Storbritannien och Sveriges historiska förbindelser

1959 tilldelades göteborgaren Agne Simonsson Guldbollen och Svenska Dagbladets guldmedalj för att ha gjort två mål i en fotbollslandskamp mot England på Wembley Stadium i London, där Sverige triumferade med 3–2.

I dag har vi svårt att förstå den symboliska betydelsen av att besegra engelsmännen på deras legendariska hemmaarena i den sport de med fenomenal framgång har exporterat till hela världen, men ingen fann belöningarna till Simonsson överdrivna och märkliga på 1950-talet.

En svensk seger i England

Att segra i England var mycket, mycket speciellt. Händelsen illustrerar den särskilda position England hade, och har, i många svenskars sinnen.

I hundratals år har svenskar upplevt England – och Storbritannien, som vi brukar kalla England och Skottland sedan de förenades i en realunion år 1707 – som en naturlig partner i politik, ekonomi och kultur, en kusin som man nästan aldrig, inte ens när vi vid ytterst sällsynta tillfällen har legat i krig med varandra, har hyst annat än positiva känslor för.

De första iögonfallande tecknen på svensk-engelska relationer är inte av skriftlig utan av arkeologisk natur. I början av 600-talet e.Kr. dominerades den politiskt splittrade anglosaxiska världen i dagens England av kungariket East Anglia och dess monark Raedwald, som avled i mitten av 620-talet.

Epokens materiella kultur är påfallande lätt att analysera tack vare den rika båtgrav som år 1939 hittades i Sutton Hoo, nära Woodbridge i Suffolk.

Mot bakgrund av dateringen och lokaliteten kan den gravlagde mycket väl vara Raedwald själv. Till gravfynden hörde ett silverfat från Konstantinopel och en bronsskål från Egypten. Men vad som verkligen fascinerade arkeologerna var fynden av vapen och en hjälm, vilka starkt påminner om föremål som hittats på gravfälten i uppländska Valsgärde och Vendel.

Forskare som studerat och jämfört gravarna menar att likheterna är så stora att det är osannolikt att det inte har funnits personliga kopplingar mellan dåtida familjer i East Anglia och Uppland. Troligen har samma släktkomplex utövat inflytande i östra England och Mellansverige.

Ett känt exempel på goda relationer mellan England och Norden under medeltiden är äktenskapet mellan den engelska prinsessan Filippa, dotter till Henrik IV, och unionskungen Erik av Pommern.

Bröllopet firades i Lund år 1406, varefter Filippa kom att tillbringa en stor del av livet i dagens Sverige, där hon enligt samstämmiga uppgifter fullgjorde sina förpliktelser som drottning på ett utomordentligt vis.

Filippas bror Henrik V lät, till följd av påverkan från systern, grunda Englands första birgittinkloster, Syon Monastery, i Isleworth strax väster om London. Filippa avled i Vadstena år 1430 och vilar ännu i den gamla klosterkyrkan.

Samtidigt som det är uppenbart att Sverige och England – liksom Sverige och Skottland – hade goda relationer under medeltiden och renässanseran är det viktigt att inte överdriva betydelsen av det ekonomiska och kulturella utbytet.

Sveriges stora förebild under dessa sekler var snarast Tyskland, som låg närmare och vars kultur utövade ett mycket större inflytande över språk, sedvänjor och näringsliv.

England var varken kulturellt dominerande eller tillräckligt farligt för att Sverige skulle prioritera relationerna till landet.

Visserligen brukar det ofta framhävas att den svenske kungen Erik XIV ville gifta sig med den engelska drottningen Elisabet I, men då bör man ha i minnet att Erik bara var en i raden av friare.

I egenskap av ogift drottning var Elisabet ett eftertraktat byte för samtliga europeiska kungahus. Den spanske kungen Filip II, ärkehertig Karl av Österrike och de båda franska hertigarna Henrik av Anjou och Frans av Alençon fanns också med i skaran, men ingen av dem lyckades.

Elisabet var inte intresserad av ett äktenskap – hon uppfattade sig som gift med England och excellerade i att spela ut friarna mot varandra.

Sanningen är att England under medeltiden, 1500-talet och första hälften av 1600-talet ännu bara var ett litet land. Det kolonialvälde som skulle utvecklas till ett globalt imperium låg ännu i sin linda. De engelska kungarna saknade de ekonomiska resurser som hade behövts för att intervenera militärt på kontinenten och i främmande världsdelar.

Utvecklingen under trettioåriga kriget är symptomatisk. Medan Sverige, Danmark, Frankrike, Spanien, Nederländerna, Transsylvanien och mängder av tyska och italienska furstestater drabbade samman på Europas slagfält förhöll sig England och Skottland neutrala, framför allt för att kung Karl I inte hade råd att delta.

Detta hindrade inte stridslystna engelsmän, skottar och irländare från att lämna öarna och delta i kriget som legosoldater. Tiotusentals irländare tog värvning i den spanske kungens arméer, medan skottar föredrog att strida för danskar; fransmän och svenskar och engelsmän lät sig värvas av alla möjliga furstar.

Sammanlagt deltog fler än 170 000 män från de brittiska öarna i kriget, och flera av dem, som Robert Monro och Sydnam Poyntz, fäste sina erfarenheter på pränt.

Det brittiska imperiet – engelska kolonier

Situationen förändrades i mitten av 1600-talet, sedan England genomlidit ett långt inbördeskrig och kung Karl I avrättats. På 1650-talet styrdes det brittiska väldet av en lordprotektor, Oliver Cromwell (1599–1658), som inledde en storsatsning på de engelska sjöstridskrafterna.

Satsningen fortsatte efter att Karls son, Karl II, återtagit tronen 1660. Under den tid som följde blev den brittiska flottan – Royal Navy – jordens största och bästa. Med örlogsfartygens och köpmännens hjälp etablerade engelsmännen handelsplatser och kolonier i Amerika, Indien och Afrika, vilka gav hemlandet allt större vinster och växande globalt inflytande. Därmed ökade Englands betydelse för hela Europa, i all synnerhet för Sverige.

Svensk-engelsk allians

Ett första uttryck för hur mycket Sverige månade om goda förbindelser med det allt mäktigare England var skapandet av en svensk-engelsk allians. Under första hälften av 1650-talet var Sverige, för en gångs skull under stormaktstiden, relativt fredligt, om man undantar konflikterna med den nordtyska staden Bremen. Drottning Kristina behövde därför inte ta hänsyn till Frankrike eller andra stormakter.

Oliver Cromwell önskade allierade som kunde fungera som motvikter mot Nederländerna, Englands främsta rival på världshaven, och som samtidigt fanns så långt borta att de inte utgjorde något hot mot England.

Hans ideal allierade var en protestantisk makt med en ganska svag flotta, som inte kunde konkurrera med den brittiska, men som förfogade över en stark armé som kunde intervenera å Englands vägnar på kontinenten. Eftersom Nederländerna just då var fiende till både England och Sverige föreföll idén om ett närmande mellan de båda länderna god.

Alliansen mellan länderna formas

Den svenske ambassadören Israel Lagerfelt (1610–84) förhandlade i London under våren och sommaren 1653, varefter den engelske ambassadören Bulstrode Whitelocke (1605–75) anlände till Sverige vid jultid samma år.

Resultatet av Lagerfelts och Whitelockes diskussioner var den svensk-brittiska allians, "Treaty of Friendship and Alliance", som slöts den 28 april 1654. Någon större politisk betydelse fick den inte. Bestämmelserna var medvetet vaga, och det saknades paragrafer om militära förpliktelser. Inte ens handelsmässigt var förbundet någon större framgång.

Avtalet slog fast att svenskarna inte ens fick importera sill från Skottland på svenska skepp. Engelsmännen gick med på att svenskarna fick transportera varor från Ryssland, Polen och Tyskland till England, men endast under förutsättning att svenskarna själva kontrollerade de exporterande hamnstäderna.

Hur obetydlig 1654 års allians än må verka kom den att få långsiktiga följdverkningar. Under de decennier som följde skulle den svenska utrikespolitiken ofta orienteras i brittiskvänlig riktning, med liknande traktater och sympatiförklaringar.

Relationen mellan länderna fördjupades och förbättrades ännu mer på 1700-talet, framför allt som en följd av den storskaliga svenska järnexporten över Nordsjön. Storbritannien blev Sveriges främsta handelspartner. Många engelsmän och skottar tog konsekvensen av sina ekonomiska intressen i Sverige och emigrerade.

Det är ingen slump att Göteborg kom att bli känt som "Lilla London". Både i Stockholm och Göteborg hade brittiska invandrare stor ekonomisk och social framgång och byggde upp blomstrande affärsverksamheter.

The Royal Bachelors’ Club i Göteborg, bildad 1769, brukar räknas som Sveriges första invandrarförening. En av grundarna, William Chalmers (1748–1811), son till en skotsk köpman, var en generös donator vars initiativ resulterade i den industriskola som i dag är känd som Chalmers tekniska högskola.

Ett annat känt exempel på brittisk immigration är familjen Carnegie. David Carnegie den äldre (1772–1837) från skotska Montrose anlände till Göteborg 1786. Fadern George hade kommit som flykting till Sverige år 1746, sedan skottarna lidit nederlag mot engelsmännen i jakobitupproret. När han återvände till Skottland 1769 hade han gjort sig en förmögenhet på bland annat export av stångjärn och bräder.

Sonen David inledde sin svenska bana med att arbeta som kontorsbetjänt hos en annan skotsk-göteborgare, Thomas Erskine. År 1803 grundade han D Carnegie & Co, snart ett av Göteborgs största handelshus.

Familjen Carnegie i Göteborg

Brorsonen David tog sedermera över affärsverksamheten, med välkänt resultat: i mitten av seklet stod Carnegies porter- och sockerbruk för mer än trettio procent av industriproduktionen i Göteborg. Visserligen återvände David Carnegie den yngre (1813–90) till Storbritannien, men familjens band till Göteborg bibehölls, och bryggmästarna på porterbruket förblev britter i flera decennier.

Exemplen kan mångfaldigas. År 1802 anlände Robert Dickson, även han född i Montrose, till Göteborg. Fem år senare startade han en grosshandel och ett rederi. Brodern James immigrerade 1809, och för honom gick det ännu bättre.

1816 slog sig bröderna samman och gjorde sig en förmögenhet på export av trävaror till Storbritannien. Senare investerade man även i Norrland, där familjen Dickson blev ökänd för sina skogsavverkningar vid Baggböle.

Ingen som studerar Göteborg under 1800-talet kommer runt Dicksons – de donerade omfattande summor till skolor och bibliotek och gjorde stora insatser inom kommunalpolitiken.

Curling anländer till Uddevalla

Göteborg var inte exceptionellt. Immigranter från Storbritannien spelade minst lika stor roll i andra svenska lokalsamhällen. Se bara på Uddevalla.

Den som söker igenom dokument som handlar om staden för ett och ett halvt sekel sedan är dömd att få syn på curlingspelande herrar. Vi finner dem på fotografier från 1880-talet – gentlemän i rock och svart stående på Bäveåns is med curlingstenar.

I spetsen på dylika bilder syns ofta grosshandlaren Robert Thorburn och affärsmannen William Andrew Macfie, två av Uddevallas mest prominenta invånare. Båda härstammade från Skottland, där curlingen existerat i århundraden, och de tog med sig sporten till den nya hemstaden, där den blev ett populärt sätt att markera socialt och kulturellt revir.

Ingen som avser att skildra det moderna Uddevallas framväxt kan ignorera familjerna Thorburn och Macfie och de ekonomiska, politiska och kulturella bidrag de gav sitt nya hemland.

Storbritanniens påverkan på svenska brukssamhällen

Storbritanniens påverkan på 1800-talets Sverige syns också utanför städerna, i de brukssamhällen som växte fram på järn- och stålframställningsplatser.

Övergången till så kallat lancashiresmide i Dalsland och Värmland på 1820- och 1830-talen skedde i nära samråd med brittiska experter, bland annat smeder från Wales.

Om vi till detta lägger att det remarkabla uppsvinget för havreodling i Västsverige under samma epok var föranlett av de engelska diligenskuskarnas behov av hästfoder blir den brittiska ekonomiska skuggan över Sverige ännu mer markant.

Mot bakgrund av de starka band som förenade den svenska och den brittiska ekonomin på 1700-talet kommer det inte som en överraskning att Sverige under Napoleonkrigen var en av Storbritanniens trognaste och mest entusiastiska anhängare i kampen mot Frankrike.

Gustav IV Adolf betraktade den franske kejsaren som en civilisationsfientlig Antikrist som måste bekämpas med alla till buds stående medel, varför han villigt lät Sverige dras in i väpnade koalitioner med Storbritannien som alliansbroder.

Resultatet av den anglo-svenska vänskapen kom dock att bli förödande för Sverige. Inte nog med att de svenska trupperna på kontinenten led nederlag. När Sverige vägrade att stänga sina hamnar för brittiska skepp, något Napoleon krävt, blev det fritt fram för fransmännens tillfällige allierade, den ryske tsaren Alexander I, att invadera Finland 1808.

I freden påföljande år måste Sverige avstå hela den finska riksdelen, den största territoriella katastrofen i nationens historia.

Sedan svenskarna 1810 valt den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte till kronprins tvingade Frankrike den nya svenska regimen att rätta in sig i ledet och förklara krig mot Storbritannien.

I det brittiskvänliga Sverige var entusiasmen obefintlig, varför konflikten antog formen av ett låtsaskrig. Den svenska regeringen accepterade till och med att brittiska flottan bemäktigade sig lilla Hanö utanför Listerlandet och förvandlade ön till en flott- och smugglingsbas.

Än i dag minner Engelska kyrkogården på Hanö, med femton gravar, om ockupationen, som varade mellan 1810 och 1812. Operationen mot Hanö är det enda tillfället då Storbritannien kan sägas ha invaderat det egentliga Sverige, låt vara med det invaderade landets goda minne.

Jean Baptiste Bernadottes utrikespolitik

Bernadotte, som senare blev kung med namnet Karl XIV Johan, månade under hela sin långa regeringstid – han avled först 1844 – om fortsatt goda relationer med Storbritannien. Den svenska utrikespolitiken kom att utformas som en försiktig balansgång mellan brittiska och ryska intressen.

Om Ryssland och Storbritannien råkade stå på samma sida, som i fallet med den "andra orientaliska krisen" i slutet av 1830-talet (då båda oroades över Frankrikes aktioner), hade Karl XIV Johan inget emot att visa upp ett militärt ansikte utåt och sända ut örlogsfartyg till konfliktzoner för att skydda svenska handelsintressen.

Men så fort det hettade till mellan ryssar och britter drog sig Karl Johan tillbaka och blev neutral. Linjen, som officiellt slogs fast i 1834 års svensk-norska neutralitetsdeklaration, kom att utgöra grunden för den utrikespolitik som har präglat Sverige ända in i nutid.

Om Storbritanniens betydelse för Sverige under 1700- och 1800-talen framför allt hade en ekonomisk slagsida har det brittiska inflytandet på 1900-talet istället varit kulturellt.

Paradoxalt nog sammanföll den stora vågen av brittisk kulturpåverkan med den allvarligaste politiska och militära försvagningen av Storbritannien i nationens historia. Samtidigt som det brittiska imperiet föll samman och splittrades efter andra världskriget spreds imperiets språk och värderingar över hela jorden.

Den brittiska och amerikanska segern över Hitlers Tyskland fick som följd att engelska började undervisas som första främmande språk också i svenska skolor, och i språkets kölvatten kom kunskaper om brittiska företeelser och en till synes naturlig relation till landet och dess sedvänjor.

Tidigare hade Tyskland och Frankrike konkurrerat om att vara Sveriges kulturella storebror. Nu intogs positionen av Storbritannien och USA. Fortsättningen är välkänd. Sverige, och många andra länder, kom från och med 1960-talet att motta en strid ström av brittisk populärmusik och brittiska tv-serier, allt från historiska kostymdramer till Monty Python-humor.

Engelska julsånger blir populära

Den osannolikt framgångsrika brittiska kulturexporten är också uppenbar på scener som brukar förknippas med starkast möjliga regionala och nationella traditioner, som julfirandet. Engelska julsånger, så kallade Christmas Carols, många med rötter i 1700-talet och i vissa fall äldre än så, har letat sig in i otaliga svenska hem. Även i december-Sverige är det inte ovanligt att höra "God Rest You Merry, Gentlemen", "Adeste Fideles" alias "O, Come All Ye Faithful" och "Hark! The Herald Angels Sing" i tv, radio och varuhus.

Charles Dickens spökhistoria om den girige Ebenezer Scrooge, A Christmas Carol från 1843, är lika känd i Sverige som i moderlandet, både bland vuxna och barn, och engelsmännens gamla Father Christmas är en av förebilderna för dagens svenska jultomte.

Ikonisk populärkultur – Sveriges anglifiering

Ett lätt sätt att skaffa sig en överblick över den egna kulturella medvetenhetens etniska härkomst är att skriva ned namnen på populärkulturella kändisar – nya och gamla ikoner som det räknas till god allmänbildning att ha hört talas om och kunna redogöra för.

Om en genomsnittlig svensk gör ett sådant test lär vederbörande med intill visshet gränsande sannolikhet fastna för mängder av brittiska påfund.

Här finns kung Artur och riddarna kring Runda bordet, trollkarlen Merlin, Robin Hood och de muntra männen i Sherwoodskogen, Hamlet, Macbeth, Othello och andra gestalter från Shakespeares värld, de fiktiva 1700-talsresenärerna Robinson Crusoe och Gulliver, Jane Austens borgerliga romanhjältinnor, Frankenstein och hans monster, Oliver Twist, David Copperfield och övriga Dickensgestalter, Jane Eyre, Heathcliff med flera brontëska skapelser, Ivanhoe och hans normandiska fiender, Doktor Jekyll och Mr Hyde, Jack Uppskäraren, Dracula, Röda Nejlikan, de kiplingska djungelkaraktärerna Mowgli, Bagheera och Baloo, de wodehouseska figurerna Jeeves och Wooster samt mängder av påhittade detektiver och agenter från Sherlock Holmes och doktor Watson över Fader Brown, miss Marple och Hercule Poirot till Detective Chief Inspector Barnaby och James Bond. "Made in Britain".

Det torde vara omöjligt att räkna upp lika många gestalter av tyskt, franskt, italienskt, spanskt – eller, för den delen, svenskt – ursprung som så starkt har trängt in i medvetandet hos oss. Och anglifieringen börjar tidigt.

Långt innan svenska barn lär sig namnen på någon av Sveriges medeltida kungar och drottningar konfronteras de med Rikard Lejonhjärta och prins John, låt vara gestaltade av Disneylejon.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare.

Publicerad i Populär Historia 3/2019