Nikolaj II och det ryska imperiet som föll

I många avseenden inleddes Nikolaj II:s regim under olyckliga stjärnor. Fadern Alexander III:s oväntade död vid 49 års ålder 1894 förde en både oförberedd och oerfaren tronföljare till makten. Ett olycksbådande omen var den panik som uppstod vid kröningen i Moskva 1896 då uppskattningsvis 1 500 människor trampades till döds.

Den unge tsarens första tanke vid budet om olyckan var att avbryta kröningsfestligheterna, men han lät sig övertalas att låta dem fortgå. Beslutet förskaffade honom ett rykte som kallsinnig, likgiltig och inkompetent.

Regionala zemstvoer

Kort därefter stötte han medelklassen och de intellektuella ifrån sig genom att deklarera att alla tankar om att de regionala självstyrelseorganen – zemstvoerna – skulle medverka i en omformning av samhället var ”oförnuftiga drömmar”. Zemstvoförsamlingarna infördes av Nikolajs farfar, Alexander II, i syfte att reformera det ryska samhället. Tanken var att de skulle leda till bättre kommunikationer, hälsovård och skolor i de ryska regionerna.

De flesta samtida vittnesmål skildrar Nikolaj II som välmenande och religiös, en exemplarisk familjefar som föredrog ett enkelt liv utan hovets glans. Han fick en god utbildning, var språkbegåvad och engagerad i militära frågor. Dock visade han inget större intresse för intellektuella sysselsättningar. Nikolaj tjänstgjorde som officer vid sommarmanövrer 1887–93 och företog en lång resa i Främre Orienten och Asien 1890–91.

Byggde Transsibiriska järnvägen

Den starke och dominerande Alexander III hade låtit sonen leva sitt liv utan att dra in honom i regeringsangelägenheterna i någon större utsträckning, även om Nikolaj 1889 blev medlem av riksrådet och ministerkommittén och 1891 utsågs till ordförande i nödhjälpskommittén och Sibiriska kommittén. Den senare svarade bland annat för byggandet av Transsibiriska järnvägen.

Nikolaj var medveten om sina begränsningar, men fast besluten att göra sin plikt och hålla fast vid ett oinskränkt envälde, som han uppfattade som kärnpunkten i arvet efter fadern. Resultatet blev att den osäkre nye kejsaren blev beroende av sin fars rådgivare. Han behöll alla sin fars ministrar utom en och hans farbröder gjorde sitt inflytande gällande. Decennierna efter Krimkriget 1853–56 var en tid av reformer i Ryssland, men den upphörde definitivt med mordet på Alexander II 1881. Nikolajs fars regeringstid hade överskuggats av mordet och det polisvälde som då infördes för att bekämpa terrorismen.

Nikolaj II höll fast vid enväldet

Nikolaj II var övertygad om att enväldet var instiftat av Gud och höll envist fast vid denna styrelseform. Han betraktade sig själv som en välvillig och rättrådig härskare och såg oppositionen som små grupper av revolutionärer, judar och intellektuella. I själva verket hade regimen vänt såväl den oroliga bondeklassen, de motsträviga arbetarna, rikets missnöjda minoriteter som borgerskapet och den växande intelligentian emot sig. Kejsaren försökte ansvarsfullt fylla sin plats på tronen, men saknade politisk begåvning och viljestyrka.

Nikolajs brister som härskare förvärrades av hans svårighet att fördra viljestarka och kompetenta statsministrar, som kunde ha gett riket det ledarskap han själv var oförmögen att prestera. Hans uppriktiga patriotism förde honom under inflytande av en inskränkt rysk nationalism. Hans lärare, prokuratorn vid Heliga synoden (ryska kyrkans högsta ledning) Konstantin Pobedonostsev, betraktades som en ärkereaktionär ond genius bakom tronen.

Med tiden utvecklade Nikolaj en alltmer fatalistisk livssyn. Den underströks av att hans kontakter med ”heliga män” eller mystiker, av vilka Grigorij Rasputin är den mest kända.

Gifte sig med Alix av Hessen-Darmstadt

Nikolaj gifte sig 1894 med prinsessan Alix av Hessen-Darmstadt; i äktenskapet föddes fem barn. Tronföljaren Alexejs blödarsjuka beredde föräldrarna mycket bekymmer. Kejsarinnan, som i Ryssland fick heta Alexandra Fjodorovna, var from, men illa informerad om politiken och utövade ett betydande, huvudsakligen fördärvligt, inflytande över sin make.

Med tanke på de olyckor och motgångar Ryssland skulle komma att möta ligger det nära till hands att hävda att undergången var oundviklig och förutbestämd. Men det finns andra faktorer som bör läggas i vågskålen vid bedömningen av det ryska riket under den siste kejsaren. En är att Ryssland ända till slutet var historiens största landbaserade imperium, en position som i väst byggdes ut under 1700-talet och under Napoleonkrigen (Finland, Polen, Bessarabien) och i öst under Nikolaj I.

Förluster i Krimkriget och mot Japan

Motgångarna i Krimkriget, den ringa utdelningen av segern i rysk-turkiska kriget 1878, nederlaget mot Japan och förödmjukelsen i den bosniska krisen 1908 försvagade rikets ställning i storpolitiken och stoppade expansionen på Balkan och i Fjärran Östern. De lämnade dock riket intakt. Rysslands egentliga problem var snarare dess storlek och multinationalitet.

Stora imperier präglas vanligen av etnisk mångfald. I Ryssland registrerade den första riksomfattande folkräkningen 1897 123 miljoner invånare (utan Finlands 2,4 miljoner). Av dessa utgjorde 56 miljoner ryssar en minoritet (44 procent). Statistiskt sett hade riket en klar slavisk majoritet med tanke på att det också fanns 18 procent ukrainare, sex procent polacker och fem procent vitryssar. Denna slaviska trefjärdedelsmajoritet hade dock ingen särskilt stor politisk betydelse eftersom slaverna splittrades av religion, politik och kultur. För polacker och ukrainare framstod panslavismen ofta som ett uttryck och redskap för rysk dominans.

Autonomi i Polen, Finland och Baltikum

Svårigheterna att handskas med den nationella mångfalden ökades av att den i många fall var institutionellt förankrad genom olika slag av särförvaltning och autonomi. Historiskt sett kunde man hänvisa till khanaten Kazan och Astrakan, det ukrainska hetmanatet, de baltiska provinsernas självstyrelse (som i praktiken var en del av den balttyska adelns privilegier), kosackernas autonomi, Kongress-Polen (den del av Polen som efter Wienkongressen 1815 tillhörde Ryssland), Bessarabien och storfurstendömet Finlands autonomi.

De äldsta autonomierna hade med tiden och genom en fortlöpande assimilerings- och centraliseringsprocess införlivats med den normala ryska guvernementsförvaltningen, men några var realiteter ännu under Nikolaj II. I andra fall levde minnet av en separat historia kvar, liksom upplevelsen av en egen kultur och identitet. Detta var inte minst fallet i rikets randområden i Kaukasus, Sibirien, Centralasien och Fjärran Östern, men också i rikets europeiska delar.

En av de grundläggande faktorerna i rikets politik var skillnaderna i utvecklingsnivå mellan olika delar. Mätt i läskunnighet, urbaniserings- och industrialiseringsgrad stod områdena i väst på en högre nivå än de ryska kärnområdena. De identifierade sig också i större grad med Västerlandet än med ett slaviskt eller ryskt Östeuropa. I öst och syd var förhållandet åter det motsatta, där expanderade Ryssland snarast som en kolonialmakt med överlägsna resurser. I dessa områden förde den ryska armén på gott och ont med sig den moderna civilisationen.

Förryskning genom panslavism

Det är i detta perspektiv man ska se den mångomtalade förryskningen. Denna var ett sätt för tsarmakten att religiöst, kulturellt och socialt assimilera de nya områdena och skapa enhet i imperiet. Men förryskningen styrdes inte i så hög grad av panslavism som ofta hävdats.

I grunden inbegrep denna ideologi enbart ett samgående mellan slaver och kejsaren, och riksledningen förhöll sig ambivalent till en rörelse där folksuveräniteten spelade e n central roll. På ett plan bestod det som gick under benämningen panslavism, eller förryskning, av en långsamt framskridande centralisering, på ett annat av storrysk nationalism. Under sin expansionsfas hade den ryska statsmakten i rätt hög grad stött sig på lokala eliter, som i utbyte mot lojalitet och ordnad förvaltning fick behålla sin ställning och sina privilegier.

När den ryska förvaltningen byggdes ut förvärvade riket både viljan och förmågan att gå in för ett mera direkt styre. Ett nytt drag var att centralmakten efter det polska upproret 1863 – då befolkningen i januari reste sig mot det ryska styret – försiktigt övergav sin tidigare politik och började söka bundsförvanter bland finnar, ester, letter, vitryssar och andra majoritetsfolk i de olika riksdelarna gentemot deras respektive privilegierade eliter.

Bondeuppror i Polen och Baltikum

Politiken blev i många avseenden ett misslyckande.Tvärt­emot målsättningen skapade den en social oro, bland annat bondeuppror i Polen och Baltikum. De drabbade såg centraliseringen som förryskning, men i mycket var det fråga om en strömlinjeformning av förvaltningen. Behovet aktualiserades av Tysklands växande makt och de svagheter som krigen avslöjat.

Centraliseringspolitiken innefattade också åtgärder för att påskynda etnisk assimilering. Rikets centralförvaltning såg givetvis gärna att kunskaper i ryska och ryska skolor expanderade i randområdena, men ibland gick man längre. År 1863 förbjöds tryckning av böcker på ukrainska och följande år tryckning av litauisk litteratur annat än med kyrilliska bokstäver – förbudet var en bestraffning för att litauerna slutit upp bakom polackernas uppror och upphävdes först 1904. I båda fallen ledde detta till boksmuggling från Galizien respektive Ostpreussen.

Skillnaden i utvecklingsgrad avspeglade sig också i ekonomin. Vanligen betonas Rysslands ekonomiska efterblivenhet, men under 1800-talets sista decennier och i början av 1900-talet genomgick landet en snabb industrialisering och modernisering. Tillväxttakten var aktningsvärd, även om de underutvecklade områdena drog ned medeltalen i statistiken.

I Ryssland resulterade skillnaderna i utvecklingsnivå i att moderna maskiner i stora fabriker sköttes av livegna eller bönder som kommit direkt från plogen. Det säger sig självt att sådant skapade sociala spänningar. Kejsardömets sista år präglades emellertid av ekonomisk tillväxt. Statsminister P A Stolypins jordreformer höll på att omforma landsbygden genom att upplösa traditionella kommunala ägande- och brukningsformer, men reformtakten avstannade när Stolypin mördades 1911.

Ryssland sökte sig till Frankrike

På utrikespolitikens område var Ryssland, trots besvikelsen över att Österrike inte stött landet under Krimkriget, länge knutet till Trippelalliansen (Tyskland, Österrike-Ungern, Italien). Men då Otto von Bismarcks efterträdare lät det hemliga återförsäkringsavtalet mellan Tyskland och Ryssland falla måste Ryssland söka sig nya allierade. (Enligt detta traktat förpliktade sig de båda staterna att förhålla sig neutrala om en av dem utsattes för angrepp från tredje makt.)

Ett ryskt flottbesök till Toulon lett av den finländske amiralen Theodor (Fjodor Fjodorovitj) Avellan banade väg för en i mångas ögon ”ohelig” allians, ententen mellan Europas ledande republik, Frankrike, och dess mest konservativa monarki. När Storbritannien långsamt och tveksamt (på grund av konkurrensen i Central­asien) närmade sig dessa två började frontlinjerna dras upp för det krig som 1914–17 gjorde slut på det gamla Ryssland.

Nikolaj förde i allmänhet en försiktig utrikespolitik; undantagen var den överlägsenhet med vilken han lät riket bli involverat i det katastrofala kriget mot Japan och den oförsiktighet med vilken han påverkad av Vilhem II slöt det så kallade Björkö-avtalet med Tyskland 1905. Detta stred mot rikets ententepolitik med Frankrike och han tvingades återta det under förnedrande former. Ett av Nikolaj II:s främsta­ ­utrikespolitiska utspel var sammankallandet av fredskonferensen i Haag 1899.

Duman en eftergift

Den ryska regeringens politik stötte bort både de gamla eliterna och de breda massorna. Efter kriget mot Japan och oroligheterna 1905–06 var regeringen tvungen att göra eftergifter och försöka omforma rikets strukturer. Till en del bestod detta i att återställa rättigheter eller att återgå till att stödja sin politik på grupper som balttyskarna. Men politiken bestod också i att införa nya organ som duman, riksdagen. Frånsett medverkan av utsedda representanter vid kröningar innebar duman det första mötet mellan tsar och folk sedan 1600-talet.

Den process som inleddes 1905 omfattade emellertid mycket mer än folkrepresentation. Rysslands härskare gick nästan av en slump, halvt medvetet och halvhjärtat, in för ett remarkabelt experiment. Man försökte omforma ett mångnationellt kejsardöme till en nationalstat och en autokrati till en konstitutionell monarki. Ryssland tog de första stegen i riktning mot att skapa en etnisk medborgarnation av det gamla rikets splittrade beståndsdelar. Inför hotet om total upplösning ­garanterade Oktobermanifestet 1905 medborgerliga rättigheter och en folkförsamling vald med bred rösträtt.

Ryska regeringen fick egen vilja

Som historikern Geoffrey Hosking konstaterat stod båda dessa innovationer i konflikt med Rysslands politiska traditioner. Man försökte inom några månader skapa sådant som det tagit sekler för andra stater att utveckla. Kejsaren utsåg fortfarande ministrarna, men regeringen fungerade nu som ett sammanhållet organ, som sedan 1905 leddes av Sergej Witte, Rysslands första statsminister. Tidigare hade Ryssland saknat en regering i modern mening, varje minister hade separat föredragit sina ärenden för kejsaren – nu blev regeringen ett organ som kunde formulera en egen vilja oberoende av härskaren. Nikolaj, vars personlighet hade kunnat göra honom till en framgångsrik konstitutionell monark, vägrade finna sig i rollen.

Försöket att omforma Ryssland kröntes inte med framgång, vilket kanske inte var överraskande. Det anmärkningsvärda är att man gav sig in på försöket överhuvudtaget. Och när det en gång inletts förde det Ryssland in i ett politiskt dödläge, som underminerade och slutligen upplöste kejsardömet. Klyftan mellan de styrande och de styrda fanns kvar i det nya Ryssland där bolsjevikerna ärvde kejsarens problem.

Publicerad i Populär Historia 10/2010

Läs också: FÖRSTA VÄRLDSKRIGET – EN OUNDVIKLIG KATASTROF