Upptäcktsresande i indianernas land

På många sätt var han sin tids Indiana Jones. Han hette John Lloyd Stephens, var av välbärgad amerikansk familj och en notorisk äventyrare med klassisk bildning. Med sina omfattande upptäcktsresor och sina välskrivna böcker, som blev bestsellers, åstadkom han att den bortglömda mayakulturen i Centralamerika återupptäcktes.

Hans livsöde är dramatiskt och relativt kort. Under några intensiva ungdomsår reste han i Gamla världens historiska regioner, det antika Hellas och det ännu äldre Egypten. Som varje amerikan under det tidiga 1800-talet antog han, att kultur och bildning kom från Europa och att hans egen kontinent inte hade bidragit nämnvärt till den mänskliga odlingen.

Någon gång under sitt europeiska kringflackande fick han impulsen att undersöka vad som faktiskt kunde finnas i Amerika. Han for till Centralamerika, till det oroliga Guatemala och det upproriska Mexiko, och han upptäckte i ruinerna en civilisation som var helt amerikansk, vilket blev en stor – och inte omedelbart accepterad – överraskning för samtiden.

Det är nu 150 år sedan John Lloyd Stephens reste i Centralamerika. Hans mest kända beskrivning av dessa resor, Incidents of Travels in Yucatan,hör till pärlorna i världslitteraturens reseskildringar och trycks om än i dag, i ständigt nya upplagor.

Många är de amerikanska turister som vid besöken vid Chichen Itzá och Uxmal, och övriga nu snarast överexploaterade mayatempel och ruiner i Yucatan, också skaffat sig Stephens lättsamma och sensuella reseberättelse. Turisterna har det lite lättare än Stephens hade för 150 år sedan, där de i sina luftkonditionerade bussar far ut till ruinerna från den vackra staden Merida och guidas runt på de gamla kultplatserna och avslappnat njuter av kvällarnas son et lumiere, perfekta ljud- och ljusshower, som berättar allt man kan vilja veta om den utslocknade kultur turisterna trampar på.

Stora strapatser

Stephens och hans reskamrater färdades under stora strapatser genom ogästvänlig djungel, betraktades med misstro, ofta fiendskap av regionens invånare och fick praktiskt taget hugga sig genom vegetationen för att alls se någonting av de byggnader och den arkitektur, som hade legat fördold i hundratals år – de ”förlorade” städerna i Centralamerika.

Copán Palenque, Tulum, Uxmal, Chichen Itzá... till alla dessa platser, från Guatemala in i mexikanska Chiapas och Yucatan, färdades Stephens och hans främste reskamrat, den engelske arkitekten Frederick Catherwood, genom svårframkomlig djungel, längs stigar som knappast fanns. Framme vid ruinerna slog sig Catherwood omedelbart ned och tecknade minutiöst noggranna bilder av byggnader, skulpturer och inskrifter, som senare skulle bli de ytterst värdefulla illustrationerna till Stephens Incidents...

Stephens drog slutsatsen, att ett omfattande, sammanhållet indianskt imperium hade existerat i hela detta väldiga område. I polemik mot sin samtid, som länge vägrade tro att en civilisation av så raffinerat slag kunnat uppstå i Amerika utan europeiska rötter, hävdade Stephens att det inte var en av Israels förlorade stammar, inte heller aposteln Tomas eller egyptier eller utvandrare från Kartago, som hade befolkat Centralamerika och byggt dessa ståtliga tempel. Mer än ett århundrade senare fick mexikanska antropologer fortfarande kämpa mot fantaster som Thor Heyerdahl, som ville bevisa att maya- och aztekcivilisationerna fått impulser till sitt pyramidbyggande från Egypten.

Arkeologins Monroe

Stephens hävdade, säger hans levnadstecknare Victor Wolfgang von Hagen i den klassiska boken Maya Explorer (första gången utgiven 1947, senast i pocketupplaga av Chronicle Books i San Francisco), en arkeologisk Monroe-doktrin. Lika lite som USA ville ha europeiskt politiskt och militärt inflytande på den amerikanska planhalvan av världen, lika lite ville Stephens acceptera, att templen och ruinerna i Centralamerika var europeisk import.

Men var Stephens också en plundrare och gravskändare, en som hänsynslöst berövade de inhemska latinamerikanska staterna deras kulturella arv? Svaret på den frågan är sammansatt. Utan tvekan var John Lloyd Stephens imperialist, en entusiastisk representant för det framväxande amerikanska imperiet med dess självsäkra syn på sig själv och sin uppgift i världen, sitt ”Manifest destiny”. Men just därför tycks det ha blivit extra viktigt för honom att etablera, att den amerikanska dubbelkontinenten faktiskt hade en egen, inhemsk kultur. Det var i hans dagar inte alls någon självklarhet.

Krävde nytänkande

Indianer? sa Stephens samtid med en fnysning, det var de primitiva typer på den nordamerikanska prärien, som amerikanska staten bedrev krig mot. Den amerikanske presidenten Andrew Jackson – vars hängivne anhängare John Lloyd Stephens var – hade 1830 utfärdat sin ”Indian Removal Act”, enligt vilken indiansamhällena öster om Mississippi måste deporteras till ökenområden längre västerut för att inte hindra den europeiska koloniseringen av Nordamerika.

Att tänka sig att indianerna, dessa barbarer, bakom sig skulle ha en civilisation med lika hög utveckling som Greklands eller Egyptens, det krävde en total omorientering, ett radikalt nytänkande. Kanske var Stephens med sin glatt nyfikna, öppna syn på omvärlden just rätt person för en sådan förändring. I varje fall gav han sig i väg på sina centralamerikanska färder utan alltför många förutfattade meningar – och återkom till sin hemstad New York med en världssensation.

Rapporter om ruinstäder

Förutsättningarna för framgångsrika upptäcktsresor i området var inte lysande. Enstaka resenärer hade rapporterat om egendomliga ruinstäder långt inne i den nästan ogenomträngliga djungeln. Det fanns kunskap om mayaindianerna och deras teokratiskt uppbyggda samhällen, styrda av överstepräster som också var framstående astronomer med en korrekt matematik som t o m kunde förutsäga solförmörkelser, men den låg fortfarande djupt nedgrävd i de spanska kolonialarkiven i Madrid.

Den tidige katolske missionären i dessa trakter, Diego de Landa, hade lärt sig mayaspråket, med indianska uppgiftslämnares hjälp nedtecknat mayacivilisationens historia – och därefter bränt de underkuvade indianernas samlade kulturskatt. Men hans nedtecknade dokumentering av den krossade mayakulturen fanns kvar, och något halvsekel efter Stephens och hans medresenärers expeditioner skulle Diego de Landas återupptäckta anteckningar bekräfta deras iakttagelser.

John Lloyd Stephens levde i en tid då européer, vare sig de bodde i Europa eller i Nordamerika, höll på att lägga under sig resten av världen. I underkuvandet ingick också, att man tillägnade sig de erövrade ländernas och regionernas historia, och ofta gjorde man det bokstavligen.

På så vis hamnade en del av friserna från Atens Partenon i London, Egyptens pyramider länsades delvis, och skeppslaster av stöldgods från Mellanösterns plundrade minnesmärken fraktades till London, Paris, Berlin – och New York. En av Stephens landsmän, överste Mendes Cohen från Baltimore, seglade längs Nilen och köpte egyptiska antikviteter av gravplundrare, som specialiserat sig på faraonernas sista vilorum.

Köpte hela tomtmarken

John Lloyd Stephens gick ett steg längre än så. Kring några av de nyupptäckta ruinerna i Guatemala köpte han hela tomtmarken av kringboende individer, som kunde visa upp lagfart på egendomen, och i Mexiko, där mexikansk anknytning krävdes av utlänningar som ville köpa mark, umgicks han med allvarliga planer på att gifta sig med någon vacker mexikanska för att lagligen kunna bli ägare till Uxmal eller Chichen Itzá

Något nationellt skydd för mayatemplen fanns inte i dessa länder, vilkas inhemska elit, lika lite som europeiska imperiebyggare, hade någon respekt för indiankulturen. Stephens avsikt var att av fynden från Centralamerika bygga upp ett ”Museum of American Antiquities”. Men det lyckades inte. Oskattbara målade trälister från ett par av templen, som mirakulöst klarat sig genom århundradena, gick upp i rök i en eldsvåda i New York.

Övriga föremål av sten skänkte Stephens till en god vän, som på sin egendom, Cruger’s Island i Hudsonfloden, byggde in dem i en romantisk, modern ruin. Där observerades de 1844 av ingen mindre än Fredrika Bremer, och ytterligare tre kvarts sekel senare, 1918, köptes de av den framstående amerikanske mayaforskaren S G Morley, som hade läst om ”Stephens stenar” just hos Bremer, och de kom att ingå i utställningsmaterialet på Amerikanska naturhistoriska museet i New York.

Var amerikansk agent

Som redan framgångsrik författare till skildringar av sina äventyr i Grekland och Främre Orienten hade den 34-årige Stephens gett sig i väg till Centralamerika år 1839. Han var samtidigt amerikansk agent, nämligen som dåvarande USA-presidenten Van Burens särskilde emissarie för att rapportera om läget i regionen, där det de senaste årtiondena, sedan befrielsekampen mot det spanska väldet inletts, rått en betänklig oreda.

Stephens expedition hamnade mitt i Guatemalas inbördeskrig. Meningen var att han skulle lämna sina kreditivbrev till centralregeringen, men han fann det mycket svårt att hitta någon sådan. I stället blev han åsyna vittne till blodiga strider, som det var uppenbart att den råe caudillon Rafael Carrera höll på att vinna.

I sin rapport till Washington gissade Stephens försiktigt, att Carrera skulle ha fortsatt stort inflytande på centralamerikansk politik. Det var ingen dålig prognos: Carrera förblev diktator i Guatemala de närmaste tjugofem åren. Men efter att ha lämnat sin rapport och ombesörjt hemflyttning av amerikanska konsulatets arkiv från Guatemala City meddelade Stephens, att han i fortsättningen tänkte ägna sig helt åt Centralamerikas outforskade ruiner.

Opererade mot vindögdhet

Två omfattande resor till Centralamerika och Yucatan i Mexiko företog Stephens och hans oförtröttlige ruinporträttör Catherwood. Till Yucatan hade de på andra resan med sig den unge läkaren och ornitologen Sam Cabot, av en berömd familj från Boston.

Obetalbar är berättelsen om hur unge Cabot, som lärt sig att med en enkel men ganska blodig operation bota vindögdhet, blev staden Meridas mest eftertraktade person. Möjligen på grund av traditionen – mayaguden Itzamna, skrivkonstens gudom, porträtterades ofta som våldsamt vindögd – fanns i Yucatan ovanligt många människor med denna syndefekt, och alla samlades de utanför det hus där Stephens, Catherwood och Cabot kamperade under sitt besök i Merida, med förhoppningen att bli botade. Med ett enkelt snitt i en av ögonmusklerna kunde Cabot ”bota” patienterna. Han blev våldsamt populär men storknade snart av all uppmärksamhet och var lättad, när expeditionen kunde dra ut i djungeln igen.

Överhuvudtaget är Stephens berättelse om de långa, mödosamma upptäcktsfärderna mycket njutbar, inte minst därför att han så uppenbart också hade känsla för livets goda och öga för de många vackra människor, speciellt de av motsatt kön, som han kom att träffa under resorna. Ruiner och vackra kvinnor var en oslagbar kombination – eller som hans biograf von Hagen uttryckte saken: Stephens hade åstadkommit en omöjlig syntes – sex och arkeologi.

Sina sista år ägnade John Lloyd Stephens åt någonting helt annat men kanske ändå inte väsensfrämmande. Han blev styrelseordförande och drivande kraft bakom Panama Railroad Company, som under 1840-talet långsamt började bygga järnväg tvärs över Panamanäset och som fick sin verkliga skjuts framåt genom guldrushen i Kalifornien 1849, då ett veritabelt lämmeltåg började.

Beträffande Panama och möjliga projekt i det området hade Stephens fört en lång och intressant diskussion med samtidens allra störste upptäcktsresande, Alexander von Humboldt, i Berlin.

Storögd och vördnadsfull hade Stephens sökt upp Humboldt i Potsdam utanför Berlin och funnit att den man vars amerikanska upptäcktsfärder han läst om i original vid Columbia College i New York, och som han betraktade som mänsklighetens främste efter Aristoteles, kände till honom och var lika nyfiken på hans egna upptäckter i mayaregionen i Yucatan.

De båda världsresenärerna tycks ha samtalat länge, inte minst om mayaruinerna. Men ännu mer begeistrad var Humboldt över den ångbåtslinje som just invigts mellan New York och Bremen för att knyta ihop kontinenterna och, som Humboldt såg det, föra Tyskland och USA närmare varandra, två nationer som inte behövde tävla inbördes och aldrig, tyckte Humboldt, behövde föra krig.

En kanal borde byggas, ansåg han, och det borde vara amerikanerna som gjorde det, innan fransmännen som lågt långt framme tog initiativet. Och Humboldt läste för sin amerikanske gäst ur en av den åldrade Goethes sista skrifter, Konversationer med Eckerman.

”Jag frågar mig”, skrev Goethe 1827, ”om Förenta staterna tänker släppa denna möjlighet ur händerna. Man kan förutse att denna unga stat, med sin bestämda trängtan västerut, om trettio eller fyrtio år kommer att ha ockuperat ... territoriet... bortom Klippiga bergen... Det är absolut nödvändigt för Förenta staterna att bygga en passage från Mexikanska golfen till Stilla oceanen, och jag är säker på att de kommer att göra det. Jag önskar bara att jag får uppleva det.”

Det skulle, skriver hävdatecknaren von Hagen, bli John Lloyd Stephens som genomförde åtminstone en del av Goethes dröm. Vid seklets mitt var järnvägsprojektet genom Panama på god väg.

Då hade USA genom kriget mot Mexiko gjort sig till herre över allt land väster om Klippiga bergen, och Stephens, som på amerikanska regeringens uppdrag rekognoscerat i Centralamerika, såg det som en självklarhet att en järnväg, och på sikt också en kanal, skulle byggas för att befästa den amerikanska makten. Men sedan var hans bana slut. Sjuk och förstörd av malaria och andra påfrestningar i Centralamerikas djungler dog han 1852 i New York, vid 47 års ålder – imperialist i anden, äventyrare och upptäckare och med viss rätt, fast han var amatör, kallad den amerikanska arkeologins fader.

Björn Kumm är journalist och medarbetare i Populär Historia. Han medverkade senast i nr 2/94 med en intervju som fokuserade på Sydafrikas historia.