Marco Polos resor

Fängelset Palazzo di San Giorgio låg i hamnstaden Genua i nordvästra Italien. Dit skickades förmögna krigsfångar. De bodde i egna rum, hade betjänter och rörde sig relativt fritt. I september 1298, efter sjöslaget vid Korcula mellan Genua och Venedig, fördes den då 44-årige venetianske köpmannen Marco Polo dit. Under drabbningen hade hans skepp gått på grund och Polo tillfångatagits.

I fängelset drog han snabbt uppmärksamheten till sig genom berättelser från sina tjugofem år i Asien. Visst hade fjärrhandeln, korstågen och påvliga sändebud vidgat samtidens kunskaper om Asiens länder, kulturer och folk, men det Marco Polo berättade var nytt. Han hade arbetat som skatteindrivare åt den mytomspunne mongolkejsaren Khubilai khan. Åhörarna hade fortfarande 1240-talets mongolskräck i färskt minne. Via Ryssland hade härarna svept in i Polen och ner över Ungern innan Europa räddades av mongolkejsarens död borta i Asien, något som fick härarna att återvända.

Ryktet om Marco Polo spred sig och ”hela Genua samlades för att se och lyssna på honom. Han behandlades inte som fånge, utan som vän och gentleman”, skriver 1500-talsförfattaren Giambattista Ramusio i den tidigaste biografin över Marco Polo. Bland åhörarna fanns en annan krigsfånge, Rustichello från Pisa, som suttit fängslad sedan 1284 års sjöslag mellan Genua och Pisa. Han var jurist och författare och hade deltagit i korståg. Nu erbjöd han sig att skriva ner Marco Polos berättelse, för ”det har aldrig funnits någon man, vare sig kristen, mohammedan, tatar eller hedning, som rest över en så stor del av världen som den ädle och berömde venetianske medborgaren Messer Marco, son till Messer Nicilo Polo”. Resultatet blev en av västvärldens mest betydelsefulla reseskildringar.

Marco Polo var tonåring då han första gången träffade sin far, Niccolò Polo. År 1269 dök fadern plötsligt upp i Venedig tillsammans med sin bror Matteo. I femton år hade de rest i Asien, där de bland annat fått audiens hos Djingis khans sonson Khubilai khan, som ville veta hur Europa styrdes och vad kristendomen lärde. Bröderna Polo uppmanades därför att återvända hem och be påven skicka teologer och olja från Jesu heliga grav.

Hemresan tog tre år. Bröderna stannade sedan ytterligare två år i Venedig, innan de våren 1271 tog med sig sjuttonårige Marco ombord på den högsjögalär som förde dem till Palestina. Där mötte de den blivande påven Gregorius X, som gav dem tillstånd att hämta olja från Den heliga graven och skickade med brev till Khubilai khan.

Under beskydd av tempelriddare – strider pågick med den egyptiske sultanens trupper – gav sig Polos av. Men utan teologer, då dessa fruktade för sina liv.

De red förbi det snötäckta berget Ararat och gick över bergspass. I östra Turkiet häpnade Marco över alla vackra mattor och sidentyger. I Armenien berömde han de goda betesmarkerna. I Georgien konfunderades han av de källor ”varur olja framspringer i sådan mängd att den används som brännolja i lampor och som salva till att smörja kameler som har skabb”. I bergen kring Mosul jagade han med falkar.

Bagdad, kalifernas stad, beskrev han som den ”förnämligaste i dessa trakter. En stor flod flyter genom staden och på den kan man komma till Indiska oceanen. Den vägen tas av en stor mängd köpmän.”

Följet fortsatte sedan på kamel- och hästrygg längs Sidenvägen, förbi Teheran och Balkh till Badakshan i nordöstra Afghanistan, där Marco Polo låg sjuk i ett år. I vad är okänt. Sällskapet tog sig sedan vidare över Pamir, ”världens tak”, med bergspass 4 800 meter över havet. ”Trakten är så högt belägen att man inte ens ser fåglar. Och elden ger inte samma starka hetta som vanligt, så att maten blir inte tillfredsställande uppvärmd.” På andra sidan bergen väntade Takla Makanöknen och efter tre och ett halvt års resa befann sig Marco Polo, hans far och farbror i Kina.

Då Khubilai khan fick höra att Polos var på väg skickades ryttare att möta dem. Efter ankomsten till det kejserliga sommarpalatset Shangdu nordväst om Peking, där Khubilai jagade varg med örn och hjort med gepard, förklarade resenärerna varför de inte hade teologer med sig och överlämnade oljan från Den heliga graven. Marco, som under resans gång lärt sig mongolernas språk och sätt att skriva, gjorde intryck på Khubilai khan, som föredrog utlänningar som ämbetsmän. Marco Polo reste, bodde och arbetade sedan i sjutton år som skatteförvaltare i Kina och dess grannländer. Khubilai skickade honom till Tibet, Indien, Sydostasien och Indonesien, och efter återkomsten hänfördes Khubilai av Marco Polos detaljerade skildringar av dessa länders religioner, seder och bruk.

Höjdpunkten i Rustichellos bok om Marco Polos äventyr utgörs av Marcos skildringar av livet i Kinsai, ”Himmels­staden”, nuvarande Hangzhou. Det var i Songdynastins Kina som den moderna staden föddes. Kinsai var muromgärdad och gatorna stenlagda. I mitten ”lämnades ett område med fint grus under vilket finns avloppsrör som för bort regnvattnet till stadens kanaler. Köpmännens antal och rikedomar samt mängden varor som gick genom deras händer var så oerhörd att ingen kan göra sig en rättvis föreställning därom.” Torg och marknadsplatser förbands med väldiga kanalbroar under vilka skepp med höga master och besättningar på trehundra man kunde passera. All handel skedde med tryckta, stämplade papperspengar. Böcker trycktes. Trähusen värmdes med stenkol: ”svarta stenar som brinner bättre än trä, hela natten utan att slockna på morgonen”. Nattetid patrullerades staden av brandvakter. Befolkningen åt på porslin och drack ur porslinsbägare.

Postväsendet förband staden med landets alla provinser. ”Posthus ligger med fem mils mellanrum och där hålls 400 hästar ständigt beredda. Postbud bytte där trötta mot utvilade och kan på ett dygn tillryggalägga 30 mil.” Vid begravningar brändes liken tillsammans med ”föremål utskurna i pergament, t ex hästar, manliga och kvinnliga slavar, kameler, vapen, dräkter och pengar. Allt skulle den döde förfoga över i den kommande världen.” Den seden lever än i dag. Det kinesiska nyåret firades också då som nu med fyrverkerier. Krutet hade uppfunnits av taoistiska präster. Marco berättade även om stadens kurtisaner: ”De är fulländade i konsten att ställa sig in och förstår att anpassa sig till personer av olika slag. Berusad av sinnliga njutningar återvänder man hem.”

År 1292, efter att i sjutton år ha tjänstgjort hos Khubilai khan, fick Marco Polo den alkoholiserade 84-årige kejsarens tillstånd att återvända hem tillsammans med sin far och farbror. Men först skulle de sjövägen eskortera en mongolprinsessa till Iran. Tre år senare, år 1295, klev tre mongoliskt klädda köpmän av ett fartyg vid San Marco i Venedig. När de knackade på dörren till CaPolo, sitt hem, kände först ingen igen dem. De hade varit borta i tjugofyra år.

Ryktet om deras hemkomst spred sig snabbt i staden och ju mer Marco Polo berättade om Kina, desto mer kluvet reagerade hans åhörare. Kunde allt detta vara sant? Kunde Kina vara så överlägset? För häpna venetianare visade Marco upp sin mongoliske slav Peter, sina kinesiska glasögon, en kinesisk magnetkompass samt den lilla guldtavla med Khubilai khans tecken som fungerat som passersedel i mongolriket. För européerna framstod berättelserna som alltför fantastiska och Marco Polo avfärdades av många som en lögnare.

Marco Polo var nu drygt fyrtio år och återupptog familjens handel och penningutlåning innan han 1298 tillfångatogs i sjöslaget vid Korcula och fördes till fängelset Palazzo di San Giorgio i Genua, där han dikterade sin berättelse för Rustichello.

Den 25 maj 1299 slöt stadsstäderna Genua och Venedig fred. Den 28 augusti frigavs Marco Polo och återvände till Venedig där han år 1300 gifte sig med köpmannadottern Donata Badoer. De flyttade in i ett palats i Venedigs rikemansområde, San Giovanni, och fick tre döttrar.

Den 8 januari 1324 låg Marco Polo för döden. Fader Giovanni Guistiani tillkallades för att nedteckna hans sista vilja. Kyrkan tilldelades en tiondel av Polos egendom, ett större belopp donerades till klostret San Lorenzo där Polo ville begravas. Pengar utdelades till ”alla de skrån och brödraskap” i vilka han ingått. Släkt och vänner befriades från ekonomiska skulder. Hans mongoliske slav och tjänare, Peter, frigavs. Den ännu ogifta dottern Moreta tilldelades vad som motsvarade de övriga döttrarnas hemgift. Hustrun Donata fick ett årligt underhåll livet ut. De tre döttrarna uppmanades sedan att sinsemellan fördela resten. Inventarieförteckningen upptog bland annat en mongolisk hjälm, ett buddistiskt radband och den passersedel i guld som Khubilai khan utfärdat.

Marco Polos testamente förvaras i dag i Biblioteca Marciana i Venedig.

FAKTA: Marco Polo har både hyllats och ifrågasatts

Francis Wood, som ansvarar för British Librarys Kina-avdelning i London, har hävdat att Marco Polo aldrig var i Kina, att han inte kom längre än till Konstantinopel där han snappade upp vad köpmän och diplomater hade berättat. Varför skulle annars geografiska namn återges på persiska och inte mongoliska? Polo uppger ju att han behärskade fyra mongolspråk. Och om Marco Polo arbetade sjutton år åt Khublai khan, varför nämns då inget om kinesiska skrivtecken? Eller att de åt med pinnar? Och varför ingenting om kinesiskornas lindade fötter? Eller om teceremonier och den kinesiska muren? Och varför har inte Marco Polos namn återfunnits i kinesiska samtida källor?

Tongivande Marco Polo-forskare avvisar dock Francis Woods kritik med argumentet att det är farligt att bygga ett ifrågasättande på vad som inte står i boken. Visst innehåller den både felaktigheter och överdrifter, men i det stora hela är den en vederhäftig skildring av tidens Kina som bara kunnat göras av någon med kännedom om landets förhållanden.

Själva anteckningsböckerna och originalutgåvan av Marco Polos bok är försvunna. Forskarna har haft att ta ställning till 119 olika upplagor. Böckerna kopierades för hand av munkar, som lade till och drog ifrån som de själva fann bäst. Sedan 1200-talets skräck för Djingis khan lagt sig, behövde kyrkan en bok som informerade påvliga sändebud om vad som väntade dem längs karavanvägarna i stor-khanens rike. Den senast hittade upplagan, den så kallade Zelada-texten, påträffades 1932 i ett spanskt bibliotek. Den är från 1400-talet och dubbelt så lång som alla tidigare kända.

Rustichello, medfången som skrev ned Marco Polos berättelser, förknippades av samtiden med boken om Kung Artur och riddarna kring runda bordet. Rustichello lärde sig allt om legenden då han 1271–72 tjänstgjorde som notarie vid den engelske kung Edvard I:s hov under det nionde korståget.

Forskare som jämfört hans böcker Kung Artur och Marco Polos resor har slagits av likheterna. Båda skrevs på modespråket franska och berättartekniska grepp går igen – Rustichello varvar militära slag med hovintriger och religiösa under. I boken om Marco Polo tillkommer skildringar av sexuallivet i främmande kulturer. Eftersom Rustichello var notarie behärskade han stenografi. Han uppgav att han under arbetet med Marco Polo även haft tillgång till dennes anteckningsböcker från åren i Asien.

Många har avfärdat Marco Polos bok som fria fantasier. Det gjorde dock inte den italienske kartritaren Fra Mauro, som 1459 inkluderade detaljer från boken på sin världskarta. Polo hyllades även av Christofer Columbus.

Marco Polos storhetstid inföll under 1800-talet och början av 1900-talet. När de geografiska upptäckternas och den segrande europeiska imperialismens historia skulle skrivas, intog Marco Polo en långt framskjuten plats i kapitlet om Asien.

Att läsa Marco Polos resor i Asien 1271–1295 av Marco Polo samt tre klassiska kommenterade utgåvor av samma verk av Leonardo Olschki (1957), Henri Yule (1967) och Henri Cordier (1993).

Publicerad i Populär Historia 3/2011