Erövringen av Mount Everest

Hillary beskrev det magiska ögonblicket den 29 maj 1953 med följande ord: »Ytterligare några hugg med isyxan i den fasta snön och vi var uppe på toppen. Min första känsla var lättnad – lättnad över att det inte var några fler fotsteg att hugga ut – inga fler kammar att ta sig fram över och inga fler pucklar som förespeglade att vi var framme. Jag tittade på Tenzing och trots att hans ansikte doldes av anoraken, snöglasögon och syrgasmasken, som alla var besatta med ispiggar, kunde man inte ta fel på hans smittande uppsyn av uppriktig förtjusning, när han såg på allt omkring sig. Vi skakade hand och sedan slog Tenzing armen om halsen på mig och vi dunkade varandra i ryggen tills vi höll på att tappa andan. Klockan var halv tolv.»

Nyheten spreds, om än inte med blixtens hastighet, över världen. Hyllningarna av ”männen på jordens topp” var euforiska. Tidningsredaktörerna sparade inte på superlativen: ”Högre än någonsin, över alla gränser.” Böcker skrevs, filmer producerades. Det var som om en hel värld inte kunnat mättas av att få del av historien om bragden på Mount Everest.

Hillary och Tenzing blev världskändisar, närmast kultfigurer, och det var först när Neil Armstrong tog mänsklighetens första steg på månen 1969 som en ny måttstock skapades på vad människan förmådde uträtta.

Erövringen av världens högsta berg började på 1800-talet. Fram till dess trodde man nämligen att den sydamerikanska vulkanen Chimborazo var det högsta berget på jorden. Men när man inom det brittiska imperiet 1808 fattade beslut om att mäta upp och kartlägga de väldiga bergsmassiven i Himalaya lades grunden för revideringen av vilken punkt i världen som var närmast himlen. Det skulle dock dröja till mitten av seklet innan lantmätarna mätt upp den högsta toppen. Arbetet var mycket mödosamt. Man använde sig av enormt stora instrument, som kallades teodoliter, och tolv starka män krävdes för att lyfta ett instrument. Med hjälp av dessa teodoliter kunde lantmätarna på långt avstånd få fram ett underlag för beräkningar av ett bergs höjdläge.

Myterna kring ”upptäckten” av Mount Everest är många. En av dem daterar sig från en händelse 1852. Då skall den bengaliske kalkylatorn Radhanath Sikhdar ha kommit in på det brittiska lantmäterikontoret i Calcutta och meddelat: ”Vi har upptäckt världens högsta berg.”

Självfallet var det en uppgift som sir Andrew Waugh, generallantmätare i Indien, fann ytterst intressant. Uppmätningen hade skett från en plats i norra Indien tre år tidigare och mer än 150 kilometer från berget. Den noggranne Sikhdar hade bearbetat det siffermaterial som man från sex olika mätplatser erhållit för ett bergsmassiv inne i det stängda kungariket Nepal. Sikhdar var säker på sin sak: ”Enligt mina trigonometriska beräkningar har jag funnit en bergstopp som reser sig 8 840 meter över havet.”

Platsen fick namnet ”Peak XV”. Nu gällde det att kunna verifiera att beräkningarna var riktiga. Det tog sin tid. Först i mars 1856 meddelade Waugh omvärlden att Great Trigonometrical Survey of India lyckats fastställa den högsta punkten på den indiska kontinenten och därmed världens högsta berg.

För lokalbefolkningen i bergets omgivning var det hela emellertid ingen nyhet. På tibetanska kallades berget sedan länge Qomolangma (”Världens moder”) och på nepalesiska Sagarmatha (”Himlens gudinna”). Det tibetanska namnet var för övrigt redan känt i västvärlden eftersom det tryckts på en karta i Paris 1773.

Något av dessa poetiska lokala namn hade alltså varit det mest logiska att teckna ned, när nu den högsta punkten på jorden var uppmätt – speciellt som den officiella brittiska policyn för karteringen av kontinenten var att så långt möjligt behålla de lokala och traditionella namnen på bergen. Dessa riktlinjer struntade dock Waugh fullständigt i när det gällde att namnge ”Peak XV”. Han ville kalla berget Mount Everest.

Det var sin företrädare på posten som general för den trigonometriska kartläggningen i Indien, sir George Everest, som Waugh hade i tankarna vid namngivningen. Nu hör det till saken att Everest under sin tid som ”kartgeneral” med näbbar och klor kämpat för att lokala bergsnamn skulle behållas i samband med uppmätningarna. Han hade heller inte mycket till övers för hedersbetygelser. Everest uppskattade alltså inte efterträdarens förslag och försökte få en ändring till stånd – men förgäves. Den kulturimperialism som Waugh företrädde hade många förespråkare i det brittiska imperiet. Högst motvilligt tvingades Everest 1865 gå med på att ge sitt namn åt världens högsta berg.

Västvärldens upptäckt av jordklotets högsta punkt fick inga omedelbara konsekvenser. Det skulle bli andra geografiska platser på planeten som man riktade in sig på att nå. Men efter det att Robert Peary hävdat att han nått nordpolen 1909 och Roald Amundsen sydpolen två år senare, hamnade Mount

Everest allt mer i fokus för äventyrarnas intresse. Drömmen om att en människa skulle stå på toppen av världens högsta berg växte sig allt starkare och blev snart till en förhäxning. Alpinisten G O Dyrenfurth uttryckte det så här: ”Det blev en allmänmänsklig strävan, en sak som man inte kunde ge upp, oavsett hur stora förluster den kunde kräva.”

Det var emellertid inte bara bergets branta sluttningar som skulle besegras. Varken Nepal eller Tibet släppte in utlänningar och med den inställningen hade inga västerländska expeditioner möjlighet att komma i närheten av Mount Everest.

Sir Charles Bell, som var personlig vän med Dalai Lama, lyckades dock 1920 vid ett besök i Tibet få den tibetanska regeringen att gå med på att släppa igenom en expedition. I april 1921 kunde den första Mount Everest-expeditionen ge sig iväg under ledning av överstelöjtnant C K Howard-Bury. Den hade en lång väg att gå från Darjeeling, det skilde 640 kilometer i krävande terräng för att nå Mount Everest.

Det handlade om en expedition som främst var ute efter att undersöka möjligheterna för att komma berget in på livet. För västerlänningar handlade det om outforskad mark eller som en av deltagarna, George Mallory, formulerade det hela, när expeditionen befann sig åtta mil från målet: ”Vi skall just kliva ut ur kartan.”

Mallory fick tillsammans med sin kollega Bullock också uppgiften att försöka finna en väg upp på berget. Mallory blev därigenom den förste västerlänningen på plats att med egna ord skildra Mount Everests mäktighet:

Vi stirrade intensivt med våra solglasögon på dimbankarna som om vi genom ett under skulle kunna se igenom dem. Då inträffade miraklet. Molnen vid horisonten skingrades och en rad av berg syntes i jättelika fragment. Berg som träder fram i dimma är ofta en fantastisk syn; dessa var som våra drömmars vildaste skapelse… långsamt, mycket långsamt såg vi de stora bergssidorna och deras glaciärer och kammar, ibland en del, ibland en annan, tills vi genom de flytande sprickorna i dimtäcket, högre upp i himlen än vi vågat gissa, skymtade Everests vita topp.

Mallory och Bullock var de första västerlänningar som satte sin fot på bergets norra sida och lyckades klättra upp 6 700 meter innan man tvingades vända.Vägen var alltså funnen, vilket gjorde det möjligt att flytta fram positionerna. Nu gällde det att försöka bestiga berget. 1922 års brittiska expedition hade dock en hel vetenskapsvärld emot sig. Med emfas hävdade de fysiologiska forskarna att det var omöjligt att klättra högre än 7 500 meter över havet utan syrgasutrustning.

Visserligen hade expeditionen tillgång till sådan utrustning, men den var ytterst otymplig och mycket tung. Mallory fångade den allmänna meningen i expeditionen, när han 1922 skrev: ”När jag tänker på att klättra med fyra tuber på ryggen och en mask över ansiktet, ja, då förlorar allt sin charm.”

1922 års expedition bröt ny mark inom fysiologins område. Utan syrgas lyckades man nå upp till 8 200 meter och med de förhatliga apparaterna på ryggen flyttade man upp rekordet ytterligare hundra meter. Framstegen hade dock haft ett högt pris: sju sherpabärare hade mist livet i en stor lavin.

Två år senare utrustades en ny brittisk expedition som full av självtillit tog sig an berget. Expeditionen under ledning av Edward Felix Norton deklarerade att målet var att nå toppen, men en förutsättning för att lyckas var att de kunde lägga det sista lägret högre upp på berget än vad tidigare expeditioner gjort. De var nära att lyckas. Från lägret på 8 150 meter begav sig Norton och Somervell utan syrgasapparater mot toppen. Båda var rejält utmattade, Somervell hostade blod och Norton hade problem med ögonen.

Med en enorm viljestyrka klättrade de emellertid högre och högre, men vid 8 573 meter var det stopp. De orkade inte längre och Norton drabbades av snöblindhet.

Den 8 juni 1924 lämnade två andra medlemmar av expeditionen lägret för ett nytt försök att med syrgasapparater nå toppen. George Mallory och Andrew Irvine kom dock aldrig tillbaka. Det väldiga bergets totala uppslukande av dem skapade grogrund för en legend. Hade de lyckats nå toppen, innan olyckan varit framme? Knappast. Men först 1999 fick man verklig visshet då Mallorys kropp hittades på 8 138 meters höjd, och fynd indikerade att han aldrig nått toppen. Mallory och Irvine blev de första västerlänningar som fick sätta livet till i kampen för att besegra Mount Everest.

Efter den tragiska olyckan 1924 dröjde det nio år innan den tibetanska regeringen på nytt gav klartecken för en expedition. Inte heller 1933 års expedition lyckades dock nå toppen. Attacker gjordes också 1935 och 1936 utan framgång.

Ledarna för 1938 års expedition, H W Tilman och Eric Shipton, beslöt sig för att satsa på en ny strategi. I stället för att som hittills dra samman en väldig expedition som krävde en enorm administration valde man ut en liten styrka. Endast sju klättrare ingick.

Tilman var också nydanare på ett annat sätt. En stor mängd sherpabärare hade under samtliga expeditioner varit en absolut förutsättning för att genomföra klättringarna. För att höja statusen på detta slitsamma yrke införde Tilman ett officiellt system med ”Tigrar” och ”Tigermedaljer”.

Samtliga sherpa som varit med en expedition högst upp på berget tilldelades utmärkelsen. Bäraryrket fick alltså ett belöningssystem enligt engelsk modell. Tilman skapade också en annan nyordning inför 1938 års expedition. De sherpa som skulle medverka vid försöken att bestiga Mount Everest slapp bära tunga bördor innan expeditionen nådde berget. Med utvilade sherpa skulle expeditionen ha bättre förutsättningar att klara klättringen. Trots nymodigheterna lyckades man inte. Vädret visade sig vara en övermäktig motståndare.

De brittiska expeditionerna hade emellertid skaffat sig en viktig erfarenhet. Söder om Everest hade de upptäckt en sadel, som band samman Lothse med berget. Klättrarna hade vid sina observationer av berget noterat att denna sadel verkade vara lättframkomlig och dessutom bred. Om man kunde använda sig av den vägen mot toppen skulle man få en lättare väg upp och undvika de svårigheter som man stött på under de tidigare försöken.

Problemet var bara att den enda framkomliga vägen upp till denna sadel gick genom Nepal, ett land som inte släppte in några utlänningar.

Snart fick emellertid britterna helt andra attacker att förbereda. Det andra världskriget bröt ut och drömmen om erövringen av Mount Everest blev i tio år mindre realistisk. Världspolitiken skulle emellertid efter kriget öppna nya möjligheter att nå toppen på världens högsta berg. Efter det kommunistiska maktövertagandet stängdes Tibet 1950 för utlänningar – men Nepal hade året innan, efter att landet varit hermetiskt tillslutet i århundranden, öppnat sina gränser.

Dessa politiska omkastningar i Himalaya kom att innebära mycket för de kommande expeditionerna. Äntligen skulle det finnas en möjlighet att attackera berget från sydsidan.

År 1951 begav sig en brittisk expedition under Eric Shiptons ledning av från Kathmandu. Man fann en mycket bra väg rån den övre Kitteldalen till det södra passet. Vad som gjorde expeditionen ännu mer förhoppningsfull var att man vid noggranna observationer från detta pass inte kunde finna svårare hinder på vägen mot toppen, frånsett de sista hundra meterna som innebar en svår passage.

Efter att ha fullgjort expeditionens huvuduppgift – att hitta en väg till toppen från den södra sidan – återvände man och Eric Shipton började planera för en expedition året därpå. Nu skulle berget äntligen besegras!

Shipton och hans kamrater möttes emellertid av ett chockbesked när de i december 1951 avslutat sina rekognoseringar. Någon ny brittisk expedition kunde inte bli aktuell. Nepal hade nämligen gett en schweizisk expedition tillstånd att under 1952 försöka besegra Mount Everest. Britterna fick vänta.

Myndigheterna i Nepal gjorde därmed klart att man inte hade för avsikt att följa den regel som hittills gällt för erövringen av en ny bergstopp. Fram till det andra världskriget hade det varit underförstått att en nation som gjort ett försök på en viss topp hade förtur för fortsatta expeditioner på just den toppen. Denna ”inmutningsrätt” hade Tibet följt genom att efter 1921 bara släppa in brittiska expeditioner till Mount Everest.

Men nu hade alltså Nepal bestämt sig för en annan tingens ordning. Därmed hade kampen om erövringen av Mount Everest även fått en nationell dimension. Vilket land skulle komma först till toppen? Dagordningen för de tre närmsta åren var satt. År 1952 hade Schweiz sin chans, året därpå skulle britterna få göra ett nytt försök, medan 1954 hade vikts för en fransk expedition.

Iden schweiziska expeditionen betraktades Raymond Lambert som den skickligaste klättraren, trots handikapp (efter att ha förfrusit fötterna under en klättring i Alperna hade läkarna tvingats operera bort samtliga tår). Den nya nationen på berget följde det brittiska upplägget: attacken mot toppen skulle genomföras i maj då monsunvindarna ännu inte hade börjat blåsa.

Allt fungerade perfekt. Man fann en framkomlig väg över det besvärliga isfallet. Den 27 maj hade fyra av expeditionsmedlemmarna – Lambert, Aubert, Flory samt sherpan Tenzing Norgay – under en rekognoseringstur nått 8 400 meter upp på berget. Men de hade bara ett tält med sig och var dessutom utan sovsäckar.

Ändå fattade Lambert och Tenzing beslutet att stanna på denna höjd över natten och försöka nå toppen nästa dag. Det var ett beslut med livet som insats. En natt utan sovsäck på den här höjden medgav ingen sömn. För att hålla igång cirkulationen i sina kroppar låg de och gned varandra natten igenom. Hade de somnat, hade de med största sannolikhet frusit ihjäl.

I gryningen kunde de konstatera att vädret hade blivit sämre, men de beslöt ändå att fortsätta uppåt. Varje steg var extremt mödosamt och det gick mycket långsamt. På fem timmar avancerade Lambert och Tenzing bara tvåhundra höjdmeter. På 8 600 meters höjd fattade de beslut om att vända. Ingen människa hade varit närmare Mount Everests topp – men det var sannolikt en klen tröst för dem när de började klättringen tillbaka till lägret.

Lambert och hans schweiziska kamrater kunde dock inte släppa tanken på att nå toppen och man bestämde sig för en ny expedition redan samma höst. Det hela var ett desperat försök som underströk den häxfeber som grasserade bland världens alpinister i jakten på Mount Everests topptrofé.

Om berget var ogästvänligt i sig gjorde vädret på höstarna det än mer otillgängligt.

Den 19 november 1952 hade Lambert, Reiss och Tenzing tagit sig upp till det södra passet efter att ha klättrat i svåra stormar. Längre kom man inte, ett fruktansvärt oväder satte stopp för expeditionen. Timglaset hade runnit ut för de schweiziska ambitionerna att nå först till toppen.

Nu var det britternas tur att på nytt försöka. Redan den första expeditionen 1921 hade påmint om ett militärt företag, allt var planerat i minsta detalj. 1953 års expedition under ledning av överste John Hunt förde tankarna till ett rent fälttåg – inga som helst resurser sparades för att expeditionen skulle ha de bästa förutsättningarna att klara attacken mot Mount Everest.

Rapporterna strömmade också in om att en rysk expedition planerade att angripa berget från den norra sidan. Plötsligt fanns det också en dimension av det kalla kriget i kampen. Vem skulle hinna först?

Den schweiziska vårexpeditionen 1952 hade visat att Mount Everest gick att besegra. Hade bara Lambert och Tenzing haft tillgång till bättre syrgasutrustning samt tur med vädret hade de med säkerhet nått toppen.

Den 10 mars 1953 startade den brittiska expeditionen från Kathmandu. 350 lokala bärare och ett tjugotal sherpaförare började på sina ryggar transportera fem ton packning mot berget. Tretton britter ingick i expeditionen, men för att undvika det så olycksbringade talet hade Tenzing Norgay gjorts till fullvärdig medlem av expeditionen. Med sina sex tidigare försök att nå toppen var hans medverkan en enorm tillgång.

John Hunt, som under det andra världskriget tjänstgjort som en av snökrigföringens experter inom den brittiska armén, hade till och med utrustat expeditionen med ett vapen: en snökanon som skulle eliminera lavinrisker. En annan nymodighet var det träningsläger som han planlagt. Före själva bestigningen av Mount Everest skulle medlemmarna i små grupper träna klättring på omgivande berg. Genom detta skulle klättrarna acklimatisera sig och dessutom skaffa sig vana vid den nya utrustningen.

Det fanns ytterligare en nyhet i Hunts strategi. För att lyckas nå toppen var man tvungen att flytta upp det högsta lägret ytterligare. På minst 8 500 meters höjd skulle lägret ligga. Sherpa bar tålmodigt upp all den utrustning som krävdes för de olika lägerplatserna. Helt enligt planerna gick det emellertid inte. Det högsta lägret kom att hamna på 8 340 meter. Det var härifrån som det slutliga anfallet mot toppen skulle göras.

Hunt hade bestämt sig för två försök. Först skulle engelsmännen Tom Bourdillon och Charles Evans få chansen. Under klättringen fick de problem med syrgasutrustningen, men fortsatte stadigt uppåt och nådde Mount Everests sydtopp på 8 750 meter. Högre hade aldrig en människa satt sin fot på berget. Längre kom de dock inte. Evans kunde snabbt räkna ut att syrgasförrådet inte skulle räcka för en toppbestigning och återfärd.

De tvingades vända och väl tillbaka i lägret kunde de informera Edmund Hillary och Tenzing Norgay om sina erfarenheter av vad som väntade dem, de hade nämligen tagits ut för den andra attacken. Hillary och Tenzing var ivriga att komma iväg, men när de vaknade i tältet den 27 maj blåste det förfärligt i Everests sydpass. Det gick inte att starta.

Först morgonen därpå började Hillary och Tenzing klättra mot toppen. De hade med sig tre medhjälpare som skulle bära upp ytterligare utrustning till deras toppläger. De nödvändiga förråden för det slutliga anfallet låg på 8 335 meters höjd, men Hillary och Tenzing insåg att en del utrustning måste upp ytterligare några hundra meter om man skulle ha en rimlig chans att nå toppen.

På kvällen den 28 maj hade man lyckats upprätta ett toppläger på 8 500 meters höjd. De tre som hjälpt till att bära upp material började nerklättringen medan Hillary och Tenzing försökte åstadkomma en så bekväm tältplats som möjligt på den isiga, karga och vindpinade höjden.

De vaknade tidigt den 29 maj och gav sig iväg redan halv sju på morgonen mot toppen med de nio kilo tunga syrgasapparaterna som enda börda på ryggen. Solen strålade från en klarblå himmel. Klockan nio befann de sig på sydtoppen. De fortsatte och två och en halv timme senare var de uppe på toppen av världens högsta berg.

Tenzing vecklade ut de fyra små flaggor som han haft virade runt sin isyxa: FN:s, Storbritanniens, Nepals och Indiens. Han lät sig fotograferas av Hillary.

Tenzing krafsade en liten grop i snön och lade ner bland annat en liten röd och blå pennstump som hans dotter Nima gett honom. Han placerade också en påse karameller på toppen som en form av offergåva.

I sitt sjunde försök att besegra Mount Everest hade Tenzing äntligen lyckats. Ungefär en kvart stannade de två på toppen, sedan bar det nerför. En hel värld väntade på att höra nyheten om att världens högsta berg var bestiget.

En av expeditionens medlemmar var journalisten James Morris. Den brittiska tidningen The Times hade nämligen köpt ensamrätten att skildra försöket att nå toppen. Det var alltså Morris som förmedlade nyheten via radiolänk. Det skedde dock i kryptisk form, så att inga konkurrenter skulle kunna snappa upp scoopet: ”Dåliga snöförhållanden, expeditionen övergivit basläger, tjugonionde, avvaktar vackert väder, stop, allt väl.”

I en extra upplaga på måndagskvällen den 1 juni basunerade The Times ut nyheten. Tidpunkten var noga utvald. Dagen därpå skulle drottning Elizabeth krönas i Westminster Abbey. Expeditionens strävan hade varit att erövringen av Mount Everest skulle bli själva juvelen i den nya regentens krona. Bestigningen blev på sätt och vis det brittiska imperiets sista stora bedrift.

Åke Jönsson

är journalist och författare.

Klättring i blodet

För den nyzeeländske biodlaren Edmund Hillary var bergsklättring en hobby. Men för sherpan Tenzing Norgay handlade bergsbestigningen om ett yrke. Den etniska beteckningen sherpa har med tiden blivit närmast en yrkesbeteckning för professionella klättrare. Det finns för övrigt en belysande episod kring just sherpas inställning till den historiska bestigningen av Mount Everest 1953. När Tenzing Norgays landsmän, som deltog i expeditionen, fick klart för sig att han tagits ut till ett av topplagen, avrådde de honom från att försöka bestiga berget: »Du är tokig och kommer att mista livet.» När det argumentet inte bet på Tenzing Norgay, försökte de med ett annat: »Om du skulle lyckas komma upp på toppen och ner igen, så är det inte bra. Du kommer att ta vårt levebröd ifrån oss.»

Tenzing förstod inte hur landsmännen resonerade och bad dem förklara sig. De för-klarade då att en lyckad bestigning av berget skulle innebära slutet för alla expeditioner. De var övertygade om att de därefter skulle bli arbetslösa. Men Tenzing försökte få sina kollegor att se saken ur ett annat perspektiv: »Ni är tokiga. Om Everest blir bestiget kommer Himalaya att bli ryktbart över hela världen. Det kommer att bli fler expeditioner och mer jobb än någonsin.» Hur rätt fick han inte!

Tenzing Norgay gav också i sin självbiografi, Son av Mount Everest, en förklaring till hur hans folk fått klättringen i blodet: »En sherpapojke tittar upp och då ser han ett berg. Han tittar ner och vad ser han då? En packning. Han tar upp packningen och går mot berget.»

Då han var pojke – Tenzing Norgay var trolig-tvis född 1914 – berättade hans mor om det berg som skulle komma att prägla hela hans liv. För honom var Mount Everest »berget som är så högt att ingen fågel kan flyga över det».

Sin första expedition till Mount Everest var Tenzing Norgay med på 1935. Vid expeditionen året därpå kom han för första gången i kontakt med syrgasutrustning; »engelsk luft» kallade bärarna nymodigheten.

Under sina klättringar stötte han också på historier om snömannen – eller yetin som den mystiska varelsen kallades hos sherpafolket. Varje expedition som befunnit sig inne i Himalaya utfrågades nyfiket efteråt: »Såg ni några spår av snömannen?»

För varje expedition skaffade sig Tenzing Norgay nya erfarenheter. Han steg i graderna, först till sirdar (»förman för bärare») och sedan till en fullvärdig medlem av expeditionen. Med åren blev han en lika viktig del av varje expedition som syrgasutrustningen. Därför anlitades han av schweizarna vid deras två försök att bestiga toppen 1952. Det var också dessa som beskrev hans enorma kapacitet i klättring på hög höjd på följande sätt: »Han är mannen med tre lungor, ju högre upp han går, desto bättre mår han.»

I samband med de schweiziska expeditionerna använde emellertid Tenzing Norgay sig för första gången av syrgasutrustning vid attackerna mot toppen. En annan nymodighet som Tenzing Norgay hade stor nytta av vid den lyckade klättringen med britterna 1953 var citronsaft. I den tunna luften led klättrarna ständigt av en fruktansvärd törst och att dricka kallt snövatten gjorde bara strupen torrare och sårigare. Torkad och pulveriserad citronsaft som man blandade med socker och varmt vatten visade sig vara den perfekta drycken. Mitt i yran vid firandet av erövringen av Mount Everest återkom ständigt en fråga. Vem hade varit först på toppen? Både Hillary och Tenzing ansattes hårt av journalister. Till sist tvingades de den 21 juli 1953 att komma med ett gemensamt skriftligt uttalande, i vilket det bland annat stod: »När vi klättrade upp till Sydtoppen brukade omväxlande den ena och den andra ha ledningen. Vi gick över Sydtoppen och fortsatte längs toppkammen. Vi kom fram till toppen nästan samtidigt.»

Den formuleringen fick inte nyfikenheten att avta. I sin självbiografi slog emellertid Tenzing Norgay fast: »Hillary gick först upp på toppen och jag följde efter.» Men han tillfogade också några kloka ord om denna fråga, som sysselsatt så många: »Bergsbestigare förstår att det inte finns någon mening i en sådan fråga, att då två män är fästade i samma rep är de tillsammans.» Åke Jönsson

Toppenfakta

Japanskan Junko Tabei blev första kvinna på toppen av Mount Everest den 16 maj 1975. Första svenska att nå samma höjd blev Renata Chlumska i maj 1999. Hon blev samtidigt första tjeckiskan på världens högsta berg, eftersom hon har dubbelt medborgarskap.

Italienaren Reinhold Messner är ett viktigt namn i klätterhistorien kring Mount Everest.

I maj 1978 var han tillsammans med österrikaren Peter Habeler först med att bestiga berget utan syrgas. Två år senare slog Messner till igen, då han blev den förste att klara toppbestigningen helt på egen hand.

Den förste svensken som besteg Mount Everest var Mikael Reuterswärd. Den 11 maj 1990 kunde han vifta med den blågula flaggan på 8 848 meters höjd. Strax efter nådde även hans klätterkompis Oskar Kihlberg toppen.

Ett år senare lyckades Lars Cronlund ta sig upp på toppen via en extra besvärlig led som bara ett fåtal lyckats bemästra. På vägen ner gick han fel och tvingades övernatta på 8 600 meters höjd utan sovsäck. Åtta tår fick amputeras på grund av köldskador.

Göran Kropp blev den förste svensken att ta sig till toppen utan syrgas 1996, då han genomförde sin märkliga maratoncykling mellan Sverige och Nepal.