August Larson blev hertig av Mongoliet

Sven Hedin är än i dag mycket ryktbar, liksom Andrée med sin luftballong och de många medlemmarna av Nordenskiöldsfamiljen. En långväga resenär och äventyrare som dock till största delen fallit i glömska är August Larson. Det är lite synd, och på många sätt ganska svårt att förstå, eftersom hans levnadsöde är så spännande och händelserikt.

Frans August Larson föddes år 1870 i torpet Wretbo i Tillberga i Västmanland. Hans uppväxt var enkel, bland jordbrukare och lantdjur. Hans far dog när han var fyra, och modern när han var elva. Efter detta fick han arbeta som hjon hos en torpare. Så småningom drabbades han emellertid av wanderlust, och började söka sig ut i världen.

Till Mongoliet som missionär

För en ung man med aptit på resor och upplevelser var missionsrörelsen ett bra sätt att komma ut i världen vid den här tiden. Det var hans religiösa syster som tände gnistan. År 1893 reste han med hjälp av och för Christian Missionary Alliance i New York från Sverige till Mongoliet för att sprida Bibelns ord. I det fjärran landet kom han att vistas i omgångar ända fram till 1925, då Sovjetunionen kollektiviserade Mongoliet.

Troligen var det nu inte primärt kristen kolportering som lockade August Larson ut i världen. Som författaren Axel Odelberg skriver drevs han »i minst lika hög grad av äventyrslystnad och hästintresse som av fromhet«.

Drevs av äventyrslystnad

Äventyrslustan lyser igenom i Larsons egna texter – inte minst i hans självbiografi Mongoliet och mitt liv bland mongolerna från 1929. Boken vittnar också om mycket djupgående faktakunskaper om Mongoliet och dess människor. Texten rymmer måhända uttryck som är något nötta av tidens tand, men boken skvallrar om en omisskännlig kärlek från författaren till det land där han kom att tillbringa den största delen av sin tid.

Så här skriver han i inledningen av boken: »Mongolerna äro ett lyckligt och glatt folk under fredliga tider och sansade och kallblodiga, då det är fara å färde. De föra ett sunt liv; vistas mest utomhus och förtära en enkel och hälsosam föda. Visserligen äro de en mycket gammal ras och ha en gång erövrat halva världen, men de ha dock aldrig tillägnat sig eller vidare utvecklat någon komplicerad livsåskådning.«

Mongolernas hästkultur lockade

I början av sin tid i Asien vistades Larson framför allt i Inre Mongoliet, det vill säga den region i nordvästra Kina som gränsar till dagens autonoma »egentliga« Mongoliet. Tidigt längtade han dock över gränsen, bland annat eftersom han ville bo på en ort där mongoliska talades mer utbrett (i Inre Mongoliet har sedan lång tid tillbaka hankineserna varit i majoritet). Dessutom lockades torparsonen av mongolernas hästkultur.

I sin bok skriver han: »I hela mitt liv hade jag älskat hästar. I Sverige växte jag upp tillsammans med hästarna, jag hade ryktat dem, givit dem föda och ridit dem ända från mina tidigaste barnaår. Därför längtade jag att få lära känna dessa män, som jag såg rida på gatorna i Paotao [här avses nog Baotou]. Jag beundrade deras spänstiga, smidiga hållning, och jag tyckte alltid de sågo glada ut och föreföllo att ständigt skämta med varandra. Jag led mycket svårt av hemsjuka dåförtiden, och de enda människor jag tyckte mig vara i släkt med voro just mongolerna.«

Socialt och språkligt geni

Att komma in i det egentliga Mongoliet var dock lättare sagt än gjort. Det var vid denna tid en förbjuden del av Manchuriket, och inte ens kineser fick tillträde hit. Manchurierna och mongolerna fruktade att assimileras till hankineser och andra utomstående – inte minst eftersom de var så få. Vid den här tiden uppgick mongolerna till endast cirka 700 000.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Larson uppnådde ändå så småningom sitt mål, på samma sätt som han kom att uppnå flera andra mål i livet – genom att bli vän och bygga allianser med viktiga personer. Överhuvudtaget, skriver bland andra Axel Odelberg, framstår August Larson som »ett geni, både socialt och språkligt«. Han var en ovanlig världsmedborgare som talade med bönder på böndernas vis, och med lärde män på, om inte latin, så flytande mongoliska.

Genom vänskap med den kinesiske militärbefälhavaren i dagens Baotou (»vänskapen förmedlades av hans hästar«, skriver Larson) kom svensken i kontakt med fursten av grannstaten Ordos. Denne bjöd honom först på sin sons bröllopsfest vilken varade i tre dagar. Därefter bad fursten att Larson skulle stanna kvar hos honom. Här fick den långväga gästen en egen lärare i mongoliska, utmärkta hästar att rida på och många möjligheter att resa runt inom riket. Larson blev nära vän med furstens son, som var gun, mongolisk hertig.

August Larson blev hertig

Några år senare blev svensken rentav kallad till självaste kejsaren av Mongoliet, som lät utnämna torparsonen till hertig »med alla de privilegier, som tillkomma sonen till en mongolfurste«.

Larson fick även god kontakt med furstens hustru och många hovdamer. Uppsluppet skriver han i sin bok om hur det en dag kom »en hel svärm unga damer« för att undersöka hans knän. Anledningen var att de fått höra att utlänningarna inte kunde röra knäna på samma sätt som mongoler och kineser, vilket nu hovfröknarna ville kontrollera själva.

Mongolietfararen från Tillberga bjuder överlag rikligt på sig själv i sina nedtecknade berättelser. Vid ett tillfälle befann han sig på en långvarig jakttur med sin vän furst Lob-Tsen Yen-Tsen. Svensken ska då ha råkat elda upp baken på sina egna byxor medan de låg och sov i tält. I brist på ombyte fick Larson, beskriver han själv, hålla tillgodo med ett snöre och en handduk som en sorts livkläde och med byxresterna utanpå.

Avböjde giftermål

Efter den episoden berättade fursten många gånger och »med stor förnöjelse« om hur det var när hans västerländske vän brände upp sina byxor »och fick jaga vargar i smällkalla vintern, klädd i handduk«.

En annan gång kom furstens gemål med vad hon tyckte var en lämplig brud till Larson – »vacker och käck och en förträfflig ryttarinna«. Därtill uppgavs kvinnan vara kär i honom. Dock avböjde han det smickrande anbudet – till furstinnans förvåning och förargelse. »Men fursten skrattade gott, då han fick höra talas om det.«

Gifte sig med Mary Rogers

Kärleken drabbade istället August Larson i staden Kalgan (dagens Zhangjiakou i provinsen Hebei, Kina) på gränsen mellan Inre Mongoliet och det egentliga Kina. Här träffade han den amerikanska missionären Mary Rogers från Albany i delstaten New York. Med henne gifte han sig 1897, och de kom att få flera barn. Flera av parets barnbarn lever i dag i USA.

Genom Kalgan passerade många karavanrutter mellan Kina, Mongoliet och Ryssland. Under August Larson och hans familjs tid här tog de emot flera långväga besökare. En av dessa gäster var den mer namnkunnige Asienfararen Sven Hedin (1865–1952). De kom att bli vänner för livet. Bland annat hjälpte Larson den berömde upptäcktsresanden att genomföra sin största expedition i området någonsin.

En annan bekant var ingen mindre än USA:s blivande president Herbert Hoover, som vid den här tiden arbetade som ingenjör med uppdrag att planera för en järnväg mellan Peking och Mongoliet.

Kom undan boxarupproret

Vistelsen i Kalgan kom till ett abrupt slut år 1900 i samband med att boxarupproret bröt ut i Kina. Under detta mobiliserades en rörelse i Kina mot vad man ansåg vara för stort kristet och utländskt inflytande i landet. Bland annat dödades drygt tvåhundra missionärer – däribland omkring femtio svenska – samt tusentals kristna kineser.

Larson lyckades rädda sig själv, sin fru och sina döttrar samt ett antal andra missionärer genom att fly via Urga (dagens Ulaanbaatar) och vidare till Sibirien. Familjen fick lämna sina ägodelar i Kalgan, inklusive materialet till ett svenskt-engelskt-mongoliskt lexikon, som han hade börjat arbeta på, men som nu förstördes av »boxarna«.

Tolkade i Sibirien

För att få ihop pengar tog den mångsidige svensken uppdrag som tolk vid en guldgruva på gränsen mellan Sibirien och Mongoliet. Efter ett antal månader hade han fått ihop medel för att hela familjen skulle kunna åka till USA – hustruns hemland.

Här blev dock August Larson inte kvar särskilt länge. Inom ett år var den rastlöse västmanlänningen tillbaka i Sibirien igen, denna gång för att arbeta med ett järnvägsbygge mellan Sibirien och Peking, via Mongoliet. Men projektet lades ned inom kort, och Larson med familj bosatte sig återigen i Kalgan där missionsverksamheten återupptogs.

Under de kommande åren blev svensken god vän med många ledande mongoler, som Bogdo Gegen, »Den levande Buddha« i Urga, som han bland annat hjälpte skaffa en T-Ford. En annan ny bekantskap var Öndör Gongor, en jätte på 2,36 meter och en verklig kändis på sin tid.

Mäklade fred med Kina

År 1911 inföll så Xinhairevolutionen i Kina, då den manchuriska Qing-dynastin störtades och Republiken Kina utropades. I samband därmed passade även Mongoliet på att utropa sin självständighet från Kina. Kineserna förklarade då krig mot Mongoliet, men lyckades inte slå ned mongolerna.

Kinas nye president Yuan Shikai vände sig till August Larson och konsulterade honom som politisk rådgivare varpå svensken bidrog till att mäkla fred mellan de stridande. Som tack för hjälpen tilldelades han en fin orden av presidenten och en rejäl summa pengar.

Larson slog sig nu ned norr om Kalgan där han började föda upp kapplöpningshästar.
Senare gick han in som delägare i ett danskt-amerikanskt handelshus och startade även en egen firma, F A Larson & Co.

På 1920-talet gick Sovjetunionen under Lenin in i Mongoliet och kollektiviserade det mongoliska jordbruket. Genom förstatligandet förlorade Larson återigen stora tillgångar, och lämnade år 1925 Yttre Mongoliet för gott.

Slog sig i lag med Ivar Kreuger

Parallellt med sina egna affärer planerade Larson hela tiden för andra projekt. År 1929 träffade han affärsmannen Ivar Kreuger i Sverige och föreslog honom att satsa på ett jättelikt järnvägsbygge i Kina och Ryssland. »Tändstickskungen« ställde sig positiv, och Larson lyckade även få med sig den kinesiska regeringen i projektet. Men allt gick i stöpet i och med den ekonomiska nedgången som följde på börskraschen i USA 1929.

August Larsons liv var händelserikt, och omvärlden var turbulent. Efter kinesiska uppror, mongolisk självständighet och sovjetiskt maktövertagande ryckte år 1939 japanerna fram i norra Kina. Nu tvingades svensken på nytt överge sina affärsverksamheter och fly. Denna gång lämnade han Asien för gott och kunde återförenas med sin fru och sina nu vuxna och gifta barn i USA.

Larson slog sig dock inte till ro. Han for åter till Sverige där han försökte sig på minkfarmning. Men oturen fortsatte att grina honom i ansiktet – andra världskriget bröt ut. Bland annat gick det inte att få tag på bränsle och däck till den lastbil som skulle transportera minkfoder. Larson sålde minkarna, for tillbaka till USA där han satsade på kycklinguppfödning och senare – 75 år fyllda – byggnadssnickeri.

August Larson dog utfattig

I brist på besparingar och pension kom August Larson att leva sina sista år i största enkelhet. Under vintrarna bodde han mestadels hos en av döttrarna i Kalifornien, på somrarna hjälpte han till hos ett nyanlänt svenskt par i Vancouver, Kanada.Strax före jul 1957 dog hertig Larson av Mongoliet. Han var 87 år gammal och utfattig. Men bakom sig hade han ett häpnadsväckande händelserikt liv.

Så hur kommer det sig egentligen att en person med ett så speciellt levnadsöde som August Larsons inte är mer känd idag? En orsak är givetvis att han inte är särskilt omskriven.

Författaren och journalisten Axel Odelberg utkom 2003 förvisso med Hertig Larson – äventyrare, missionär, upptäckare. Men detta är i princip den enda bok som finns om August Larson och hans liv, utöver de verk som Mongolietfararen själv gav ut under sin levnad. På frågan om varför denne äventyrare, missionär, diplomat och affärsman för en jämförelsevis anonym tillvaro i svensk historieskrivning – trots sitt extraordinära levnadsöde – ger Axel Odelberg ett trovärdigt svar.

– August Larson var känd i Mongoliet och i Sverige på sin tid, och hade ett intressant liv. Men han skapade inget bestående.

Publicerad i Populär Historia 1/2020