Alperna – en resa i Hemingways fotspår

Det har snöat i flera veckor i sträck när himlen plötsligt spricker upp. Solen bryter fram genom gråa slöjor och kastar ett silverlikt ljus över Silvrett

12 december 2001 av Patrik Leje

Det har snöat i flera veckor i sträck när himlen plötsligt spricker upp. Solen bryter fram genom gråa slöjor och kastar ett silverlikt ljus över Silvrettamassivets vitpudrade toppar. Rakt framför oss reser sig den vackert frostiga nordväggen på Versettlaspitze och vid horisonten ryker snön från massivets högsta topp, Piz Buin. Enstaka flingor singlar fortfarande ner över det vinterklädda landskapet när vi riktar skidspetsarna mot det pyramidformade berget Madrisella och susar iväg utför offpistleden Schwarzköpfle. Snön är kall, fjäderlätt och bottenlös och det känns som om vi svävar ner mot dalgången Novatal.

Vi befinner oss i Montafondalen i Vorarlbergregionen i västra Österrike, på gränsen till Schweiz, och vi är här för att åka skidor i den mytomspunne författaren och äventyraren Ernest Hemingways skidspår. Att Hemingway (1899–1961) levde ett äventyrligt liv som krigskorrespondent, storviltsjägare, sportfiskare och tjurfäktningsentusiast känner många till. Mindre bekant är att han också var en passionerad utförsåkare och skidbestigare. Under sin tid som journalist i 1920-talets Europa när alpin skidåkning fortfarande var en okänd sport och liftarna lyste med sin frånvaro tillbringade Hemingway flera vintrar tillsammans med sin första fru Hadley och sonen John Hadley Nicanor i den lilla österrikiska alpstaden Schruns. Här i Montafondalen levde Hemingway ett billigt och enkelt liv, skrev romaner och noveller, njöt av orörda pister och vackra berg.

Hemingways intresse för skidåkning väcktes i Chamby-sur-Montreux i Schweiz, där han lärde sig tekniken att fästa sälskinn under skidorna för att kunna klättra uppför och åka utför snöklädda branter. I reportaget ”Jul på världens tak” beskriver han med inlevelse en skidtur i Chamby juldagen 1922. Han berättar hur han tar ett litet bergståg upp till en platå med storslagen utsikt över alplandskapet och blickar ut ”över hela världen, vit och glittrande i pudersnön”. Beskrivningen av skidturen som följer är en utmärkt skildring av hur skidbestigning går till:

Vi hade långa remsor av sälhud fastspända under skidorna med håren bakåtriktade. Och om skidorna hade en tendens att glida bakåt så hejdades den halkande rörelsen av sälhåren. Framåt gled de utan svårighet men grep liksom tag i snön vid slutet av varje glid. Snart var vi högt ovanför den bergsrygg som hade verkat vara världens krön. Vi fortsatte upp i gåsmarsch, lätt glidande genom snön i en lång sick-sacklinje. Vi passerade de sista tallarna och kom ut på en långsluttande platå. Här kom den första utförslöpan, nästan en kilometer lång. Vid kanten tycktes skidorna släppa taget helt och hållet och i ett vinande sus svepte vi alla tre nerför slänten som fåglar.

Under sina år som rekordung europakorrespondent i 1920-talets Paris besökte Hemingway vintertid skidorterna Cortina i Italien och Gstaad i Schweiz. Långt senare åkte han skidor i Sun Valley, Idaho, där han tillsammans med hollywoodstjärnor som Gary Cooper och Ingrid Bergman bjöds in för att ge den amerikanska skidorten jetsetstatus.

Men det var den lilla österrikiska alpstaden Schruns som var Hemingways favoritskidort, om man ska tro hans nostalgiska återblick i den självbiografiska novellsamlingen En fest för livet, som gavs ut postumt 1964, tre år efter att den då alkoholiserade och deprimerade författaren tagit sitt liv. ”Vi älskade Vorarlberg och vi älskade Schruns. Vi brukade resa dit omkring slutet av november och stanna till närmare påsk”, skriver Hemingway i den lite vemodiga novellen ”Man kommer aldrig från Paris”.

Hemingway var vid den här tidpunkten ännu inte en etablerad författare och långtifrån den levande legend han kom att bli under senare delen av sitt liv. Familjens ekonomi hade försämrats dramatiskt när han gav upp ett välbetalt journalistjobb för att satsa på sitt författarskap och att övervintra på Hotel Taube var en billig lösning. Kostnaden var ungefär två dollar om dagen för familjen Hemingway och eftersom den österrikiska schillingens värde minskade på grund av inflationen blev utgifterna för logit lägre för varje dag som gick.

Dåtidens Schruns var enligt Hemingway en solig småstad med sågverk, butiker, värdshus och ett bra hotell: ”Rummen på Taube var stora och komfortabla med stora kakelugnar, stora fönster och stora sängar med bra filtar och dunbolster. Måltiderna var enkla och utmärkta, och matsalen och den brädfodrade baren var väl uppvärmda och hemtrevliga.”

Förmiddagarna ägnade Hemingway åt att skriva och finslipa sin karaktäristiskt hårdkokta litterära stil, ”isbergstekniken”, som kom att influera generationer av författare. På eftermiddagarna åkte han skidor tillsammans med sin fru eller besökte författare och konstnärsvänner från Paris. Det gick bra att arbeta i Schruns, enligt Hemingway. Under vintern 1925–26 skrev han färdigt sin genombrottsroman Och solen har sin gång, en kultförklarad bestseller om ”den förlorade generationen” som utspelas i Paris och Pamplona under tjurfäktningsfiestan San Fermin.

Hemingway reste hela sitt liv och kom att skildra en rad spännande miljöer i sina artiklar, noveller och romaner. Hans bästa böcker skildrar Italien under första världskriget, spanska inbördeskriget, storviltsjakt i Afrika och djuphavsfiske i Karibiska havet. Platser som Pamplona, Havanna och Key West har på grund av mytbildningen kring Hemingway blivit populära vallfärdsmål för hans beundrare.

Men trots att Hemingway tillbringade flera vintrar i Schruns under en av de mest intressanta perioderna av hans liv – åren då han fick sitt genombrott som författare – och trots att han i En fest för livet skrev om sina skidupplevelser i Montafondalen, har Schruns och Silvrettamassivet förblivit ett av de minst kända av Hemingways litterära landskap.

Hemingways hotell, Taube, finns kvar än i dag. Utanför de immiga fönstren faller snön i stora vita flingor på stadens huvudgata och hustaken är täckta med meterdjupt puder. Den lilla hemtrevliga och mysiga hotellbaren är byggd i genuin österrikisk alpstil med bord, stolar, lampor, golv, tak och väggar i trä. Stämningen är på topp med trivsam dragspelsmusik och joddel. En skäggig och varmt leende ”Papa”, som Hemingway kallade sig själv, blickar ut över rummet från ett stort signerat porträtt i guldram. Hotellchefen på Taube slår sig ner vid vårt bord och visar stolt hotellets bildarkiv; gamla svartvita fotografier av den unge författaren, hans fru Hadley och sonen ”Bumby” på skidor i 1920-talets Schruns.

För 75 år sedan samlades Hemingway, hotellvärden Nels, skidläraren Lent, bankdirektören, allmänna åklagaren och polischefen sent på kvällarna i hotellets restaurang för att spela poker. Hasardspel var förbjudet, så kortspelet fick ske bakom förbommade fönster och låsta dörrar. När polischefen visste att det var dags för kvällspatrullen att passera brukade han varna sällskapet så att de höll sig tysta tills poliserna hade passerat.

Dagens turistchef, Arno Fricke, berättar att skidläraren Walther Lent ibland betalade sina spelskulder till Hemingway med en guidad skidtur. Det var Lent som lärde Hemingway allt om skidåkning i Montafondalen, enligt Fricke. Lent var en skidalpin pionjär och hade tidigare i sitt liv varit kompanjon med den moderna skidteknikens fader, Hannes Schneider från Aarlberg. Paret Hemingway var elever i Lents nystartade skidskola för alpin åkning och Lents inställning var att så tidigt som möjligt ta sina elever bort från träningsbacken på baksidan av Taube och låta dem göra högalpina skidbestigningar i Silvrettamassivet.

Walther Lent ansåg att det roliga med skidåkning var att ta sig upp i de högsta bergstrakterna där man var alldeles ensam och där det inte var spårat och sedan åka från den ena alphyddan till den andra över Alpernas högsta pass och glaciärer. Man fick inte ha bindningar som gjorde att man kunde bryta ett ben om man föll. Skidan skulle lossna och glida av automatiskt. Mest av allt tyckte han om glaciärskidåkning utan säkerhetslina.

I Montafondalen finns idag ett hundratal skidliftar och pister. De flesta av dalens skidorter är sammanlänkade i det största liftsystemet, Silvretta Nova. Vill man uppleva Hemingways liftfria skidmiljö finner man i Silvrettamassivet ett oförstört alplandskap där det är tyst och stilla. Sex bergshyttor och alpina hotell möjliggör veckolånga skidturer i den högalpina miljön och storslagna skidbestigningar av 3 000 meter höga toppar. Dagens skidturister i Montafondalen finner således en skidmiljö som både skiljer sig från och påminner om den tid som Hemingway beskriver:

Det gick inga skidliftar från Schruns och inga linbanor, men det fanns timmervägar och boskapsstigar som ledde uppför olika dalgångar till den höga bergstrakten. Man klev uppför på sälskinn som man fäste under skidorna. Uppe på bergstopparna fanns Alpina klubbens hyddor för sommarturister där man kunde övernatta och betala för den ved som man använde.

Bevisen på att Hemingway verkligen gjorde skidbestigningar i Silvrettamassivet är att hans signaturer finns bevarade i gästböckerna i bergshyttorna Madlener Haus (1 986 m ö h) och Weisbadener Hütte (2 443 m ö h). På vägen upp till Silvretta brukade Hemingway övernatta i Gaschurn, där han tog in på Posthotel Rössle:

När vi bodde i Schruns brukade vi göra en långfärd uppför dalen till värdshuset där vi övernattade innan vi gav oss ut på turen till Madlener Haus. Det var ett mycket vackert gammalt värdshus och träväggarna i det rum där vi åt och drack glänste som siden av årens blanknötning. Det gjorde bordet och stolarna också. Vi sov tätt intill varandra i den stora sängen under duntäcket med fönstret öppet och stjärnorna nära och ljusstarka. På morgonen efter frukost packade vi och började färden uppför vägen i mörkret med stjärnorna nära och ljusstarka, och vi bar skidorna på axeln.

I receptionen på det i dag fyrstjärniga hotellet som ligger på byns huvudgata träffar vi Gaby Kessler, hotellchef och barnbarn till ägaren på Hemingways tid. Hon visar oss gästboken med Hemingways namnteckning från den 12 mars 1926 (då han tog in på hotellet tillsammans med författarkollegan John Dos Passos och konstnären Gerald Murphy). I korridoren på hotellets tredje våning hittar vi Hemingways gamla säng. Gaby Kessler berättar att Hemingways älskarinna – och hans frus väninna – Pauline Pfeiffer glömde kvar en negligé efter en hemlig natt med honom på hotellet. Personalen var mycket diskret om Hemingways kärleksaffär, men Pfeiffers kvarglömda negligé skickades av misstag till hans fru, Hadley, på Hotel Taube . . .

Det är en strålande vacker vinterdag när vi anländer till Madlener Haus som har ett magnifikt läge vid foten av Lobspitze. Vitpudrade bergväggar, snötäckta glaciärer och höga alptoppar omringar oss. Luften är tunn och klar och frisk att andas. Himlen är klarblå. Snölandskapet gnistrar i solen. Entrén till den anrika bergshyttan Madlener Haus är nyskottad efter tre veckors snöfall. I baren blir vi bjudna på var sitt litet glas kirsch, ett österrikiskt körsbärsbrännvin som Hemingway lär ha tyckt om. Skägget, solbrännan och hans svaghet för kirsch fick bönderna i Schruns att kalla honom för ”den svarte kirschdrickande Jesus”, berättar hyttvärden när han fyller på våra glas.

Vi slår oss ner framför den vedeldade kaminen vid ett vackert snidat träbord med röd duk. Genom fönstret kan vi se några gäster skida iväg upp i bergen. En uppstoppad räv, ett par gamla skidor, antika klätterprylar och bilder av Hemingway pryder restaurangens massiva träväggar. Den gamla alpina hyttan byggdes 1884 och drivs av Deutsche Alpeinverein, tyska alpinklubben. På Hemingways tid hölls Madlener Haus bara öppet under sommaren, vintergästerna var tvungna att ta med sig ved och proviant till den obemannade hyttan. I dag är det högalpina hotellet öppet från den 20 december till den sista april. Övernattningsalternativen är två- och fyrbäddsrum, eller sovloft. Standarden är påfallande hög. Dusch finns exempelvis, vilket är ovanligt för en alpin hytta. I restaurangen serveras frukost, lunch och middag.

Skidfärden går vidare till Weisbadener Hütte vid foten av massivets högsta topp, Piz Buin (3 312 m ö h). Vi skidar förbi det modernistiska höghöjdshotellet Silvretta-Haus och Piz Buin Berg-Gasthof vid stranden till den konstgjorda men synnerligen vackert belägna alpsjön Silvrettasee och klättrar upp genom den vackra dalgången mellan Lobspitze och Hohes Rad.

Det är lunchdags när vi anländer till den över hundra år gamla Weisbadener Hütte. Ordvalet bergshytta förefaller aningen missvisande för ett högalpint fjällhotell med 180 bäddar. I köket står tre kockar och lagar mat. Vi beställer en typisk österrikisk alpinlunch bestående av kaiserschmarr med apfelkompott och var sin kall öl. Efter en uppiggande kopp kaffe stiger vi ut i den friska alpluften och blickar ut över det bländande vita högalpina landskap som skidåkaren Hemingway älskade. Solen strålar från en djupblå himmel. Nedanför oss klättrar en karavan av skidåkare uppför den sista branten till Weisbadener Hütte. Framför våra fötter leder ett alldeles färskt skidspår upp mot Piz Buin och i fjärran ser man två prickar klättra uppför glaciären. Långt söderut kommer ett par skidalpinister surfande i parallella s-svängar nerför Dreiländerspitze, vars topp gränsar mot Italien, Schweiz och Österrike. Vi tar fart utför orörda vidder av pudersnö och följer Hemingways skidspår tillbaka till Montafondalen.

Patrik Leje är journalist, litteraturvetare (med amerikanska romaner som specialitet) och skidentusiast. Han har besökt Alperna ett femtiotal gånger och är bosatt i Åre.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också