När britterna ville frälsa världen

Det var en gång en tid då Gud var engelsman, då himmelrikets härskaror utgjordes av generaler, amiraler, bankirer och ingenjörer och då Britannia härskade över världens hav. Den tiden är inte fjärran. Imperiet var som störst under mellankrigstiden, en koloss på lerfötter men likväl en koloss. Andligt lever den ännu i högönsklig välmåga här och var. Se bara på cricket, omhuldat överallt där brittiska kolonialtrupper har dragit fram, från Västindien till Afghanistan.

När jag tänker på det brittiska imperiet tänker jag emellertid först och främst på en tavla. Målningen föreställer generalmajor Charles George Gordon några sekunder innan han dör. Gordon står värdig och avslappnad högst upp på en trappa, med sänkt vapen, och blickar ned mot den ”vilde” som är i färd med att genomborra honom med spjut.

Spjutkastaren är omgiven av en hord fanatiska, vilda muslimer som stormar fram med Muhammed, mord och slavhandel i sinnet. Gordon har tagit på sig vad Rudyard Kipling definierade som ”den vite mannens börda”, och han dör som martyr för den goda imperialismen.

Gordon och mahdistupproret

Gordon föddes 1833. Han blev berömd genom att han på 1860-talet hjälpte den kinesiska regeringen att slå ned Taiping­upproret. Sin största insats gjorde emellertid Gordon i Afrika åren efter 1874, då han var guvernör i Sudan under den egyptiske härskaren, khediven Ismail. Med Nilen som huvudled pacificerade Gordon landet, avskaffade slavhandeln och upprättade ett kolonialvälde som både Kairo och London uppskattade.

Efter att Ismail tvingats avgå som khediv i juni 1879 lämnade emellertid Gordon sin tjänst som generalguvernör. Två år senare exploderade Sudan i ett uppror under den karismatiske Muhammad Ahmad, ”Al-Mahdi”. Gordon sändes tillbaka 1884 och försvarade huvudstaden Khartoum i tio månader. I januari 1885 stormades emellertid staden av mahdisterna och Gordon stupade. Efter sin död blev han närmast ett skyddshelgon för det brittiska imperiet.

Livingstone utforskade Afrika

Om Gordon var imperiets riddare och militäriska pliktanlete, var skotten David Livingstone dess läkar­helgon, symbolen för imperiets kristna och humanistiska själ. Livingstone föddes 1813 i Blantyre utanför Glasgow. Hans farfarsfar hade kämpat för ”Bonnie Prince Charlie” (Karl Edvard Stuart) och fallit vid Culloden 1746. Davids far var till en början tehandlare men övergick till att bli predikant.

Själv sattes David vid tio års ålder i arbete i en fabrik, med arbetstid från 06.00 till 20.00. Detta till trots skaffade sig pojken en gedigen utbildning, varefter han for till Afrika och ägnade livet åt att sprida kristendom, upptäcka nya länder och bekämpa slavhandel. Han såg sig som Guds, Storbritanniens och civilisationens emissarie. När han upptäckte ett jättelikt vattenfall mitt i mörkaste Afrika döpte han det givetvis till Victoriafallen efter drottningen där hemma. När Livingstone avled den 1 maj 1873 var han redan en legend.

Brittiska imperiet kolonialt världsvälde

Det var män som Charles George Gordon och David Livingstone som skapade Imperiet. Förvisso hjälpte många andra till, allt från roffare som finansmannen Cecil Rhodes till parlamentariker som Joseph Chamberlain och administratörer som kolonialtjänstemannen Frederick Lugard. Men det var kombinationen av kraftfull, individuell handling i främmande land och skapandet av en snudd på religiös myt om person och insats som skänkte Imperiet dess identitet, dess samvete.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ty brittiska imperiet var inte bara ett kolonialt världsvälde över vilket solen aldrig gick ned, det var också ett kejsardöme i anden, något brittiska pojkar och flickor lärde sig att identifiera sig med och vara stolta över. Utan män som Gordon och Livingstone hade det varit omöjligt.

Gordon och Livingstone levde mitt i imperiets utveckling, långt efter det att grunden lagts och några decennier före den mest expansiva erövringsfasen. Men hur började historien? När lades de första byggstenarna?

Oliver Cromwells marina upprustning

Nyckeln till det brittiska världsväldet finns i 1600-talets engelska flotta. Under Oliver Cromwells regim på 1650-talet inledde England en långsiktig marin upprustning som på 1700-talet gav britterna ett ointagligt försprång inom sjökrigföringens område. På 1780-talet förfogade Storbritannien över 174 linjeskepp och 294 mindre krigsskepp, vilket ska jämföras med att de franska och spanska flottorna hade mellan 50 och 80 linjeskepp när de var som störst.

Lägg därtill att Storbritannien saknade egna territorier på den europeiska kontinenten och därför kunde avvara pengar och trupper till kolonierna. När det blev krig i Europa tvingades fransmän och spanjorer lägga ned stora summor på försvaret av sina egna länder, medan engelsmännen kunde sända sina soldater till Indien eller Amerika.

I takt med att konflikterna globaliserades framträdde den brittiska flottans betydelse alltmer. Medan de andra staterna började strida av strikt europeiska skäl gick Storbritannien i krig för att skydda sina intressen i fjärran.

Kriget om kapten Jenkins öra

Se bara på konflikten mellan Storbritannien och Spanien 1739. Bakgrunden var att britterna hade tagit över mycket av handeln med de spanska kolonierna i Amerika. Spanska kustvaktfartyg, guardacostas, ingrep ofta mot misstänkta smugglare. Kriser upp­stod ideligen, men så länge den europeiska scenen var viktigare än den utomeuropeiska valde parlamentet i London att nedprioritera problemen.

År 1739 vägde emellertid balansen över i den amerikanska scenens favör. Krigsivrarna gjorde bruk av en incident år 1731, då den spanska kustvakten utanför Kuba hade ingripit mot en brittisk kapten vid namn Robert Jenkins. I det slagsmål som följde hade Jenkins öra blivit avhugget, varefter kaptenen bevarade örat i konjak som minne. Nu letade man upp Jenkins och fick honom att visa upp örat inför parlamentsledamöterna. Sedan förklarade Storbritannien krig.

”Kriget om kapten Jenkins öra” var det första krig mellan två europeiska makter som bröt ut över en icke-europeisk angelägenhet. En milstolpe hade passerats. I påföljande krig lät parlamentet sina europeiska allierade utkämpa krigen på landbacken medan man själv gick i strid för att främja sina utom­europeiska intressen.

När övriga Europa sönderslets av öster­rikiska tronföljdskriget 1740–48 och sjuårskriget 1756–63 gick britterna till aktion överallt dit flottan kunde segla. Britterna blockerade de franska koloniernas handel i Västindien och ocku­perade öar. Brittiska trupper invaderade det franska Kanada och det spanska Kuba. Även utanför Afrika och Sydöstasien segrade de brittiska krigsskeppen över sina fiender.

Erövringen av Indien

Det var under dessa krig som grunden lades till erövringen av ”juvelen” i det brittiska imperiets krona, Indien. Ännu var besittningarna i landet obetydliga. De brittiska intressena representerades inte av kronan utan av Ostindiska kompaniet.

När det blev krig i Europa 1740 ville varken engelska eller frans­ka köpmän gripa till vapen i Indien, men den brittiska flottan ignorerade detta och angrep. Fransmännen lyckades till en början slå tillbaka, men eftersom britterna kunde mobilisera större resurser var utgången given.

När sjuårskriget avslutades 1763 hade fransmännen endast kvar några få handelsstäder. Brittiska Ostindiska kompaniet, å andra sidan, drogs in i det ena lyckosamma kriget efter det andra mot indiska makthavare. Furstar som uppfattades som hot, till exempel sultanen av Mysore, attackerades och nedkämpades. Stundom ansåg sig britterna tvungna att rycka in med våld för att reda ut farliga situationer och förbättra administrationen i indiska riken.

Resultatet blev att britterna i början av 1800-talet hade skapat en kolonial stormakt. Därefter var Indien ett brittiskt raj, herravälde, vars territorium var uppdelat mellan koloniala myndigheter och furstar som erkände Storbritanniens överhöghet.

Amerikanska frihetskriget

Efter framgångarna i mitten av 1700-talet drabbades dock Storbritannien av ett bakslag. När kolonisterna i Nordamerika gjorde uppror år 1775 var det fred i Europa. Över hela jordklotet kunde de franska, spanska och holländska krigsflottorna sjösättas med kanonmynningen mot brittisk flagg. Frankrike sände trupper till kolonisternas hjälp. Kampen på andra sidan världshaven blev jämnare än tidigare. Nordameri­kanska frihetskriget slutade därför med brittiskt nederlag 1783. Frankrike och Spanien återfick några kolonier och USA blev självständigt.

Men bakslaget var tillfälligt. Redan under krigen mot Frankrike och dess förbundna på 1790-talet återtog den brittiska flottan initiativet. Mellan 1793 och 1815 erövrade Storbritannien tjugo nya kolonier, däribland Malta, Mauritius och Kaplandet.

År 1820 härskade regeringen och kompanidirektörerna i London över 200 miljoner människor, mer än en fjärdedel av jordens befolkning. Utvecklingen fortsatte på 1800-talet.

Imperiet växte på olika sätt

Väl att märka saknade det framväxande imperiet en masterplan: expansionen ägde rum på flera, sinsemellan helt olika, sätt. Indien erövrades av ett handelskompani och blev först 1858 ett brittiskt vicekungadöme, 1876 ett kejsardöme. Jamaica togs från spanjorerna 1655 och blev på 1700-talet en investeringskoloni med sockerplantager och svarta slavar. Sierra Leone var raka motsatsen: kolonin grundades 1787 av idealister som ville skapa en fristad för befriade slavar, sådana som andra britter pinade på Jamaica… Singapore blev brittiskt 1819 på den lokale kompanirepresentanten sir Thomas Stamford Raffles initiativ, inte på order från London.

Australien växte fram som koloni från och med 1787 eftersom britterna behövde ett ställe dit man kunde skicka straffångar. I slutet av 1800-talet hamnade Egypten under brittisk över­höghet eftersom khediven var svårt skuldsatt, miste kontrollen av Suezkanalen och behöv­-de militärt stöd av män som Gordon. Och så vidare – orsaken bakom erövringarna skilde sig åt, men resultatet var detsamma. Över hela jordklotet grundades brittiska utposter.

Bland parlamentarikerna i London rådde delade meningar rörande expansionen. Länge menade många att det räckte om man kont­rollerade handelsvägarna. Att gå så långt som till erövring var onödigt. Andra, däribland H J T Palmerston och Benjamin Disraeli, var mer ambitiösa. De ville hävda Storbritanniens ledarställning överallt och var inte främmande för att sända trupper för att tvinga kineser, ryssar och andra fiender på knä.

Koloniseringen av Asien och Afrika

Mot slutet av 1800-talet kom den sistnämnda politikertypen att dominera, inte minst eftersom det uppstod en kapplöpning om det ännu icke-koloniserade jordklotet. I Asien konfronterades Storbritannien av Ryssland i vad som kom att kallas The Great Game, ”det stora spelet”. I Afrika tävlade fransmän, britter och tyskar om att lägga under sig land under sken av att sprida kristendom och civilisation. På 1890-talet, när expansionen var som mest intensiv, blev ordet ”imperialism” ett slagord för Storbritanniens utrikespolitik. I synnerhet Joseph Chamberlain, som tillträdde som koloniminister 1895, symboliserade den korstågsanda som kännetecknade brittisk expansion.

Nu handlade det inte bara om giriga affärsmän och krigiska överstar som ville lägga världen för sina fötter. På 1890-talet bländades även vanliga arbetare av tanken på the Empire, av föreställningen att de levde i världens mäktigaste rike. I pojkböcker och tidskrifter hyllades män som Gordon och Livingstone. Imperiet började leva i människors hjärtan. Det legitimerades av tanken på den västerländska civilisationens överläg­senhet, av käns­lan av plikt. Britterna tog på sig den vite man­nens börda och hjälpte sina arma bröder i fjärran land. Gud ville det!

På en karta från tiden kring 1900 är det lätt att lokalisera imperiet. Det symboliserades av röd eller rosa färg som markerade besittningarna. Skolbarnen skulle lära sig var dessa områden var belägna och vad de hette. Lärarna betonade enhetligheten, att alla kolonier lydde under drottning Victoria och att infödingarna själva tjänade härpå. Vart än britterna kom skedde förbättringar: i Indien avskaffades änkebränning, i Afrika slaveri. Missionärer spred kristendom till hedningarna; ingenjörer byggde järnvägar.

Lierade sig med inhemska överklassen

I själva verket var emellertid imperiet allt annat än enhetligt. Den enda gemensamma nämnaren var den brittiska militära när­varon. I kolonier som präglades av vita emigranter utvecklades ett inre självstyre under kronan – kolonierna blev så kallade ”dominier”. Hit hörde Kanada (1867), Australien (1901), Nya Zeeland (1907) och Sydafrika (1910). I stora delar av Afrika och Indien fick de inhemska furstarna sitta kvar under brittiskt välde.

Britterna sökte vidmakthålla den gamla överklassen i kolonierna och göra dess medlemmar till sina partner. På vissa håll uppmuntrade man dock till invandring, vilket ledde till att européer tog över jordbruksmark och etablerade sig som en ny överklass. Så skedde i Kenya och Rhodesia (nuvarande Zimbabwe). Flertalet tropiska kolonier mottog emellertid få vita kolonister, och de som kom förmådde sällan bygga upp ett fungerande samhällsskikt utanför huvudstäderna.

Brittiska imperiets sönderfall

Egentligen var det brittiska imperiet en historisk anomali. Ett så litet land kunde omöjligen behärska ett så väldigt imperium i längden. Att det trots allt fungerade under en tid berodde på militär överlägsenhet. Afrikaner och asiater saknade kulsprutor. När koloniernas befolkning väl insåg sin numerära styrka och införskaffade de nödvändiga vapnen var imperiets saga all.

Dessutom var kolonierna för dyra. Efter andra världskriget fanns varken pengar eller folkvilja till att hålla dem kvar. I Asien retirerade britterna från sina positioner på 1940-talet, i Afrika på 1950-talet. Sedan gick det snabbt utför. I dag återstår endast Gibraltar samt ett antal öar, för små och för svaga för att kunna fungera som självständiga stater.

Men imperiet lever, om än inte i form av röda territoriefläckar på kartan. Ingen som åker till London kan undgå att lägga märke till hur invandrare från kolonierna sätter sin prägel på folklivet. När det spelas rugby och cricket på elitnivå är det nästan bara folk från det imperiet som deltar.

Eftersom språken i de före detta kolonierna inte sällan är många och sinsemellan obegripliga har engelska förblivit ett lingua franca trots att britterna evakuerade sina regementsbyggnader för decennier sedan. När dagens britter producerar TV-serier och filmer fastnar de påfallande ofta för sin stormaktstid – se bara på Forsyte­sagan, Juvelen i kronan, Stolthet och fördom, En förlorad värld, med flera – och eftersom vi svenskar är så förtjusta i brittisk TV har imperiet därigenom kommit att bli en del även av vårt historiska medvetande.

Vetenskap och stöld

Jag nämnde i artikelns inledning målningen av Gordons död som en av de symboler som i dag förmår väcka minnet av imperiet till liv. Tavlan skänker blandade känslor. Den minner om ett ridderligt mansideal som är romantiskt men passé, om en förljugen världssyn. Jag får samma blandade känslor när jag går på de stora museerna i London – British Museum, Victoria and Albert Museum, och alla de andra; levande monument över imperiets formidabla skaparkraft, girighet och ambition. Vetenskap och stöld på en och samma gång.

Det är lätt att fördöma imperiet som en politiskt inkorrekt dumhet, men det hjälps inte – i Londons museer kan jag inte låta bli att i några korta ögonblick inbilla mig att Gud fortfarande är engelsman.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2006

Fakta: Samväldet – en frivillig sammanslutning

Samväldet är en frivillig sammanslutning av självständiga stater som omfattar mer än en tredjedel av jordens landyta, 50 504 000 kvadratkilometer, och har en befolkning på nästan två miljarder invånare.

Organisationen grundades 1931 som British Commonwealth of Nations (»Brittiska samväldet»). I och med detta erhöll de vita nybyggarkolonier som tidigare fått självstyre som »dominier», däribland Kanada och Australien, full självständighet men kvarstod i personalunion med Storbritannien. Beteckningen ändrades 1946 till enbart Commonwealth of Nations (»Samväldet»).

Till en början hade samväldesländerna den brittiska monarken som statsöverhuvud, men efter det att Indien år 1949 fick kvarstå som medlem trots att landet blev republik har Samväldets karaktär förändrats. Nu är en majoritet av medlemsstaterna republiker, men erkänner Elizabeth II av Storbritannien som Samväldets överhuvud, en position som dock endast är symbolisk.

Samväldet består i dag av 53 stater, varav 32 är republiker. I 16 stater är den brittiska drottningen statsöverhuvud, medan fem stater har egna monarker. Samväldet saknar konstitution, men medlemsstaterna har ställt sig bakom gemensamma principer. De viktigaste fastställdes 1971 i Commonwealth Declaration, även känd som Singaporedeklarationen. Därefter har ytterligare tillkommit, till exempel Lusakadeklarationen (1979) mot rasism.

Den enda gemensamma institutionen är samväldessekretariatet, inrättat 1965, med säte i London under ledning av en generalsekreterare. Sekretariatet organiserar konferenser, samlar och sprider information och ansvarar för projekt för ekonomisk och social utveckling. Vartannat år sammanträder regeringscheferna inom Samväldet till konferenser.

Dessutom har medlemsstaterna OS-liknande idrottstävlingar, Samväldesspelen, vilka har hållits vart fjärde år sedan 1930 (utom 1942 och 1946). Numera står 18 sporter på det offi-ciella programmet.

Några stater har lämnat, suspenderats eller uteslutits ur Samväldet. Irland utträdde 1949.

Sydafrika stod utanför 1961–94, Pakistan 1972–89 och Fiji 1987–97. Zimbabwe utträdde 2003. En stat har tillerkänts medlemskap trots att landet saknar rötter i det brittiska imperiet; den före detta portugisiska kolonin Moçambique upptogs som medlem 1995.

Publicerad i Populär Historia nr 6/2006