med största sannolikhet aldrig såg).

Arkitektur var också något som upptog mycket av hans tid. Han skissade ständigt på monumentala byggnader som skulle uppföras i framtiden.

Lebensraum åt tyska folket

Fast det största intresset var naturligtvis utrikespolitiken. Tyskland skulle åter göras stort och mäktigt. Målsättningen fanns redan redovisad i självbiografin Mein Kampf: alla etniska tyskar skulle förenas och riket expandera i öster på Polens och Rysslands bekostnad för att skaffa det tyska folket Lebensraum. För att sätta dessa planer i verket var det nödvändigt att bryta mot restriktionerna i 1919 års Versaillesfred och bygga upp rikets militära styrka.

Hitler menade att Tyskland var orättvist behandlat. För att utöka landets militära handlingsfrihet såg han till att det utträdde ur Nationernas förbund och lämnade den pågående nedrustningskonferensen i Genève. Snart hade Tyskland skaffat sig både en flotta och ett flygvapen, infört allmän värnplikt och marscherat in med trupper i det demilitariserade Rhenlandet – allt i strid med Versaillesfördraget.

Häpnadsväckande nog gjorde det internationella samfundet inga seriösa försök att stoppa Hitler. Hans vågspel lyckades, och sedan han slutit pakter med det fascistiska Italien och det militaristiska Japan gick han vidare med sina planer.

Annekteringen av Österrike

Den 5 november 1937 höll han ett hemligt möte med den militära ledningen för att lösa problemet med större ”livsrum”. Detta skulle ske genom annektering av Österrike och Tjecko­slovakien. Sannolikt hade hans närmast patologiska oro för den egna hälsan betydelse för beslutet att trappa upp den aggressiva utrikespolitiken.

Hitler ville ha ett krig innan han blev för gammal och sjuk. De som inte uttryckte sitt fulla stöd för planerna ersattes. Själv tog han hand om posten som över­befälhavare.

Den 12 mars 1938 tågade tyska trupper in i Österrike. Hitler valde att symboliskt korsa gränsen vid sin födelsestad Braunau innan han reste vidare till Linz. Kyrkklockorna ringde, överallt fanor, blommor och jublande folkmassor. Den forna nollan återvände hem som en hjälte. Han var stolt och gripen. Efter att ha proklamerat Österrikes anslutning till Tyskland rann tårar ned över hans kinder.

Siktade på Sudetenland

Nästa steg i hans dröm om ett Stortyskland var Sudetenland i Tjeckoslovakien där en stor del av befolkningen var tyskspråkig. Hitler insisterade på att gränsområdet skulle införlivas med Tyskland, men den tjeckoslovakiska statsledningen var självfallet inte intresserad av att få sitt land stympat. Den brittiske premiärministern Neville Chamberlain ryckte in som medlare.

Tog hela Tjeckoslovakien

Vid förhandlingarna i München i september 1938 offrade Storbritanniens och Frankrikes representanter cyniskt Tjeckoslovakien för att rädda freden. Hitler fick Sudetenland. Men trots den diplomatiska segern var han inte nöjd. Han kände sig lurad på en ärorik militär triumf. ”Krig är den tyska ungdomens bästa fostran”, deklarerade han inför sina generaler.

Men utåt sett spelade Hitler rollen som fredsälskare och försäkrade att Sudentenland var hans sista krav. Först då den tyska armén marscherade in över gränsen och tog resten av Tjeckoslovakien i mars 1939 förstod Europa att mannen inte var att lita på.

Med de inrikes- och utrikespolitiska framgångarna nådde Hitlers popularitet nya höjder. På 50-årsdagen den 20 april 1939 kom gratulationer från alla håll, även från Sverige. Samfundet Manhem och Svensk-Tyska föreningen uppvaktade med en Karl XII-statyett.

Hitler ställde nu ultimatum till Polen och krävde att få den så kallade polska korridoren och staden Danzig. Den polska regeringen, som var medveten om att landet skulle få stöd av Storbritannien och Frankrike om tyskarna gick till angrepp, avvisade kraven.

Molotov-Ribbentroppakten

I hopp om att avskräcka västmakterna från att utlösa sin garanti om militärt stöd till Polen och få ryggen fri inför det stundande anfallet tog nu Hitler ett sensationellt steg.

Den 23 augusti 1939 slöt Tyskland och Sovjetunionen en icke-angreppspakt. Omvärlden var förstummad. Hitler som ända sedan början av karriären mässat om bolsjevismen som huvudfienden stod nu på samma sida som Stalin. Pakten visade om inte annat att den tyske ledaren var beredd till ansenliga ideologiska eftergifter för att utvidga sin makt.

Hittills hade Hitler lyckats driva igenom sin vilja på det utrikespolitiska planet tack vare sin skicklighet i att utnyttja de europeiska demokratiernas svagheter. Allt hade gått hans väg. Självtilliten växte. Den före detta korpralen började känna sig oövervinnelig. Hans omåttliga maktbegär skulle emellertid visa sig ödesdigert för det egna folket och för världen.

Öppnade eld mot Polen

Klockan 04.45 på morgonen den 1 september 1939 öppnade den tyska pansarkryssaren Schleswig-Holstein – som lämpligt nog befann sig på artighetsvisit i Danzig – eld mot den polska fästningen i den inre hamnen. Hitler hade slutligen fått sitt krig.

Publicerad i Populär Historia 2/2006