Slussen – knutpunkt med lång historia

Text —

24 januari 2011

Ett av Stockholms viktigaste kommunikationsnav står inför en totalrenovering. Trafikflöde, arkitektur och vattenvägar ska samverka i en funktionell helhet – på en plats laddad med historia.

Långt tillbaka i tiden var Mälaren en havsvik. Genom landhöjningen bildades en smal, ibland vattenöversköljd, landremsa mellan det nuvarande Södermalm och Gamla stan. Under 1200-talet, på Birger Jarls tid, avskiljdes Mälaren helt från Östersjön. Inloppet kunde nu lätt befästas och kontrolleras. Två kanaler, Lilleström och Kvarnström, grävdes genom landremsan. Fartyg kunde därefter varpas (dras) genom Lilleström med hjälp av rep.

Landhöjningen fortsatte och efterhand blev det svårare för fartygen att ta sig igenom rännan, speciellt i samband med vårfloden. Då byggdes i Lilleström en sluss som var 6 meter bred och 1,5 meter djup (strax söder om den nuvarande Slussen). Den kallades Drottning Kristinas sluss och finns avbildad på ett kopparstick av Wolfgang Hartmann. Holländska byggmästare stod för konstruktionen och bygget genomfördes åren 1637–42.

På 1700-talet ansågs slussen för liten och uppfinnaren Christopher Polhem fick i uppgift att bygga en ny. Denna tillkom mellan 1744 och 1755, även den i Lilleström. Polhems anordning hade två broar: västra slussbron var försedd med fyra rödmålade torn och kallades Röda slussen, den östra, blåmålad, kallades följaktligen Blå slussen.

På 1800-talet, när också denna sluss ansågs ha tjänat ut, gick bygguppdraget till Nils Ericson; »den svenska järnvägens fader». Ericsons sluss var 45 meter lång, 9,5 meter bred och 3,6 meter djup och byggdes mellan 1845 och 1850 i Kvarnströmmen, strax norr om Polhems sluss. När spårvagnsnätet sedermera kom till kunde inte slussbroarna bära vagnarnas tyngd utan passagerare fick snällt promenera över slussen, från en ändhållplats till en annan. Detta gällde fram till 1921 då broarna förstärktes.

Efterhand ökade både den vatten- och landburna trafiken. Nils Ericsons konstruktion blev till en flaskhals och det så kallade »Slusseneländet» uppstod. Vid broöppningar kunde bilar få köa i timmar. Lösningen blev den nuvarande Slussen, ritad av arkitekterna Tage William-Olsson och Holger Blom i samarbete med stadsplanekontorets ingenjör Gösta Lundborg.

På vattennivån byggdes den så kallade Karl Johanslussen, 75 meter lång, tio meter bred och 3,5 meter djup. Ovanpå denna uppfördes en klöverbladsformad trafikkarusell som på ett snillrikt sätt förband de olika tillfartsvägarna. Gustaf V invigde 1935. Stadsbilden har i stort sett varit oförändrad sedan dess, även om vissa funktioner förändrats.

Nu när Slussen har tjänat i 75 år vittrar den sönder och sjunker långsamt ner i Saltsjön. Trots protester från många stockholmare, som tycker om sin klassiska anläggning, ska en ny konstruktion börja byggas nästa år. Arbetet förväntas vara klart 2018.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.