Kungligt skrytbygge

Söndagen den 10 augusti 1628 hade många människor samlats för att se den svenska flottans nya stolthet, skeppet Vasa, lämna kajen nedanför Stockholms slott för att bege sig ut på sin jungfruseglats. En av dem var en för oss okänd skrivare vid kronans artilleriförråd på Skeppsholmen. Han hade under juli månad varit med om att bestycka Vasa med 64 kanoner av olika kalibrar, vilket gjort skeppet till ett av Östersjöns starkaste örlogsfartyg. Nu skulle det segla ut och mäta sig med danska, nederländska och, framför allt, polska fartyg.

26 maj 2006 av Lars Ericson Wolke

Men en kastvind fick grepp om Vasa i höjd med Danviksklippan och på några få minuter var katastrofen ett faktum. Skeppet krängde, lade sig på sidan, vattnet forsade in genom kanonportarna och snart sjönk det. Med i djupet följde ett trettiotal människor. Även de 64 kanonerna försvann ned i Stockholms ström.

Vår anonyme skrivare gick tillbaka till sin skrivpulpet, doppade pennan i bläcket och noterade i marginalen på den räkenskap där han redovisat de 64 kanonerna som förts ombord på Vasa: ”Sänkt neder vid Daneviken den 10 augusti 1628.” I dag är hans anteckning bevarad i Krigsarkivet i Stockholm.

Vasas kanoner var inte primärt till för att bekämpa och förstöra andra örlogsfartyg, även om de förvisso var mäktiga det. Nej, de skulle framför allt skydda de livsviktiga transporterna till den svenska fältarmén i Preussen. År 1628 fanns här nästan 24 000 svenska soldater som slogs mot polska trupper. De svenska trupperna, som leddes av Gustav II Adolf personligen, var helt beroende av ny tillförsel av män, hästar, materiel och proviant från hemlandet. Vasas tilltänkta huvuduppgift var att upprätthålla livlinan till armén på andra sidan Östersjön.

Stormaktstidens Sverige var ett sjörike, som bestod av landmassor sammanknutna av vatten. Vid denna tid, långt innan järnvägar och förbränningsmotorer på 1800-talet skapade nya förutsättningar för kommunikationer till lands, var sjöförbindelserna många gånger de snabbaste och effektivaste. En linje från det inre av Mälaren via Stockholms skärgård, Åland, Skärgårdshavet i Finland och Finska viken kan sägas ha utgjort det svensk-finska rikets centralaxel; en centralaxel som bara kunde försvaras med sjöstridskrafter.

När Sverige med landförvärven 1561–1617 avancerade i Karelen, Kexholms län, Ingermanland och norra Estland accentuerades bilden av ett sjörike ytterligare. Från 1610-talet fördes kriget mot Polen allt längre söderut på andra sidan Östersjön. Därmed växte behovet av transporter till och från trupperna i fält och försvaret av dessa transporter. Det svenska sjöriket utvecklades till ett sjöimperium i norra Europa.

De svensk-polska striderna berodde på kusinerna Gustaf II Adolfs och Sigismunds tvist om det var den svenska eller polska grenen som hade rätt till den svenska kronan. Deras fäder Johan III respektive Karl IX var ju båda söner till Gustav Vasa. Men konflikten hade kryddats med kampen om makten över Estland. Sedan polackerna 1618 hade hotat de svenska besittningarna i Estland ingicks ett stillestånd som bröts först när Sverige tog till offensiven år 1621. Kriget gav omedelbart god vinst för svenskarna sedan man samma år lyckats erövra Riga. Efter fortsatta strider 1622 avlöstes krigshandlingarna av stilleståndsförhandlingar. De följande åren fortsatte ett intensivt reformarbete inom det svenska försvaret, samtidigt som man lyckades avvärja att spänningar med Danmark utlöstes i en ny väpnad konflikt. Kalmarkriget 1611–13 hade förhärjat och utmattat båda länderna.

Istället var det från en förstärkt position som Sverige under 1625 och 1626 aktiverade kriget mot Polen, först i Livland och Kurland, innan man 1626 förde över delar av armén till Preussen (Ost-Preussen). Detta var huvudkrigsskådeplatsen till dess stillestånd slöts 1629 i Altmark. Under en sexårsperiod erkändes Elbing (polska Elblag), Pillau (ryska Baltijsk) och några andra preussiska hamnstäder som svenska besittningar, vilket gav goda tullinkomster till den ständigt glupande hungriga svenska statskassan.

Under hela 1620-talet ökade den svenska armén i styrka. Under 1610-talet uppgick den totalt till maximalt 15 000–20 000 man. År 1624 hade siffran stigit till 38 500 man och de följande åren etablerade sig den svenska armén varaktigt på denna högre nivå. På hösten 1628 räknade den svenska fältarmén i Preussen nästan 24 000 man. De inhemska soldaterna utgjorde ännu majoriteten av armén, men de utländska legoknektarnas antal steg stadigt. Förutom fältarmén fanns det svenska garnisoner i 28 baltiska städer och fästen, från Reval (Tallinn) i norr till Mitau (Jelgava) i söder. Därtill kom trupperna i hemlandet. Under åren 1625–29 fördes omkring 50 000 nya soldater från Sverige och Finland till den polska krigsscenen i Baltikum och Preussen. Av dessa dog minst 30 000 man i strider eller, vilket var det vanligaste, av sjukdomar och umbäranden.

Den svenska flottan expanderade också stadigt under 1620-talet, om än på en betydligt lägre nivå än armén. I början av år 1622 räknade den drygt tvåtusen man – med 150 man på det största örlogsskeppet Äpplet och 120 man på Rikskronan. Därefter ökade successivt både fartygens antal och storlek, liksom antalet befäl och sjömän. Denna flotta hade sin huvudbas vid Skeppsholmen i Stockholm. Länge var flottans huvudbas identisk med våra dagars Blasieholmen, men runt 1640 flyttades den, liksom namnet på ön, ut till den nuvarande Skeppsholmen. Först långt senare, 1680, skulle flottan lämna Stockholm för sin nya huvudbas i Karlskrona.

Stockholm norr om Norrström utgjorde åren 1602–1635 en egen stadsbildning, med en egen styrelse av borgmästare och rådmän, och egna riksdagsmän. Från rådhuset vid Norrmalmstorg (nuvarande Gustav Adolfs torg) styrdes den så kallade Norra Förstaden helt separat från den egentliga staden Stockholm söder om Norrström. Norrmalm var också mycket mer en kronans stad än det av köpmän och hantverkare styrda Stockholm. Av 1 936 gårdar på malmen år 1636 var det bara 117 som räknades som borgargårdar. Totalt bodde på 1620-talet kanske sju tusen personer på Norrmalm och dubbelt så många i det egentliga Stockholm.

På Norrmalm fanns ett stort antal sjömän och kronotjänare vid de många verkstäderna, som till exempel styckegjuteriet vid Norrström. Men den största arbetsplatsen i Stockholm var flottans varv som på 1620-talet hade ungefär fyrahundra anställda. Varvet var förlagt till nuvarande Blasieholmens strand längs Nybroviken och det var här Vasa byggdes. Här arbetade timmermän, repslagare, segelsömmare, ankarsmeder och många andra på ett febrilt upprustningsprogram för att Sverige skulle kunna göra sig gällande på Östersjön.

Under 1620-talet var det den danska flottan som var Öster­sjöns starkaste. Så hade det, med undantag för enstaka år under det nordiska sjuårskriget, varit under större delen av 1500-talet. År 1630 räknade den danska flottan 42 fartyg mot 31 svenska. Först på 1630- och 40-talen skedde en omsvängning som innebar att Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645 kunde mönstra 58 fartyg mot 35 danska. Bara några år senare, 1650 var dock balansen i stort sett återställd.

Men det var inte bara Östersjöstaterna som hade marina intressen i Östersjön. Västmakterna England och Nederländerna demonstrerade ofta med närvaro av örlogsfartyg vilken vikt de tillmätte inflytande i Östersjöregionen. Behoven av att skydda den egna lukrativa handeln mellan Öst- och Väst­europa drog till sig västeuropeiska örlogsfartyg. Men än viktigare var kanske skyddet av det man i England kallade naval goods: hampa, tjära, beck, allt sådant som höll en flotta av seglande träfartyg flytande, och som man till betydande del köpte i baltiska hamnar.

För London och Haag, liksom i viss mån även Paris, var det högsta prioritet att skydda tillgången på dessa strategiska varor. I det syftet verkade man aktivt för en strategisk maktbalans i Östersjön, där ingen makt ensam fick dominera hamnar och farleder. En ensam strandägare till båda sidor av Öresund låg inte i västmakternas intresse, något som var en fördel för Sverige i konkurrensen med Danmark under 1600-talets förs­ta hälft.

År 1625 hade Danmark gått med i det stora kriget på kontinenten, det som bröt ut 1618 och skulle komma att vara i trettio år. Men det som i Danmark kallas ”Kejserkrigen” slutade med katastrof för Kristian IV:s rike.

Den danska armén besegrades vid Lutter am Barenberge 1626 och kejserliga trupper ockuperade Jylland under två år, alltmedan de danska statsfinanserna helt föröddes. År 1629 tvangs Danmark till fred.

De segerrika kejserliga trupperna började bygga upp en örlogseskader i Wismar. Här växte ett nytt marint hot upp i södra Östersjön, vilket uppmärksammades också i Stockholm. Det svenska ingripandet i trettioåriga kriget på sommaren 1630 ändrade dock på allt detta. I januari 1632 föll Wismar för svenska trupper och därmed undanröjdes också det marina hotet från de kejserliga.

Ryssland var sedan Stolbovafreden 1617 helt utestängt från Östersjön. Dessutom led landet ännu på 1620-talet av sviterna efter ”den stora oredan”, de inrikes stridigheter som under 1600-talets första år nära nog slitit sönder Ryssland. Men Rysslands svaghet var en viktig förutsättning för den svenska expansionen längs Östersjöns östra och södra kust. Just frånvaron av en rysk makt förklarar varför Sverige vågade ta steget in i det tyska kriget sommaren 1630.

Den polska flottan hade en mycket kort historia. På 1590-talet hade kung Sigismund försökt bygga en polsk flotta, men på grund av bristande resurser hade resultatet blivit klent. Polen var i första hand en lantmilitär makt byggd på den kungliga kronarmén och adelsuppbådet. Under 1620-talet gjordes nya, mera framgångsrika försök att bygga upp egna sjöstridskrafter. De mötte i november 1627 med framgång svenska fartyg i en sjöstrid utanför Danzig. Slaget slutade med att ett svenskt fartyg erövrades och ett annat sprängdes i luften.

Det räcker med att betrakta Vasas akterkastell för att inse att det var Polen som var i fokus när hon byggdes (se separat artikel om Vasas utsmyckning på sidan 23). Skulpturernas symbolik utgör ett direkt avvisande av Sigismunds anspråk på den svenska kronan; dessutom finns på skeppet en otrevlig triton avbildad med en rund mössa av det slag som katolska präster bar. Den bilden avsåg med all säkerhet att förlöjliga Östersjöns enda katolska sjömakt: Sigismunds polska rike.

Sjöstriden på Vasas tid var en kombination av sjö- och landstrid. Fartygen försökte segla i relativt tät formering, ofta på linje, för att i stridens inledningsskede kunna avfyra bredsidor med sina kanoner. Men ganska snart upplöstes formeringarna och striden blev mer av en duell mellan enstaka fartyg, eller grupper av fartyg. Med kanonkulor försökte man slå hål på motståndaren i vattenlinjen, eller med hjälp av kedjelod slå av masterna. Brandkulor sköts för att sätta eld på segel. På korta avstånd avlossade skyttesoldater ur armén sina musköter mot det fientliga fartygets däck. När man var tillräckligt nära försökte man om möjligt även storma och erövra fiendefartyget. Ett skepp som Vasa hade således en stor andel armésoldater i besättningen vilka skulle sköta mycket av närstriden.

Men även väder och vind kunde plötsligt och snabbt decimera sjöstridskrafterna. År 1625 gick tio svenska fartyg under i stormvindar vid Domesnäs när de skulle segla in i Rigabukten. När Gustav II Adolf 1621 ledde en svensk sjöstyrka för att erövra Riga, slog vindarna till i samma farvatten. Ett fartyg sjönk, ett annat strandade och många drevs av vindarna norrut till Pernau medan resten av fartygen tvangs söka lä under Runö. I mitten av 1620-talet hade den svenska flottan ett akut behov av nya fartyg.

Stockholms skeppsgård var på 1620-talet något av ett familjeföretag. Precis som många andra statliga verk­samheter utarrenderades varvet av den svenska kronan. Arrendatorer var två holländska bröder, Henrik Hybertsson och Arendt de Groot. Den förre var skeppsbyggmästare, medan den andre var affärsman och representerade stora nederländska affärsintressen med Louis de Geer i spetsen.

I januari 1625 godkände kronan ett avtal som innebar att Hy­bertsson och de Groot fram till och med 1629 skulle arren­dera Skeppsgården och under den tiden producera fyra örlogsskepp, två stora och två mindre. Den mäktige viceamiralen Klas Fleming var högste uppsyningsman över skeppsgården. Hans ställföreträdare var gårdskaptenen, från 1615 sjöofficeren Söfring Hansson. Denne innehade den positionen ända till han 1628 fick en ny sjökommendering, som Vasas förste kapten.

Från Nederländerna och Nordtyskland handlade Arendt de Groot ekplankor, hampa, bladguld, kompasser och många andra produkter. Ek höggs också i de småländska skogarna, medan furubräderna däremot hämtades från sörmländska och uppländska skogar.

Det första skeppet under Hybertssons tid fick namnet Tre Kronor och på hösten 1625 löpte det sjön. Vid sidan av byggandet av en rad mindre farkoster – galejor och lodjor – tacklades och utrustades även fartyg byggda på and­ra svenska varv i Stockholm. På vårvintern 1626 kölsträcktes Vasa. Men Henrik Hybertsson fick aldrig uppleva att skeppet färdigställdes. Och kanske var det skonsammast för honom. Han avled i början av år 1627. Hans änka Margareta och brodern Arendt tog över ansvaret för verksamheten, tillsammans med den erfarne holländske skeppsbyggaren Hein Jacobsson, som tidigare assisterat Hybertsson.

Arbetet började dra ut på tiden och den svenska kronans representanter gjorde alltfler och alltmer otåliga påstötningar. På våren 1628 beordrade riksrådet att gårdskaptenen Söfring Hansson vid sidan av Arendt de Groot skulle gripa in och driva på arbetet. Trycket på de tvåhundra skeppstimmermännen, på segelmakare, repslagare, ankarsmeder, förgyllare och andra anställda drevs upp och på sommaren 1628 var Vasa färdig att utrustas. I juli bogserades skeppet till arklikajen nedanför slottet där de 64 kanonerna fördes ombord. Vid samma tid anlände viceamiralen Klas Fleming till Stockholm och han fick genast i uppdrag att övervaka förberedelserna för Vasas jungfruresa.

I början av augusti 1628 låg Vasa segelklar på Strömmen. På efter­middagen söndagen den 10 augusti varpades fartyget sakta längs Skeppsbron. Kommen strax bortom Söderport – ungefär vid nuvarande Slussen – satte Vasa segel och gled sakta ut mot hamninloppet. Då gör skeppet en plötslig överhalning. Kaptenen Söfring Hanson anade oråd och gav order om motåtgärder. Men det hjälpte inte.

Åter krängde Vasa och nu började vatten forsa in genom de öppna kanonportarna på nedre batteridäck. Nu gick det inte att häva krängningen. Istället lade sig skeppet – förmodligen – helt på sidan och sjönk. Då hade det hunnit en knapp sjömil på sin jungfruseglats, ett hundratal meter utanför Skeppsholmen.

När katastrofen inträffade tror man att det fanns någonstans mellan hundra och tvåhundra människor ombord. Ett femtontal av dem var troligen instängda på de båda batteridäcken. Andra drogs ned i strömvirvlarna som bildades när fartyget sjönk ned i djupet. Men de flesta ombordvarande räddades av tillskyndande fartyg.

Katastrofen och förnedringen var total för den alltmer självmedvetna svenska kronan. En särskild domstol tillsattes och inför denna förhördes Arendt de Groot, skeppsbyggmästaren Hein Jacobsson och Söfring Hansson, som hade lyckats rädda sig från sitt hastigt sjunkande fartyg. Redan dagen efter katastrofen inleddes förhören på Stockholms slott inför det församlade och skakade riksrådet. Den 5 september hölls en stor rannsakning på slottet inför 17 särskilt utsedda domare, av vilka sex var riksråd.

Först förhördes fälttygmästaren Erik Jönsson. Han hade varit ombord och inspekterat Vasas kanoner redan vid den första krängningen, utan att finna något fel. Alla kanoner var surrade, vilket bestyrktes vid bärgningen, då samtliga lavetter ännu stod på plats vid sina kanonportar.

När den andra krängningen kom sprang Erik Jönsson ned på övre batteridäck. Då hade vattnet redan börjat strömma in genom kanonportarna och steg så snabbt att trappan ner till batteridäcken slets loss. I sista sekunden hann fälttygmästaren rädda sig upp på däck.Erik Jönsson passade på att framhålla hur han ansett att Vasas överbyggnad var för bred. Riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm frågade honom då varför inte Erik Jönsson, som var förordnad som viceamiral på Vasa, hade sett till att skeppet var rätt barlastat.

Men Erik Jönsson svarade att han aldrig gett sig ut för att vara viceamiral. Han var tygmästare och skötte artilleriet. Barlast och annat fick sjökunnigt folk sköta. Dessutom skulle ytterligare barlast om en fot kunna bli ödesdigert. Redan i utgångsläget befann sig Vasas kanonportar bara tre och en halv fot över vattenytan.

Därefter utfrågades löjtnanten Petter Gierdsson om riggningen och skepparen Jöran Matsson om barlasten. Nu framkom att kaptenen Söfring Hansson berättat för amiralen Clas Fleming att Vasa var rankt. I ett krängningsprov sprang trettio man från den ena sidan av skeppet till den andra. Vid den förs­ta rusningen krängde hon en plankbredd, den andra gången två och den tredje gången tre plankbredder. Då avbröt Fleming provet med orden ”hade de lupit flera resor, så hade det gått omkull”.

Sedan hade han suckande önskat att Gustav II Adolf varit hemma, rimligen för att ingen i hans frånvaro vågade uppskjuta jungfruseglatsen trots de oroväckande krängningsresultaten. Skepparen Matsson hävdade att han utan framgång försökt få stöd av amiralen för sin oro för Vasas alltför smala botten.

Nu pekade ett anklagande finger rakt mot en av de högsta männen i den svenska stormakten. Och värre skulle det bli. När skeppsbyggmästaren Hein Jacobsson fick frågan om varför han byggt ett fartyg som var smalt och utan buk, svarade han att skeppet var byggt efter de mått som den år 1627 bort­gångne mäster Henrik kommit överens med kungen själv om.

Förhören avslutades utan att någon dom avkunnades. Uppen­barligen började skuldfrågan bli alldeles för besvärande. Men redan 1629 avskaffades arrendesystemet på Skeppsgården och man såg till att bygga skepp med bredare köl.

De första bärgningsförsöken startade nästan omedelbart efter förlisningen. Engelsmannen Ian Bulmer fick till exempel redan tre dagar efter katastrofen ensamrätt att bärga Vasa. Alla försök att få upp skeppet, eller dess dyrbara kano­ner, misslyckades dock. Först 1663–65 lyckades man bärga 53 av de 64 kanonerna med hjälp av primitiva dykarklockor.

Därefter sjönk Vasa bokstavligt alltmera ned i glömska vartefter bottenleran omslöt hennes bordläggning. I över trehundra år låg Vasa gömd tills Anders Franzén inledde sitt envetna letande i vattnen mellan Danviksklippan och Beckholmen.

Men historien om Vasa hade kunnat sluta annorlunda. När Stralsund 1628 hotades av belägrande kejserliga trupper sändes fyrahundra svenska och finska soldater till den pommers­ka stadens hjälp. Det var en tydlig signal till kejsaren i Wien: hit men inte längre. Två år senare gick Sverige aktivt med i kriget i Tyskland. Om Vasa hade fått segla och ha hälsan, hade hon fått bidra till att trygga kontakterna mellan armén i Tyskland och hemlandet. Kanske hade hon även deltagit i sjöstriderna mot danskarna vid Femern 1644? Så blev det nu inte.

Men Vasa tillkom som ett viktigt led i den svenska strategin under 1620-talet och under de följande decennierna. Syftet med det svenska sjöimperiets marina ansträngningar i Öster­sjön under Vasas tid kan därför enklast sammanfattas med rikskanslern Axel Oxenstiernas ord år 1636: ”Äro vi mästare på flotta, då äro vi ock mästare på Östersjön.”

Lars Ericson är huvudlärare i militärhistoria vid Försvarshögskolan i Stockholm, samt docent vid Åbo akademi.

En flytande PR-maskin

Eftersom det inte finns några ritningar eller andra avbildningar av Vasa var det ingen som från början anade hur överdådigt smyckat och färglagt Gustav II Adolfs regalskepp en gång var. Visserligen fanns det gott om gravyrer och målningar av holländska, engelska och franska örlogsskepp från första hälften av 1600-talet, men ingen trodde att Sverige, som ännu var ett fattigt land i Europas utkant, hade anledning att manifestera en liknande prakt.

Allt eftersom de många hundra bärgade skulpturerna återtagit sina ursprungliga platser kunde dock teorierna om en enkel exteriör snabbt vederläggas. Forskarna har på senare tid även kunnat återskapa den färgpalett som 1600-talets bildsnidare använde – en sprakande blandning av guld och starka färger.

Under 1500- och 1600-talen nådde fartygsutsmyckningen sin höjdpunkt i Europa. Trots att de som byggde Vasa visste att ett krigsskepp bara hade en medellivslängd på runt tjugo år och att det egentligen var ganska oklokt att överlasta ett skepp med en tjugo meter hög akterspegel full av dyrbara skulpturer, gjorde de just det. Orsaken var rent PR-mässig; kungen ville imponera på omvärlden och visa att Sverige var ett land att räkna med. Dessutom skulle skulpturernas symbolik stärka besättningens stridsmoral och uthållighet.

Av Vasas träsnidare krävdes att de skulle vara någorlunda uppdaterade i tidens symbol­tänkande – flera böcker fanns i ämnet. Vem som utarbetat Vasas bildprogram vet man inte, men enligt Hans Soop, som forskat i skeppets skulpturvärld, var det troligen någon i kungens omedelbara närhet, kanske Johan Skytte eller Johannes Bureaus.

Överst på akterspegeln finns bokstäverna G A R S snidade i relief: Gustavus Adolphus Rex Sueciae. Initialerna fungerar som en sorts motto till hela utsmyckningen, som handlar om att förhärliga kungamakten och legitimera Gustav Adolfs plats på tronen. Ovanför initialerna finns själva krönskulpturen i form av två gripar som håller en kungakrona över ett barnporträtt av kungen.

Eftersom gripen var Gustav Adolfs fars, hertig Karl, vapendjur utgör bilden en slags kröningsscen som visar vem som har rätt till Sveriges tron. Det var ett inlägg riktat mot Sigismund, kungens kusin, som tyckte att han själv, snarare än Gustav Adolf, borde haft den svenska kronan på sitt huvud.

Anna Larsdotter

Att läsa: Regalskeppet Wasa – Skulpturer (1978) av Hans Soop.

Besättningen

Så här var det tänkt att Vasa skulle bemannas på krigsuppdrag:

Sjöfolk

1 amiral, 1 barberare (sjukvårdare), 1 präst, 1 trumpetare, 1 kapten, 2 löjtnanter,

2 styrmän, 2 skeppare,

1 konstapel (artillerichef),

6 skeppsmän, 4 kvartermästare, 90 båtsmän,

20 bösseskyttar, 1 kock,

1 skaffare, 4 skeppspojkar, 4 timmermän, 1 profoss (ansvarig för ordning och verkställande av bestraffningar)

Krigsfolk

Två kompanier med 30 befäl:

270 man

En kapten hade 475 daler i årslön, en löjtnant 260, en trumpetare 114 och en skeppspojke 38. Från lönen drogs ersättning för mat och tyg till kläder.

Källa: Vasamuseet

Publicerad i Populär Historia 6/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också