Sensationella polarfynd

I augusti i år kommer dokumentation och insamling av före­mål i lägret på Vitön att ske igen – för första gången sedan upptäckten – genom ett svenskt-norskt samarbete. Bakgrunden är att föremål och textila fragment förra året noterats i lägret.

Vid slutet av 1800-talet hade ingen varit på Nordpolen, och trakterna däromkring var outforskade. Dåtidens far­tyg klarade inte av de stora ismassorna, och att gå till fots innebar begränsade undersökningsmöjligheter. Därför bestämde sig Salomon August Andrée för att försöka flyga över Nordpolen med luftballong.

Andrée var över­ingenjör vid Kungliga Patentverket i Stockholm, och som följeslagare valde han fysikern Nils Strind­berg och civilingenjören Knut Frænkel. Från ballong­en skulle de göra vetenskapliga undersökningar och registrera dem i olika loggböcker. Strindberg skulle förutom att foto­grafera göra positionsbestämningar, och Frænkel skulle göra meteorologiska mätningar. Andrées uppgift som expeditionsledare var bland annat att föra dagboksanteckningar.

Den 11 juli 1897 gav de sig iväg från Spetsbergen. På kvällen samma dag kastade de ner den första flytbojen, som kom att bli det sista livstecknet från de tre männen, när den hittades tre år senare. Enligt bojposten flög de då på 250 meters höjd och resan hade dittills gått bra. Meddelandet avslutades med: ”Vädret härrligt. Humöret utmärkt. Andrée Strindberg Fränkel”. Men redan två dagar senare, efter knappt tre dygn i luften, tvingades de att landa på isen, 35 mil från närmaste land. De packade över utrustningen på slädar, och satte kurs mot ögruppen Frans Josefs land, där en depå med mat var utlagd. Under vandringen fortsatte de sina undersökningar.

Men hur målmedvetna de än var, och hur mycket de än slet med sina tunga slädar, gjorde isdriften att de drev allt längre bort från målet. De beslöt att ändra kurs för att istället nå Sjuöarna, norr om Spetsbergen, men också det miss­lyckades. Till slut fick de ge upp och tvingades att försöka övervintra på driv­isen. Då gick deras isflak sönder och förrådet flöt iväg åt olika håll. Den 5 okto­ber lyckades de ta sig iland på den istäckta Vitön. Ett par dagar senare gjorde Andrée och Strindberg sina sista anteckningar. Polarvintern satte in och täckte lägret med snö och is. Expeditio­nens öde förblev okänt ända fram till den ovanligt varma sommaren 1930.

Den 6 augusti 1930 stannar den norska kombinerade fångst- och forskningsexpeditionen med ishavsskutan m/s Bratvaag till på Vitön. Vetenskapsmännen gör sig redo att samla prover. Fångstmännen tar sina harpuner och ger sig iväg på valrossjakt, men kommer istället tillbaka med lösningen på den 33 år gamla gåtan om vad som hänt med Andrées polar­expedition. Föremålen ligger kringspridda och är nästan helt infrusna i is och täckta av snö. Halvt begravd i snön står expeditionens segelduksbåt. Den är fortfarande fastsurrad vid kälken som Frænkel dragit iland i början av oktober 1897. Segelduksbåten är full av expeditionsutrustning som är märkt ”Andrées pol.-exp. 1896”.

Bland föremålen i båten plockar skepparen Peder Eliassen upp en rutig vaxduksbok. Anteckningsboken är våt och tung, men den går att öppna. På första sidan kan han läsa orden

”Slädfärden 1897”. Eliassen tar med sig anteckningsboken till Bratvaagexpeditionens ledare Gunnar Horn, som genast organiserar en utgrävning av lägret. Det är ingen tid att förlora. Med hackor och spadar försöker de få loss så mycket som möj­ligt ur isens grepp. De hittar bland annat kvarlevorna av en man iklädd en kavaj med monogrammet A. I kavajfickan finns en blyertspenna och en anteckningsbok, som sedan visar sig vara Andrées andra dagbok.

Bratvaagexpeditionen anar att mer kan ligga kvar under den ännu osmäl­­ta isen och beslutar att göra ett nytt besök på hemvägen. Den egna forskningsresan måste gå vidare, och de sätter kurs österut. Expeditionens ledare Gunnar Horn är geolog, och förutom honom finns en botaniker och en zoolog med på båten. Troligtvis har de viss erfarenhet av preparering av djur- och växtfynd, vilket kommer till nytta nu.

Andrées andra dagbok är som en enda isklump, så den vågar de inte röra. Däremot ger de sig i kast med vaxduksboken, som de upptäcker är Strindbergs observationsbok. De lösgör de fuktiga bladen från varandra med en kniv. Sedan lägger de in lösa papper mellan sidorna, för att de inte ska klibba samman under torkningen. I ett försök att hindra mögeltillväxten penslas bladen med sprit. Efter några dagar möter de fartyget m/s Terningen som är på väg hem till Tromsö. Terningens skeppare Gustav Jensen får i uppgift att meddela civilisationen om upptäckten. Den 23 augusti 1930 är det spektakulära fyndet förstasidesstoff i alla tidningar.

Upptäckten på Vitön väcker stor uppståndelse. Den svenska och den norska regeringen sätter brådskande samman en gemensam vetenskaplig kommission som ska undersöka och konservera fynden när Bratvaag kommer tillbaka till Tromsö. Några av ländernas skickligaste vetenskapsmän väljs ut för den ansvarsfyllda och svåra uppgiften. Uppdraget som ansvarig för undersökningen av dokumenten och föremålen faller på Nils Lithberg, som är professor i nordisk och jämförande folk­livsforskning vid Nordiska museet i Stockholm. För att arbeta med dagböckerna krävs särskild skicklighet, och som sakkunnig till detta arbete anlitas Sigurd Köhler, förste avdelningsingenjör vid Statens provningsanstalt i Stockholm. Köhler är specialist på fibermaterial och har lång erfarenhet av undersökningar av papper och cellulosa. En lokal på Kysthospitalet i Tromsö ställs i ordning till Andréekommissionens förfogande.

När kommissionen undersöker Andrées kvarlevor i Tromsö upptäcker de ett paket av vaxduk innehållande en hoprullad ylle­tröja. Inuti tröjan ligger Andrées stora dagbok och ytterligare en anteckningsbok inlindade i en bunt sennegräs. Sennegräs, eller skohö som det också kallas, har tra­ditionellt använts i norra Skandinavien i skorna för att hålla fötterna torra och varma. Den 27 juli skriver Andrée i dagboken: ”Sennegräs mel­lan strumporna”. Andrée har alltså försökt skyd­da anteckningsböckerna mot fukt. Han lyckades inte riktigt, för pap­pe­­­ret var genomvått vid återfinnandet.

Andrées stora dagbok är fullskriven från pärm till pärm med blyerts. Den kan bara öppnas på ett par ställen, och papperet klibbar samman så fort den stängs. Sigurd Köhler separerar bladen från varandra med en knappsond (en sorts kirurgiskt instrument). Det finns en del mögel som gör det svårt att skilja pappersarken från varandra utan att skada dem. Köhler lägger in läskpapper mellan bladen, som byts ut tills dagboken är torr, och ersätter dem då med silkespapper, för att undvika nötning av skriften.

Andrées andra dagbok har redan hunnit torka när den når Sigurd Köhler, och han kan ingenting göra på den provisoriska arbetsplatsen i Tromsö. Den skickas därför orörd till Stockholm, för att överlämnas till professor The Svedberg.

Redan fem dagar efter att Bratvaagexpeditionen har kommit till Tromsö är konserveringen avslutad. Fynden ligger packade för avfärd mot Sverige, när meddelandet kommer att redaktör Knut Stubbendorff har gjort nya fynd på Vitön.

Knut Stubbendorff är frilansjournalist och författare. Två år tidigare har han varit reporter vid sökandet efter Nobile och Italia­expeditionen, vilket gör honom lämpad för ännu en ishavsexpe­dition. Så fort nyheten om Andrée­lägrets upptäckt blivit känd får Stubbendorff uppdraget av Vecko-Journalens chefredaktör Elsa Nyblom. Stubbendorff kastar sig på tåget och kapplöpningen har börjat. Det gäller att hinna först till Bratvaag och få ensamrätt på intervjun med Gunnar Horn. Men när Stubbendorff kommer till Tromsö ligger inte m/s Isbjörn som han hyrt i hamn.

Till slut anländer ishavsskutan, som då har varit iväg i sex månader. Besättningen vill lasta av sin fångst och träffa sina familjer efter månaderna ute på Ishavet. Knut Stubbendorff blir förstås otålig. Han måste komma vidare. Männen är sura, men bjuds på sprit och låter sig övertalas att gå ut direkt igen. Till råga på allt är motorn trasig och de kan bara gå på halvfart. Stubbendorff missar intervjun med Gunnar Horn, men fortsätter istället vidare till Vitön, en sträcka som är lika lång som mellan Tromsö och Stockholm.

När m/s Isbjörn närmar sig Vitön upptäcker besättningen till sin förskräckelse att det redan ligger ett fartyg vid ön, som väntar på en möjlighet att gå iland. Stubbendorff är på väg att missa sin chans en andra gång. Han vet inte ifall konkurrenterna känner till något om Andréefynden, och måste till varje pris lura bort dem, utan att de blir misstänksamma. Stubbendorff låtsas vara tysk greve som ska filma isbjörnsjakt, och den norske fotografen Peter Wessel Zapffe får föreställa hans tolk. En stor valrossflock blir till slut deras räddning. Det andra fartyget vänder om för att jaga, och Vitön är deras.

Sedan Bratvaagexpeditionen lämnat ön en månad tidigare har snön hunnit smälta mer och resten av Andréelägret ligger synligt. Stubben­dorffs plan att nå Vitön har alltså lyckats och fynden överträffar alla hans önskningar. Han hittar föremål, likrester, filmrullar och anteckningsböcker, bland annat Fræn­kels meteoro­logi­jour­nal, Strindbergs annotationsalmanacka och andra observa­tions­bok. Kort sagt: Han står inför sitt livs scoop.

Ombord på Isbjörn börjar Knut Stubbendorff undersöka dokumenten. De är halvfrusna och fuktiga, och liknar mest pappersmassa. Hur ska han gå tillväga? Han har ingen som helst erfarenhet av sådant arbete. Det blir inte lättare av att han befinner sig på ett böljande ishav. Men Stubbendorff prövar sig fram. Han testar med några oskrivna blad längst bak i en anteckningsbok. Och han upptäcker att om han låter de fuktiga bladen torka innan de separeras, sitter de fast som cement, och kan inte lösgöras igen. Alltså måste han försöka hålla dem fuktiga medan han arbetar med några sidor i taget, och det gör han genom att slå in dem i papper. Sedan skiljer han de fuktiga bladen åt genom att peta med kniv i de sammansmälta kanterna. Till skillnad mot Gunnar Horn och Sigurd Köhler lossar Stubben­dorff bladen helt och lägger ut dem på tidningspapper för att torka. Som förstoringsglas använder han en lins han hittat bland föremålen på Vitön.

Allt eftersom han tinar och torkar upp de sidentunna uppblötta pappersbladen blir texten läsbar och han kan telegra­fera redogörelser hem till Dagens Nyheter, som övertagit den kostsamma expeditionen från Vecko-Journalen. Den svenska regeringen reagerar, och Stubbendorff beordras att så fort som möj­ligt återvända till Tromsö, där Andrée­kommissionen väntar för att ta hand om resten av fynden. När dokumenten är färdigkonserverade skickas de med Nils Lithberg direkt till Stockholm.

Andrées andra dagbok var så svårt skadad att skriften inte kunde tydas när den hittades. Bratvaagexpeditionen hade inte vågat röra dagboken, och när den togs emot av Sigurd Köhler i Tromsö hade den redan hunnit torka. Men förhoppningar fanns att den skulle kunna ge svar på vad som hänt de sista dagarna på Vitön. Därför lämnades den till The Svedberg för en kemisk behandling och fotografisk undersökning.

The Svedberg var professor i fysikalisk kemi i Uppsala. Fyra år tidigare hade han erhållit Nobelpriset i kemi, men det var inte Nobelpriset som meriterade honom för den här uppgiften. Sved­berg hade ett brett kulturintresse och ansåg att vetenskapen skulle stå i allmänhetens tjänst. Redan på 1910-talet hade han testat olika kemiska och fotografiska metoder för att göra otydlig skrift läs­­­bar. Han hade bland annat undersökt Silverbibeln, tillsammans med Dr Hugo Andersson, och de kom att samarbeta nu också.

Först testar Svedberg och Andersson vilken fotografisk metod som är lämpligast, genom att fotografera första sidan i ljus av olika våglängd, från ultraviolett till infrarött. Det infra­röda ljuset ger störst kontraster. Sedan görs olika kemiska tester, för att utröna hur de hoptorkade dagboksbladen kan separeras, utan att skriften skadas. Det visar sig att ammoniak fungerar bäst. Därefter kan resten av sidorna fotograferas. De lyckas göra ungefär en tredjedel av texten läsbar från de totalt fem sidor­na med anteckningar. Men den fragmentariska texten ger tyvärr inga led­trådar till hur de tre expeditionsdeltagarna kan ha omkommit.

Knut Stubbendorff hade också hittat ett antal filmrullar på Vitön. Kanske gjorde fotografen Peter Wessel Zapffe ett första försök att framkalla dem i det provisoriska mörkrummet ombord på Isbjörn. I Zapffes långt senare publicerade essä citeras Stubbendorff: ”Vad tror ni, Zapffe lille, om dom här filmerna kan framkallas? Det skulde vara en alldeles sju hälsikes, en rent av storm-jätte-ur-över-jävlig sensation!” Och visst blev det en sensation, men först sedan de överlämnats till Sveriges främste expert på området, docent John Hertzberg, fysiker och fotograf vid Tekniska Högskolan i Stockholm.

Uppgiften att framkalla filmerna är extremt komplicerad, och Hertzberg hyser först mycket små förhoppningar att kunna få fram någon information ur negativen. Han vet att den expo­nerade bilden blir beslöjad och kan försvinna helt efter lång tids förvaring. Tidsfristen för framkallning av Andréexpeditionens filmer gick ut i februari 1898. Trots att filmerna förvarades i vattentäta metallburkar, hade de under sina 33 år på

Vitön blivit vattenfyllda. De tömdes på vatten i Tromsö av Sigurd Köhler, vilket hindrade dem från att förstöras ytterligare.

När John Hertzberg rullar upp filmerna i mörkrummet i Stockholm visar det sig att fem filmrullar är exponerade. Några oexponerade filmer används som försöksmaterial. Negativen är delvis så uppblötta att emulsionsskiktet lossnar från underlaget vid minsta beröring. Det krävs många timmars arbete för att skilja de sammanklibbade negativen från varandra utan att skada dem. Därefter gäller det bland annat att hitta en framkallningsvätska som kan ta fram bildspåren utan att de beslöjas för mycket.

Så småningom lyckas Hertzberg vaska fram 93 bilder, varav ett tjugotal är av förhållandevis god kvalitet. Den till synes omöjliga uppgiften har genomförts.

Så fort Andrées dagböcker och de andra skriftliga dokumenten anlänt till Stockholm sätter man igång att redigera dem för att kunna ge ut dem. Arbetet utförs av Svenska sällskapet för antropologi och geografi, SSAG, under ledning av professor Hans W:son Ahlmann.

Lagom till julen 1930 kan SSAG och Bonniers ge ut boken Med Örnen mot polen, där S A Andrées, Nils Strindbergs och Knut Frænkels strapatser och öden kan följas, med deras egna ord, illustrerade med deras egenhändigt tagna fotografier.

Gunilla Törnvall är konservator och konstvetare och har vid Kungl. Vetenskapsakademien arbetat med konserveringen av dagböckerna från Andréexpeditionen.