Järnvägsparkerna som försvann

Järnvägshistoria handlar mycket om teknik: ånga, elektricitet, stambanor, spårvidd, fartrekord. Men Anna Lindgren, forskningssamordnare på Järnvägsmuseet i Gävle, har en annan utgångspunkt.

I sin nyutkomna licentiatavhandling studerar hon de parker och planteringar som åtföljde järnvägen när de första stambanorna började dras i mitten av 1800-talet. Ett område som tidigare varit styvmoderligt behandlat – för att inte säga bortglömt – inte bara av forskningen utan också av samhället i stort.

Järnvägsparker och köksträdgårdar

För hur många kommer i dag ihåg järnvägsparkerna där man kunde promenera omkring bland pioner och krusbärshäckar medan man väntade på att byta tåg? Där en trött resenär kunde slå sig ner på en bänk under en lind för att läsa en bok? Och hur många minns de små köksträdgårdar som personal vid järnvägsstationen kunde nyttja för husbehovsodling?

Under det tidsskede Anna Lindgren studerat, åren 1855–75, var dessa parker och planteringar en självklar del av järnvägsmiljön. De anlades i samband med att stationsområdena etablerades, i början av inhyrd lokal personal men snart av Statens Järnvägars egna trädgårdsmästare.

– Varje trädgårdsmästare var kopplad till en så kallad trädskola, en växtdepå, som försåg alla stationer i ett trafikdistrikt med växter, berättar Anna Lindgren.

Självklar del av järnvägen

I dag kanske vi frågar oss hur SJ kunde lägga pengar och mark på att skapa gröna rum om ibland flera tusen kvadratmeter när det var tågen och rälsen som var huvuduppgiften? För järnvägens pionjärer var detta en icke-fråga. Planteringar var en del av ett helhetsprojekt som handlade om estetik och modernitet, om ordning och reda i tätorter dit allt fler sökte sig från landsbygden.

– Tanken att odling utvecklade människor framhölls av samhällsdebattörer i mitten av 1800-talet, säger Anna Lindgren. Den förskönade naturen hade koppling till både hälsa, bildning och modernitet.

I boken för hon också fram tanken att planteringarnas syfte var att förmänskliga den nya tekniken – de tunga pustande ångloken – som kan ha uppfattats som skrämmande i början.

Räkenskaper, brev och ritningar har utgjort källmaterialet för Anna Lindgrens forskning, som liksom anläggandet av de tidiga järnvägsparksanläggarna bedrivits i något av en pionjäranda. Bland annat har hon kunnat visa att arkivmaterialet varit mycket rikligare än vad som tidigare påståtts. I det tidskrävande arbetet att söka i arkiven har hon haft hjälp av föreningen Järnvägsmusei vänner.

P-platser istället för parker

Nu är Anna Lindgrens ambition att försöka utreda varför parkerna försvann från 1940- och -50-talen och framåt. I stora drag handlar det om strukturförändringar som förändrade människors sätt att resa, menar hon. SJ drogs med ekonomiska problem och järnvägen fick mindre betydelse. Parkerna fick ge vika för parkeringsplatser, bussystem och resecentrum.

I dag är tågtrafiken återigen i fokus och Anna Lindgren hoppas att hennes forskning kan vara till hjälp när städer och tätorter planerar för nya stationsmiljöer.

– Den kan visa hur man löst de här frågorna förr, säger hon.

Fakta: Få järnvägsparker bevarade

I dag finns en handfull järnvägsparker kvar som påminner om hur de en gång såg ut: bland annat i Nässjö, Norrköping, Avesta-Krylbo och Storvik. Utanför Järnvägsmuseet i Gävle finns också en anlagd park. Järnvägsmuseet är dock stängt för ombyggnad och öppnar igen sommaren 2022.