Upptäcktsresanden som kom försent

Vad har de stora svenska upptäcktsresarna gemensamt? Är det modet, den stålhårda beslutsamheten, musklerna av järn och fysiken som tål allt? Nej, knappast. Snarare är det självupptagenhet och envishet av rättshaveristiska dimensioner, men framförallt gränslös uppfinningsrikedom när det gäller att vigga pengar.

Ta Sven Hedin! Han lyckades pracka på en rik svensk-amerikan en fullskalig kopia av ett kinesiskt lamatempel och fick Chiang Kai-shek att trycka en speciell upplaga frimärken vilken avyttrades till samlare med god förtjänst – allt för finansieringen av vidare äventyr. Eller Sten Bergman som fick frikostigt stöd av Anders Zorn inför sin första expedition till Kamtjatka mot ett löfte att hemföra nakenfoton av japanskor till konstnären.

Charles John Andersson, som skulle bli tidernas mest otursförföljde svenske forskningsresande, gav sig lusfattig iväg från de djupa dalsländska skogarna med uppstoppade fåglar och två levande björnar för att åka till London och sälja dem där. På så sätt skulle han finansiera upptäckter i hjälten Livingstones spår.

1850 kommer han äntligen till Sydafrika och tar sig vidare mot nuvarande Namibia. Raskt ger han sig in mot Kalahariöknen för att upptäcka och jaga. Bland de infödda talas det om en jättelik sjö i det inre.

När han efter oerhörda strapatser når fram till platsen hittar han inget annat än torr sand. Men han fortsätter på expedition efter expedition fast med allt sämre resultat. Han blir sjuk i ögonen, stångas svårt i benet av en arg oxe, hyddan med alla hans instrument och kläder brinner upp, han får punktligt varje dag kl 11 på förmiddagen en feberattack som "förde mig nära gravens brädd", han blir förgiftad av några bönor som han smakar på i vetenskapligt syfte, tjänarna flyr, han och hästen faller ner i en fångstgrop för giraffer och han kan inte använda handen, dessutom får han reumatism som gör ena benet odugligt, en tjänare förstör klockan vilket omöjliggör ortsbestämningar och därmed alla noggranna geografiska kartläggningar, han anfalls först av en elefant och sedan av en noshörning så att revbenen trycks in och låret sprättas upp från knä till höft.

Den 25 juli 1853 finner han äntligen sjön Ngami. Det är fyra år efter det att Livingstone upptäckt den.

Han gör en resa hem till Sverige men återvänder till Afrika och fortsätter mot bättre vetande, och under än värre strapatser, upptäckandet. Han blir alltmer depressiv: "Var är de fordom rodnande kinderna! Var denna elasticitet hos foten och i själen, som verkade så mycket, att jag kunde le åt alla mödor och faror? Allt är borta, borta för alltid!...genom ständiga bekymmer, ständig oro och ständiga ansträngningar har min förmåga till verksamhet flytt och kvarlämnat blott en skugga av mitt forna jag."

Nu måste han upptäcka något. Livingstone har 1855 nått Victoriafallen och den berättelsen går på segertåg genom världen. Anderssons infödda kunskapare har i åratal berättat för honom om en väldig flod. 1859 lyckas de till slut föra honom till floden Okavango. Men han finner till sin oerhörda förvåning att den inte flyter ut mot havet, utan istället in mot Afrikas inre. Han vet inte riktigt vad det är han "upptäckt".

Han ger upp och tar anställning som platschef vid en koppargruva. Där lyckas han göra sig omöjlig bland både arbetare och bolagsledning. Till allas belåtenhet lämnar han sin post efter ett år.

Då upprättar han en handelsstation i Damarafolkets rike. Där blir han snabbt en stor man. Men krig utbryter med grannfolket och handeln avstannar. Andersson väljs till hövding och härförare. Oturligt nog är hans häst skotträdd och själv har han för finkalibrig ammunition. Redan i inledningen av det stora slaget träffas han av inte mindre än fem kulor. Han tvingas nedlägga ämbetet endast några dagar efter den högtidliga utnämningen.

Som utfattig krympling måste han inställa sin dröm att grunda staden Andersopol. Dessutom har han blivit svårt sjuk av det ständiga och allt ivrigare medicinerandet med opium och morfin. Men han vill få återupprättelse och under en ny fåfäng expedition dör han den 9 juli 1867 av kronisk dysenteri, difteri och allmän svaghet.

I sin dagbok har han som vanligt reflekterat över meningen med det hela: "Till vad tjänar allt detta slit, detta oupphörliga utnötande av kropp och själ? Uppenbarligen till intet."

Men han hade nog inte blivit upptäcktsresande om han inte också antecknat att "den som anser allt förlorat därför att en käpp råkat sticka in i hans lyckas hjul, är blott hälften en man."

Lasse Berg är författare och filmare. I Populär Historia har han medverkat med berättelser om Sven Hedin och Carl Johan Stralenberg.