Rostig räls unik teknikhistoria

Knappa två mil nordväst om Karlstad står intill landsvägen en minnessten och ruvar på svensk historia. Stenen visar på en milstolpe i 1800-talets svenska

25 maj 2001 av Sven Rosborn

Knappa två mil nordväst om Karlstad står intill landsvägen en minnessten och ruvar på svensk historia. Stenen visar på en milstolpe i 1800-talets svenska teknikhistoria. "Här nedanför togs första spadtaget på den första svenska jernvägen 1849 den 5.5 af Claes Adelsköld" lyder texten i all enkelhet.

Det var alltså här, mitt i denna sköna värmländska grönska, som startskottet en gång small för det moderna kommunikationssamhället!

Bakom stenen, nedanför den branta höjden, ligger idag en av landets mera märkliga lagskyddade fornlämningar; några träslipers och ca fem meter rostig men ändå förvånansvärt väl bibehållen räls. Lika kort som rälsen idag är, lika kort blev historien om Fryksta-Clara Elfs Jernväg.

I oktober 1849 togs den 8 km långa järnvägen i bruk mellan Fryken och Lyckan vid Klarälven. På järnvägen fraktades järn och trävaror från Fryken till Klarälven och i motsatt riktning rullade spannmål och andra handelsvaror. De första åren var utnyttjandet av järnvägen något märkligt eftersom godsvagnarna drogs av hästar upp till Fryksta för att sedan av sig själva rulla tillbaka till utgångsläget vid älven.

1856 anskaffades ångloket "Fryck-stad" vilket numera kan beskådas på järnvägsmuseet i Gävle. Redan 1871 mötte dock järnvägen sitt öde när statsbanan Karlstad-Arvika öppnades för drift.

Med beslutet om anläggande av statsbanor öppnades landet för sammanbindande byggnadsprojekt av ofantlig storlek. Rallarna blev ett välkänt begrepp. Man räknar med att deras antal 1865 uppgått till ca 20 000, varav 12 000 var anställda för statsbanornas anläggande.

Den store mannen bakom statsbanetanken var Nils Ericson, uppfinnaren John Ericsons äldre bror. Vid sin avgång som chef för statens järnvägsbyggnader 1862 hade Ericson byggt färdigt hela Västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg. Av Södra stambanan stod Malmö–Liatorp i Småland klar, så också Falköping–Mullsjö. Först 1874 var stambanan Nässjö–Linköping–Stockholm färdig, tidigare hade man fått åka över Västergötland.

En resa Malmö–Stockholm i början av 1870-talet tog med snälltåg nästan 19 timmar. Åkte man "blandat tåg" tog färden nära två dygn i anspråk, då med övernattning i Falköping.

Mätt efter dåtida mått var det en ofantlig hastighet som uppnåddes vid en järnvägsfärd. I en av de första vägvisarna för tågresenärer uppmanas också passagerare att i vagnarna inte sitta med ansiktena mot varandra "om sammanstötning inträffar". Strax efter invigningen av Malmö–Lund-banan i december 1856 inträffade det första dödsfallet då en person blev överkörd av tåg.

Med statsbanorna följde stolthet och framtidstro. Vid Malmö–Lund-avsnittets öppnande hölls först tacksägelsegudstjänst i Malmö S:t Petri kyrka. Vid tågets avgång gavs kanonsalut och människomassan hurrade och jublade. Studentsångarna i Lund framförde en jubelsång, specialskriven av A. Th. Lysander:

Stad är vid stad fast knuten med järnband.

Eldhästen frustat ren vid vår dörr:

Vandrar nu rastlöst Vänner emellan;

Tröttnar ej lätt, den Springare god.

En närmast bortglömd, uthamrad och nitfogad rälslängd vid Illberg i Värmland nära Fryksta minner fortfarande om början på ånghästens svenska historia!

Publicerad i Populär Historia 3/1992

Kanske är du intresserad av...

Läs också