Adolf Erik Nordenskiölds äventyr i Arktis

I mer än ett halvt årtusende drömde man i Västeuropa om en genväg till Orientens hägrande marknader och skatter. Med islams dominans hade de urgamla handelsvägarna från Medelhavet till Indien och Kina monopoliserats av arabiska köpmän. Och med de portugisiska och spanska armadornas övermakt på världshaven gick inga fartyg från norra eller västra Europa säkra. De kryddor, för att nu bara nämna en åtråvärd vara, som nådde nordvästeuropéernas bord var häftigt beskattade. Att handla direkt med Orienten hade därför varit att föredra, om nu inte den möjligheten varit stängd.

Det fanns med andra ord goda ekonomiska skäl att försöka hitta alternativa sätt att nå österlandet. Dessa vägar pekade emellertid norrut – mot okända farvatten och isvidder som dittills ingen beseglat. Drömmen om en ny väg till Orienten hölls vid liv av astrologer, geografer och handelsmän, men varje gång den skulle realiseras förvandlades den till en isande mardröm.

Geografernas spekulationer gick ut på att det borde gå att ta sig från Nordeuropa till Kina på tre sätt: för det första genom att färdas rakt norrut, över Nordpolen; för det andra genom att resa norr om Amerika, genom Nordvästpassagen; och för det tredje genom att åka österut, norr om Europa och Asien, längs Nordostpassagen. Teoretiskt sett ansågs alla dessa vägar vara möjliga, eftersom jorden är rund, men den stora frågan var förstås om det även var praktiskt möjligt att ta sig fram längs dem.

Ansträngningarna under 1500- och 1600-talen blev just mardrömmar. Första försöket att segla genom Nordostpassagen (en brittisk expedition år 1553) slutade i en katastrof redan på Kolahalvön, inte långt från dagens Murmansk. Och en av de första stora satsningarna för att överlista Nordvästpassagen (en dansk expedition år 1619) ändade i Hudsonbukten; endast tre personer överlevde och lyckades ta sig hem för att berätta om misslyckandet. Isen i norr fungerade som ett ogenomträngligt lås – den gick helt enkelt inte att komma igenom.

I och med de stora världspolitiska förändringarna under 1700- och 1800-talen hade man kunnat tro att intresset för en nordlig väg till Orienten skulle falna. Men så var inte fallet. Tvärtom intensifierades polarverksamheten i takt med att nya argument fördes fram. Nu handlade det inte längre enbart om kommersiellt nyttiga handelsvägar, eller snarare sjöleder, utan även om nationell prestige och vetenskap. I praktiken var de tre inriktningarna – handel, politik och vetenskap – intimt sammanflätade. Vissa expeditioner betonade kanske det ena snarare än det andra, men faktum är att den fenomenala vurmen för arktiska expeditioner inte kan förstås med mindre än att man inser att det handlade om flera samverkande faktorer.

Den klassiska svenska polarverksamheten under 1800-talet var ett tydligt exempel på detta. Den kallades polarforskning, leddes av landets ledande naturvetenskapliga forskare, och finansierades av kungen och diverse grosshandlare och industrimagnater. Till skillnad från exempelvis den brittiska polarforskningen, som var en rent militär disciplin, styrdes den svenska polarforskningen alltså av vetenskapsmän. Och för navigation användes vant sjöfolk, ofta norska fiskare och säl­jägare. Något liknande hade varit helt otänkbart under de stolta expeditioner som sändes ut från det brittiska amiralitetet.

Det fanns även en annan väsentlig skillnad mellan de två stora polarnationerna under 1800-talet. För England handlade insatserna i stort sett enbart om att finna Nordvästpassagen; ja, man var som besatt av uppgiften. För Sverige låg fokus främst på Spetsbergen, men efter att området utforskats riktades blicken österut, mot Nordostpassagen.

Från 1700-talet hade de svenska aktiviteterna i Arktis utgått från Göteborg i form av diverse säl- och valfångstoperationer. Men i och med gruvbrytning och olika forskningsprojekt på Spetsbergen från mitten på 1800-talet blev Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm hjärtat i den svenska polarverksamheten. Och i självklart centrum stod den finlandssvenske geologen Adolf Erik Nordenskiöld.

Stödd av kung Oscar II, och inte minst friherren och industrialisten Oscar Dickson i Göteborg, hade Nordenskiöld karterat Spetsbergens geologi. Han hade försökt sig på att nå Nordpolen först med hjälp av en utrangerad postångare och sedan med renar. Och han hade byggt forskningsstationer och lagt fram planer på en fullskalig svensk kolonisation av Spetsbergen. Åren 1872–73 hade han genomfört den första vetenskapligt motiverade övervintringen på ögruppen.

Den senare expeditionen blev dock inte vad Nordenskiöld hoppats på. Vilket bland annat framgår av att han för första gången överlät åt en av sina forskarkollegor, botanisten Frans Kjellman, att skriva den officiella expeditionsrapporten. I arkiven finns fortfarande en del korrespondens bevarad, och i de brev Nordenskiöld skrev till Dickson under vintern 1873 framgår att han börjat tröttna på Spetsbergens karga och livlösa kuster.

En nytändning behövdes inom polargebitet, menade Nordenskiöld, och vad kunde väl vara bättre än att ge sig i kast med Nordostpassagen. För där, fortsatte han, torde det ännu finnas mycket nytt att upptäcka för vetenskapen, såväl inom botaniken och zoologin som geologin. Ute på den sibiriska tundran levde nomadfolk som ännu inte beskrivits av etnograferna. Och sist men inte minst fanns oanade kommersiella möjligheter om man lyckades etablera en ny handelsled mellan Europa och Sibirien via de nordryska floderna Ob och Jenisej med utlopp i ishavet. Sibirien är, avslutade Nordenskiöld, ett framtidsland.

Ett av de verkligt stora problemen med Nordostpassagen var Karaporten – det breda sundet mellan Barents hav och Karahavet. Problemet var att Karaporten aldrig var öppen. Tjock is låg hindrande i vägen, och det fanns inga fartyg starka nog att bryta upp islåset.

Ett första genombrott i sökandet efter Nordostpassagen kom när säljägare upptäckte två andra ingångar till Karahavet som visserligen var betydligt trängre och mer svårnavigerade, men som inte var lika isbemängda. Först var det Jugorskij Shar mellan södra Vajgatjön och den ryska fastlandskusten, och så Matochkin Shar mellan norra och södra Novaja Zemlja. Alla svenska expeditioner till Sibirien under artonhundratalet tog sig igenom vid endera Matochkin Shar eller Jugorskij Shar, man gjorde det till och med i bägge riktningarna. Men Karaporten förblev låst.

Nordenskiölds idé var att inleda sökandet efter Nordostpassagen med en första, mindre expedition som skulle utforska det dittills okända Karahavet. Sommaren 1875 gav man sig iväg i skutan Pröven. Sedan de funnit Karaporten stängd fortsatte de söderut och lyckades ta sig in i Karahavet genom Jugorskij Shar. Genom marinbiologiska bottendraggningar insåg Nordenskiöld att Karahavet inte alls var ett sterilt ishav, vilket dittills varit den rådande uppfattningen.

Pröven passerade Obs och Jenisejs utlopp och fällde till slut ankar vid en plats som Nordenskiöld döpte till Dicksons hamn. Härifrån fortsatte de upp för Jenisej till en punkt där fartyget måste vända. Pröven for hem via Matochkin Shar, medan Nordenskiöld och två andra svenskar i expeditionen fortsatte söderut med en rysk flodångare hela vägen till Jenisejsk. Och därmed var den nordliga förbindelsen mellan Europa och Sibirien bekräftad.

Jenisejexpeditionen 1875 var en vetenskaplig och logistisk framgång. Den visade att stora genombrott inom polarforskningen kunde uppnås även med relativt små medel. Framför­allt bekräftade den emellertid Nordenskiölds grundläggande idé, att ishavskusten tinade upp under sommaren tack vare det utströmmande färskvattnet från de stora ryska floderna. Och, vilket var den utmanande slutsatsen, eftersom det varma flodvattnet rör sig österut på grund av corioliskraften – alltså den centrifugalkraft som på norra halvklotet drar åt öster – så borde man bildligt talat kunna segla med den ända till Orienten.

Nu hade man kunnat tro att en regelrätt Nordostpassageexpedition skulle bli nästa drag. Men så blev det inte. Och skälet understryker än en gång de kulturskillnader som rådde – och kanhända alltjämt råder – mellan England och Sverige i frågan om storskaliga nationella projekt. I England möttes varje antydan om möjliga framsteg i Arktis med entusiasm, i Sverige var det nästan tvärtom. Med trumpen misstro menade Nordenskiölds kritiker att framgången med Pröven var en engångsföreteelse, att det bara handlade om tur. För att vederlägga sina kritiker gjorde Nordenskiöld med framgång om resan påföljande år, denna gång med ångfartyget Ymer från Göteborg. Resan finansierades, utöver av Oscar Dickson, av den ryske kapitalisten Alexander Sibiryakov. Han hade länge engagerat sig i utvecklingen av handelsförbindelser i norra Ryssland. Eftersom han ägde flera gruvor i Sibirien var frågan av särskilt stor vikt för honom. I likhet med Nordenskiöld och Dickson var Sibiryakov övertygad om att Sibirien verkligen var framtidslandet.

Den av Nordenskiöld efterlängtade nytändningen var ett faktum – nu hade det äntligen blivit dags att ge sig i kast med Nordostpassagen på allvar. Först gällde det att finna ett passande expeditionsfartyg. Förhandlingar drogs genast igång om att köpa segeljakten Pandora som tidigare tjänstgjort i ett misslyckat engelskt försök att genomsegla Nordvästpassagen.

Men andra spekulanter kom före och Pandora köptes istället av den amerikanske tidningsmagnaten James Gordon Bennett som, efter att ha döpt om fartyget till Jeanette, utrustade en expedition i syfte att söka efter den försvunna Franklinexpeditionen. Denna hade lämnat England 1848 med 138 personer ombord för att söka efter Nordvästpassagen, men fartygen frös fast och alla deltagarna omkom. (Fartygen och gravarna efter de omkomna har fortfarande inte påträffats.) Bennetts expedition blev dock ett fruktansvärt misslyckande. Det slutade med att Jeanette fick dela Franklins sorgliga öde – fartyget krossades sommaren 1881 i packisen norr om Nysibiriska öarna. Besättningen lyckades vandra på isen ner till Lenadeltat, men väl där omkom alla utom två av hunger och köld. Istället för Pandora köptes den tremastade barken Vega från Göteborgsbolaget Ishavet som tidigare brukat fartyget för säl- och valfångst i Arktis. Hon sattes i stånd med statliga medel och även manskap och skeppsläkare betalades av staten. Övriga kostnader delades lika mellan Oscar Dickson, Oscar II och Alexander Sibiryakov.

Den 43 meter långa Vega var byggd i Bremerhaven och kunde med sin ångmaskin nå en maxfart på sju knop. Efter önskemål från Sibiryakov följde ytterligare tre assisterande fartyg med. Dels Fraser och Express som skulle bli med så långt som till Dicksons hamn (därifrån, det hade Sibiryakov räknat ut, skulle de segla uppför Jenisej och lasta brödsäd för återresan), dels Lena som skulle följa med Vega så långt som till Lenadeltat. Väl där var tanken att Lena skulle fungera som transportbåt på den väldiga floden med samma namn. Något hon för övrigt också gjorde under ett par decennier.

Vega lämnade Sverige från Göteborg den 4 juli 1878, ombord fanns trettio personer. En tredjedel var forskare medan övriga var sjömän. Uppståndelsen var enorm. Den tidigare misstron hade bytts ut mot översvallande entusiasm. Det var knappast förvånande, för det handlade om ett verkligt stort polarprojekt, det största som Sverige någonsin engagerat sig i, och det bars fram med ett nationellt patos utan motstycke. Ingen svensk polarexpedition, vare sig förr eller senare, har heller avsatt en sådan uppsjö med folkvisor och studentupptåg, skämtteckningar och pekorala hjälteepos, och allt från Vegacigarrer och Vegamössor till Vegapunsch.

Nordenskiöld blev inte förvånad när han den sista juli fann Karaporten stängd. Istället seglade Vega in i Karahavet den vanliga vägen, genom Yugorskiy Shar. Därifrån följde fartygen halvön Jamals västkust upp till den sägenomspunna Vita ön, eller Ser-o, Isön, som de nomadiserande nenetserna kallade platsen.

Det område som Vegaexpeditionen nu for igenom hade aldrig tidigare undersökts; det var på många sätt en ny värld som uppenbarade sig för dem. Tajmyrhalvöns kust från Dicksons hamn till Chatangaviken i Laptevhavet utgjorde också den viktigaste vetenskapliga utmaningen under resan. Innan man nådde till Chatanga var man dock tvungen att passera Asiens nordspets, Kap Tjeljuskin, på drygt 77 graders nordlig bredd. Det var Vegaexpeditionens liksom Nordostpassagens allra största fara och utmaning; ingen hade någonsin seglat runt denna punkt. Och det var en utbredd uppfattning inom polarforskningssamhället att det helt enkelt var omöjligt.

Långsamt stävade Vega norrut längs Tajmyr. Ofta rådde tät dimma, och eftersom bottenförhållandena var helt okända tvingades man till ständiga lodningar. För säkerhets skull var expeditionen dessutom tvungen att för det mesta segla utom synhåll från land, för att undvika att gå på grund.

På kvällen den 19 augusti 1878 ankrade Vega och Lena utanför Kap Tjeljuskin. Man hade lyckats med vad ingen trodde var möjligt och Nordenskiöld skriver i expeditionsrapporten: ”Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäfves eftersträfvadt mål. För första gången låg ett fartyg förankradt utanför den gamla verldens nordligaste udde. Ej under då, om tilldragelsen firades med flaggning och kanonsalut och, sedan vi återvändt från vår utflygt i land, med festtillställning om bord, med vin och skålar.”

Det var dock en ytterst steril plats de besegrat. En stor isbjörn var det enda levande som mötte dem på Asiens nordudde, men sedan Vega skjutit kanonsalut försvann den omedelbart. Ett röse byggdes ute vid spetsen, och Nordenskiöld skrev ett meddelande som inleddes med orden: ”Anhålles ödmjukast att detta meddelande överlämnas till H M Konungen av Sverige.” I sin rapport tillstod Nordenskiöld att Kap Tjeljuskin var ”det enformigaste och ödsligaste jag sett i den höga norden.” Efter alla år på Spetsbergen visste han vad han talade om.

Sedan expeditionen lämnat Kap Tjeljuskin bakom sig blev stämningen ombord på Vega lättare; den svåraste delen av färden var avklarad och resten betraktades, aningen sorglöst, som en transportsträcka. I slutet på augusti lämnade Lena som avtalat expeditionen och vek av in i den stora flod hon uppkallats efter.

Vega var nu ensam.

Som man antagit gick färden genom Laptevhavet och förbi Nysibiriska öarna som på räls, men inne i Östsibiriska havet blev isförhållandena allt svårare. De ljusa arktiska nätterna var också förbi och det blev fort kallare. En kväll, inte långt från Berings sund, gick besättningen iland. Man gladdes åt att strax ha genomseglat Nordostpassagen, och frågan var väl om man skulle hinna hem till Sverige före jul. Eftersom det var mörkt hade det blivit för sent att genomföra den sista etappen och Nordenskiöld skriver:

”I stället dröjde vi, då fartyget i alla fall ej kunde lyfta ankar denna afton, ännu några timmar qvar på stranden och upptände der en ofantlig stockeld af drifved, kring hvilken vi snart alla samlades, gladt glammande om resans återstående del i haf, der ej köld utan värme skulle besvära oss, och der vår färd åtminstone ej skulle hämmas af is, ständig dimma och okända grund. Ingen af oss anade då, att vi, i stället för tropikernas värme, skulle få under de närmaste tio månaderna pröfva en köldpols vinter, infrusna på en öppen redd, under nästan ständiga snöstormar och med en temperatur, som ofta sjönk långt under qvicksilfrets fryspunkt.” Och han fortsätter: ”Aftonen var härlig, himmelen klar och luften så stilla att stockeldens lågor och rök stego högt mot skyn” – med andra ord rådde idealiska förhållanden för snabb isbildning.

Mycket riktigt gick isbildningen snabbt och den 29 september frös Vega ohjälpligt fast. Hade hon bara hunnit en halvmil längre skulle hon ha kommit förbi isen och kunnat slinka ut genom Berings sund under september månad. Nu skulle hon inte komma loss ur dess grepp förrän den 18 juli 1879.

Övervintringen som skedde på östsidan av Koljutjinskajabukten, inte långt från tjuktjerbosättningen Pitlekaj, förlängde Vegaexpeditionen med mer än ett år. Även om det var oönskat innebar fördröjningen stora möjligheter till flera vetenskapliga arbeten. Ett observatorium för astronomiska, geomagnetiska och meteorologiska studier byggdes ute på isen och stor tid lades på umgänge med de tjuktjer som bodde i Pitlekaj. Att Vegaexpeditionen blev en sådan väldig framgång berodde väsentligen på övervintringen; hade man kommit hem till julen 1878 skulle eftermälet inte ha blivit mycket mer än att man lyckades ta sig förbi Kap Tjeljuskin. Nu blev det något helt annat.

De renskötande tjuktjerna var flitiga gäster ombord på fartyget, och finländaren Oscar Nordqvist, som bland annat arbetade som tolk på expeditionen, lärde sig deras språk såpass väl att han senare kunde sammanställa en tjuktjisk ordbok. Under besöken på Vega lät sig tjuktjerna ibland fotograferas mot en uppspänd presenning uppe på däck. Det var fartygets befälhavare Louis Palander som skötte fotografiapparaten och hans bilder och beskrivningen av detta dittills nästan okända folk skulle av eftervärlden komma att bedömas som Vega­expeditionens största insats, vid sidan om genomseglingen av Nordostpassagen.

Övervintringen fortskred utan några allvarligare intermezzon. Man hade räknat med att en sådan kunde bli nödvändig och hade följaktligen med sig ordentligt med proviant för ändamålet. Nordenskiöld hade även studerat och korresponderat med engelska polarfarare – för vilka övervintringar var standard – och lärt sig en hel del av deras polarlogistik.

I likhet med britterna organiserade Nordenskiöld ett omfattande mät- och observationsprogram som skulle följas en gång i timmen dygnet runt. Ingen skulle, det var Nordenskiölds ambition, drabbas av den fruktade arktiska ledan. Till skillnad från engelsmännen tyckte dock Nordenskiöld inte om plebejiska teateruppsättningar, till exempel sådana där sjömännen skulle klä ut sig till kvinnor. Istället såg han till att det hölls populärvetenskapliga föreläsningar.

Som kallast var det -46,1°C under övervintringen, men medeltemperaturen låg på cirka -25°C. Dagarna fortskred med mätningar, exkursioner i närområdet och umgänge med tjuktjerna. Födelsedagar och helgdagar var välkomna höjdpunkter. Så här beskriver Nordenskiöld julaftonen 1878: ”Julaftonen firades på sedvanligt nordiskt sätt. Vi hade visserligen försummat att såsom vid expeditionen 1872–73 taga med oss någon julgran. Men istället vidtalade dr Kjellman våra tschuktschiska vänner att med hundsläde hemta videris från dalarne bortom bergen i söder. Meddels detta omskapades en kal drifvedsstam till ett frodigt, grenrikt träd, som, för att ersätta grönskan, kläddes med brokiga papperslappar och planterades på det efter instängningen till slöjdrum, för julhelgen uppfejade och med flaggor rikt och sirligt prydda mellandäcket. En mängd för detta ändamål särskildt medförda små vaxljus blefvo fästade i julgranen jemte inemot två hundra, före afresan till skänks erhållna eller uppköpta julklappar.” Därefter följde en dundrande polska, julöl och punsch och hyllningstal till konungen, fosterlandet och expeditionens välgång.

Våren 1879 erbjöd rika möjligheter för Vegaexpeditionen att samla biologiskt material. Först den 18 juli öppnade sig isen, och två dagar senare seglade Vega in i Berings sund – Nordostpassagen var därmed genomförd.

Det skulle dock dröja i ytterligare sex veckor innan världen fick klart för sig vad som skett. Nordenskiöld ville ogärna åka förbi de intressanta öarna i Berings sund, och i synnerhet ville han få tag på ett skelett av Stellers sjöko – ett utdött sirendjur som beskrivits av den tyske forskningsresenären Wilhelm Steller. Efter idogt sökande lyckades man få tag i ett komplett skelett på Beringön – vilket i dag beskådas i valsalen på Naturhistoriska riksmuseet.

I början på september anlände Vega till Yokohama. Och nu spreds nyheten om Nordostpassagens fullbordande snabbt över världen. Den fortsatta resan hem tog åtta månader och formade sig till ett regelrätt triumftåg som nådde sin absoluta höjdpunkt den 24 april 1880 när Vega fällde ankar på Stockholms ström. Mottagandet var enastående och översteg alla förväntningar. Staden var smyckad, kungen höll ett storståtligt välkomsttal och alla som var med skulle minnas denna dag livet igenom – ett av många exempel var den unge Sven Hedin som blev så imponerad av uppståndelsen att han på stående fot bestämde sig för att bli upptäcktsresande. I den officiella expeditionsrapporten skriver Nordenskiöld kortfattat om det överdådiga mottagandet, och han avslutar: ”Det var på kongl. slottet, som festernas rad inleddes genom en stor gala-middag den 25 april, der konungen i några hugstora ord prisade Vegas bragd. Derpå följde fest på fest under flera veckors tid.”

Vegas genomsegling av Nordostpassagen var en triumf i alla tänkbara avseenden. Ändå skulle det dröja mer än ett sekel innan den fick någon svensk uppföljning. 1980 sökte svenska myndigheter tillstånd från Sovjetunionen om att få genomsegla Nordostpassagen med stats­isbrytaren Ymer – men utan att få något svar. Först 1994 kunde den svensk-ryska Tundraexpeditionen, med forskningsfartyget Akademik Fedorov som bas, färdas hela vägen längs den ryska ishavskusten. Under tre månader lyckades man till och med åka fram och tillbaka.

Adolf Erik Nordenskiöld återvände aldrig till Sibirien. Hans nytändning förde istället ut honom på en framgångsrik expedition till Grönland 1883 med trotjänaren Sofia, den postångare som han tjugo år tidigare försökt erövra Nordpolen med. Men de idéer och förhoppningar om Sibirien som ett framtidsland – vilka Nordenskiöld, Dickson och Sibiryakov hade uttryckt inför Vegaexpeditionen – fick senare en framskjuten plats i sovjetisk retorik. Och den hörs fortfarande i dagens Ryssland.

Publicerad i Populär Historia 2/2009

Fakta: Sveriges polarambitioner

Ursprunget till Sveriges polarambitioner kan sökas i forna tiders stormaktsdrömmar.

l 1800-talets stora polarexpeditioner var sin tids rymdfärder. Särskilt gällde det i England och för den viktorianska erans största prestigeprojekt: Nordvästpassagen. 1818 inleddes sökandet efter den nordliga farleden och bakgrunden var som alltid komplex; det handlade såväl om militärstrategiska som kommersiella, vetenskapliga och politiska skäl. Mängder med resurser sattes in och den sista och avgörande storsatsningen var den topputrustade Franklin­expeditionen som lämnade London i maj 1845 för att aldrig återvända.

Franklinexpeditionen, där alla 131 deltagare omkom, är och förblir ett av Englands största trauman. Sedan den tragiska sanningen om expeditionen nått allmänheten dog intresset för Arktis. Men polarvurmen höll i sig, trots allt, så istället för till Arktis for britterna till Antarktis – för att där göra om samma misstag en gång till.

Det svenska intresset för Arktis inleddes i liten skala under mitten på 1700-talet. Från Göteborg seglade fångstskutor tillhörande Grönlands Compagniet mot ishavet för att jaga säl och val. I likhet med andra ledande polarnationer, som England och Ryssland, och senare Danmark och Norge, handlade fokuseringen på Nordpolen om flera samverkande faktorer. Inledningsvis var motiven strikt kommersiella, men snart nog skedde en sammanflätning med andra intressen som politik och vetenskap – precis som i dag.

I centrum för det svenska polar­­intresset stod först och främst Spetsbergen. Verksamheten inleddes på allvar relativt sent jämfört med de engelska och ryska insatserna. Men hade man varit sen i starten, blev man desto snabbare på upploppet.

Med lärdomar från den brittiska polarforskningen och nya teoretiska frågeställningar från bland annat tysk geovetenskap sjösattes den så kallade svenska skolan inom polarforskningen 1861 med en teknikmedveten expedition till Spetsbergen ledd av Otto Torell.

Det i internationell mening nya och speciella med de svenska forskningsresorna under 1800-talet var att de leddes och organiserades av forskare och inte av marinofficerare och militärer. Sveriges polarambitioner hängde tydligt ihop med, eller snarare red på, landets tidigare stormaktsdrömmar. Dock skulle lagrarna skördas på vetenskapens fält – efter 1809 var det ingen som talade om militära stordåd längre. När den svenska polarvurmen stod på topp efter Vegaexpeditionens lyckade hemkomst 1880 beskrevs följaktligen forskningen som ett vetenskapligt vikingatåg.

Spetsbergen kom att bli en viktig arena för svenska polarforskare. 1864 hade Nordenskiöld upptäckt rika fosforitbärande skikt vid Kap Thordsen på norra sidan av Isfjorden. (Där lät han senare uppföra Spetsbergens första forskningsstation.) Fynden ansågs vara av stort kommersiellt värde, och i en skrivelse från 1871 anhöll Nordenskiöld i en grandios ockupationsplan om annektion av hela ögruppen som skydd för en storskalig svensk koloni runt Kap Thordsen.

Någon svensk annektering av ögruppen blev aldrig av. Däremot blev frågan om Spetsbergen glödhet efter unionsupplösningen 1905, då Norge alltmer kom att definiera sig som en polarnation. Den norska polarnationalismen utvecklades så småningom mot en renodlad polarimperialism, vilket ledde till konflikter med Danmark, Ryssland och Sverige.

Sveriges aktiviteter på Spetsbergen ändade i internationella domstolen i Haag. Med stöd från England och USA fick Norge styresrätt över området 1925, vilket Ryssland och Sverige motsatte sig. Norrmännen ändrade i samma veva namnet på ögruppen till Svalbard.

Om Adolf Erik Nordenskiöld personifierar den svenska skolan inom polarforskningen i Arktis, är det ändå Salomon August Andrée som blivit mest uppmärksammad av allmän­heten i såväl Sverige som internationellt.

Hans livsöde betecknar också två viktiga punkter i den klassiska svenska polarhistorien.

1897 seglade Andrée och hans två kollegor iväg med vätgasballongen Örnen. En gång för alla tänkte han lösa frågan om Nordpolen genom att tillämpa och utveckla den allra senaste tekniken. Uppståndelsen var enorm i Sverige och förväntningarna på en ny framgång à la Vegaexpeditionen var stor. Så seglade då Örnen iväg norrut från Danskön på norra Spetsbergen – och försvann.

Först 1930 återfanns resterna av Andrée­expeditionen på Vitön. I kistor draperade med sorgflor återvände deltagarna hem som nationalhjältar. I Storkyrkan i Gamla stan höll ärkebiskop Nathan Söderblom ett hänförande minnestal som varvades med högläsning ur Andrées återfunna dagbok. De tre svenskarna beskrevs som »härdade redskap för obetvinglig håg och målmedveten bragd».

Det ligger nära till hands att uppfatta talet över Andréemännens benknotor som ett rekviem över Sveriges verksamhet i polarområdena, och det var också så många valde att uppfatta saken. I kommersiell och politisk mening spelade emellertid en debatt i riksdagen fyra år senare större roll. Då avyttrades nämligen den svenska gruvan Svea på Spetsbergen efter en lång diskussion och slutligen votering som vanns med en enda rösts övervikt.

För Norge, Ryssland, Danmark, Kanada och USA fortsätter kampen om Arktis. Betydande kommersiella intressen i form av gas- och oljefyndigheter står på spel. Klimatförändringarna ställer frågan på sin spets – snart kan Arktis liksom Nordostpassagen vara isfria, vilket banar väg för nya framtidsscenarier.

Publicerad i Populär Historia 2/2009