Sven Hedin – äventyrare på avvägar

Den 27 juni 1902 anländer Sven Hedin, efter sin andra Asienexpedition, till Skeppsbrokajen i Stockholm. Där väntar honom folkets jubel och kung Oscar II med ett adelsbrev, det sista som utfärdas i Sverige. Citatet ovan är hämtat från det pampigt inbundna dokumentet.

Den konservative Sven Hedin gladde sig förstås åt detta erkännande, som dock långt ifrån var det första eller det sista. Hans advokat och sedermera biograf Eric Wennerholm räknar ett fyrtiotal medaljer och tio hedersdoktorat, och under åren utnämndes Hedin både till Honorable Knight Commander of the Order of the Indian Empire och storkorsriddare av Tyska Örnens orden. Pressens skämttecknare älskade att avbilda honom nerlusad med glittrande ordnar, sprättande kring maktens män.

Sveriges sista adelskap förlänades dock i en tid när demokratin fått sitt genombrott och liberala och småningom socialistiska röster hördes allt tydligare i politiken. I dagspressen skrevs rubriker om ”Medeltidsfasoner i början på tjugonde århundradet”, och Aftonbladet markerade tydligt att Sven Hedin borde ha tackat nej, då ”adlandet numera måste te sig som ej allenast meningslöst, utan som ett slag mot hela tidsuppfattningen”. Arbetarrörelsens K G Ossiannilsson återger ett vasst replikskifte som fångar kritikernas syn på den berömde upptäcktsresanden:

”Som vetenskapsman”, avledde professor Y, ”är Sven Hedin kanhända något lättvindig. Han hugger till på måfå ibland, ser allt i stora drag, är inte så litet av en dilettant trots all beläsenhet och beresthet.”

”Resultatet”, sade professor Å, ”vore ofta tunt, om han inte ägde sitt ordsvall”.

”Han är en skrodör, tycker jag”, sade målaren T förargad. ”[…] Förbaskat, att en sådan ska representera Sverige och svenskheten. Man får utomlands en alldeles felaktig uppfattning om oss svenskar. Inte skråla vi så där. […] Han är inte svensk, säger jag! Har till och med låtit adla sig – fy fan!”

Nå, helt svensk var han nu inte heller. En sextondel av hans blod var judiskt, vilket han gärna framhöll. ”Jag håller på min sextondedel och ville inte mista den.” Hans syster Alma räknade hellre: ”Sven är till 15/16 german.” Men oavsett matematiken blev det judiska arvet något vänsterpressen gärna framhöll när tyskvännen Hedin häcklades. Hedin själv replikerar: ”Mena de att det är en skam att vara jude?” Visserligen älskade han Hitlers Tyskland, men han hatade inte judar.

Sven Anders Hedin föddes den 19 februari 1865, näst äldst av sju syskon, och växte upp i ett kärleksfullt hem som han inte lämnade förrän föräldrarna gått bort – då flyttade han ihop med syskonen på Norr Mälarstrand. Hans far var stadsarkitekten Ludvig Hedin, farfar var kansliråd och farfarsfar Linné-lärjunge och förste livmedikus till Gustav IV Adolf. Modern Anna, född Berlin, hade präster och vetenskapsmän i släkten – samt en farfarsfar som var rabbin.

Sven Hedin växte upp i ett Stockholm statt i snabb förändring. Industrialiseringen innebar en flykt från landsbygd till städerna – Stockholms invånarantal ökade med en tredjedel mellan 1850 och 1870. Tillkomsten av nya fabriker, gator och hus förändrade stadsbilden närmast från en dag till en annan. De sociala omdaningarna i industrialiseringens spår tycks dock ha passerat familjen Hedin relativt obemärkta.

”För dem som hade råd att stänga ute den dynamiska utvecklingen framstod familjen som symbol för den gamla intakta världen”, skriver Hedins biograf Detlef Brennecke. Konservativ rojalist förblev Sven Hedin hela sitt liv, med en outsinlig beundran för handlingskraftiga, starka ledare och ett förakt för politikens byråkrati. Gud, konung och fosterland var hans grundpelare, och familjen hans borg och tillflyktsort.

Redan som trettonåring började Sven Hedin rita kartor och skriva egenhändigt illustrerade hjältesagor på pojkrummet. När han blev stor ville han bli ”kung eller kusk”. Drömmen om att bli upptäcktsresande väcktes ett bestämt datum, klart präntat i hans minne: Den 24 april 1880 ångade Nordenskiölds Vega in på Stockholms ström. Nordenskiöld hade vunnit den europeiska kapplöpningen om Nordostpassagen och firades under hemvägen via Suezkanalen i varje hamn. I Stockholm togs han emot som en hjälte, och i folkmassorna kring hamnen stod femtonåringen Sven Hedin. ”Mot denna dag skulle jag se tillbaka under hela mitt liv. Den blev avgörande för min bana. Från kajer, gator, fönster och tak dånade jublet som en åska. ›Så vill också jag komma hem en gång›, tänkte jag.”

Från och med nu läste han allt som stod att finna om polarfärder, och sov vid öppna fönster för att härda sig inför kommande strapatser. Men det blev inga polarresor för Hedin. När han efter studentexamen tillfrågades om han ville ta tjänst som informator i Baku, var valet lätt – och vägen österut, även om han inte visste det ännu, utstakad.

Det var vid den här tiden vanligt att studenter anställdes för att ”läsa upp” mindre ambitiösa rikemanssöner, men utlandsresor var desto ovanligare. För familjen Hedin var Svens resa ända till Kaspiska havet ett närmast obegripligt stort äventyr – men de skulle få anledning att vänja sig. Den 15 augusti 1885 vinkade de av honom på Skeppsbron.

I efterhand förefaller det som om Sven Hedin lärde sig betydligt mer under sin tjänst i Baku än sin unge adept, ingenjörsonen Erhard Sandgren. Han erkänner senare utan omsvep att han hellre gjorde utflykter och själv studerade språk än undervisade Erhard.

När tjänsten löpt ut bestämde han sig för att rida genom Persien och Mesopotamien, en resa på 300 mil. Det blev ett äventyr som kom att ge mersmak, och när han efter ett års bortavaro kom åter till Stockholm skrev han sin första reseskildring på 461 sidor: Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien. Bragden gör inte hjälten om ingen får veta vad han gjort. Sven Hedin skulle komma att författa 60 böcker och över 25 000 brev under sitt liv. Ett av breven hem är väl snarast en bok, 216 sidor. Pappa Ludvig skrev troget rent och arkiverade vartenda ord sonen skickade hem. Eftersom Sven Hedin skrev många av sina böcker med brev och dagboksanteckningar som förlagor, var denna sekreterargärning ovärderlig.

Reseskildringen kom att bli ett lyckokast, som slungade ut Hedin på nästa äventyr. När Oscar II skulle överlämna serafimerorden till shahen av Persien 1890 behövdes en tolk i delegationen.

I regeringen erinrade man sig nu Sven Hedins nyutkomna bok, och så kom han att presenteras för kungen och tillfrågas om att delta i beskickningen. För formens skull utsedd till vicekonsul och iförd diplomatuniform, återvände så den 25-årige Sven Hedin till Persien. ”Det var ju som en saga att få återvända som officiell person till det land, som han genomströvat nästan som en trashank”, reflekterade syster Alma.

Dagarna i Teheran blev en oändlig räcka av pompa och ståt. Hos shahen Naser-ad-Din observerade Sven Hedin endast stor godhet, trots att han måste ha vetat på vilka minst sagt kriminella vägar denne skaffat sig sin enorma förmögenhet, skriver Eric Wennerholm. Livet igenom kommer Hedin att ösa superlativer över mäktiga män, och bortser då gärna från deras mindre smickrande gärningar. Han säger om sig själv att han kan konsten att skilja på sak och person. Det gjorde han förvisso – med få undantag, Strindberg var ett.

När beskickningen återvände till Stockholm följde inte Sven Hedin med. På shahens inbjudan stannade han kvar och deltog i dennes sommarresa till Elbursbergen. Under denna ”campingtur” – med ett följe på 1 200 personer varav ett fyrtiotal haremsdamer – besteg Hedin bergskedjans högsta topp, Demavend. Han var långt ifrån den förste att klättra upp på detta 5 671 meter höga berg, men var förste svensk på en sådan höjd.

Bestigningen av Demavend kom Hedin till nytta strax efter hemkomsten. Innan han kunde påbörja sin första verkliga expedition till Centralasien, måste han avsluta de studier han hittills ägnat sig åt ganska sporadiskt. Han hade före resan till Persien läst in en kandidatexamen, och påbörjat sina vidare studier i geografi och geologi hos den världsberömde professor Ferdinand von Richthofen i Berlin. Nu reste han åter till Tyskland för att studera, med två nyskrivna egna böcker i bagaget: Konung Oscars beskickning till schahen av Persien år 1890 och Genom Khorosan och Turkestan.

Att hans doktorsavhandling om bestigningen av Demavend, som han förfärdigat efter bara åtta månaders studier, i själva verket är ett kortat och till tyska översatt utdrag ur beskickningsboken, upptäcktes inte. Det konstaterar hans tyske biograf Detlef Brennecke först 94 år senare.

Professor von Richthofen avslöjar en viss tvekan inför Hedins akademiska meriter, men beundrar hans energi, mod och arbetskapacitet. Det är han som pekar ut riktningen för den kommande upptäckargärningen. Med fingret på de vita fläckar som skulle bli Transhimalaya säger von Richthofen: ”Det blir er förunnat att fylla detta tomrum.”

Men till sin första stora expedition behövde Sven Hedin pengar. Genom att skriva artiklar i tidningar, föreläsa och odla sin talang att skaffa mecenater fick han till sist ihop den erforderliga summan. Hedin blev med tiden närmast en trollkonstnär i fråga om att skaffa pengar till sina resor. Han satsade också i stort sett allt han själv ägde, och kom ofta hem pank.

Endast 27 år gammal hade Sven Hedin hunnit rida genom Persien till Kinas gräns, skriva tre böcker och översätta en fjärde av den ryske asienresenären general Przjevalskij, vars kartografiska uppgifter Hedin nu avsåg att pröva under sin expedition. Att professor von Richthofen delvis hade invändningar mot den ryske generalens resultat ökade utmaningen och gav den unge Hedin flera gåtor att lösa.

Vid midnatt den 16 oktober 1893 gav han sig av mot Centralasien, med 34 000 kronor i reskassa. Merparten av pengarna kom från kungen, Alfred Nobel och familjen Dickson i Göteborg. Från första början räknar han steg, hjulvarv och telegrafstolpar. Det outtröttliga räknandet blir ett av hans viktigaste redskap. På denna första expedition kartlade Hedin en vägsträcka på 10 498 kilometer, varav en tredjedel genom förut okända områden.

I december nådde han Tasjkent, där han rustade en mindre karavan för resan över Pamirbergen till Kaxgar i Östturkestan (nuvarande Xinjiang). ”Vi klättrade, kröp, kravlade på randen av avgrunder…” En av de lejda tjänarna på resan var Islam Baj från Osj, som skulle komma att följa honom på flera resor – och för övrigt också stå vid Hedins sida som vaxfigur på Panoptikon i Stockholm.

En återkommande ögonsjukdom som Hedin ådragit sig första gången i Baku lämnade honom dock konvalescent i två månader hos den ryske generalkonsuln Petrofskij i Kashgar.

Hedin beskriver denne som ”den mest älskvärda och trefliga människa på jorden”. (Men det är väl känt att Petrofskij skickade kosacker i förväg att piska fotgängare från gatorna när han kom med sin kalesch.)

Hedin blir inte det minsta misstänksam mot konsulns intresse för hans forskningar och kartor. I själva verket diskuterar de tillsammans fram en delvis ny resrutt genom Pamirbergen. Petrofskij, som arbetade för att öka det ryska inflytandet i Sinkiang, hade förstås mer än personlig glädje av den svenske kartografen, som inte representerade någon främmande stormakt och därmed inte uppfattades som ett hot av lokalbefolkningen.

August Strindberg kommer framgent att skälla den politiskt naive Sven Hedin för ”tsarens kurir”.

Efter några rekognosceringsturer i Pamir var det så dags för den ökenexpedition som med rätta kallats ”dödsmarschen”. Den beryktade vandringen gick genom Takla Makan, en av världens största öknar, som gränsar till Gobi i öster.

Sven Hedin ville kontrollera om Przjevalskijs kartuppgifter från 1885 var riktiga. Sträckte sig bergsmassivet Masar-tag väster om floden Khotandarja verkligen genom öknen och fram till Jarkantdarja? Svaret på frågan skulle stå honom dyrt. Det kostade två män och sju kameler livet. Också Hedins trogna följeslagare, hunden Jolldash, dog i öknen.

Det tog tid att skaffa fram kameler. Hedins karavan kom iväg sent, sommaren närmade sig och med den de värsta tänkbara klimatförhållanden. När karavanen gav sig av ropades efter den att kamelerna var för tungt lastade. Sven Hedin lyssnade inte, och han skulle snart få än värre problem: vägvisaren fyllde inte på tillräckligt med vatten när de lämnade den sista oasen, och vägen tvärs igenom öknen var längre än kartorna visat.

Solvärmen steg till 63,5 grader, kamelerna fick inget mer vatten och föll en efter en. De lämnades till en plågsam död medan männen strävade vidare i detta hettans inferno. Fåret och tuppen slaktades och man försökte dricka deras blod. ”Utmärglad […] satt Jolltji (vägvisaren) vid tältet och tuggade på fårets fuktiga lungor.” Snart måste han lämnas kvar, liksom de andra tjänarna.

Sven Hedin släpar sig obegripligt nog vidare, enligt anteckningarna efter fem dagar helt utan vatten – och snubblar bokstavligen över en vattengöl vid flodbädden och målet, Khotandarja. Tjänaren Kasim Achun har stupat bara några kilometer dessförinnan, och det är då Hedin fyller sina stövlar med vatten och går tillbaka. Bilden av Hedin som skänker sin döende tjänare vatten ur sina ”svenska vattentäta stöflar” kom att spridas i tidningarna världen över och göra honom världskänd. Ingenting av det han för övrigt uträttade på sin expedition kunde överträffa glansen av denna heroiska bild, helt i tidens smak.

Glansen i denna bild har mattats betydligt med åren. I biografier och i efterföljarnas reseskildringar märks en vrede över den huvudlösa ökenvandringen och de offer den krävde. Till och med den välvillige advokaten och vännen Wennerholm reagerar över hur snabbt ökenmarschens offer tycks glömda. ”Utståndna lidanden glömmer man i alla fall märkligt lätt och fort. Det hela förefaller mig som en dröm”, skrev Hedin hem till mor och far när han hämtat sig. ”För de två männen som stupat blev det ingen dröm utan en död av törst”, replikerar Wennerholm skarpt.

I läsningen av Sven Hedins berättelser slås man av hur sällan han tycks se tillbaka. Han är inte eftertankens man, utan handlingens – ständigt ilande mot kartans vita fläckar, driven av önskan att vara den förste. Hans språk är erövrarens: han ”tränger fram” och ”tar i besittning” denna sin älskade ”Asiens kalla brud”.

Man måste förstås hålla i minnet att Sven Hedin reser i kolonialismens tid, och att synen på den vite mannens överhöghet gentemot de ”vilda folken” är västerlandets då gängse. Hedin var varken den förste eller den siste att offra följeslagares liv på sina äventyrliga resor, och med sitt genuina intresse för de infödda och sitt sätt att leva på hart när samma villkor skilde han sig i själva verket från många av de samtida upptäckarna.

I såväl slott som koja visste han att ta seden dit han kom. Och hans teckningar av lokalbefolkningen på de många resorna röjer måhända en mer sensibel man än den litterära äventyrsgenren ger utrymme för. Att Sven Hedins reseskildringar är äventyrsromaner, hjältesagor, är en reflektion mer än en läsare gjort. I sitt esse är han när han skriver Från pol till pol 1911, riktad till barn. Där är han Hjälten vars resa man onekligen även som vuxen följer med tindrande ögon från pärm till pärm.

Besvarade Sven Hedin sitt geografiska spörsmål under dödsmarschen genom Takla Makan? Ja – Przjevalskij hade haft fel. Men den tyske äventyraren Bruno Baumann, som för två år sedan gjorde samma vandring efter Hedins karta, kan konstatera att Hedin redan hade det svaret när han lämnade den sista oasen och gav sig in i extremöknen. Från denna sista rastplats kunde han se att bergsmassiven inte hängde ihop. Ett faktum som ger anledning att reflektera över Sven Hedins drivkrafter.

De vita fläckarna på kartan var hans yttre motor, och en effektiv sådan. Men den inre kanske helt enkelt bestod i äventyrarens önskan att övervinna sig själv, i den romantiska idén om den ensamme hjälten som överlever när andra stupar. Det ena gav glans åt det andra. ”Det måste vara en särskild gudanådan att jag alltid klarar mig helskinnad, medan de andra dör eller ruinerar sin hälsa för tid och evighet.” Denna ”gudanåda” förhöjde onekligen hans livskänsla: han var oövervinnerlig.

Den 10 maj 1897 kom han tillbaka till Stockholm, efter tre år och sex månader i Asien. Där fick han ur sin hjälte Nordenskiölds hand motta Vegamedaljen, och kung Oscar II fäste Nordstjärneordens riddarkors i briljanter på Hedins bröst. I brittiska Geographical Journal prisades hans geografiska insatser som de viktigaste sedan Marco Polos dagar.

Så tog föredragsturnéerna vid, och studenter i hela Europa flockades som till dagens rockkonserter. Hedin trivdes, men var en smula omtumlad av all uppmärksamheten. När han återvände till skrivbordet skrev han snabbt två reseskildringar, en för vuxna och en för barn, samt påbörjade det mer mödosamma arbetet med den vetenskapliga redovisningen, som kom ut på ett tyskt förlag år 1900. Då var han redan i färd med att utrusta nästa expedition. ”Något som i viss mån fördunklat återseendets glädje har varit att planen för nästa resa alltid varit klar redan vid hemkomsten från den föregående”, suckade syster Alma.

Den andra expeditionen gick åter till Asien, och särskilt Tibet, detta slutna land som var en av Hedins stående utmaningar. Precis som han lovat Oscar II gjorde han nu ett försök att förklädd till herde smyga sig fram till den för utlänningar stängda staden Lhasa, men där gick han bet. Under hot om att förlora huvudet fick han med svansen mellan benen vända tillbaka. ”Det var vanvettigt”, säger han själv, men erkänner att han ”längtade efter ett riktigt rafflande äfventyr”.

När han efter tre år återvände hem hade han dock uträttat en hel del. Under en flodfärd hade han kartlagt den 200 mil långa Tarimfloden ned till ”den vandrande sjön” Lop Nor. Han utvecklade också en teori om varför sjön hade flyttat sig: flygsanden fick den att stiga över sina bräddar och rinna över till en tom sjöbädd längre söderut. Hedin förutspådde att sjön en gång skulle återkomma till ursprungsplatsen av samma skäl. Denna teori fick han glädjen att med egna ögon bekräfta 1934, under sin fjärde och sista expedition.

Invid den gamla Sidenvägen fann han en övergiven garnisonstad från 300-talet, Loulan. Där grävde och fann han de dittills äldsta bevarade skrivna pappersdokumenten, från Östra Handynastins tid (23–220 e Kr). För sina resultat vann han vid hemkomsten det adelskap som kom att skänka honom mer löje än beundran. Tiderna hade förändrats, men hur skulle Sven Hedin veta det? Han var ju så sällan hemma.

Strax före nästa resa upplöstes unionen med Norge, något som Hedin motsatte sig i polemik med Nansen. Hedin menade att unionen var viktig inte minst ur försvarssynpunkt. Han oroade sig för ett ryskt intresse för atlantiska hamnar – en fråga som han med kraft skulle återkomma till inför andra världskriget. Hedins nostalgiska drömmar om stormaktstiden spelade också sin roll. Harry Martinson har karaktäriserat honom som ”en imperialist som råkat bli född i ett för litet land”. Nu krympte det ytterligare.

Hedin gav sig av igen, den 16 oktober 1905, mot Tibet. Där lyckades han trots engelsmännens hårdnackade motstånd med diplomati och list sicksacka sig in i landet och träffa Tashi (Panchen) Lama, ”den heliga läraren”, i klosterstaden Tashilunpo. Långt senare skulle lord Morley lakoniskt konstatera: ”Vi stängde portarna för er, men ni klättrade in genom skorstenen.” Wennerholm kluckar förtjust att det är ”fantastiskt att tänka sig hur en världsbekant man i fyrtioårsåldern med en ynglings hela upptågslust leker rymmare och fasttagare med det brittiska imperiet”.

Under denna tredje expedition vandrade Hedin åtta gånger fram och tillbaka över den bergskedja som han kartlade och gav namnet Transhimalaya, och där han också utforskade Indus och Brahmaputras källor. ”Det var kanske den största geografiska upptäckt, som återstod att göra på jorden”, skriver han hem.

Liksom Nordenskiöld vunnit kapplöpningen om Nordostpassagen hade Hedin vunnit jakten på de vita fläckarna i Asien. Kanske var det därför han bytte båt strax innan han angjorde Stockholm den 17 januari 1909, från finlandsångaren Bore till en lotsbåt med ett mer ärorikt namn: Vega.

Sven Hedin möttes av idel ovationer, som vida översteg de hyllningar en annan känd svensk mottog på sin sextioårsdag fem dagar senare: August Strindberg. Denne retade sig alltmer på den hyllade upptäcktsresanden. Agget var inte nytt – Strindberg hade flera år tidigare häcklat Hedin i Svarta fanor, men under våren 1910 attackerade han honom öppet i en rad artiklar i Aftontidningen.

Under rubriken ”Upptäckarhumbug” anklagar han Hedin för att ha tagit åt sig äran av upptäckter som redan gjorts. Vid sin tjänstgöring på Kungliga biblioteket hade Strindberg funnit de karolinska krigsfångarna Renats och von Strahlenbergs kartor från tidigt 1700-tal, över Tibet och Lop Nor-området. Och eftersom general Przjevalskij föregått Hedin i Asien, menar Strindberg, är ”Hedin bara en epigon och hans verk endast ett efterglävs”. Sven Hedin kände förstås sin vetenskapliga ställning hotad, och svarade i Dagens Nyheter, först sakligt men så småningom allt bittrare och mot sin vana med rena personangrepp. Därmed blev han en av aktörerna i den så kallade ”Strindbergsfejden”, som svallade i pressen och litteraturen under ett par års tid.

Dispyten om Hedins geografiska insatser röjde kanske främst Strindbergs bristande sakkunskap i ämnet, men fejden rymde en betydligt större tvist än så. Den ledde till ett skarpt ställningskrig mellan Strindberg, bakom vilken arbetarrörelsen slöt upp, och de konservativa krafterna i samhället. Strindberg attackerade allt det som Hedin stod för och beundrade: Karl XII, monarkin, militärväsendet, Svenska Akademien och kyrkan.

Fejden kom för Hedins del att innebära att han förankrades alltmer i högerleden. Demokratin såg han som ett hot. ”Den demokratiska inriktningen tål inga starka och manliga personligheter”.

Möjligen var han enig med Strindberg på en punkt: i kritiken mot byråkratin. Hedin avskydde ”kommittéer, som inte har någon kropp som man kan slå och ingen själ som fan kan ta”. Det var speciellt en utredningskommitté som retat upp honom, och det var den liberala Karl Staafs regering som tillsatt den. Den tidigare regeringens beslut att bygga en pansarbåt, den så kallade F-båten, sköts på detta sätt på framtiden.

Utredningen resulterade i en häftig reaktion från de försvarsvänliga, och kritiserades av Gustaf V. Några officerare med löjtnant Carol Bennedich i spetsen vände sig till Hedin och bad honom tala i deras sak, och med major Gabriel Hedengren som rådgivare skrev Sven Hedin i januari 1912 pamfletten Ett varningsord. Denna skrift som litteraturforskaren Jan Stenkvist kallat ”vår kanske verkningsfullaste politiska propagandaskrift” trycktes i en miljon exemplar.

Hedins målande beskrivningar av ett Sverige ockuperat av Ryssland på jakt efter atlanthamnar skrämde upp folk ordentligt. Den landsomfattande insamling till F-båten som följde inbringade 17 miljoner kronor. Hedin följde upp sin pamflett med att resa runt som politisk agitator, och under dessa dagar valdes han för övrigt in i Svenska Akademien.

Ett anförande i Dalregementets officersmäss i Falun väckte stor uppmärksamhet och ledde till att överste Björkman ställdes inför krigsrätt (men friades) för att ha låtit Hedin öppet kritisera regeringen i detta forum. Pajkastningen i pressen fortgick. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning deklarerade att ”den gode doktorn har tydligen en skruv lös”.

Konflikten mellan de konservativa och den liberala regeringen trappades upp och kulminerade under våren 1914. Den 5 februari vandrade 30 000 bönder till Stockholm för att avge sin förtroendeförsäkran till Gustaf V, som då höll det beryktade ”borggårdstalet” – skrivet av Sven Hedin och löjtnant Bennedich. I talet krävde Gustaf V att försvarsfrågan omedelbart skulle avgöras. Om talet visste regeringen Staaf i förväg ingenting, och det ledde till att den begärde sitt avsked. Karl Staaf avlöstes av högermannen Hjalmar Hammarskjöld. När Hedin tillfrågades om sina åsikter angående bildandet av en ny regering svarade han att det inte var hans sak: han ”var inte politiker dessbättre, utan patriot”. För att vara en man som så intensivt ogillade politik var Hedin ovanligt inblandad i densamma.

Så bröt första världskriget ut, och Sven Hedin gav sig iväg till de tyska fronterna för att återge den ”geist och krigslust” med vilken soldaterna stred för den seger Hedin var förvissad om. Hans lyriska skildringar av kejsar Vilhelm II och beskrivningar av ”germanernas kamp” vid såväl väst- som östfronten ledde till att han uteslöts ur hederssällskap i både England och Frankrike.

Vid östfronten säger han sig sakna de blågula färgerna, men ser de tyska stridande som ”ett folk i alla stycken befryndat med de gamla karolinerna”. I ord skildrar Hedin kriget i ett romantiskt skimmer; därför kan det vara intressant att notera biografen George Kishs kommentar: ”Men hans teckningar […] visar mäns och kvinnors lidanden, Ryssars, Engelsmäns, Tyskars…” Återigen tycks tecknaren Hedin vara mindre enögd än berättaren. Krigsrapporten Från fronten i väster översattes till tyska och skickades till soldaterna i skyttegravarna som uppbygglig läsning. Förläggaren Karl Otto Bonnier bad honom förgäves göra vissa strykningar: ”Du är lyriker där du borde vara realpolitiker.”

Tyskland förlorade kriget, till Hedins sorg och överraskning, och dessutom avsattes Vilhelm II under novemberrevolutionen. Kejsarriket Tyskland blev republik. Hemma i Sverige tog arbetarpartiet makten med Hjalmar Branting som statsminister 1920. Men Hedin ruskade sin vana trogen av sig gångna nederlag och bestämde sig för att göra en jordenruntresa, och besöka såväl USA som världens första kommuniststyrda länder: Sovjetunionen och folkrepubliken Mongoliet.

Advokaten och vännen Wennerholm uttrycker sin beundran för Hedins ”vilja att lära om” och lära känna den nya världen efter första världskriget. Hedins öppna nyfikenhet är kanske aktningsvärd, men det är svårt att se vad Wennerholm menar att Hedin ”lär om”. Hedin förefaller lika fast övertygad i sina konservativa grundsatser och om Tysklands särställning som någonsin när andra världskriget bryter ut. Ironiskt nog beskylldes han för att ha gått över till bolsjevismen när han kom hem. Hans tal om att stärka det vetenskapliga samarbetet mellan Sverige och Ryssland och hans uttryckliga beundran för rysk konst och kultur ledde till detta missförstånd, som säkerligen slog Hedin med häpnad.

Trots allt som förevarit under de sexton år som gått sedan hemkomsten från den tredje expeditionen, betraktade Hedin tiden som ”bortkastade mellanår”. Detta fastän han vid sidan av sina politiska aktiviteter producerat ett verk i tolv band om södra Tibet, flera reseskildringar, två biografier och en memoarbok.

Vid 62 års ålder drömde han om den verkligt stora vetenskapliga insatsen. Han planerade en ”grandios resa till CentralAsien […] helt annorlunda än tidigare”. Med på resan skulle han ta med sig experter inom ämnen som geografi, antropologi, arkeologi och botanik.

Den fjärde och sista expeditionen kom att bli den största, med Hedin som organisatör och samordnare i vad som kallades ”det vandrande universitetet”. Under åren 1926 till 1935 fungerade han som chef för ett femtiotal svenska, kinesiska och tyska forskare inom flera discipliner.

Arkeologen och etnografen Gösta Montell, som deltog i expeditionen, beskrev Hedin som ”fullkomligt orädd och den mest generösa människa man kan tänka sig – liberal i detta ords vidaste betydelse”. Det är en intressant karaktäristik som vittnar om att Hedin som forskningsresande var vidsynt på ett sätt som han inte förmådde vara politiskt. Om Hedins älskvärda och generösa personlighet är vittnesmålen många, från både vänner och kritiker.

I Peking nådde honom genom engelska tidningar budet om nazisternas seger i Tyskland, och vid hemkomsten företog Hedin en ödesdiger ”upptäcktsresa” i detta nya Tyskland, inför vars ”nyordning” han i sina anteckningar säger sig vara skeptisk. Men istället för att resa så privat som möjligt och göra iakttagelser vände han sig till Riksministeriet för folkupplysning och propaganda. Där hänvisades han till ministerrådet Wilhelm Ziegler, som ”radade upp hela travar av böcker och broschyrer och strök för allt jag borde läsa och därtill var han vänlig att åtfölja mig till de industrier och arbetets härdar som man borde se”.

Hedin blev storligen imponerad av alla framsteg han fick bevittna: av ett helt Tyskland i frejdigt arbete och en führer med ”en järnhård viljestyrka” som ”icke tål att en enda medborgare fryser eller hungrar”. Han var övertygad om att Hitler ville fred, inte krig. Men Sven Hedin hade hört talas om koncentrationslägren. För att inte bli beskylld för att vara godtrogen bad han att få besöka ett, och valde då ett annat än det som först föreslogs. Ändå förevisades Hedin i Sachsenhausen glada fångar, ljusa och rena logement och puttrande grytor i köket. Kommunisterna i landet, menade Hedin, hade fått arbete och gått över till nationalsocialismen, eller internerats i lägren ”där många av dem snart kom på bättre tankar”. Det ska sägas att detta var 1936, före förintelselägrens tid, men Hedin besökte aldrig fler läger, och ännu efter krigsslutet vägrade han att tro de fruktansvärda rapporter som kom om koncentrationslägren.

Rundresan resulterade i hyllningsboken Tyskland och världsfreden, som dock inte gavs ut i Hitlertyskland. Hedins ifrågasättande av lösningarna på ”judeproblemet”, det ”råa och gemena” innehållet i antisemitiska tidningar och avskedandet av judiska professorer var en kritik som inte kunde tålas. Propagandaministeriet krävde att Hedin tog bort den, men när han vägrade stryka ett ord stoppades utgivningen.

Boken gavs dock ut i andra länder, och Hitler skrev personligen och tackade för Hedins insats när det gällde att beskriva nationalsocialismens strävan. Hedin gladdes åt berömmet och tycks inte ha stannat upp och begrundat orsakerna till den hårda censuren. Sven Hedin beundrade Hitler, och Hitler beundrade den 25 år äldre Hedin, som varit hans barndomshjälte. De träffades personligen flera gånger, både före och under kriget. Hedin gjorde flera resor till Tyskland för att tala med Hitler om stöd till det av Sovjetunionen hotade Finland.

När USA stod i begrepp att gå in i kriget fick Hedin i uppdrag av tyska UD att skriva en propagandaskrift mot en intervention. Boken Amerika i kontinenternas kamp (1942) ser vännen Wennerholm som ett naivt men sympatiskt försök att stoppa ett än blodigare världskrig. I själva verket höll tyska UD lika mycket i pennan som Hedin. Slutmeningen i boken: ”Detta krig kommer att gå till historien som president Roosevelts krig”, gav honom Hitlers entusiastiska tack – men i Sverige gjorde han sig en gång för alla till persona non grata.

Efter andra världskrigets slut är tyskvännen Sven Hedin förvisad från den berömmelsens tron där han så länge vistats, om än inte utan att många under årens lopp velat skaka ner honom därifrån. 1917 skrev K G Ossiannilsson apropå Strindbergfejden: ”Sök sätta Er in i Strindbergs känslor, Sven Hedin! Hur skulle ni själv spela avsatt storhet? Hur skulle Ni känna det att synas glömd, överträffad, föråldrad, förkastad?”

När dessa frågor framkastas står Sven Hedin behängd med ordnar och medaljer mitt i rampljuset, men under de sista åren av sitt liv kan han kanske svara att han vet hur det känns. Han drar sig tillbaka, och lever, som han själv uttrycker det ”nästan som en eremit, fördjupad i [sina] vetenskapliga arbeten”. Men han är van vid ensamheten från sina många resor, och betraktar den inte som någon olycka. Galghumoristiskt skriver han om sin bleknade berömmelse i ett brev till förläggaren Hans Brockhaus den 9 maj 1947: ”Ett tidens tecken är det dock, att jag inte längre får några anonyma brev och att de röda tidningarna har slutat skälla.”

Sven Hedin dog den 26 november 1952. På hans skrivbord låg Karin Boyes dikt ”I rörelse”, som han sparat i många år:

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Publicerad i Populär Historia 7/2002

Fakta: Sven Hedin fascinerar och skrämmer

Hur betraktas Sven Hedins vetenskapliga och politiska roll i dag, och hur stort är intresset för hans person? Sverker Sörlin, idéhistoriker, som har studerat litteraturen av och om Sven Hedin för sin Hedin-artikel i Nationalencyklopedin, och Håkan Wahlqvist, Asien-intendent och föreståndare för Sven Hedin-stiftelsen, har delvis olika uppfattning.

– Det talas inte så mycket om Sven Hedin nuförtiden. På det sättet är han märkt av sitt politiska fallissemang. Samtidigt är han sedd som en av de stora svenskarna och dyker då och då upp i något tidningsreportage. Då är det det spektakulära man ser: de stora även-tyren. Som äventyrare är han fortfarande gångbar, säger Sverker Sörlin.

På många områden var Hedin i jämbredd med sin tids vetande, och en del arkeologiska resultat från de senare expeditionerna har varit viktiga, menar Sörlin. Samtidigt var vetenskapen ingen kritisk verksamhet för Hedin.

– En Sven Hedin sätter sig inte i ett semi-narium, går inte i dialog och underställer sig inte kritik. Han bygger upp sin egen geografi. Det finns ett område på kartan som skulle kunna kallas ”Hedin-land”, inom vars gränser han ville styra och ställa. Han spelade ju också gärna rollen av diplomat.

– Egentligen är det märkligt hur lite forskning det finns om Hedin. Av någon anledning väcker han inte så stort intresse. För Hedin var de ”vita fläckarna” på kartan, oavsett deras vetenskapliga värde, det viktigaste. I det avseendet kom han med sin inställning egentligen för sent. Den typen av ren kartläggning var mer behövlig på 1800-talet. Rent psykologiskt var han också en ganska platt person – det tycks inte finnas några djup hos honom att utforska. Kanske kan detta sammantaget vara en del av förklaringen till att inte fler biografier har skrivits, tror Sörlin.

håkan wahlqvist berättar dock att han dagligen får frågor, om Hedin eller den vetenskapliga miljö där han rörde sig, från forskare över hela världen. En hemsida om Hedin är under uppbyggnad.

– Centralasiens arkeologi är ett hett ämne just nu, och där var Hedin en av de första som satte spaden i jorden. Själv var han inte någon stor arkeolog, men han lät andra ta vid där han börjat. I Kina har Sven Hedin gott rykte, och det har nyligen kommit en biografi på kinesiska.

Sven Hedin-stiftelsen har, i samarbete med Folkens förlag i Urumchi (huvudstad i provinsen Xinjiang), översatt ett antal av Hedins böcker som säljer i stora upplagor, och i Tyskland pågår en kontinuerlig nyutgivning.

intresset för sven hedins politiska roll och hans relation till Tyskland varierar.

– Då och då gräver någon upp honom i klappjakten på gamla nazister, men egentligen var Hedin inte nazist, utan en tyskvän av den gamla skolan. Han välkomnade såväl Lenin som Mao. Rent personligen hade han förstås nytta av att umgås med ledande personer. Inte sällan blev han politiskt utnyttjad, menar Håkan Wahlqvist.

Wahlqvist, som emellanåt håller föreläsningar om Hedin, vittnar om fyllda lokaler, om än mest av äldre personer. I den yngre generationen är Hedin mindre känd.

– Han blev något av en persona non grata på grund av sina politiska ställningstaganden. Samtidigt finns ett växande intresse i dag för äventyrare och heroer.

Håkan Wahlqvist tror att de flesta har en ganska oreflekterad bild av Hedin som ett ”nassesvin”, som han uttrycker det. Själv säger han sig vilja försöka förstå Hedin och hans drivkrafter, utan att väja för det som är obehagligt.

– Jag är fascinerad av hans sanslösa arbetskapacitet och hans arbete i fält. Kvaliteten på hans kartor är förstklassig.

Sverker Sörlin ser dock en skrämmande monomani hos Sven Hedin, och menar att han alltför mycket fått vara ”en av de stora svenskarna”.

– Om hans relation till Tyskland talar man i förbigående, men det är just det man borde prata om. Det finns någon sorts aristokratisk förlåtelse, ett försonande dis över Hedin. ”Ett varningsord” behöver utfärdas. Titeln på hans bok blir en bumerang, som kommer tillbaka. Hedins liv liknar för övrigt nästan ett klassiskt drama: Han gick under av sin egen hybris.

Publicerad i Populär Historia 7/2002