Linné lever!

Linné revolutionerade biologin genom sina enhetliga principer för artbestämning och systematik. Han lärde svenskarna att bli nyfikna på naturen, att gå...

25 maj 2001 av Torgny Nordin

Linné revolutionerade biologin genom sina enhetliga principer för artbestämning och systematik. Han lärde svenskarna att bli nyfikna på naturen, att gå på exkursion och hålla ett öga på ståndare och pistiller. Att allt skapat inte bara har sin egen plats i tillvaron, utan också sitt eget namn, är dessutom allmängods sedan Linné.

Även den svenska litteraturen kom att förändras med Linné. Visserligen kan man diskutera om hans avhandlingar och reseberättelser verkligen är att betrakta som litteratur i vanlig mening. Men även om det skulle förnekas, råder inget tvivel om att skrifterna har stora förtjänster. Med sin förundran och iver och inte minst glädje över att ständigt upptäcka nya former och fenomen i naturen, lade Linné grunden till ett synsätt som fått stor betydelse i vår kultur. Poängen är inte att Linné var först, många andra tänkte i liknande banor, men knappast någon uttrycker den nya naturuppfattningen så väl som just forskaren från Småland. Han bar på en konkret vision av naturens inneboende värde och skönhet och betvivlade aldrig för ett ögonblick att till exempel vildkaprifolen, ”där han med sitt klivande uppför espalierna giver en härlig skuga, och med sina många blommor en angenäm lukt”, hade estetiska förtjänster vilka ingick som ett nödvändigt drag hos växten och inte bara var ett godtyckligt smakomdöme hos betraktaren.

Hans landskapsresor utfördes på uppdrag av ständerna men ingick samtidigt i ett politiskt projekt som stöddes av hattpartiet. Poängen var att söka utröna de olika provinsernas rikedomar och möjligheter; bakgrunden var tidens ekonomiska doktrin: merkantilismen.

Att resa på 1700-talet var någonting helt annat än i dag. Men med hjälp av rekommendationsbrev och välvilliga lärdomsbröder kom Linné dit han skulle. I Västgötaresan skriver han om hur han i Göteborg bjuds på te hemma hos överste Rutensparre i benvitt porslin från Limmared, och för sina uppdragsgivares räkning antecknar han genast porslinets förtjänster framför det dyrare från Kina. I Uddevalla, hemma hos kyrkoherde Walborg, är det åter dags för te, denna gång en surrogatdryck bryggd på kungsmynta. Linné är självklart överförtjust.

Språket i dagböckerna och reseskildringarna saknade inte sakrala inslag, men den skapare som Linné anade bakom varje liten ört, bakom varje livsform, var kanske inte i första hand den kristne guden utan naturen själv. Gud som naturens princip, eller tvärtom. ”Deus sive natura”, hade filosofen Spinoza uttryckt det, och det är inte utan att man lätt läser in en spinozistisk metafysik i Linnés tankar. Det är mycket som förenar dem. Bägge var övertygade om determinismens giltighet, och Linné borde efter sin tid som läkare inte haft alltför svårt att förstå tanken på moralen, det mänskligt goda, som en aspekt av det kroppsliga och vice versa.

Gunnar Broberg är en av dagens främsta linnéforskare. Sedan fem år tillbaka är han professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Hans intresse för Linné är stort och väldokumenterat; för tjugo år sedan kom doktorsavhandlingen som handlade om just Linné och han är redaktör för Svenska Linnésällskapet som bland annat publicerar rön i linnéforskningen.

Hur skulle Du kortfattat karaktärisera Linné?

– Han var en arbetsam, ambitiös, och inte minst karriäristisk ung man som tidigt lyckades ta sig fram och bli något stort. Egentligen är det en riktig solskenshistoria. Han var den fattige studenten från landet (han föddes 1707 i Stenbrohults socken i Småland) som slog igenom först nationellt och sedan också internationellt, han adlades och tilldelades Nordstjärneorden för sina framstående insatser. Det var en riktig ”success story”!

En entydigt positiv bild alltså?

– Nej, det kan man nog inte riktigt säga. Han hade en väldig förmåga att komma upp sig och fördjupa sitt vetande. Vetgirigheten drev honom ständigt framåt. Men ju mer han kom på, desto mer insåg han hur enormt mycket som faktiskt fanns kvar att upptäcka. Hans idé om den stora syntesen, att samla allt vetande, att kartlägga hela naturen, kom att förbli en idé. Därmed kan man säga att projektet blev ett misslyckande.

Var Linné först och främst svensk?

– På ett sätt kan man förstås säga det, och om inte annat så märktes det tydligt då han talade sitt latin med småländsk brytning. Genom sina landskapsresor blev han något av en nationens lantbruksminister, och tack vare reseskildringarna blev svenskarna medvetna om sitt eget land. Men även om han var svensk, så var succén ändå internationell. Och framgången var dubbel – han var samtidigt både skicklig vetenskapsman och en fantastisk popularisator; med honom blev den biologiska nomenklaturen internationell, och därmed möjlig att omfatta för de flesta – det var helt enkelt en medial succé!

Linné var uppenbarligen besatt av arbete, han började fyra på morgonen och höll på till skymningen. Anar man inte hos honom något typiskt nordeuropeiskt, en protestantisk arbetetsetik, en moralisk plikt att utföra sitt kall så bra som det någonsin går?

– Man får nog säga att det var så, han arbetade nästan jämt och när han inte gjorde det skrev han brev. Han hade ett slags storhetsvansinne, en mani att få visa sitt värde som forskare. Han talade egentligen inte rent ut om något kall, men han menade att det fanns en kallelse. Han såg det som människans uppgift att genom utforskningen av naturen beundra skapelsen, och därmed beundra Gud. Att det var naturvetenskapsmannen som var bäst lämpad för denna uppgift tyckte han förstås var en självklarhet.

Inom vilket fält har Linné haft störst betydelse?

– Botaniken, och i synnerhet då systematiken, är förstås central, den har ju blivit något av en svensk nationalvetenskap. Ett tag verkade systematiken lite ute, men nu vet jag att intresset och betydelsen av systematiken ökar; vad vi just nu ser är en systematikens renässans! Ekologi har varit inne länge och är så fortfarande, men när man talar om hotade biotoper – regnskogen är ett bra exempel på det – så handlar det om arter som är hotade, och för att förstå det måste man självklart kunna systematiken. Det är spännande, för det är ett fält där svenska forskare även i dag har en framskjuten position.

Reseskildringarna måste väl också uppfattas som viktiga?

– Ja, han beskrev Sverige, men glöm inte att det han beskrev är borta i dag. Linné genomförde sina landskapsresor genom ett Sverige så som det såg ut innan granskogarna och motorvägarna kom att dominera landskapsbilden. Industrialismen var fortfarande i sin linda. På sätt och vis var det ett ideal han beskrev, även om han inte stack under stol med det han tyckte illa om.

– En sak som var viktig för honom och som inte alltid kommer fram, är att han även intresserade sig mycket för städernas planering och inte minst upprustning. Jag tycker det är viktigt att påpeka detta, det glöms ofta bort.

Men även om hans reseskildringar är god litteratur, så tycks Linnés betydelse ha avklingat, i alla fall inom skolan. I dag är väl samlevnadsundervisning och information om alkohol, narkotika och tobak viktigare i grundskolans biologiundervisning än till exempel botanik?

– Ja, men fram till andra världskriget kunde varenda skolpilt skilja mellan de fyra sädesslagen och peka ut, om än inte alla, så i alla fall många av ängens blommor. Botaniken var en svensk nationalvetenskap. Nu är det förstås inte så längre, men den tidigare betydelsen ska inte underskattas.

– Linnés betydelse i skolundervisningen är för övrigt ett intressant kapitel också i en annan mening. Det handlade inte bara om att lära ut namnen på djuren och växterna och att förklara hur man skulle bära sig åt för att kunna skilja dem åt. Det handlade också om att dana eleverna i rätt riktning, få dem att förvärva ett riktigt synsätt.

Du talar om disciplin ...

– Ja, där fanns tanken på en bestämd ordning, en fast struktur i naturen och i världen. Att hålla på ordningen betyder naturligtvis att ett slags disciplin blev nödvändig.

Linné hade sina lärjungar att tacka för mycket, och det är i sig ett stort och alltid spännande ämne. Vilka är linnélärjungarna i dag – om man nu kan säga att det finns några?

– Det linnéanska projektet bestod ju i att kartlägga naturen, så det är klart att dagens linnélärjungar främst bör återfinnas i biologernas krets. Men jag tycker att även en person som Lubbe Nordström på sitt vis kan ses som linnéan i sitt genomforskande av Lort-Sverige, och den sidan av projektet går förstås vidare.

– Bland biologerna är det nog många som ser sig som efterföljare till Linné, men bilden har komplicerats på grund av Darwin. De flesta biologer, och de svenska är naturligtvis inget undantag, har Darwin som sin husgud, åtminstone när de ser på sig själva som Sanningssökare. Men i en mer idyllisk och nostalgisk mening framstår nog Linné med sin upptäckariver och naturkänsla fortfarande som ett ideal för många.

... och därmed har vi kommit in på ett ofta omtalat ämne, nämligen Linnés natursyn eller naturdyrkan.

– Det är ett mycket spännande kapitel, och har förstås flera sidor. Linné skildrade många landskapstyper, fjällnaturen fick till exempel en tidig beskrivning i den lappländska resan, men främst var det nog ändå Mälardalen med sin rika och uppodlade natur som stod i centrum. Här anar man ett ideallandskap och samtidigt framstår nyttighetsargumentet tydligt i beskrivningen av just Mälardalsnaturen. Att det också var en natur i närheten av Stockholm och hans eget Uppsala spelar naturligtvis in.

– Jag tycker att det är viktigt att nämna språket, det har i stor utsträckning med just naturkänslan att göra. Linné visade att det var möjligt att skriva om naturen på det här viset, och han har inspirerat många svenska författare, från Almqvist och Strindberg till Brusewitz.

Är det rimligt att i dag tala om naturkänslan som något specifikt svenskt, är inte tanken på den naturdyrkande svensken överspelad?

– Det är en svår fråga. Det är klart att allt tal om naturkänsla är något av en överhetsserverad dessert! Men det är en värdefull hållning, den är testad och prövad, så jag tycker nog att den duger än. Självklart spelar skolan en viktig roll; jag tycker att man bör läsa Linné i skolan, inte för att man måste, utan för nöjes skull.

Är intresset för Linné ett uttryck för ett allmänt uppskattande av 1700-talet? Säger det något om vår egen tid?

– 1700-talet har verkligen blivit populärt på senare tid, och inte minst kulten av Gustav III är ett exempel på det. Till stor del beror det på själva tidsepoken, 1700-talet har en egen dragningskraft, det står för en kultur som kittlar!

– Vi möter nyttotänkandet, och ett slags funkis står ibland fram som ett stilideal, och detta samtidigt med den känslosamhet man till exempel möter hos Bellman: det finns ingen entydighet hos 1700-talet. Och glöm inte att det var långt! Det var en tid som började med det moderna projektet som vi nu eventuellt har nått slutet av. Man kan nog säga att 1700-talet står oss närmare än 1800-talet, vilket framstår som en mer problematisk tid. Idylliseringen ligger nära.

Det gäller väl också bilden av Linné själv – inte sällan framställs han ju som den genommysige blomsterkungen ...

– Jo, det finns en oproblematicerande bild av honom. Men den har förstås mycket lite med verkligheten att göra. Särskilt mot slutet var han en ganska tragisk figur. Men det är viktigt att understryka att ännu finns det mycket att forska om när det gäller Linné. Nya aspekter och nya sätt att tolka honom och hans verk kommer säkert att ge oss en fördjupad bild av fenomenet och personen.

Torgny Nordin är journalist och forskare vid Göteborgs universitet. Han skrev om svenska polarfärder i Populär Historia nummer 2/95.

Publicerad i Populär Historia 6/1995

Kanske är du intresserad av...

Läs också