Vägen västerut kantades av katastrofer

När president Thomas Jefferson år 1803 hade köpt ”Louisiana” från Napoleon, var landet väster om Mississippifloden okänt. Man visste inte alls vad som köpts, bara ungefär hur stort området var. Under de följande sjuttiofem åren – när det skulle komma att genomkorsas av jägare och soldater, naturvetare och lycksökare, och framför allt av pionjärer som sökte en ny värld och ett nytt liv – skulle ”den vilda västern” komma att ta form i det allmänna medvetandet.

Jefferson var beredd, och vi kan bara föreställa oss hans iver, hans förväntningar, hans ängslan och förhoppningar. Han hade redan den 18 januari 1803 konfronterat kongressen om en plan att staka en väg till Stilla havet – långt innan Förenta staterna ägde området – och tilldelats medel för ändamålet. Redan 1804 startades en av de bäst planerade och mest lönsamma forskningsresor som någonsin gjorts. Under många år hade presidenten förberett och låtit utbilda sin personlige sekreterare Meriwether Lewis att leda expeditionen. De två var nära vänner – presidenten brukade kalla på Lewis genom att helt lekfullt blända honom med solkatter från sin fickspegel.

Lewis valde som sin närmaste man en kamrat från armén som var duktig på att läsa kartor: William Clark. Expeditionen gick till historien som namnet på ett partnerskap – Lewis & Clark.

Äventyrlig resa

Efter ett års förberedelser anträddes resan, som till största delen skulle följa vattenvägarna. Det skulle komma att bli ett äventyr där man hade att handskas med möten av många olika slag: buffelhjordar om mer än tiotusen djur, hemska moskitsvärmar och en provkarta på indianstammar, fredliga och krigiska. En sextonårig indianprinsessa med sin baby på ryggen skulle bli deras guide över Klippiga bergen och i november 1805, nitton månader efter starten, kunde man höra ett dovt och annorlunda ljud: dyningarna från Stilla oceanen. Den 23 september 1806 var man åter i St. Louis.

Härefter skulle följa många trailblazers – stigfinnare. I mitten av 1800-talet räknades emigranterna från öst till väst i hundratusental. Under ett enda år, 1850, reste 55 000 pionjärer västerut. Man hade då sex större namngivna stråk att välja bland, plus ett antal genvägar, för den som ville komma fortare fram och ta större risker.

Tiden betydde allt. Man startade på våren och borde komma fram före snöstormarna. Mycket av det land man skulle färdas genom sades ha bara tre månader: juli, augusti och vinter. Ingen resa borde ta mer än sju månader.

Ett välutrustat sällskap

Men ibland tog den mer. Från Springfield, Illinois, startade den 14 april 1846 ett särdeles välrustat sällskap med Kalifornien som mål. Man visste vad man gav sig in på, kände till att många gravar redan grävts utmed Oregon Trail; tjugotusen skulle det bli, de flesta dödsfallen i kolera. Så farlig var landvägen att många, kanske hundra tusen, föredrog att resa till New York och därifrån ta segelvägen runt Kap Horn. Det tog cirka sex månader.

Men ledaren för den här gruppen, George Donner, 62 år, var rik och självsäker och hade förstklassig utrustning: sadlade hästar, tolv par oxar, starkt tjänstefolk och tre vagnar – enbart för sin egen familj. Hans bror stod honom knappast efter, liksom inte heller en granne, James Reed med familj. När sällskapet var komplett bestod det av 87 medlemmar, mest farmare från slättlandet – aldrig hade de sett höga berg eller erfarit vad törst i öknen ville säga.

Genväg stort misstag

Allt gick bra till att börja med, i juni hade de hunnit mer än halvvägs. George Donner beslöt då att ta en genväg, Hastings Cutoff. Detta var deras stora misstag.

Vandringen genom saltöknen vid Salt Lake tvingade dem att överge en del av vagnarna med dyrbar utrustning. Under tre dygn dog nästan hundra oxar. En sträcka på inte fullt nio svenska mil tog dem tjugoåtta dygn.

När de äntligen nådde Humboldt River var maten nästan slut, och det började snöa. Det var nu september. Alla var desperata, svultna, ångestfyllda. Ett slagsmål utbröt. James Reed dödade en ung körkarl och utstöttes ur sällskapet. Han red iväg, fick omsider plats i ett annat lag vagnar, och kom fram till Sacramentodalen. Därifrån skulle han komma att leda arbetet med att rädda det sällskap som varit nära att hänga honom.

En förtrupp till Donners grupp försökte nu komma igenom Truckee Pass, som snart skulle bli oframkomligt om snöfallen fortsatte. Och det gjorde de. Den här vintern skulle bli den värsta genom tiderna i Kalifornien, med ett snödjup på över fyra meter.

Kannibalism

Eftertruppen, med kvinnor och barn, övergav nu vagnarna och försökte kämpa sig fram genom snöstormen. Men snön nådde dem snart till midjan och de tvangs tillbaka. Den 20 november var de definitivt fångna i snön, i hjälpligt skydd av två primitiva läger. En irländsk pionjärfamilj hade öppnat sitt hem för familjen Reed och därmed räddat deras liv.

Den 15 december gjorde man ännu en framstöt. Femton av de starkaste, däribland några indianer, satte iväg för att nå en ranch. Efter trettio dagar i snöstormen nåddes ranchen av sju överlevande; åtta hade omkommit. Indianerna , halvt ihjälfrusna, hade skjutits och ätits upp. Detta var det första fallet av kannibalism under den förfärliga episoden i pionjärernas historia som skulle bli känd som The Donner Party.

Den julen var all boskap slaktad eller hade självdött. Nu kokade man hudarna och åt klistret. Barnen i ett av lägrets skjul skar sönder en skinnmatta, rostade den över elden och åt den.

Man strödde peppar på ben och åt dem. Margaret Reed dödade familjens hund och gav köttet till sina fyra barn. Den lilla hunden födde dem i en vecka.

Den kannibalism som följde och som är dokumenterad i de överlevandes dagböcker är nästan alltför ohygglig för att beskrivas. Döende fäder uppmanade sina döttrar att äta deras kött.

I februari 1847 befann sig ännu sextio medlemmar insnöade i lägret, medan räddningsaktionerna, ledda av James Reed, började sättas in. Synerna som mötte hjälpexpeditionerna var hemska; som de två småpojkar som, helt nerblodade, satt grensle över en trästock och åt sin fars hjärta och lever. De som nu dog hade inte så mycket kött kvar på sina kroppar att det kunde tjäna som föda för de efterlevande.

I mitten av mars kom en ny snöstorm. Man talade inte längre till varann. Barnen skrek, de vuxna bad.

I mitten av april var räddningsexpeditionerna avslutade. Trettiofem personer hade dött i lägret vid sjön. Av männen hade en tredjedel överlevt, av barnen två tredjedelar, av kvinnorna tre fjärdedelar.

I två familjer hade alla kommit undan med livet; nio i den ena, sex i den andra. Men många, många var på väg djupt in i sinnessjukdom. Alla var märkta för livet.

Hittade guld

Tragedin tycktes inte ha haft den minsta inverkan på emigrantströmmen, trots att alla omedelbart fick kännedom om den – skandalpressen betalade stora summor till de överlevande som var villiga att sälja sina dagböcker. Tvärtom ökade tillströmningen av folk. Bidragande orsaker var att USA efter kriget mot Mexiko blivit ägare till Kalifornien – och inte minst att man samma år hittade guld i det nya territoriet. År 1849 drog guldrushfolket utan fruktan fram i Donner-sällskapets blodiga spår.

Tjugo år senare stod den första transkontinentala järnvägen färdig, och det fanns inte längre något behov av the wagon train. Man räknar med att 350 000 emigranter då hade vågat sina liv på vägen västerut.