Kopparrusch

Upprinnelsen till det svenska stormaktsväldet är en komplex härva av förhållanden, skeenden och tillfälligheter som griper in i varandra. Men det finns

16 mars 2001 av Magnus Jacobson

Upprinnelsen till det svenska stormaktsväldet är en komplex härva av förhållanden, skeenden och tillfälligheter som griper in i varandra. Men det finns en enskild händelse som på ett avgörande sätt förändrade Sveriges möjligheter att finansiera sina krig på utländsk botten: den ekonomiska krisen i Spanien som kulminerade 1599.

När den spanske kungen Filip II gick ur tiden 1598 lämnade han efter sig det största rike som världen dittills hade skådat. Spanien var en supermakt. Efter sammanslagningen med Portugal 1580 härskade kung Filip ensam över besittningar runt hela jorden: Filippinerna, Sydostasien, Indien, Afrika och Amerika. 50 miljoner invånare betydde att var fjärde människa på jorden lydde under den spanska kronan. Granada, Córdoba och Sevilla hörde till Europas största städer. Inom mode, konst och arkitektur var det Spanien som gällde. Diktare som Cervantes och Quevedo, dramatiker som Calderón och målare som El Greco bar upp den spanska kulturens guldålder.

Det var ett lysande imperium och det var konkursmässigt. Det spanska väldet var ett kroniskt underfinansierat företag som upprepade gånger ställde in betalningarna till sina långivare. Skulderna i Filips dödsbo var sju gånger större än statens årliga inkomster. Det statsfinansiella läget var, milt sagt, prekärt. Spanien, vars galeaser förde hem enorma mängder silver och guld från Amerika, hade inte råd att behålla sina rikedomar inom landet. År 1599 införde Spanien därför en ren kopparmyntfot.

Myntfoten angav den metall som ett lands viktigaste mynt präglades i. Redan på 1200-talet präglades guldmynt i Florens och Venedig, floriner och dukater, som sedan gjordes om i andra länder, men med samma guldvikt. På det sättet fick man en internationellt gångbar valuta, som kunde cirkulera mellan länderna som betalningsmedel. Även om pengarna hette olika i olika länder så var de i princip bara ett visst antal gram guld eller silver med olika utformning. En daler var en daler för att den innehöll ett visst mått av silver. Spanien präglade sin internationella silvervaluta under benämningen peso, även kallad piaster.

Spanjorerna som erövrade Amerika ville sprida evangeliet, vinna ära och finna guld. De var tämligen framgångsrika inom alla dessa områden. Det enklaste sättet att utvinna guld och silver är att stjäla det från någon annan och det var också den metoden som spanjorerna främst använde sig av under de första decenniernas skattjakt. Under 1540-talet förändrades emellertid rovdriften i och med upptäckten av den närmast ofattbart rika silverfyndigheten i Potosí i Peru.

Enligt tidens gängse uppfattning tillföll alla ädelmetaller som hittades i marken det majestät som styrde över området. Den spanske härskaren kejsar Karl V, Filip II:s far, lät privata konsortier ta hand om utvinningen mot att var femte silvertacka tillföll kronan, den så kallade quinto. (Den egentliga arbetskraften stod indianerna för, som plötsligt fann sig underkastade arbetsplikt i gruvorna.) Gruvbrytningen ökade snabbt i Potosí. 1580 producerade gruvan 250 ton silver till ett värde av 8 miljoner pesos, eller nästan lika mycket som alla andra silvergruvor i världen tillsammans. År 1600 var den samlade silverproduktionen i de spanska kolonierna sju gånger större än i Europa. En strid ström av fartyg seglade från ”Indien” till Spanien, tungt lastade med ädelmetall. Den spanska staten fick sin beskärda del genom quinto och genom de skatter som togs ut på själva frakten.

Staten behövde silver, mycket silver, för att hålla sig vid liv. Då som nu var makt en fråga om pengar. Det spanska imperiet hölls ihop av en stående armé på 200 000 man, vilket förutsatte ett stort och oavbrutet inflöde av pengar. Den ”oövervinnliga” armadan, som besegrades och till stora delar sänktes av engelsmännen 1588, hade kostat väldiga summor att sätta upp. Att göra en ny huvudstad av den dammiga landsortshålan Madrid var inte heller billigt och påkostade slottsbyggen krävde enorma resurser. Kriget mot turkarna hann sluka stora summor innan det kröntes med spansk slutseger i slaget vid Lepanto 1571. När de sju nordligaste provinserna i Burgund, dagens Nederländerna, gjorde uppror i slutet av 1560-talet, var det inledningen på ett långvarigt krig som skulle komma att tära hårt på Spaniens ekonomi. (De spanska generalerna i Nederländerna beklagade sig över att segrar inte längre vanns med mod och militär skicklighet utan med pengar. När legoarméerna inte fick ut sin sold gick de bärsärkagång i närbelägna städer, tog vad de behövde och lite till.)

En frestande lösning för varje 1500-talshärskare med ambitioner var att låna pengar. På lång sikt innebar det att hela imperier kunde byggas på kredit, och det spanska väldet är ett avskräckande exempel. Men allt kan inte skyllas på Filip II. Det jätterike han tog över efter Karl V vilade på lösan sand. 1557 lättade Filip sin skuldbörda genom att ensidigt omvandla alla sina kortfristiga skulder till långfristiga. Tekniskt sett var det inte någon bankrutt eftersom fordringsägarna fick statliga värdepapper i utbyte, så kallade juros, med löften om framtida inlösningar. Men i praktiken var det så nära en konkurs man kan komma, och för långivarna var det ett hårt slag. Det skulle komma fler.

Grundproblemet var förstås att statens intäkter inte höll jämna steg med utgifterna. Filip var visserligen vän av storskaliga lösningar och ett passande mått av grandessa, men han var ingen slarver. Han tog inte lätt på sina ekonomiska problem, det var snarare okunskap än lättsinne som låg bakom det ekonomiska vanstyret, och han medgav själv beredvilligt att han inte förstod sig på alla internationella affärer: ”Det där med räntor och lån har jag aldrig fått in i min skalle, jag har aldrig lyckats förstå hur det hänger ihop”, som han förklarade för sina medarbetare. Men det var inte bara Filip själv som var outvecklad vad beträffar statsräkenskaperna. Det fanns till exempel ingen centralbank och det fanns heller inget effektivt budgetsystem som ställde statens utgifter och inkomster mot varandra.

Silverbrytningen i kolonierna stod för omkring en femtedel av statens inkomster, och intäkterna av den var nödvändiga eftersom de kunde användas för internationella transaktioner. Ett problem med silvret var emellertid nyckfullheten i flödet. Filip visste aldrig riktigt hur mycket pengar hanteringen skulle inbringa, och han visste heller inte när nästa silverkonvoj skulle anlända. Hans gäldenärer däremot krävde regelbundna återbetalningar på sina utestående fordringar. Titt som tätt tvingades Filip därför ta nya lån bara för att betala sina skulder.

År 1568 kapade ett engelskt fartyg för första gången en spansk silverkonvoj i Engelska kanalen, på väg med 450 000 pesos till de spanska trupperna i Burgund. Det skulle bli fler kapningar under återstoden av seklet. Francis Drake, Walter Raleigh och andra äventyrare utgjorde ett ständigt hot mot Spaniens silverkonvojer. Londons handelsmän finansierade gärna kapare. Risken var visserligen hög, men den potentiella avkastningen var å andra sidan enorm. Herrarnas privata rofferi hade också en storpolitisk dimension. På 1560-talet ökade spänningarna mellan Spanien och England. Den stora spanska armé som tycktes ha permanentat sig i Nederländerna utgjorde ett konstant hot mot de omgivande länderna. De spanska anspråken på världsherravälde och monopol på handeln med Amerika irriterade den framväxande brittiska sjönationen. Enligt sir Walter Raleigh var det bästa sättet att möta hotet från Spanien att skära av flödet av ädelmetaller från The Indies, eftersom ”det är detta indiska guld som hotar länderna i Europa”.

Spektakulära kapningar till trots så var det vädret som utgjorde det största hotet mot den spanska silverflottan. Dåligt väder kunde försena leveranserna eller ännu värre sänka dem till havets botten, vilket också skedde flera gånger. 1591 gick 20 fartyg till botten i en svår storm utanför Azorerna, med silver och guld för 10 miljoner pesos ombord.

Ett nästan lika allvarligt problem var underskottet i utrikeshandeln. All handel med kolonierna skulle gå via köpmännen i Sevilla. Mot slutet av 1500-talet hade kolonierna utvecklats och började efterfråga konsumtionsvaror som kläder, vapen, papper och glas, varor som moderlandet Spanien inte var särskilt bra på att framställa. När handelsmännen i Sevilla inte fick tag i efterfrågade varor i Spanien, fick de importera godset från andra länder, köp som betalades i klingande silver. Ytterligare en stor silverläcka var den omfattande varusmuggling som det spanska handelsmonopolet gav upphov till mellan Spaniens konkurrentländer i Europa och de spanska kolonierna på andra sidan Atlanten.

När Filip II dog 1598 översteg hans skulder 100 miljoner pesos och mer än halva statsbudgeten gick åt till att betala de löpande lånekostnaderna. Läget var desperat för hans efterträdare Filip III, eller snarare för dennes chefsminister, hertigen av Lerma, som var den som egentligen styrde under den här tiden. Så – vad göra när silvret tryter? Lerma lät iscensätta ett gigantiskt falskmynteri för att få loss det silver som flöt runt i Spaniens inhemska ekonomi.

Det spanska vellón var ett inhemskt mynt av lägre valör, ursprungligen i rent silver. Genom fortgående uppblandning med koppar hade det blivit alltmer likt ett kopparmynt och 1599 tog regeringen Lerma steget fullt ut. Kronan drog helt enkelt in alla befintliga vellón, smälte ner dem, tog ur silvret och lät prägla nya vellón i ren koppar – utan att offentliggöra förfarandet och utan att sänka myntens nominella värde. Spanien hade, i smyg, infört en ren kopparmyntfot. Fyra år senare återkallades kopparmynten igen, präglades till dubbla värdet och släpptes ut igen.

Eftersom manipulationerna omfattade småmynt så drabbades hela befolkningen, särskilt de fattiga. Regeringen gjorde en stor kortsiktig vinst men underminerade förtroendet för den spanska valutan. Efter omfattande protester lovade regeringen 1608 att sluta prägla vellón-mynten, men det var ett löfte som skulle brytas flera gånger.

På andra sidan Europa, långt upp i norr, låg vid den här tiden ett litet oansenligt land, glest befolkat av obildade bönder. Här fanns inga stora och lysande städer som Sevilla eller Córdoba, inga illustra diktare och konstnärer som Cervantes eller El Greco. Där fanns noga taget ingenting av värde som inte redan fanns i det spanska väldet. Ingenting utom koppar.

Exakt när den första kopparmalmen bröts vid Stora Kopparberget i Dalarna vet man inte, men man har funnit svärd från 900-talet med inläggningar av koppar som kan vara därifrån. De första skriftliga vittnesbörden härstammar från Magnus Ladulås regeringstid under slutet av 1200-talet. Då hade bönderna fått maka på sig för inhemska herremän och utländska handelsmän, främst från Lübeck. Under flera hundra år dominerades kopparhandeln av Hansan, som exporterade den till marknaderna i Hamburg, Amsterdam och Antwerpen.

Länge rörde det sig om brytning i begränsad skala, på sin höjd några tiotal ton råkoppar per år. Men under 1570-talet infördes en ny vattenpump som gjorde att man kunde torrlägga en äldre fyndighet med höghaltig kopparmalm. På ett decennium tredubblades produktionen. Parallellt med den ökade utvinningen vid Stora Kopparberget drabbades de konkurrerande gruvorna nere på kontinenten av problem. Kopparbrytningen i Ungern, Tyrolen och tyska Mansfeld minskade. På bara ett par decennier etablerade Sverige en monopolställning på den europeiska kopparmarknaden.

Gustav Vasa och hans söner hade ett gott öga till brytningen vid Stora Kopparberget. Det nordiska sjuårskriget, den första Älvsborgs lösen och kriget mot ryssarna hade tömt statens kassakistor i slutet av 1500-talet. En lösning var ett ökat statligt engagemang i kopparhanteringen. Johan III åberopade tidens sed, som gav kungen rätt till alla ädelmetaller under jord (just det – precis som Karl V hade gjort med silvret i Amerika) och införde 1580 det första av en rad statliga handels- och utvinningsmonopol. Under det kommande seklet skulle kopparen komma att utgöra det ekonomiska ankaret för Sveriges expansiva utrikespolitik. Eller som ekonomhistorikern Eli Heckscher uttryckt det: ”Den starkaste förbindelsen mellan Sveriges stormaktspolitik och landets produktion erbjöd kopparhanteringen. Ingenting i Sveriges ekonomiska liv företedde samma klara tidsöverensstämmelse med den yttre politiken som fallet var med kopparen.”

Inte för att kopparen var den värdemässigt viktigaste exportvaran. Järnhanteringen genererade i och för sig större inkomster och var viktigare för den svenska ekonomin. Men kopparbrytningen hade en rad strategiska fördelar som gjorde att den fick störst betydelse för krigsfinansieringen. Brytningen var samlad till ett ställe, vilket gjorde den lättare att kontrollera, medan järnhanteringen var utspridd över hela Mellansverige. Kopparens högre värde i förhållande till vikten gjorde den lättare att transportera. Och även om priserna fluktuerade mer för koppar än för järn så tycks kopparen ha varit lättare att sälja.

Mellan 1599 och 1626 fortsatte den spanska staten att prägla och ge ut rena kopparmynt. Att världens största ekonomi plötsligt började göra kopparpengar gav naturligtvis utslag på kopparmarknaden. Under de första sju åren präglade spanjorerna nästan 10 000 ton kopparmynt, eller 1 400 ton per år. Mellan 1617 och 1626 präglades ytterligare sammanlagt nära 6 000 ton kopparmynt i två omgångar.

Den svenska kopparbrytningen hade inga som helst förutsättningar att möta den våldsamt stegrade efterfrågan. Under den första utmyntningsperioden uppgick den svenska kopparproduktionen som mest till 590 ton per år. Först under de sista fem åren av den spanska kopparutmyntningen närmade sig produktionen den spanska efterfrågan. (1650 satte den svenska kopparbrytningen rekord med 3 000 ton. Det motsvarar ungefär en promille av dagens världsproduktion.)

Effekten av den här diskrepansen mellan tillgång och efterfrågan blev en våldsam prisstegring, som på bara några år tredubblade värdet av den svenska kopparexporten. I slutet av 1500-talet pendlade priset på råkoppar omkring 100 mark per skeppund (150 kilo). 1604 var priset 160 mark, 1608 hade det stigit till 240 mark och från 1614 hade det etablerat sig runt 300 mark per skeppund.

Förhållandet var uppenbart även för samtiden. Gustav II Adolf kallade Spanien för ”thet rätta svalget på kopparen”. Jätterikets finansiella kris hade indirekt drivit upp priset på kopparen. Att den spanska kopparutmyntningen upphörde 1626 tycks inte ha haft någon omedelbar effekt på kopparpriset, som skulle ligga kvar på en relativt hög nivå länge än.

En historisk paradox är förstås att Spanien, som backade upp den katolska sidan under trettioåriga kriget, genom sin tillfälliga koppartörst i hög utsträckning möjliggjorde de svenska härjningarna på motståndarsidan.

Magnus Jacobson är frilansjournalist i Stockholm.

Varken guld eller silver

Spaniens ruinerade statsekonomi ledde till en mycket komplicerad mynträkning, ett slags dubbelmyntfot. Likadant gick det (något senare) i Sverige, som till och med skulle överträffa sin forna storkund på koppar.

Det spanska ordet vellón kommer av det franska billon och används även i svenskan, även om få vet vad det betyder. Den ursprungliga betydelsen är ”omyntad ädelmetall” – jämför engelska ”bullion”. På 1400-talet började det användas om mynt med låg halt av ädelmetall. Talar numismatiker eller penninghistoriker om ”billonmynt” menas vanligen silvervalörer med 50 procent eller mindre av ädelmetall i sig.

Även i Spanien hade vellón ursprungligen denna mening, men efter Filip II:s statsbankrutt 1596 och beslut om att ge ut kopparmynt var silvermängden bara symbolisk (ett grano på marken) och försvann snart helt. Mynten slogs i valörer som 8 ned till 1 maravedí, cuartos, ochavos och allt vad dessa mindervärdiga mynt hette. Vellón var helt enkelt ett samlingsnamn på alla mynt som inte var av gott guld eller silver. Fanns det en liten smula silver i myntet hette det calderilla.

Spanien fick en särskild kopparmynträkning ända fram till 1800-talet. Man hade beteckningarna real de plata (silverreal) och real de vellón (billonreal, i verkligheten koppar), den förra värd 51 maravedis, den senare 34. Den i texten nämnda peson var ett gott handelsmynt av fullödigt silver, peso de a ocho reales de plata.

och i sverige? Här ville den i finanserna något lättsinnige Gustav II Adolf hålla uppe priset på kopparen. Det skulle ske genom att man slog värdemynt av metallen från Stora Kopparberg och så skedde från 1624, till en början i öresvalörer eller delar därav. Men det är alltid svårt med dubbelmyntfot, som vi sett av det spanska exemplet. Redan 1625 hade metallpriset gått ner en smula, de svenska kopparmynten var helt enkelt övervärderade. Utvecklingen gick vidare och efter kungens död drog man konsekvensen genom att dubbla vikten. Alltså fanns det nu svensk daler i silverräkning och svensk daler i kopparräkning, den senare delad i ”enkelt kopparmynt” och ”dubbelt kopparmynt”. Redan 1644, då plåtmynten infördes, var 1 daler silvermynt = 2 1/2 daler kopparmynt. Från 1665 stannade det på förhållandet 1:3 och förblev så till myntreformen 1777. Men det fanns flera sätt att räkna! Markmyntet av silver kallades daler carolin (4 mark = 2 caroliner = 1 daler), öresmyntet av silver hette daler courant (32 öre = 1 daler). Till detta kom den (internationella) riksdalern med 25,5 g silver, som sakta steg i värde och under Karl XI var lika med 2 daler silvermynt, och från 1654 dukaten av guld, som var lika med drygt 2 riksdaler.

Lars O Lagerqvist, Kungliga Myntkabinettet

Publicerad i Populär Historia 3/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också