Johan August Gripenstedt.

Min hjälte – Johan August Gripenstedt

Moderaternas partiledare Bo Lundgren väljer med sitt bidrag till artikelserien om historiska förebilder att skriva om en adelsman och frihandelsvän som mot rådande ordning menade att "förmågans rätt" skulle ställas "framför födselns".

18 april 2002 av Bo Lundgren

Under andra hälften av 1900-talet har Sverige gjort sig känt över hela världen för att först bygga och sedan befästa en samhällsmodell, som har resulterat i den största politiska sektorn i den fria delen av världen.

Att vi har levt så länge med en ordning där staten kontrollerar större delen av samhällsekonomin och reglerar stora delar av människors liv har gjort att den starka liberala tradition som en gång präglade vårt land tycks ha fallit i allmän glömska. Alltför ofta hör man människor dra en rak linje mellan Gustav Vasas centralistiska enhetsstat och dagens centralstyrda socialstat.

Detta är dock att lämna viktiga delar av Sveriges historia utan uppmärksamhet.

För även om de senaste århundradena till stor del har präglats av en begränsad respekt för enskilda människors frihet, har ändå liberala idéer vid olika tillfällen fått stort genomslag. Inte minst gäller detta senare delen av 1800-talet, då den ekonomiska liberalismen spirade och grunden lades till de hundra år av tillväxt (1870–1970) som förvandlade Sverige från fattigt jordbruksland till ett av världens då rikaste länder.

En viktig anledning till att frihetliga idéer vann gehör i 1800-talets trögrörliga privilegiesamhälle var att det fanns enskilda människor som trodde på och tog strid för friheten. Ett utmärkt exempel på en sådan frihetshjälte är Johan August Gripenstedt (1813–1874), finansminister 1856–1865, statsråd redan 1848 och aktiv debattör långt dessförinnan.

Gripenstedt blev riksdagsman 1840 och engagerade sig omgående för att utöka rösträtten och omvandla ståndsriksdagen till en tvåkammarriksdag. I ett anförande i Riddarhuset talade den 27-årige adelsmannen mot sina egna ståndsprivilegier; ”förmågans rätt” skulle ställas ”framför födselns”.

Under sin tid som finansminister drev Gripenstedt igenom otaliga liberaliseringar. Tullar sänktes och avskaffades i rask takt, handelshinder inom landet revs, privata banker tilläts och räntesättningen blev så småningom fri.

1865 lotsade Gripenstedt in Sverige i ett europeiskt frihandelssamarbete med England, Frankrike, Belgien, Preussen och Schweiz, som hade sin utgångspunkt i den så kallade Cobdentraktaten – ett avtal om frihandel mellan England och Frankrike, med namn efter en av de så kallade manchesterliberalerna, som tillsammans med den franske harmoniliberalen Frédéric Bastiat tillhörde Gripenstedts främsta förebilder.

Traktaten innehöll en klausul om ”mest gynnad nation”, som innebar att en tullsänkning som beviljats för något av länderna inom frihandelsområdet också skulle gälla för de andra länderna.

Ett sekel senare var detta en av de viktigaste principerna när ett nytt europeiskt samarbete växte fram. Gripenstedt nöjde sig dock inte med frihandel med några europeiska länder, utan drev igenom att reglerna för Sveriges del skulle gälla gentemot alla länder.

Utan tvekan är Gripenstedt mest känd för att framgångsrikt ha drivit igenom en liberal ekonomisk politik. Hans frihetliga övertygelse gick dock djupare än så. Tillsammans med Sveriges första statsminister Louis de Geer och Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta kämpade Gripenstedt också för utökad religionsfrihet, kvinnors rättigheter och avskaffade privilegier för bland annat adeln.

Gripenstedts sista strid i riksdagen var den så kallade Riddarhusdebatten, som efter fyra dagars debatt resulterade i att adeln tog ställning för ståndsriksdagens avskaffande. Detta följdes senare av samma beslut i de andra stånden.

Ståndsriksdagen 1865–66 blev den sista i sitt slag och den liberala demokratin hade därmed vunnit en av sina största svenska segrar.

På område efter område arbetade Gripenstedt för att bryta upp 1800-talets klassamhälle. Om han hade fått möjlighet att verka i dagens Sverige är jag övertygad om att han med samma kraft som då skulle ha gått till storms mot den allomfattande politik som i dag leder till att ett nytt slags klassamhälle växer fram. Ett samhälle där bidragsbehovet ökar, där hundratusentals människor fastnat i ett utanförskap och där skolan sviker dem som bäst behöver skolans stöd.

För även om mycket är olikt mellan vår och Gripenstedts tid finns det i dag, precis som för 150 år sedan, många hinder att riva, skatter att sänka och regleringar att avskaffa – åtminstone för oss som gör vårt bästa för att verka i Gripenstedts anda.

Bo Lundgren

Tidigare publicerade artiklar i denna serie:

Alf Svensson (kd) om William Wilberforce (nr 5/01)

Lotta Nilsson Hedström (mp) om Hildegard av Bingen (nr 6/01)

Johan Lönnroth (v) om Rosa Luxemburg (nr 7/01)

Lars Leijonborg (fp) om Anders Chydenius (nr 8/01)

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också