Svenskarna som försvann i Arktis

Att bestiga Kebnekajse hade gått alldeles lysande för den 17-årige Alfred Björling, en Stockholmsgrabb som under hela sin barndom hade ritat kartor, samlat växter och drömt om äventyr i vida världen. Visserligen hade han, med hala renskinnsskor på fötterna, varit en hårsmån från att falla mot döden i en glaciärspricka på detta sitt första stora äventyr. Men tillsammans med två skolkamrater från Norra Real i Stockholm lyckades han sommaren 1889 ändå ta sig upp på Sveriges högsta topp, som den andra expeditionen någonsin.

Likaså hade en forskningsresa till Svalbard sommaren efter och en Grönlandsexpedition helt på egen hand 1891 gått nästan helt enligt planerna. Efter den senare resan, som han hade finansierat genom att ge privatlektioner och sälja botaniska samlingar, hade självaste professor Adolf Erik Nordenskiöld, nestorn bland svenska upptäcktsresande, hyllat honom under ett möte hos Geografiska sällskapet i Stockholm.

Ny expedition till Grönland

Sådant ger blodad tand och nu ville Björling ta nästa steg. Så fort studentexamen var avklarad 1891 ansökte han om Vegastipendiet, uppkallat efter Nordenskiölds expedition genom Nordostpassagen ett drygt decennium tidigare. Den unge äventyrarens tanke var, i alla fall officiellt, att ta sig upp längs den västgrönländska kusten och sedan vidare mot relativt outforskade områden norr om Nordamerika.

Och kanske, kanske snuddade han för sig själv även vid tanken på att nå Nordpolen först av alla. I efterhand har det emellanåt spekulerats kring det, även om han själv aldrig nämnde några sådana funderingar.

Något Vegastipendium blev det inte men väl bidrag från bland annat Stiftelsen Lars Hiertas minne. Dessutom skrev Nordenskiöld ett rekommendationsbrev åt honom och snart var förberedelserna igång. Många var entusiastiska och ledande vetenskapsmän bistod med att låna ut forskningsapparatur.

Björling fick med sig Kallstenius

Som resesällskap var från början civilingenjören Kurt Hanner påtänkt. När denne blev sjuk fick istället en 23-årig zoolog från Västervik, Evald Kallstenius, frågan om att följa med.
Kallstenius var i många avseenden olik Björling. Visserligen var han en friluftsmänniska, men långt ifrån lika äventyrligt lagd som den senare. Kallstenius saknade helt erfarenhet av arktiska resor.

Sin bekymrade pappa försökte han lugna i ett brev före avfärd: »Jag tror inte Pappa har skäl att oroa sig för denna min långa resa. Planen är väl genomtänkt och utrustningen god.«

I maj 1892 vinkades de två av på Centralstationen i Stockholm. Evald fick med sig några burkar sylt av sin familj.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Första steget var att ta sig till S:t John’s i kanadensiska New Foundland. Där var planen att med stipendiepengarna köpa båt och hyra besättning. Ett fartyg, skonaren Ripple, blev snart deras, men att få dugligt folk att mönstra på visade sig vara svårare.

Flera tillfrågade blev tveksamma när de såg fartyget och fick höra om de våghalsiga färdplanerna. Till sist lyckades svenskarna ändå rekrytera den danske kaptenen Karl Kann samt styrmannen Gilbert Dunn och kocken Herbert McDonald, båda britter.

Funderar på övervintra

Resan kunde nu gå vidare mot dansk-grönländska Godhavn (Qeqertarsuaq) på Grönlands västkust. Här provianterade man och Björling skrev brev till Nordenskiöld där det framskymtar att hans färdplaner egentligen var mer avancerade än han tidigare förespeglat. Tanken hade från början varit att återvända till Sverige till hösten, men i brevet öppnar Björling för möjligheten att övervintra:

»Om jag icke kan komma hem detta år, beder jag Professorn anmoda valfångarna från S:t Johns att, då de vanligen gå alldeles invid Cary Islands, från toppen av den högsta ön medtaga de skriftliga underrättelser som jag i sådant fall hoppas kunna ditlägga.«

Björlings ö i Baffinbukten

På morgonen den 3 augusti 1892, i sju graders värme och nordostlig vind och med nybakat rågbröd i lasten, gav de sig av från Godhavn. Norrut, över okända vatten.

I norra Baffinbukten, mellan Grönland och kanadensiska Ellesmereön, ligger den sällan besökta Björlings ö. Det är den ostligaste ön i ögruppen Careyöarna. En av få som har varit där på senare år är den kanadensiske polaräventyraren, författaren och fotografen Jerry Kobalenko.

– Geografiskt är det en liten ö, men ändå tog det lång tid att ta sig runt eftersom det finns många små raviner. Det är inte mycket vegetation, ön är mest en klippig asteroid, säger han.

Eftersom knappt någon människa sätter sin fot på Björlings ö kan sekelgamla lämningar fortfarande ses.

Fynd från Björlingexpeditionen

När Jerry Kobalenko och hans kollega och fru Alexandra var där i början av 2000-talet gjorde de fascinerande fynd som han är säker på kommer från Björlingexpeditionen. I en klyfta fann de några gamla flaskor från 1800-talet, avsedda att föra hem artprover i. I närheten låg en skjorta från samma tidsperiod.

År 2009, när Jerry Kobalenko var inbjuden att föreläsa på en kryssning, fick han chansen att
se Björlings ö igen.

– Vi gick iland och en av kryssningsdeltagarna hittade då resterna av en enkel skida från den tiden, knappt en meter lång. Det är tydligt att de hade tillverkat den för att kunna ta sig runt i snön under den tidiga vintern.

Hösten 1892 hade alltså Björling och Kallstenius nått den ö som senare skulle få namnet Björlings ö, hundra landmil norr om Godhavn. Samtidigt började många hemma i Sverige bli oroliga över att de inte var tillbaka än, så som den officiella färdplanen hade sagt. Månaderna gick och många tyckte att de vetenskapsmän som entusiastiskt hade uppmuntrat de unga männen att ge sig av borde ha ett moraliskt ansvar att skicka ut en räddningsexpedition efter dem.

Vraket efter Björlings fartyg

Nordenskiöld hade dock en kallhamrad inställning. I ett brev till Evald Kallstenius far sommaren 1893 skrev han om de två männens expedition att »man får under dylika förhållanden stå sitt kast och finna sig även i äventyrets obehagliga, livsfarliga konsekvenser«. Dock tillade han att han nog trodde att de var vid liv.

Men så, i november 1893, fick Nordenskiöld ett telegram med mörka besked. Besättningen på valfångstfartyget Aurora som just hade anlänt till skotska Dundee efter sommarsäsongen meddelade att man i juni samma år hade anträffat svenskarnas fartyg Ripple som vrak i isen vid ön som kom att heta Björlings ö. En oidentifierad person hade hittats död.

Brev berättar om vintern

En tid senare anlände några brev och brevkort som besättningen på Aurora hade påträffat i en stenkummel. Ur dessa meddelanden gick det att utläsa delar av vad expeditionen hade varit med om.

De hade anlänt till ön den 16 augusti 1892 efter att ha hamnat i en storm. På ön fanns en depå med proviant, ditplacerad av britter. Sedan Ripple lidit skeppsbrott hade man insett att en övervintring på ön var nödvändig.

Först hade expeditionen försökt att nå Foulkefjord i en mindre skeppsbåt som man haft med ombord. Men av okänd anledning hade man återvänt till Careyöarna.

Efter en period med dåligt väder hade ett nytt försök gjorts att ta sig vidare, denna gång mot Clarence Head på Ellesmereön. Tanken var att försöka hitta inuiter att övervintra hos. Enligt breven hade man gett sig av den 12 oktober 1892, nya meddelanden skulle placeras på Clarence Head.

Räddningsexpedition från Sverige

Hemma i Sverige började man nu – till slut – planera för undsättningsexpeditioner. Nordenskiöld, som framhärdade i att de försvunna kunde vara vid liv, tog på sig rollen som ordförande i den nybildade Björlingkommittén. Flera mecenater donerade pengar och Vegastipendiet avsattes för räddningsförsöken.

Nästföljande sommar, när vädret åter tillät, skickades två svenskar iväg för att leta, längs olika rutter. Först ut var jägmästare Elis Nilsson, som avtalade med ett valfångstfartyg om att genomföra sökinsatser. Han anlände till Björlings ö den 6 juli 1894. Tiden att söka av ön var knapp – valfångarna ville iväg till sina fångstplatser. Men Nilsson hittade i alla fall spår efter expeditionen, i form av glasflaskor, fragment av böcker och segel.

Ett par veckor senare anlände den andre utsände svensken, zoologen Axel Ohlin. Han hade följt med en expedition som skulle hämta den amerikanske upptäcktsresanden Robert Peary, som hade övervintrat långt ute i Arktis. När Ohlin kom till ön hade snön smält undan och han hittade fler spår, bland annat graven efter den anonyme expeditionsmedlemmen. Vid den sattes en skylt upp och det hölls en kort ceremoni.

Spåren tar slut på Björlings ö

Därefter reste Ohlin och följeslagare vidare mot Clarence Head, där Björling ju skrivit att han skulle placera nya meddelanden. Men där fanns inga spår av vare sig svenskarna eller några inuiter.

I sin skrift På forskningsfärd efter Björling och Kallstenius skrev Ohlin senare: »Klockan
5 på morgonen den 9 augusti lämnade vi Clarence Head med den bittra och nedslående känslan, att vår mission att uppsöka Björling och Kallstenius nu måste uppgifvas såsom resultatlös.« Ohlin var inte nådig i sin kritik mot de bägge svenskarna, som han ansåg varit för dåligt förberedda.

Svenskarnas öde okänt

För de flesta i Sverige började en insikt långsamt att sjunka in. Björling, Kallstenius och deras besättning skulle aldrig återvända. Vem mannen som begravts på Björlings ö var har än i dag inte fastställts, men sannolikt var han piprökare, enligt uppgifter från de som sett kraniet. Alltså var det inte någon av de bägge svenskarna, vars öden ännu är okända.

Jerry Kobalenko tror i grunden inte att de hade så mycket sämre förutsättningar än många andra av tidens polarutforskare.

– Självklart var de dåligt utrustade, men det var många av expeditionerna vid den här tiden.
Vid Adolphus Greelys expedition 1881–84 svalt ett tjugotal personer ihjäl inte lång från Careyöarna. Vid George Nares expedition 1875–76 dog flera av skörbjugg och bara två man var utrustade med snöskor.

Ville rädda expeditionens mål

Jerry Kobalenko, som skrev ett kapitel om Björlingexpeditionen i sin bok Horizontal Everest (2002), har funderat på varför Björling i sitt sista meddelande skrev att man skulle försöka ta sig till Ellesmereön på den kanadensiska sidan. Dit är det mycket längre än till Grönlands kust. Hade de tagit sig till Grönland hade möjligheterna att övervintra också varit mycket bättre, med goda jaktmarker och större chans att träffa människor.

– Den enda anledningen jag kan tänka mig till att de gjorde som de gjorde var att Björling fortfarande ville rädda lite av expeditionens mål. Han tänkte inte överlevnad, han tänkte ryktbarhet. Men det är svårt att föreställa sig vad som försiggick i huvudet på en 21-åring som försökte bli en omtalad polarutforskare.

En teori som lagts fram är att männen i skeppsbåten av strömmarna kan ha drivit långt söderut i Baffinbukten, något som har hänt andra expeditioner. De skulle i så fall haft möjlighet att komma iland någonstans i obebodda trakter på Baffinön. Om så skett har några spår efter dem hur som helst aldrig påträffats. Jerry Kobalenko tror dock att svenskarna gick under tidigare.

– Baffinbukten är ett av de stormigaste haven på jorden och detta var i oktober, den värsta perioden.

Kallstenius mor gav aldrig upp hoppet

Men det fanns de som aldrig gav upp hoppet. I sin bok Tragedin i Smiths sund (1966) berättar författaren Alfhild Kallstenius om Björlings mor Lydia som i årtionden höll fast vid övertygelsen att hennes son var i livet. Hon talade om honom som att han var ute på en lång resa, men att han tids nog skulle komma tillbaka. »Jag känner att han lever«, brukade hon säga.

Publicerad i Populär Historia 3/2019