Den stora expeditionen

År 1733 marscherade en mäktig rysk expedition ut ur S:t Petersburg. Framför deltagarna låg 8 000 kilometers resa till fots och till häst, per släde och...

19 mars 2001 av Eric Dyring

År 1733 marscherade en mäktig rysk expedition ut ur S:t Petersburg. Framför deltagarna låg 8 000 kilometers resa till fots och till häst, per släde och båt. De skulle färdas genom det väldiga Sibirien ända till Stilla havet. Varken förr eller senare har världen skådat en mer storslagen expedition – USA:s satsning i Antarktis åren 1946–47 möjligen undantagen. Uppgiften var att kartlägga det väldiga Sibirien bortom Uralbergen, att utforska en nordlig sjöled till Stilla havet (Nordostpassagen) och sist men inte minst att skaffa Ryssland fotfäste på andra sidan Stilla havet.

Totalt deltog mer än 3 000 personer i expeditionen. Det var sjöofficerare, matroser, soldater, kosacker, förvisade fångar, skeppsbyggare, vetenskapsmän, topografer, instrumentmakare, hantverkare, illustratörer, tolkar, djurmålare, sekreterare, vetenskapliga assistenter, läkare, kockar och uppassare – en brokig skara under befäl av Vitus Bering (1681–1742), en dansk sjöofficer som tagit tjänst i den ryska marinen.

Detta väldiga projekt har många namn: ”Den stora expeditionen”, ”Den stora nordiska expeditionen” eller ”Den andra Kamtjatka-expeditionen”. Det ryska amiralitetet hade ansvaret och den ryska flottan var verkställare.

På hösten samma år startade en fristående vetenskaplig enhet, som skulle komplettera den stora expeditionen. Det var den ryska vetenskapsakademien i S:t Petersburg som stod för denna innovativa idé. Den akademiskt skolade gruppen bestod av vetenskapsmän och stödpersonal, totalt 600 man, däribland flera utländska naturforskare. Deras resultat kom att få stor betydelse för både Sibirien och vetenskapen.

Speciellt utmärkte sig tre unga ambitiösa tyskar. Botanisten och kemisten Johann Georg Gmelin (1709–55) kom att beskriva och klassificera 1 178 sibiriska växter i sin Flora sibirica, tryckt i fyra volymer 1747 i S:t Petersburg. Det är ett magnifikt verk som med all rätt imponerade på vår egen botaniska storhet, Carl von Linné. Han kommenterade det så här: ”han (Gmelin) har upptäckt fler nya växter än alla andra botaniker tillsammans.”

Historikern Gerhard Friedrich Müller (1705–83) kom att bli än mer berömd genom sin uttömmande beskrivning av sibiriska arkiv och studier av språk och kultur hos flera sibiriska folkslag. Han blev också den förste att beskriva och kartera den tidiga ryska erövringen och koloniseringen av Sibirien.

Den franske astronomen Louis Delise de la Croyère (1688–1741) var med för att fastlägga latitud och longitud för viktiga landmärken. Han var knappast kvalificerad för det uppdraget, trots att han förde med sig en imponerande mängd vetenskapliga instrument. Transporten av dessa krävde tio kärror.

Mest omskriven i vår tid är dock den tyske naturforskaren Georg Wilhelm Steller (1709–46). Han studerade teologi, naturhistoria och medicin i Tyskland. År 1735 kom han utfattig till S:t Petersburg just när den ryska vetenskapsakademien ville utöka den stora expeditionen med en forskare. Tysken antogs och skyndade österut för att hinna ifatt expeditionens vetenskapliga del. Den befann sig då halvvägs genom Sibirien och gruvade sig inför den fortsatta färden till Kamtjatka. Steller erbjöd sig att ensam fortsätta till Ochotsk och Kamtjatka dit han anlände 1739.

Han startade omedelbart att utforska Kamtjatkas fauna och flora innan han komma med på S:t Peters dramatiska färd 1741–42 (se nedan). Stellar hade stor del i att färden inte slutade i en total katastrof.

Tillbaka på Kamtjatka fortsatte han sina forskningar med imponerande målmedvetenhet och uthållighet. Linné kallade Stellar för ”den borne naturalisten och botanisten” och många anser att det var han som var expeditionens största personlighet. Nyupptäckta fåglar, fiskar, djur och växter bär i dag hans namn. Mest känd är ”Stellars sjöko”. Stellar dog 1746, under resan tillbaks till S:t Petersburg med allt sitt material.

Förutom den fristående vetenskapliga delen bestod ”Den andra Kamtjatka-expeditionen” av sju enheter, alla under Berings ledarskap. Mest omskriven och dramatisk är färden från Kamtjatka till nordvästra Nordamerikas kust, södra Alaska och ögruppen Aleuterna 1742–43 med de båda skeppen S:t Peter och S:t Paul. Sedan fartygen skilts åt av en storm fortsatte de sin färd var för sig. Båda nådde fram till den nordamerikanska kusten men återresan blev närmast mardrömslik.

Värst drabbades S:t Peter under befäl av Bering. Dåligt väder tvingade skeppet till en sicksackfärd längs Aleuterna. Besättningen fick ont om vatten och mat och drabbades av skörbjugg som skördade många liv. Skeppsbrutna hamnade man på en öde ö där Bering dog den 8 december 1741. Ön bär i dag Berings namn. Svensken Sven Waxell, officer i den ryska marinen, tog över befälet och lyckades efter övervintring föra resten av den utmattade besättningen tillbaka till Kamtjatka.

Den enhet som hade uppgiften att segla mot Japan från Kamtjatka misslyckades. Inget nytt land upptäcktes.

Fem detachments – ”expeditionsenheter” – hade till uppgift att utforska och kartlägga den långa, ödsliga och svårforcerade arktiska kusten från floden Dvina i väster hela vägen till Kamtjatka vid Stilla havet. Avsikten var främst politisk; S:t Petersburg ville veta om en nordlig sjöväg till Stilla havet (Nordostpassagen) var möjlig att ta sig fram på. Naturen var grym, klimatet omänskligt. Trots detta nåddes imponerande resultat tack vare uthållighet och mod.

Otaliga är de dramatiska berättelserna om de fem enheternas slit och umbäranden till fots, per släde och med båt under åtta år. Vissa år var isförhållandena extremt svåra och hindrade varje framstöt längs den arktiska kusten. Största motståndet mötte försöken att segla runt Tajmyrhalvön. Sommaren 1739 lämnade fartyget Jakutsk floden Lenas delta för att segla runt halvön. Isen stoppade färden, expeditionen tvingades övervintra och drabbades av skörbjugg. Ett nytt försök gjordes 1740 men slutade i en katastrof. Jakutsk krossades av isen och expeditionen tvingades söderut på land under svåra umbäranden.

Istället satsade man på att utforska Tajmyrhalvön med slädar. Under 1741 nåddes begränsade framgångar, men året efter lyckades navigationsofficeren Semon Tjeljuskin med släde färdas runt halvön. Den 9 maj 1742 nådde han den euroasiatiska kontinentens nordligaste punkt (77° 34’N). Enligt dåtida mått mätt var hans 4 000 kilometer långa slädfärd en fantastisk bedrift. Udden heter i dag Kap Tjeljuskin. De fem enheterna lyckades i stort sett lösa sina uppgifter på tio år. Endast extrema isförhållanden gjorde att en del av Tjuktjerhalvöns nordkust förblev outforskad. Namn som Sterlegov, Tjeljuskin, Laptev, Ovtsyn och Prontjisjev är i dag monument på kartor över den asiatiska arktiska kusten.

Expeditionernas noggranna planering och orubbliga genomförande gör dem till en av historiens stora bedrifter. Att föra befäl över detta jätteprojekt, utspritt längs Sibiriens långa arktiska kust, utan modern kommunikationsteknik var naturligtvis en omöjlig uppgift för Bering. När han hade sin bas i Jakutsk fungerade han mest som ett inte särskilt stressat postkontor för kontakterna mellan ledningen i S:t Petersburg och expeditionerna. De började så småningom istället kommunicera direkt med varandra utan Berings inblandning.

Sibirien har varit befolkat i tiotusentals år. Från centrala Asien vandrade människor tidigt norröver i sökandet efter nya jaktmarker och började befolka Ishavskusten. På 1000-talet kom jägare och nybyggare norrut från den ekonomiska stormakten Novgorod och bosatte sig vid Vita havet och floden Dvina. De kallades pomorer – ”folket på havet” – och var djärva sjöfarande som bedrev handel och sjöfart i de arktiska vattnen mellan Kolahalvön och kusterna bortom Uralbergen. De använde lätta farkoster (koch), tio meter långa däckade träbåtar som kunde transportera tio man och sex ton last.

Pälsprodukter från den arktiska tundran och tajgan var eftertraktade lyxvaror. Det lockade inte bara ryssar utan även holländare och engelsmän till ryska Arktis på 1500-talet. Expeditioner försökte trotsa de isfyllda vattnen och ta sig österut över Uralbergen.

I mitten av 1500-talet låg Ryssland i ruiner efter krig, epidemier och Ivan den förskräckliges terror. Moskva var nedbränt och de ryska trupperna hade tvingats till reträtt av Polen, Sverige och de mongolättade krimtartarerna. Moskva satsade istället på expansion åt öster. I nordöst härskade familjen Stroganov, industrimagnater vars rikedom skapats av handel med salt, spannmål, metaller och skinn. Moskva hade förlänat dem omfattande juridiska och militära befogenheter. 1574 fick de ännu ett privilegium: Stroganov fick skriva in banditer och laglösa som legosoldater i sin privatarmé.

1581 blev ett ödesår för Sibirien. I september marscherade 840 man över Uralbergen – kosacker, litauiska krigsfångar, två präster och en laglös munk som tjänstgjorde som kock. Ledare var kosacken Vasilij ”Jermak” Timofejovitj, en tredje generationens pirat från Volga. Det som började som en plundringsattack av typisk kosackmodell övergick snart till ett veritabelt fälttåg. Allt motstånd slogs ned och tre år senare hade den ryska östgränsen flyttats till floden Ob.

Den fortsatta erövringen av Sibirien gick sedan i expressfart. Man färdades till fots och med båt längs de stora floderna. År 1639 nådde de ryska erövrarna Stilla havet. På drygt 50 år hadedet väldiga Sibirien blivit ryskt. Imperiet hade växt med 13 miljoner kvadratkilometer – 25 gånger Sveriges yta.

När vägen mot Sibirien väl stod öppen strömmade kosacker, jägare, pälshandlare och äventyrare österut. Det hela påminde om guldruschen i Alaska. Men det var inte ädelmetall som lockade utan ”det mjuka guldet” – pälsdjuren på tundran och tajgan. Små militära utposter och handelsplatser växte upp vid de stora floderna. Ursprungsbefolkningen avkrävdes tribut till den ryska överheten, ofta utmätt med våld. De ryska nybyggarna levde ett hårt liv i ödemarken och attackerades ofta av lokala stammar. År 1600 seglade hundratalet kosacker norröver på floden Ob. Halva styrkan dog, men trots denna kraftiga decimering lyckades de kvarvarande bygga fortet Mangazeja nära floden Taz mynning. Den lilla staden byggd i trä blev snabbt ett centrum för rysk och internationell pälshandel, men också för kommersen med silke, tyg och porslin från Kina och det inre av Asien. Mangazeja hade dock bara en kort glansperiod som ”Sibiriens Klondyke”. Efter 40 år avfolkades staden hastigt. Kollapsen har flera förklaringar: svårigheten att förse staden med förnödenheter, de fientligt inställda nenteserna och överexploatering av områdets pälsdjur.

Den ryska makten över Sibirien var dock bräcklig och sköttes via ett glest nät av administrativa och militära utposter. Avstånden av enorma, transporter av människor och förnödenheter gick via vattenvägar och över väglöst land. Postgången mellan S:t Petersburg och avlägsna utposter tog månader, om den nu alls nådde fram. Den lokala administrationen agerade självsvåldigt och laglöst. Grymheter och våld tillhörde vardagen. Det var rena ”Vilda östern”. Väldiga områden var dåligt kartlagda och den långa arktiska kusten var full av vita fläckar.

Sibiriens rikedom på pälsdjur (sobel, räv, hermelin, mård, lo, järv), ”ryskt elfenben” (mammutbetar) och fynd av kol och mineral hade fått stor betydelse för den ryska ekonomin. Det gick inte att tolerera laglöshet längre. 100 år efter Rysslands erövring av Sibirien var det hög tid att skapa ordning och reda.

Detta insåg det moderna Rysslands skapare, tsar Peter den store (1672–1725). Ny kunskap och västerländska idéer inspirerade honom att utveckla Ryssland till en modern stormakt. Därvid kom hans stora intresse för dåtidens vetenskapliga och geografiska framsteg väl till pass. Utländska marinofficerare, tekniker och vetenskapsmän enrollerades till Rysslands nya huvudstad, S:t Petersburg. De moderna idéerna hindrade dock inte Peter den store från att fortsätta sina företrädares grymma ledarstil. Förvisningen av politiska fångar och kriminella till Sibirien accelererade under 1700-talet.

Efter krig med Sverige och Osmanska riket fick Ryssland tillträde till Svarta havet och Östersjön och på 1720-talet kunde tsaren i lugn och ro vända intresset mot Sibirien. Han ville kartlägga landets ekonomiska möjligheter men drömde också om en nordostlig sjöled till Stilla havet och en rysk närvaro i Nordamerika. Några veckor före sin död 1725 gav tsar Peter den ryska flottan order att sända ut en expedition för att reda ut en av dåtidens stora geografiska gåtor: fanns det en landförbindelse mellan Asien och Amerika?

Vitus Bering utsågs att leda redan denna expedition, den som brukar kallas ”Den första Kamtjatka-expeditionen”. Den mötte oerhörda svårigheter på sin långa färd från S:t Petersburg till Stilla havet. Värst var sträckan mellan Jakutsk och Ochotsk vid Stilla havet. Sträckan bestod av exceptionellt vresig natur med branta berg, träsk, myrar, snö, is och vilda forsar. Det tog två år att nå fram till Ochotsk, en enslig utpost vid Stilla havet bestående av 17 små hus. Expeditionen byggde ett litet fartyg och seglade till Kamtjatka.

Nu skulle frågan om Sibirien hängde ihop med Amerika få sitt svar. Sommaren 1728 seglade skeppet S:t Gabriel norrut från Kamtjatka med Bering som befälhavare, två officerare och 41 besättningsmän. Efter en månads nordlig färd blev den försiktige Bering orolig då man inte såg skymten av land österut. Efter rådslag seglade man ytterligare två dagar mot norr och nådde 67,5° N utan skymten av ett sund. S:t Gabriel vände söderut samma väg hon kommit.

Bering och hans besättning insåg dock inte vilken historiskt intressant seglats man gjort. Två gånger hade man seglat igenom det smala sundet mellan Asien och Alaska, det som i dag bär Berings namn. Dis och dimma hindrade sikten och inga kartor fanns till hjälp. Bering var en utmärkt navigatör men saknade den rätta upptäckarinstinkten.

Dessutom var Bering inte först. Den första bevisade genomseglingen hade gjorts 80 år tidigare av kosacken Semjon Dezjnjov och pälshandlaren Fedot Alexejev med sju små båtar och 90 man. Sommaren 1648 hade de seglat från floden Kolyma österut, rundat Asiens nordostligaste punkt och passerat genom sundet men inte sett Alaska. Färden blev dramatisk. Alla båtarna förliste, endast Dezjnjov och 25 man överlevde. Rapporten om det 3 200 kilometer långa äventyret och den nya upptäckten nådde dock aldrig S:t Petersburg. Den hamnade i ett arkiv i Jakutsk och samlade damm i 88 år tills den tyske historikern Gerhard Müller återfann den 1736. I dag heter Asiens nordostligaste punkt, udden vid Berings sund, Kap Dezjnjov.

Först 1732 besöktes för första gången Berings sunds båda kuster av metallurgen Michail Gvozdev och lotsen Ivan Fedorov. Det var den första resan mellan dessa två kuster som rapporterats till eftervärlden.

När Bering återkom till S:t Petersburg i mars 1730 mötte han ingen entusiasm. Många ansåg att han misslyckats med sitt uppdrag. Bering avlämnade dock snabbt två rapporter. I den ena argumenterade han för ett sibiriskt reformprogram i 25 punkter. Vägar och hamnar skulle byggas, liksom skolor för ursprungsbefolkningen. Den rapporten förkastades av regeringen i S:t Petersburg.

I den andra föreslogs en ny expedition för att dels kartlägga Sibiriens norra kust, dels segla mot Amerika och Japan med fartyg byggda på Kamtjatka. Detta föll i god jord och en plan utarbetades i samarbete mellan admiralitetets högskola, den administrativa senaten och imperiets vetenskapsakademi. Det var en expedition i tsar Peter den stores anda, som hans brorsdotter kejsarinnan Anna Ivanova (1693–1740) startade.

Med Kamtjatka-expeditionerna blev Sibirien en politiskt och ekonomiskt integrerad del av Ryssland. Vägen öppnades också för rysk kolonisation av Aleuterna och Alaska. Detta varade ända till 1872, när Alaska såldes till USA för ynkliga 7,2 miljoner dollar. Ryssland gjorde här sannolikt världshistoriens sämsta markaffär.

Sibiriens historia är formad dels av den dramatiska och snabba ryska erövringen, dels av dess tragiska öde. Det väldiga landområdet har upplevt 400 år av plundring, våld och förnedring. Sovjetunionen utnyttjade Sibirien som straffkoloni för många tiotals miljoner oliktänkande och kriminella. Straffångarna användes som billig arbetskraft. Under ofattbara förhållanden tvingades de till arbete i gruvor och industrier. Över 50 miljoner människor beräknas ha dött i Sibiriens slavläger under den kommunistiska eran.

Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 jämnades lägren med marken, slavarbetarna släpptes fria och kommunismens tvångströja på Sibirien lossnade. Nu är det dags för landet med sina enorma naturresurser att läka såren och söka en ljusare framtid.

Eric Dyring är docent i fysik och journalist, bosatt i Uppsala.

Publicerad i Populär Historia 8/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också