Sagan om de fem tornen
Knappt femton kilometer ut i havet från Cornwalls kust ligger ett synnerligen lömskt rev. I bästa fall är de stenhårda klippsträngarna synliga på några hundra meters håll, men vid högvatten höjer sig revet bara en knapp meter över havsytan. Vattnen närmast Eddystone är sedan urminnes tider dessutom ökända bland sjöfarande för sina oförutsägbara strömmar som beror på revets utformning under vattnet i kombination med nyckfulla tidvattenförhållanden.
I detta område gick hundratals fartyg till botten fram till slutet av 1600-talet, och hur många liv som revet och strömmarna sammanlagt tog vet ingen.
Behovet av en fyr på Eddystone Reef insågs tidigt men länge var det omöjligt att ens tänka tanken att det skulle gå att tända ett ljus på dessa klippor. Under 1600-talet ställdes dock problemet på sin spets eftersom Plymouths betydelse snabbt växte, både som det vardande imperiets viktigaste örlogshamn och som Englands amerikahamn nummer ett. Plymouth hade en fantastisk, lugn och skyddad hamn vid mynningen av tre floder. Det enda mörka molnet för handelsskeppare och örlogsmän var Eddystone, dödens rev, beläget mer eller mindre mitt i angöringen, drygt tjugo kilometer ut i havet från hamnen.
Men det var först när en av den engelska historiens många märkliga men mindre kända figurer trädde in på scenen som visionen om en fyr på Eddystone kunde bli verklighet.
Henry Winstanley föddes 1644 i den lilla staden Saffron Walden söder om Cambridge. Han visade tidigt framåtanda och talang på många områden – som uppfinnare, gravör, formgivare, arkitekt, trollkarl och affärsman. Men framförallt var han sin tids främste practical joker. Han byggde sig ett spektakulärt hus, fyllt av märkliga installationer i syfte att spela sina besökare små spratt. Där fanns stolar som när man satte sig på dem ändrade form eller rent av låste fast den sittande, spökfigurer som hoppade upp ur luckor i golvet och speglar som fick gästerna att gå rakt in i en vägg.
Huset, som låg vid stora vägen mellan London och Cambridge, kunde besökas mot en avgift av en shilling. Det marknadsfördes till vägfarande under namnet Winstanley’s Wonders.
Henry Winstanley använde en del av sina pengar till att köpa fem fartyg. I augusti 1695 gick ett av dem under vid Eddystone och fyra månader senare tog revet ytterligare ett av skeppen.
Winstanley reste i raseri till Plymouth och fick där veta att det fanns planer på en fyr men att ingen hittills velat åta sig projektet. På stående fot lovade denne trollkarl från det engelska inlandet folket i Plymouth att bygga deras fyr.
Kontrakt skrevs med Trinity House, den institution som än i dag ansvarar för fyrarna i England och Wales. År 1696 inleddes arbetet och hela den första sommaren gick åt till att försöka borra hål i klippan till de tolv järnstänger på vilken Winstanley skulle mura sin fyr. Hackorna höll inte och arbetarna översköljdes ständigt av vågor och saltkaskader. Men just innan vinterstormarna satte stopp för vidare arbete det året kunde stängerna resas mot skyn.
Järnstängerna stod kvar när Winstanley med manskap återupptog bygget påföljande vår och det svåra arbetet med att lasta i land sten till murningen inleddes.
År 1697 var England, som så många gånger tidigare, i krig med Frankrike. Orostiderna gjorde att amiralitetet i London skickade patrullbåten Terrible för att se till att fyrbyggarna på Eddystone fick vara i fred för franska fribytare.
Men en dag kunde Terribles uttråkade befälhavare inte avhålla sig från att ta upp jakten på ett passerande franskt handelsfartyg som han hoppades skulle ge rikt byte åt honom och hans besättning. Strax råkade dock fartygen in i tjock dimma och jakten misslyckades. När Terrible återvände till Eddystone hade ett franskt kaparskepp varit där och rövat bort den obeväpnade Henry Winstanley. Hans män hade satts i en liten båt som drev på havet.
Winstanley fördes till Frankrike och hamnade inför självaste kung Ludvig XIV, som dock blev rasande på kaparna när han fick reda på vem som stod framför honom. »Ert arbete är till förmån för alla nationer till sjöss. Jag är i krig med England och inte med mänskligheten», lär kungen ha sagt till den excentriske engelsmannen.
Henry Winstanley fick omgående återvända till hemlandet.
På hösten påföljande år var Winstanleys torn klart, en lustfylld byggnad på 27 meter, toppad av en sirlig vindflöjel – som man kan förvänta sig av en glädjespridare. Den 14 november 1698 tände Henry Winstanley Eddystones ljus för första gången, 60 stearinljus i en väldig kandelaber. »Den är avslutad och den kommer att stå för evigt som ett av världens stora konstverk», lär den självsäkre fyrbyggaren ha sagt.
Även om skeptiska röster hördes var Winstanley vid denna tidpunkt Plymouths och hela Englands hjälte.
Det skulle dock inte dröja länge innan naturkrafterna visade att Henry Winstanley hade fel. Fyrvaktarna berättade hur kraftiga stormar under vintern gång efter annan fått hela tornet att vibrera. Winstanley insåg snabbt att Eddystone krävde en mycket kraftigare konstruktion och redan några månader efter att den första fyren tagits i bruk var han i full färd med att rita en ny.
Det andra tornet byggdes genom att Eddystone 1 inneslöts i ett nytt skal. Tornets diameter ökades från knappt fem till hela åtta meter. I stället för att dra ner på utrustning och utsmyckning gjorde Winstanley tvärtom och försåg fyren med avancerade kranar, mängder av vackra inskriptioner och enorma ljusstakar även på lanterninens utsida. Redan samma år var den nya fyren färdig.
Winstanleys kritiker ansåg förstås att den nya fyren var ännu mer anskrämlig och olämplig än den första – den såg ju ut som om den vore hämtad från en kyrkogård i Kina, sades det bland annat på Plymouths kajer.
Eddystone 2 blev dock en stor framgång – på fem år gick inte ett enda skepp förlorat vid revet. Men de hånfulla rösterna tystnade inte och till slut meddelade Winstanley sina belackare att han inget hellre önskade än att få vara i sin fyr under den värsta tänkbara storm.
Hans önskan skulle dessvärre bli infriad. Den 26 november 1703, för exakt 300 år sedan, befann sig Winstanley på Eddystone för underhållsarbeten. Denna dag drog den kraftigaste orkan som någonsin uppmätts på de brittiska öarna in över Engelska kanalen. Hundratals fartyg gick under och hela åttatusen sjömän ska ha mist livet i samband med The Great Storm.
På Eddystone gick vågorna höga som berg denna novemberkväll, och när det blev ljust nästa morgon var torn nummer två borta. Det enda som påminde om att det någonsin funnits något på klippan var rester av en järnkedja. Henry Winstanley och hans män hade mött döden när fyren störtat samman och spolats bort i oceanens oändlighet.
Det dröjde bara någon dag innan skepp på nytt började gå under vid revet. Trycket på Trinity House att åstadkomma en ny fyr var starkt och till slut skrev kapten John Lovett på ett kontrakt som gav honom rätt att i 99 år ta ut avgifter av passerande skepp mot att han tände ett ljus på Eddystone.
Det tredje tornet byggdes 1706–08 under ledning av John Rudyerd, en sidenhandlare från London som, utan erfarenhet av byggande och teknik, lyckades uppföra det dittills dugligaste tornet på det ökända revet. Det var en kraftig konstruktion i granit, klädd med ekplankor och helt utan lustfyllda dekorationer à la Winstanley.
Strax efter att fyren tagits i bruk inträffade en tragedi som fick konsekvenser för bemanningen av brittiska fyrplatser i flera decennier. En serie stormar gjorde att de två fyrvaktarna inte kunde avlösas som planerat och det gick flera veckor utan att man hade någon förbindelse med Eddystone. Det 23 meter höga tornet kunde urskiljas från land endast vid relativt klart och vindstilla väder.
När så äntligen vädret medgav att en båt kunde sändas ut var oron stor över vad som kunde ha hänt. Det var nämligen oklart om fyren alls varit tänd under de senaste stormiga nätterna.
När båtsmännen nådde fram och öppnade dörren in i själva fyrtornet möttes de av en vedervärdig stank. I halvmörkret såg de en provisoriskt hopsnickrad kista i vilken det låg ett lik i långt gången förruttnelse. Räddningspatrullen fortsatte upp till den stinkande fyrens övre del där de fann den andre fyrvaktaren – blek, utsvulten och skakande av fruktan. Han lyckades berätta att kollegan blivit hastigt sjuk och dött någon månad tidigare. Hans första tanke hade varit att sänka kroppen i havet. Men rädd för att då bli misstänkt för mord eller dråp valde han att i stället placera kroppen i en låda.
Efter hand som avlösningen dröjde och stanken spred sig i fyren greps den kvarvarande fyrvaktaren av ängslan och fruktan. I det längsta hade han försökt hålla fyrljuset brinnande nattetid men när så maten till sist tog slut orkade han inte längre sköta sina plikter och det var i sista stund som männen nådde fram till den utmattade fyrvaktaren. ”Vi hittade ett lik som vaktades av ett spöke”, som båtsmännen uttryckte saken när de var tillbaka på pubarna i Plymouth.
Efter detta bestämde Trinity House att alla engelska och walesiska fyrar i fortsättningen skulle bemannas av tre personer samtidigt i stället för bara två.
Eddystone 3 stod i många år pall för stormar och orkaner och dess ljus varnade troget de förbipasserande skeppen. Men natten till den 2 december 1755 var det slut även med John Rudyerds fyr.
Nu var det dock inte havets krafter som berövade sjöfolket tryggheten som Eddystone gav. Den som hade vakt denna natt var Henry Hall, som enligt vissa uppgifter ska ha varit hela 94 år (enligt andra källor endast 84). När han kom upp för att kontrollera ljusen hade det tagit eld i lanterninens kupol. Hall började på egen hand försöka släcka elden genom att med en spann kasta upp vatten mot lågorna i den brinnande kupolen som var av bly. Elden fick blyet att smälta och när Hall vid ett av sina släckningsförsök tittade upp mot lågorna fick han rinnande bly i sin av skräck öppna mun. Han gav till ett hjärtskärande skrik och lär enligt sina kamrater som nu vaknat och kommit upp ha utbrustit ”Gud hjälpe mig, jag brinner inuti!”.
De tre fyrvaktarna kunde inte få kontroll över elden utan tvingades söka skydd från eld, hetta och nerfallande delar i en skreva på den minimala klippan. När en båt från fastlandet nådde fram till den förkolnade fyren var de tre fyrmännen chockade och något brända men ändå till synes relativt välbehållna. Henry Hall klagade dock fortfarande över smärtor i magen. Ingen trodde på hans berättelse om att han svalt bly men efter tolv dagar avled den gamle mannen. Obduktionen visade att han hade en över två hekto tung blyklump i magen (denna makabra relik har bevarats och är arkiverad på Royal Museum of Scotland i Edinburgh).
Den fjärde fyren på Eddystone blev kanske mest känd av alla, och i hela världen en sinnebild för det trygga tornet i den stora oceanen (inte minst eftersom fyren var avbildad på en del brittiska mynt).
Det var John Smeaton från Yorkshire som konstruerade Eddystone 4, som byggdes 1756–59. Smeatons förebild var ekstammen, vilken tack vare sin form, menade han, motstår de värsta väder- och vindförhållanden. Trädet är kraftigt längst ned, men smalnar av en bit upp – och precis så byggde Smeaton sitt torn i granit. Hans Eddystone skulle komma att bli förebild för det stora antal fyrar som byggdes på utsatta klippor och skär världen runt under 1800-talet.
Alla som lyckades bygga fyrtorn på Eddystone trodde att deras konstruktioner skulle vara för evigt, så även John Smeaton. Men i mitten av 1800-talet kom oroande uppgifter från bland andra Robert Stevenson, Skottlands fyrbyggare framför andra, som i studiesyfte besökt Eddystone. Han rapporterade att fyren skakade och vibrerade och dessutom vajade betänkligt.
Eddystone 4 höll helt enkelt på att undermineras av havets krafter. Trinity House gjorde flera försök att förstärka den. Men inget hjälpte.
År 1877 beslöts det att Smeatons klassiska torn skulle ersättas. Arbetet leddes av överingenjören vid Trinity House, James Douglass, som under de närmast föregående åren konstruerat fyrar på flera andra utsjöklippor, bland annat på Bishop Rock vid Scilly-öarna.
Douglass valde en annan del av revet för sin fyr än den klippa där Smeatons och även de tre första tornen stått. Till skillnad från föregångarna började han med att på klippan gjuta en kraftig rund sockel, på vilken själva fyren sedan byggdes. Det femte tornet byggdes dessutom dubbelt så högt som sin föregångare och fyra gånger så kraftigt i omfång.
Den 18 maj 1882 tändes så ljuset i den fyr som än i dag står på Eddystone. Samtidigt började nedmonteringen av Smeatons skapelse, som under sina nästan 125 år i tjänst blivit ”fyrarnas fyr”, såväl för det brittiska folket som för hela världens sjömän.
Folket i Plymouth hade samlat in pengar för att Smeaton’s Lighthouse skulle kunna återuppföras inne i staden.
Nedmonteringen av det fjärde tornet höll på att kosta William Douglass, fyrbyggarens son, livet. Efter att lanterninen avlägsnats stod han på toppen av det som var kvar av tornet då kranen som användes slog omkull honom av misstag, varpå han föll tjugofem meter ner mot klippan. Men som en räddande ängel svepte en väldig våg in över revet just i detta ögonblick och vattenmassorna bromsade det kraftiga fallet. Han undkom i det närmaste oskadd.
Incidenten var den sista i den långa rad av dramatiska händelser som utgör Eddystonefyrarnas historia. Den femte fyren övergick till elektrisk drift 1959 och försågs 1980 med en helikopterplattform, vilket gjorde att man slapp de ständigt riskabla båttransporterna.
Redan i juli 1981 automatiserades fyren och de sista fyrvaktarna lämnade Eddystone, som i dag fjärrstyrs från land och inspekteras via helikopter en gång per år.
