Resande Man – ambassadörens sista uppdrag

Under några stormiga höstdagar år 1660 utspelade sig en dramatisk historia i Stockholms skärgård. I händelsernas centrum befann sig det svenska örlogsfartyget Resande Man, som skulle segla över Östersjön på ett viktigt officiellt uppdrag. Vi ska strax återvända till skeppet och händelserna som kom att besegla dess öde, men låt oss först teckna en bakgrund.

När Karl X Gustav hastigt insjuknade och dog i februari 1660 befann sig Sverige i krig med flera länder, bland annat Polen och Ryssland. Under året lyckades landet successivt att sluta fred med de flesta av fienderna, och i april slöts den första riktiga freden med Polen på över ett sekel.

Från Stockholm till Polen

Vid den svenska höstriksdagen samma år beslutades att ett antal legationer, eller ambassader, skulle sändas till utländska makter för diverse förhandlingar. Brukligt vid sådana ambassader var att gästerna medförde gåvor.

Mängd och kvalitet anpassades till uppdragets betydelse. Vid viktiga ambassader kunde presenterna bestå av exempelvis praktsilver, exklusiva jaktvapen eller påkostade hästmunderingar. Gåvorna skulle skänka glans åt ambassaden och även underlätta de kommande förhandlingarna. Det var även betydelsefullt att den besökande ambassadören var en erfaren och högättad person.

Det bestämdes att en av dessa ambassader skulle skickas från Stockholm till Polen, där kung Johan II Kasimir (son till Sveriges tidigare kung Sigismund, och liksom denne av Vasaätt) styrde vid denna tid. Till ambassadör för detta uppdrag valdes riksrådet och greven Christoph Karl von Schlippenbach.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Han kom ursprungligen från Kurland (i dagens Lettland) där han föddes den 1 januari 1624, som son till en adlig godsägare. Under trettioåriga kriget valde Christoph Karl, liksom många andra européer, att gå i svensk tjänst.

Han gjorde en snabb karriär och avancerade till hovmarskalk hos pfalzgrefven och den blivande svenske kungen Karl (X) Gustav. von Schlippenbach spelade även en viktig roll under förhandlingarna i samband med Westfaliska freden 1648.

Utsågs han till överste

Inför drottning Kristinas abdikation 1654 utsågs han till överste vid Livgardet i Stockholm, och upphöjdes till greve. Och sedan Karl X Gustav hade blivit kung, fick von Schlippenbach en rad diplomatiska uppdrag, samt utnämndes till president i Krigskollegium och till riksråd.

Efter kungens död deltog greven som en av Sveriges kommissarier vid fredskongressen i Oliwa (Gdansk), som i maj 1660 ledde fram till en fred mellan Sverige å den ena sidan och Polen, Brandenburg och den tysk-romerska kejsaren å den andra. Och så kom det sig alltså att von Schlippenbach återigen, på hösten samma år, skulle återvända till Polen – som svensk ambassadör. Uppdraget var att leda överläggningarna mellan Sverige och Polen om ett förbund, riktat mot den gemensamma fienden Ryssland.

Färden söderut över Östersjön skulle ske med Resande Man (ibland kallad Resande Mannen). Det var ett av svenska flottans mindre fartyg, av pinass-typ. Fartyget var tremastat, ungefär 26 meter långt och bestyckat med cirka tjugo kanoner.

Svenska örlogsfartyg är vanligtvis förhållandevis lätta att följa i det historiska källmaterialet, men Resande Mans tidiga historia är höljd i dunkel. Orsaken kan vara att fartyget inte var byggt i Sverige och/eller att det hade bytt namn och/eller nationalitet. Säkra fakta kring detta saknas i nuläget. Första gången som ett fartyg med namnet Resande Man omnämns i källorna är i december 1659, under kriget med Danmark

Detta sker i samband med att skeppet, tillsammans med de tre svenska fartygen Solen, Ängeln och Jägaren, lades för vintern i Korsör på västra Själland. Känt är också att Resande Man sommaren 1660 deltog i en eskader som transporterade hem svenska trupper från Polen. (Här deltog även Apollo och Maria, som nu sannolikt har påträffats i Oxdjupet.)

När det var dags för ambassaden till Polen tog sig von Schlippenbach den 18 november landvägen från huvudstaden till Dalarö i Stockholms skärgård. I hans följe fanns bland andra ambassadsekreteraren Andreas Bjugg och dennes sekreterare och betjänt Lars Svensson, en hovmästare Pfennig, en fransk kammarherre vid namn Bourdois, två pager, en uppassare ochden polska drottningens handsekreterare.

Befälhavare på Resande Man var kapten Hans Månsson, som även hade med sig sin fästmö. När fartyget lättade ankar från Dalarö fanns det sannolikt 64 personer ombord, alla besättningsmän och passagerare inräknade. Ett avbräck var att överstyrmannen hade insjuknat före avfärd, och fick lämnas kvar i land. Skeppet avseglade utan ersättare för honom, även om en mindre erfaren lärstyrman fanns med.

Hårt väder

Man följde farleden inomskärs sydväst ut, innanför Utö. På vägen gjordes ett stopp i flottans hamn på ön Älvsnabben. Nära Landsort i Stockholms södra skärgård (söder om dagens Nynäshamn) mötte Resande Man motvind och hårt väder, och man beslöt att ankra upp.

När vädret under natten mot den 23 november blev sämre och övergick till storm började man att dragga – fartyget drev alltså med ankaret släpade efter botten. Detta skedde efter att man på morgonen hade förlorat ett annat ankare.

Besättningen tvingades efter ett tag att kapa ankartåget till det kvarvarande huvudankaret. Skeppet drev nu in mot några klippor, och i detta läge sattes en mindre båt i sjön. I den försökte von Schlippenbach, kaptenens fästmö, hovmästare Pfennig, de två pagerna samt två besättningsmän att nå ett närbeläget skär. Men eftersom man i hastigheten inte hade fått med sig några åror gick båten inte att manövrera. En kraftig våg gjorde att den kapsejsade, varpå samtliga utom greven drunknade.

När kapten Månsson, som var kvar på Resande Man, såg vad som skedde påstås han ha hoppat i havet, som just hade slukat hans fästmö. »Eftersom han inte längre kunde ha henne vid sin sida i detta livet, ville han göra henne sällskap i döden«, som det senare berättades.

Samtidigt rände Resande Man på en klippa och sprang läck. Trots att man pumpade frenetiskt tog skeppet snabbt in vatten. Besättningen sjösatte nu, under stort besvär, den stora skeppsbåten och mer än tjugo personer lämnade det dömda fartyget i den.

von Schlippenbach hade lyckats simma tillbaka till fartyget och blev ombordhalad. Han var dock så nedkyld och utmattad att man band ett rep runt honom och försökte att fira upp honom i en märskorg. De övriga ombordvarande försökte också rädda sig upp i masterna. Men nu gled skeppet av grundet och sjönk. Greven och samtliga som fanns kvar på däck försvann i de höga vågorna. I stormastens märskorg, som fortfarande stack upp ovanför vattenytan, lyckades dock ett antal personer klamra sig fast i den isande vinden och snögloppet.

Tog sig iland

I den överlastade skeppsbåten upptäckte man snart att det endast fanns två åror, varav den ena knäcktes omgående. Genom att ro och paddla med en åra och några plankbitar lyckades ambassadsekreterare Bjugg och de övriga i båten att efter en äventyrlig färd ta sig i land. De skeppsbrutna såg i mörkret ljus från en bondgård. När de nådde fram blev de först inte insläppta. Men efter diverse hot, och det faktum att man kunde betala för sig, släpptes det stelfrusna sällskapet in i värmen.

Tidigt nästa morgon kunde Andreas Bjugg kalla på hjälp. Några nödställda som ännu var vid liv kunde räddas ur Resande Mans rigg, men två av dem var så nedkylda att de frös ihjäl. Flera kroppar bärgades senare ur havet, inklusive liket efter von Schlippenbach.

Den 26 november kunde ambassadsekreteraren rapportera till rådet i Stockholm om det inträffade. I det bevarade riksrådsprotokollet står det bland annat att läsa: »Sedan giorde secret Biugg relation öfwer det skeppsbrott som händt i siären wedh herrhambra innanföre Landzort der legaten Schlippenbak med 37 st menniskor är borta blefwen …«

Här bör det i rapporten omnämnda »Landzort« förklaras. Idag är Landsort bekant som en fyr på ön Öja, och för många synonymt med hela ön. Vid tiden för förlisningen avsåg Landzort dock sydspetsen (nu kallad Långsudden) på den närbelägna ön Järflotta. Troligen fick platsen sitt namn av tyska eller holländska sjömän som med Landzort (eller Landzortt) syftade på »landets yttersta udde«. Skeppsbrottet skedde alltså innanför (sydväst om) Landzort/Järflotta, men utanför (nordost om) dagens Landsort/Öja.

38 människor omkom

Nåväl. Efter olyckan framfördes kritik mot både kapten Månsson och von Schlippenbach, som alltså båda hade förolyckats, för att de hade avseglat utan att ha en kunnig styrman ombord, och med ett, enligt uppgift, läckande skepp. Vid förlisningen omkom 38 människor.

Bland de 26 som räddades fanns utöver Bjugg även drottningen av Polens sekreterare samt ytterligare några ur grevens sällskap. von Schlippenbachs lik transporterades till Stockholm och lades på lit de parade, för att sedan jordfästas i Klara kyrka. År 1663 ombegravdes han i Sankta Mariakyrkan i Stettin.

Under året efter förlisningen lyckades den svenske adelsmannen och dykeripionjären Hans Albrecht von Treileben bärga en del av Resande Mans kanoner, ankare, segel och rigg från vraket. Dessutom lär några schatull med mynt ha tagits upp. von Treileben hade bara några år tidigare, 1658, introducerat dykarklockan i Sverige, och lyckades med denna uppfinning senare även bärga kanoner från skeppet Vasa (som ju sjönk på sin jungfrufärd 1628).

Huvudkällan till uppgifterna om förlisningen är en nedtecknad skildring av Andreas Bjugg. Dessutom finns det en samtida tavla, högst troligen beställd av honom, som skildrar skeppsbrottet i text och bild (se sidan 34–35). Om Bjugg kan för övrigt sägas att han före äventyret med Resande Man hade gjort karriär vid Karl X Gustavs fältkansli under kungens krig mot Danmark 1657–60.

Efter olycksseglatsen organiserades det en ny ambassad till Polen. Denna gång under ledning av riksrådet och amiralen Sten Bielke, och även nu med Andreas Bjugg som ambassadsekreterare. Den senare genomförde därefter många diplomatiska uppdrag, och adlades Lilliestierna 1675 av Karl XI. Han avled 1679. Redogörelser kring Resande Mans undergång finns även i ett brev från riksrådet Christer Horn, samt i Theatrum Europaeum, en krönika initierad av Matthäus Merian d ä (1593–1650), som utgavs i ett flertal band under ett drygt sekel, 1635–1738.

Mytomspunnen skatt

Resande Mans öde har fascinerat många – dels genom den dramatiska och ingående beskrivna förlisningen, men även för möjligheten att det kan finnas »skatter« i form av mynt och gåvor kvar ombord. Om fartyget verkligen medförde gåvor, och vad dessa i så fall bestod av, är inte med säkerhet känt.

Förvisso omnämns i Theatrum Europaeum att statens »juveler« (vilket möjligen ska läsas som »värdesaker« i allmänhet) och 7 000 riksdaler fanns med på fartyget. Sannolikt medförde von Schlippenbach en hel del personlig utrustning på seglatsen. Detta för att markera sin status som riksråd och greve. Bland annat lär hans silverservis, förvarad i en röd kista, ha funnits med ombord och gått förlorad.

Något som också har bidragit till det stora intresset för Resande Man, är att den exakta platsen för skeppsbrottet länge var okänd. Efter bärgningsinsatserna på 1660-talet föll läget helt enkelt i glömska. Inte minst sedan den över vattenytan uppstickande stormasten hade försvunnit.

Under 1900-talet letade många – inklusive Anders Franzén, som lokaliserade och initierade bärgningen av skeppet Vasa – förgäves efter Resande Man. En del bedömare menade till slut att det utsatta läget i skärgården, med starka strömmar och kraftig sjögång, kanske hade gjort att vraket under årens lopp hade slagits i spillror. Eftersökningarna försvårades dessutom av att det förekommer historiska källor som anger felaktiga uppgifter angående djupet vid förlisningsplatsen.

Vraket återfunnet

Genombrottet kom i maj 2012. Då påträffade dykargruppen Grebbestads marinarkeologiska sällskap (med bland andra dykarna Carl During och Michael Ågren) ett högintressant vrak mellan Norrskär och Bodskär nordost om ön Öja (där fyren Landsort står). Liksom så många andra före dem hade dykteamet länge sökt efter det nästan mytiska vraket. Flera undersökningar och besiktningar av platsen har därefter genomförts vid olika tillfällen, och dessa bekräftar att det högst sannlikt rör sig om resterna efter Resande Man.

Vraket ligger upprätt på drygt 15 meters djup nedanför en klippa på en nästan plan sandbotten. Skrovet är inte på långt när så intakt som exempelvis Vasa, men inte heller totalt sönderslaget, så som tidigare befarats. En hel del skeppsdetaljer och andra föremål, som personlig utrustning, är bevarade.

Fartyget har haft tre master och urtaget för fockmasten syns tydligt i förpartiet. Stormastens mastfisk (en förstärkning vid masthålet) återfinns i två delar något längre akterut. Utspritt över vrakplatsen ligger flera riggdetaljer som jungfrur och block.

6 meter bred

För- och akterstävarna är bevarade, och avståndet dem emellan är knappt 26 meter. På 1600-talet angavs fartygens längd i just »längd över stäv«, det vill säga avståndet mellan stävarna. Bredden är cirka 6 meter. Skeppet har varit försett med en galjon, alltså en utbyggnad på förstäven. Nu ligger denna dock nedfallen på bottnen framför fartyget. I förskeppet finns ett liggande så kallat bråspel för ankare, och dessutom finns fyra vakare, det vill säga ankarbojar.

Bordläggningen (plankbeklädnaden) är endast bevarad en bit upp på skrovet, men utfallna delar av den ligger på bottnen, framförallt utanför styrbordssidan. Eroderade spantpartier finns bevarade på flera ställen efter skeppssidorna. Resande Man förefaller att ha haft ett genomgående däck, och det är osäkert om det har funnits ett så kallat trossdäck under detta. I aktern har ett halvdäck funnits över huvuddäcket, och sannolikt har även ett så kallat backdäck funnits i fören.

Fynd av tegelstenar och ved under halvdäcket antyder att kabyssen (köket) har varit placerad där. I det parti av skeppet som har täckts av halvdäcket (akter om stormasten) återfinns många föremålstyper som inte är direkt skeppsrelaterade, till exempel schatullflaskor och olika husgeråd.

Konisk metalltub

Akter om vraket har en konisk metalltub påträffats. En trolig tolkning är att det är avloppet till en befälstoalett. Den bör ha varit placerad i styrbords låringsgalleri, ett av de utsmyckade och utskjutande partier som fanns längs sidorna högt upp på skeppets akterdel.

På vrakplatsen har även fyra järnkanoner hittats, med delar av lavetterna kvar. Många lavetthjul ligger utspridda över vrakplatsen, och en bit utanför styrbordssidan ligger en nästan komplett lavett, som möjligen vittnar om Albrecht von Treilebens ovan nämnda bärgningsarbeten, när bland annat fartygets bronskanoner lyftes upp. I vraket finns också en mängd kanonkulor och annan ammunition.

Trots spår av tidigare dykverksamhet, och vrakplatsens utsatta läge, är mycket av fartyget alltså bevarat, om än i nedrasat tillstånd. Stora delar av huvuddäcket har troligen inte brutits upp under 1600-talsbärgningarna. Detta gör det sannolikt att mycket av den utrustning och last som fanns ombord i november 1660 ännu finns kvar under detta däck.

Flera faktorer pekar på att det verkligen är Resande Man som har hittats. Först och främst pekar själva förlisningsplatsen på det, den rimmar med Andreas Bjuggs uppgifter. Vidare stämmer skeppets typ och storlek, liksom spåren av kanonbärgningar väl med de historiska källor som finns. Föremål på vraket pekar mot andra halvan av 1600-talet, och skeppet kan definitivt inte ha förlist före 1649, eftersom ett bärgat plåtmynt är präglat någon gång mellan 1649 och 1657.

Träprover från vraket

Även resultaten från den dendrokronologiska (årsrings-) datering som har gjorts på träprover från vraket stärker antagandet att det rör sig om Resande Man. Årsringarna visar att virket är fällt under perioden 1642–47. Om virket hade varit fällt efter 1660 skulle det naturligtvis inte ha kunna röra sig om rätt vrak. Virkets proveniens har varit svårare att utröna. Det går inte att precisera fällningsorterna närmare än till »norra Europa«.

Slutligen bekräftas hypotesen också av att djupet på vrakplatsen överensstämmer med de historiska källorna, där det omnämns att stormärskorgen stack upp över ytan när skeppet hade sjunkit. Dock förekommer en uppgift som menar att vraket borde ligga djupare.

Det är alltså Resande Man som vilar på 15 meters djup nära Landsort, den sista utposten i Stockholms södra skärgård. Framtiden får utvisa om några mer omfattande arkeologiska utgrävningar kommer att ske på platsen. Helt klart finns det stor vetenskaplig och kulturhistorisk potential. Fortsatt forskning kan kasta ytterligare ljus på detta på många vis intressanta örlogsfartyg från 1600-talet, livet ombord och den avbrutna ambassaden till Polen.

Tills vidare ligger denna välbevarade tidskapsel tryggt kvar där den ligger, skyddad av både ankrings- och dykförbud. Förhoppningvis kan vraket inkluderas i en dykpark för sportdykning i framtiden.
Även om Resande Man får fortsätta att vila i havet, har den dramatiska historien om skeppet lyfts upp. Den utgör nu en av huvudattraktionerna på Vrak, det nya marinarkeologiska museet på Djurgården i Stockholm.

Patrik Höglund är marinarkeolog, historiker och forskningssamordnare på Vrak – Museum of Wrecks, som ingår i Statens maritima och transporthistoriska museer (SMTM).

Publicerad i Populär Historia 6/2021