Den skotske upprorsledaren William Wallace döms till döden av engelsmännen år 1305. 1800-talsmålning av Daniel Maclise.

© Bridgeman Art Library

Så skapades Storbritannien

Historikern Dick Harrison berättar om hur England, Skottland och Wales hamnade under samma kungahus.

16 mars 2001 av Dick Harrison

Till alldeles nyligen kunde besökare i Westminster Abbey i London beskåda ett rektangulärt sandstensblock, 66 centimeter långt och vägande 152 kilo, infogat i den gamla engelska tronstolen, på vilken örikets monarker har haft för vana att sitta när de skulle krönas. Stenblocket hade legat där ända sedan Edvard I lät konstruera en ny tron på 1290-talet. År 1950 stals stenen av uppretade skotska nationalister, och först efter fyra månader kunde den återföras till vad engelsmännen ansåg vara dess rätta plats. Nationalisterna gav emellertid inte slaget förlorat. Efter decennier av påtryckningar flyttades för inte så länge sedan stenen till Skottland, där patrioterna mottog den med öppna armar.

Varför allt detta bråk om en gammal sten? Visserligen har den ett ärorikt mytiskt förflutet (patriarken Jakob skall enligt en legend ha sovit på den i Betel när han drömde om stegen till himlen), men det förklarar knappast just skottarnas brinnande intresse för stenen. Vi kommer sanningen närmare om vi betänker att stenen hade placerats inuti tronstolen: den engelske monarken bokstavligt talat satt på den. Detta var ingen slump. Innan Edvard I förde stenen till London hade den varit placerad i en tron i Scone i Skottland, på vilken de skotska kungarna hade brukat sitta vid sina egna kröningsceremonier. Stenen – på gaeliska kallad Lia Fail, ”Ödesstenen” – symboliserade väldet över det skotska kungariket. Den som satt på stenen satt på Skottland.

Okunniga forskare

Exemplet med Sconestenen är belysande för vad varken vi eller engelsmännen själva ofta reflekterar över: att det finns mer än en politisk tradition i det område som brukar kallas Storbritannien. När jag för några år sedan bodde i London fann jag till min förvåning, att åtskilliga engelska medeltidshistoriker – det vill säga professionella fackmän – endast med stor möda kunde redogöra för namnen på de medeltida makthavarna i Skottland. De engelska kunganamnen flöt som ett rinnande vatten, men inte de skotska. Flera engelsmän är helt övertygade om att en av Skottlands mest ryktbara monarker genom tiderna, kung Macbeth (1040–57), endast är en sagofigur från ett shakespearedrama. Okunskapen om walesisk historia är om möjligt ännu större än den om skotsk.

De flesta av oss uppfattar instinktivt Storbritannien som något specifikt engelskt. Skottar och walesare har varit att betrakta som kufiska figurer ute i periferin, vilka endast uppträder på den internationella scenen i kraft av sina nationella fotbollslag (som vanligtvis förlorar). Skottarna är (enligt de flesta icke-skottar) en samling snåla gamla gubbar som brukar heta Angus Mac-något och som blåser säckpipa iförda kilt, äter haggis, tror på Loch Ness-monstret och dricker whisky. Walesarna är rödhåriga, eldfängda gruvarbetare som tycker om att sjunga, heter Jones eller Lloyd och bor i ett naturskönt fantasylandskap med gröna dalar och outtalbara ortnamn. För några månader sedan bestämde sig emellertid en majoritet av de skottar och walesare som gick till valurnorna, att i framtiden styra sig själva i egna parlament. Vad är det egentligen som håller på att hända? Vill MacDonald och Jones inte längre tillhöra Storbritannien?

För att besvara denna fråga är det nödvändigt att gå långt tillbaka i historien, till den process varigenom Storbritannien en gång i tiden formades.

Termen Storbritannien

Storbritannien, Great Britain, är en besvärlig term. De flesta av oss har en felaktig uppfattning av vad ordet syftar på. Termen hänför sig endast till England, Skottland och Wales, men egentligen inte till Ulster (varför man i officiella sammanhang ser termen ”Storbritannien och Nordirland”). Den syftar inte heller på Isle of Man, som är en separat besittning under brittiska kronan, inte heller på Kanalöarna (Jersey, Guernsey, med flera). Ytterst går beteckningen tillbaka på latinets Britannia, romarnas namn på hela ön. Till detta lade de engelska makthavarna på 1600-talet ordet ”Stor-” för att markera sina all-brittiska politiska ambitioner. Den engelska termen British (”brittisk”) används alltså både geografiskt (”en person från ön Britannien”) och politiskt (”en invånare i Förenade kungariket Storbritannien och Nordirland”). En nationalistisk skotte kan, om han vill, påstå att han är britt (han bor ju på ön) men samtidigt ta avstånd från termens politiska biton och med kraft hävda att han är skotte.

För att förstå hur Storbritannien uppkommit och varför riket ser ut som det gör måste vi börja med att göra oss av med vissa anakronistiska politiska föreställningar. Vi nutidsmänniskor inbillar oss gärna att våra nuvarande nationalstater har ett en gång för alla givet idealutseende. Vi har också en tendens att tro på förekomsten av ”naturliga gränser”, till exempel bergskedjor och hav, som åtskiljer folk (och därmed nationalstater) från varandra. I allt väsentligt är denna uppfattning en falsk myt. Hela vårt nuvarande nationalstatskoncept är en mycket modern idé med få sekler på nacken. Det härstammar närmast från den spänningsfyllda politiska situation som framträdde på 1800-talet, när nationalismen utvecklades i svallvågorna efter Napoleonkrigen. Dessförinnan utgick de politiska indelningarna från helt andra principer.

Naturliga gränser?

Låt oss för enkelhetens skull använda vårt eget land som exempel. För tusen år sedan bestod ”Sverige” av en mängd småriken, geografiskt påminnande om de landskap och biskopsdömen som framträder i medeltida källor. Under flera sekler förblev dessa småriken autonoma politiska enheter med egna lagar och inte sällan egna kungar. Det var inte alls självklart att dessa småriken skulle fogas samman till ett modernt Sverige med de ”naturliga gränser” som vi inbillar oss att vårt land har idag. Den som var kung under medeltiden hade ingen aning om begrepp som ”naturliga gränser”. Kungarna agerade som privatpersoner, vilka önskade bygga upp ett så stort välde som möjligt åt sin egen släkt. Det är därför vi finner så många geografiskt oformliga riksbildningar och personalunioner i Europas historia, såsom Kalmarunionen (från Grönland i väster till Karelen i öster) och det så kallade angevinska imperium som de engelska 1100-talskungarna byggde upp (från Irland i väster till Cypern i öster, när det under Rikard Lejonhjärtas dagar var som störst).

Låt oss nu betrakta Storbritannien. Denna så kallade nationalstat uppvisar bättre än de flesta europeiska länder hur absurd idén om en gång för alla givna politiska enheter är. Redan vid en hastig blick på den nutida politiska kartan framgår detta med all önskvärd tydlighet. Den mest naturliga gränsen för den brittiska drottningens välde är, kan man tycka, det vatten som omger ön. Likväl lyder Nordirland under den brittiska kronan, och en stark opinion i området ifråga vill ha det så även i framtiden – för att inte tala om den synnerligen brittiskvänliga opinionen på Falklandsöarna och i Gibraltar.

Om vi går tillbaka till tidig medeltid var det precis tvärtom: för en dåtida politisk betraktare måste blotta tanken på att hela ön skulle kunna vara politiskt enad ha varit orimlig. Under tidig medeltid bestod nuvarande Storbritannien av en mängd småkungariken – Wessex, Essex, Kent, Rheged, Strathclyde, Gwynedd, Dumnonia, Lindsey och Hwicce, för att bara nämna några. Gränserna för kungarnas inflytande varierade från decennium till decennium. Under vissa perioder på 600-talet lyckades sålunda kungarna i nuvarande norra England (Yorkshire, Northumberland med flera grevskap) skapa ett överhöghetsvälde över stora delar av ön – men det räckte med ett enda militärt nederlag för att hela väldet skulle rasa samman. Under 700-talet lyckades härskarna i mellersta England (riket Mercia) göra om bravaden, men även detta projekt misslyckades till slut. Den geografiska och politiska enhet som vi i dag kallar England framträder först i mitten av 900-talet.

Både Skottland och Wales förblev präglade av övergripande politisk småskalighet ännu längre än England. Om vi flyttar blicken till högmedeltiden finner vi att nuvarande Skottland då ännu var indelat i separata politiska enheter, vilka inte kontrollerades av den skotska kungamakten. Norra Skottland (Moray) integrerades i riket vid okänt tillfälle någon gång på 1100-talet. Öarna i väster, från Isle of Man i söder till Yttre Hebriderna i norr, utgjorde ett eget kungarike vid namn Man. Orkney- och Shetlandsöarna lydde under Norge ända till 1468. Wales var ännu mer splittrat. I norr och väster härskade keltiska småkungar, medan östra och södra Wales dominerades av självstyrande anglonormandiska adelsmän.

Att Storbritannien kommit att uppfattas som en nationalstat beror på att det jämförelsevis mäktiga och folkrika Englands kungar steg för steg lade under sig de små grannrikena. Det walesiska motståndet slogs ned på 1270- och 1280-talen, något som ännu är fullt synligt för alla som väljer att semestra i den dåtida krigszonen. För att kuva det bångstyriga riket Gwynedd i nordväst anlade nämligen Edvard I dåtidens största och mest imponerande borgar, vilka i dag agerar turistmagneter likt få andra medeltida företeelser på ön. Redan 100 år tidigare, under andra hälften av 1100-talet, hade dessutom anglonormandiska adelsmän, som erkände den engelske kungens överhöghet, lagt under sig betydande delar av Irland. På 1290-talet kom turen till Skottland, och till en början såg även detta projekt ut att bli en enkel militärpromenad för Edvard I:s krigare. År 1300 lydde, åtminstone formellt sett, nästan hela nuvarande Storbritannien under kungen i London.

Erövring blev fiasko

Edvard och hans föregångare hade emellertid gapat efter för mycket. I stora delar av Wales förblev adelsmännen självstyrande, och på Irland kom de iriska småkungarna under senmedeltiden att steg för steg återta sitt land, tills endast några mindre områden vid Dublin återstod under kungens direkta välde. Erövringen av Skottland blev ett totalt fiasko. Under ledning av frihetshjältar som William Wallace och Robert Bruce kastade de skotska stormännen av sig oket redan efter några år. I det sägenomspunna slaget vid Bannockburn 1314 led den medeltida engelska kungamakten ett av sina största nederlag någonsin. Skottland förblev självständigt.

När vi kommer fram till första hälften av 1500-talet, en epok som svenska film- och TV-tittare brukar förknippa med Henrik VIII:s brutala regemente, finner vi alltså tre övergripande politiska strukturer på brittiska öarna: den engelske kungens välde (som inkluderade flera i praktiken självstyrande områden i Wales och på Irland), den skotske kungens välde och de ännu betydande områden som kontrollerades av självständiga iriska småkungar. Trots sina resurser hade inte de engelska medeltidskungarna förmått ena ön. Varför? Anledningen ligger i den storpolitiska kultur som hastigt presenterades ovan. De engelska kungarna var måna om att skapa ett så stort och rikt välde åt den egna släkten som möjligt. Visst vore det bra om skottarna och irerna kunde underkuvas, men ur medeltida synvinkel var det betydligt mer intressant att ge sig på det stora, rika Frankrike. För en medeltida engelsk kung var landskap som Gascogne och Normandie mycket viktigare än Hebriderna och Moray.

På 1500- och 1600-talen hade emellertid de politiska realiteterna förändrats jämfört med situationen på 1200- och 1300-talen. Visserligen fortsatte många monarker i London att kalla sig ”kung av Frankrike”, men ingen engelsk kung eller drottning vid sina sinnens fulla bruk betraktade Frankrikes erövring som ett realistiskt projekt. Turen kom därför till de fiender man kunde besegra.

Henrik VIII började med att avskaffa adelsväldet i Wales. Från och med år 1536 var denna landsända helt integrerad i England. Stormännen hade inte några större möjligheter att protestera. Annat var det med earlarna på Irland, vars land låg längre bort från London och dessutom gränsade till självständiga iriska hövdingadömen. För att få bukt med de motsträviga krafterna på Irland visade det sig nödvändigt att steg för steg nedkämpa storman efter storman, såväl ättlingarna till de anglonormandiska erövrarna under högmedeltiden som de iriska hövdingarna själva. Detta krigsprojekt slukade stora mängder pengar och soldater, och när det väl tycktes vara avslutat dröjde det inte länge innan ett nytt iriskt uppror bröt ut. Först i början av 1600-talet, i slutet av Elisabet I:s regering, hade hela ön underkuvats.

Därmed hade Wales och Irland med våld infogats under den engelske kungens välde. Att försöka sig på detsamma med Skottland var emellertid otänkbart. Skottland hade utvecklats till en väletablerad tidigmodern stat med eget parlament, huvudstad (Edinburgh) och dynastiska förbindelser med en mängd andra riken. Framför allt hade den skotska kungamakten ända sedan Edvard I:s misslyckade erövringsförsök varit nära knuten till Frankrike i ett förbund som brukar kallas ”den gamla alliansen” (the Auld Alliance). Anledningen är inte svår att räkna ut: om den engelske kungen fick för sig att börja krig mot endera landet, så skulle han vara tvungen att utkämpa ett tvåfrontskrig, dels i Frankrike och dels uppe i Northumberland. Faktum är att den mest berömda av alla skotska 1500-talsmonarker, Maria Stuart, var drottning av både Frankrike (1559–60) och Skottland (1542–67). Att vi brukar benämna det skotska kungahuset ”Stuart” (och inte Stewart, som det egentligen hette) beror uteslutande på att fransmännen hade svårigheter med bokstavskombinationen ”ew”.

Lyckades inte säkra tronföljden

Att Skottland och England till slut likväl förenades hade inget med krig och erövring att göra. Vad det handlade om var snarare en kombination av dynastisk planering och sängkammarbekymmer. Den engelske kungen Henrik VII hade 1503 gift bort en av sina döttrar, Margareta, med Jakob IV av Skottland. Jakobs arvtagare på den skotska tronen blev därmed nära besläktade med det engelska kungahuset Tudor. Detta skulle inte fått några större historiska konsekvenser om inte Henriks arvtagare, trots ihärdiga ansträngningar, misslyckats med att säkra sin egen tronföljd. Henriks son Henrik VIII gifte om sig gång på gång på jakt efter en kvinna som kunde skänka honom en son, men den manlige arvtagare han till slut fick (Edvard VI) blev inte långlivad. Dennes syster Elisabet I fick, som epitetet ”Jungfrudrottningen” antyder, inte heller någon arvinge. Med hennes död 1603 utslocknade därför den kungliga grenen av huset Tudor.

De skotska monarkerna var naturligtvis girigt medvetna om engelsmännens tronföljdsproblem. Drottning Maria Stuart drömde om att utnyttja sina släktband till huset Tudor för att bli engelsk drottning. Till hennes argument hörde även att hon själv, till skillnad från den protestantiska avfällingen Elisabet I, var trogen katolik. Många engelska katoliker sympatiserade med henne, varför Elisabet till slut (1587) såg sig tvungen att halshugga Maria, som befann sig i landsflykt i England efter att ha störtats från sin skotska tron av stormannaoppositionen. Marias son, kung Jakob VI, var betydligt smidigare. Han avstod från att agera när engelsmännen halshögg hans moder, allt för att inte förstöra sina egna chanser att ärva Englands krona. När Elisabet avled uppnådde han också sitt mål. England och Skottland förenades 1603 i en personalunion under huset Stuart. Jakob VI av Skottland blev Jakob I av England.

Observera att jag använder ordet personalunion. Wales hade helt underkuvats. Irland var permanent knutet till England, formellt i egenskap av kungarike men i praktiken som koloni. Skottland förblev emellertid självständigt med egen huvudstad, egen kyrka och eget parlament. Landet integrerades inte i England utan styrdes separat av kungliga rådgivare och agenter medan kungen själv befann sig i London. Detta förhållande medförde att krig mellan Skottland och den engelska kungamakten fortfarande kunde bryta ut, vilket också skedde några gånger på 1600-talet (till exempel de två så kallade biskopskrigen 1639–40). Om engelsmännen fick för sig att störta den gemensamme kungen (vilket inträffade både på 1640-talet och på 1680-talet), så hade skottarna formellt sett rätt att behålla honom. Det var upplagt för konstitutionella misshälligheter och inbördeskrig. Under 1650-talet ledde oroligheterna till att den engelske diktatorn Oliver Cromwell temporärt upphävde Skottlands självstyre.

Protester och massaker

Dilemmat drevs mot sin spets i slutet av 1600-talet, då det var allom uppenbart att Skottland demografiskt, ekonomiskt och politiskt var djupt underlägset det allt mäktigare England. Personalunionen motsvarade inte längre de politiska realiteterna. 1688–89 avsattes Jakob II (eller Jakob VII, beroende på om man räknar på engelskt eller skotskt sätt) i den så kallade ärorika revolutionen. Detta var en rent engelsk affär; skottarna hade inget att säga till om. Den nye kungen, en nederländare vid namn Vilhelm III, inkallades av engelsmännen utan att skottarna tillfrågades. Det skotska parlamentet ratificerade visserligen det skedda, men många skotska stormän kände sig överkörda och protesterade mot vad de uppfattade som självsvåldiga diktat från Storebror England. Det blev inte bättre av att Vilhelm bestämde sig för att krossa de motspänstiga med tillgripande av onödigt våld. När en av de skotska klanhövdingarna, ledaren för MacDonalds of Glencoe, utan egen förskyllan misslyckades att svära trohetsed till Vilhelm i rätt tid, svarade Vilhelm med att låta sina agenter i norr massakrera klanhövdingens hushåll (”Glencoemassakern” år 1692, se separat artikel).

Den avsatte Jakob och hans ättlingar kunde under lång tid räkna med starkt stöd från många höglandsklaner och oppositionella element i Skottland. Jakobs anhängare, så kallade jakobiter, gjorde uppror vid flera tillfällen under 1700-talet, sista gången 1745–46 under Jakobs sonson Karl Edvard (”Bonnie Prince Charlie”). Även om jakobitismen under senare hälften av 1700-talet ebbade ut i en romantisk strömning, särskilt inom litteraturen, har huset Stuart ännu inte slutgiltigt gett upp sina tronanspråk. En och annan pretendent med anor från Jakob II/VII lever ännu på den europeiska kontinenten.

Skottlands minskande betydelse och Englands ställning som alltmer inflytelserik stormakt resulterade 1707 i att personalunionen upphävdes och ersattes av en realunion. Skottland förlorade sitt parlament och Edinburgh sin status som huvudstad. Alla viktiga politiska funktioner flyttades till London. Skottarna fick visserligen behålla sin egen kyrka och sina lagar, men detta berodde närmast på att den engelska kungamakten var ointresserad av att börja bråka om dessa företeelser. Politiskt sett var Great Britain därmed ett faktum. Den som slår upp öns 1600-talskungar i en modern uppslagsbok finner att de karakteriseras som kungar av ”England och Skottland”, medan monarkerna efter 1707 är kungar eller drottningar av ”Storbritannien”.

Ekonomiska undertoner

Vad som har skett under 1900-talet, och som till slut resulterade i 1997 års folkomröstningar, är att de ”vanliga människorna” i Wales och Skottland i allt större utsträckning börjat identifiera sig med sina medeltida anor. Såsom ovan påpekades är detta en helt modern företeelse. För ”vanliga människor” i äldre tid hade det ingen större betydelse om kungen satt i London eller i Edinburgh, men i den moderna nationalismens tidevarv uppfattas dylika frågor som betydelsefulla. Vi får dessutom inte glömma, att debatten under de senaste decennierna även fått en stark ekonomisk slagsida, särskilt i Skottland. Det finns en ut-bredd uppfattning norr om gränsen, att inkomsterna från Nordsjöns svarta guld främst kommer engelsmännen till del, trots att de brittiska oljefälten ligger betydligt närmare Skottland än England.

När skottar och walesare 1997 röstade fram egna parlament skedde det alltså mot bakgrunden av olika historiska utvecklingslinjer. I Skottland finns starka krafter som yrkar på total självständighet, ett formellt utbrytande ur Storbritannien. Dessa nationalister kan vila sig på minnet av (eller snarare på den moderna konstruktionen av minnet av) det självständiga skotska kungarike, som existerade så sent som 1707.

I Wales är situationen en helt annan. Wales har aldrig tidigare haft något eget parlament eller varit enat under en gemensam walesisk kungamakt. Jo, en gång: under några få år i mitten av 1000-talet lyckades en ambitiös krigarkung vid namn Gruffudd ap Llywelyn (död 1063) kontrollera hela landet. Upprorsledaren och nationalhjälten Owain Glyndwr (död cirka 1416) kontrollerade dessutom stora delar av landet i början av 1400-talet, men även hans projekt föll ihop som ett korthus när den engelska kungamakten satte hårt mot hårt. Nationalisterna i Wales är därför betydligt svagare än nationalisterna i Skottland. En stark opinion (i 1997 års folkomröstning en knapp minoritet) anser inte ens att landet behöver någon egen folkvald församling. Nu vann visserligen inte denna opinion omröstningen, men det parlament som kommer att etableras i Wales kommer likväl att få betydligt mindre befogenheter än parlamentet i Skottland.

Konstgjorda nationalstater

Utvecklingen i Storbritannien är en viktig påminnelse om nationalstaternas – inklusive Sveriges – karaktär av konstgjorda enheter. Man kan hypotetiskt spekulera om uppkomsten av ännu fler regionala parlament på ön. Varför inte ett i norra England (med säte i York eller Newcastle), en region som ofta utgjort en i praktiken separat politisk enhet med egna traditioner? Det enda vi kan vara säkra på, är att den epok då stormäktiga kungar och premiärministrar strävade efter att integrera öns alla landsändar i ett enda politiskt system styrt från Themsens stränder numera är avslutad.

Publicerad i Populär Historia 6/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också