Transsibiriska järnvägen 100 år

Den svenske officeren Carl Taube färdades längs Transsibiriska järnvägen strax efter att det första världskriget brutit ut 1914. Han var på väg till Kina för att arbeta som militär rådgivare åt den kinesiska regeringen. Han reste i första klass och var nästan generad över den lyx han förunnades. Åtta år senare, när Taube satte sig på tåget och åkte tillbaka västerut, konstaterade han att mycket av flärden hade försvunnit. Kaviaren, som tidigare serverats på isblock, slängdes nu hafsigt fram på en skiva grovt bröd. Revolutionen hade förvandlat Ryssland.

22 juni 2006 av Jonas Cederquist

Rysslands första järnväg öppnades 1837 och gick mellan S:t Petersburg och den kungliga rekreationsorten Tsarskoje Selo. Fjorton år senare bands de 640 kilometerna från S:t Petersburg till Moskva ihop av den första huvudlinjen i Ryssland. Tsaren tillfrågades om synpunkter på sträckningen och lär då ha gått och hämtat en linjal och dragit ett rakt streck mellan städerna.

Beslutet om att transsibiriska järnvägen skulle byggas, vilket innebar att det ryska järnvägsnätet skulle binda samman Östersjön med Stilla havet, togs 1891 av tsar Alexander III. I Vladivostok, Rysslands östligaste utpost, satte tronföljaren Nikolaj (senare tsar Nikolaj II) under högtidliga former spaden i marken och samma år började rälsen även läggas från Tjeljabinsk, som ursprungligen var den formella västliga utgångspunkten, och dit det redan fanns en färdig linje från Moskva. (Från 1913 fick linjen en ny sträckning som gick via bland annat Perm och Jekaterinburg, istället för via Tjeljabinsk, fram till Omsk.)

Sammanlagt 70 000 järnvägsarbetare sattes in i projektet och tidvis sysselsattes mer än 100 000 människor. Rallarna slet med spadar för att dra rälsen genom den bitvis helt obrutna terrängen, där vidsträckta bergsområden och en ständig tjäle utgjorde svåra hinder. Arbetet skördade tusentals offer, varav många var bönder som lurats att skriva på långa kontrakt för en usel lön. Soldater och deporterade fångar utgjorde också en stor del av arbetskraften.

Skälen till att Transsibiriska järnvägen byggdes var flera. I Sibirien fanns kol, olja, guld, koppar och salt, men för att kunna utnyttja rikedomarna behövdes en effektiv transportväg. Eftersom Rysslands floder flyter från norr till söder var en järnväg den bästa lösningen för en förbindelse mellan väst och öst.

Det fanns också maktstrategiska skäl till bygget. För att bevaka sina intressen gentemot andra stormakter, framför allt Japan, behövde Ryssland utveckla och befolka de väldiga östra delarna av landet, där tsarregimen inte hade full kontroll över vad som hände. För att Sibirien skulle kunna koloniseras på allvar var järnvägen en förutsättning.

De enorma jordtillgångarna i Sibirien sågs som en möjlighet av många fattiga bönder och med Transsibiriska järnvägen tog emigrationen österut fart, uppmuntrad av tsarregimen. Mellan 1896 och 1914 flyttade mer än fyra miljoner bönder från den europeiska delen av Ryssland och bosatte sig på andra sidan Uralbergen.

De först färdigställda delarna av Transsibiriska järnvägen, de som utgick från Tjeljabinsk, började trafikeras redan 1892. Men det dröjde länge innan den sista sträckan, den svårtillgängliga och kuperade biten längs Bajkalsjön, blev klar. Under några år kompletterades tågtrafiken av färjor eller isbrytare över sjön och en vinter lades räls ut över isen, innan spåret från väst slutligen kunde sammanbindas med det från öst 1905. Den regelbundna passagerartrafiken kom igång i juli samma år.

Trafiken flöt allt annat än friktionsfritt. Urspårningar var vanliga och förutom olyckor utgjorde tågöverfall en ständig risk. Premiäråret omkom sammanlagt över 2 000 människor längs spåret.

En resa med Transsibiriska järnvägen i början av 1900-talet kunde ta allt mellan två och sex veckor under vinterhalvåret. Någon egentlig tidtabell existerade inte och passagerarna kunde aldrig vara riktigt säkra på när tåget skulle avgå eller ankomma. Järnvägen hade dock, under någorlunda normala omständigheter, kapat restiden mellan väst och öst med tio dagar.

Transsibiriska järnvägen, eller ”Transsib” som den populärt kallas, utgör en stark ekonomisk ådra i den ökade turismen i dagens Ryssland. Järnvägslinjen lockar allt fler resenärer, trots hög brottslighet och flera uppseendeväckande terrordåd i landet. Det nya Ryssland tillåter mer individuellt resande och möjligheten att göra längre stopp är betydligt större i dag än under Sovjettiden. Men det väldiga sibiriska landskapet bjuder fortfarande till stora delar på samma vyer som för hundra år sedan.

Jonas Cederquist är frilansjournalist och lärare. En längre artikel om Transsibiriska järnvägen finns på Populär Historias hemsida: www.popularhistoria.se

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också