Hattar & Mössor

Liktåget ringlade sakta fram mot den svenska gränsen. På de blåklädda livgardisternas axlar vaggades den siste krigarkungen till evig ro i en enkel furukista. Stormakten hade fallit. En ny epok stundade. Frihetstiden (1719–72) föddes ur det kaos som uppstod i Sverige efter att Karl XII stupat i Norge 1718. Stora nordiska kriget var vid det här laget hopplöst förlorat, rikets resurser uttömda och så gott som hela stormaktsväldet ockuperat av fientliga arméer. Krigskostnaderna hade kört ekonomin i botten, valutan var devalverad och staten bankrutt.

Enväldet fick skulden

När riksdagen i denna förtvivlade situation kallades samman i januari 1719 fick det kungliga enväldet skulden för rikets olyckor. Karl XII:s hänsynslösa regentskap under krigets sista år hade upprört befolkningen. I alla fyra stånden samt i armén rådde enighet om att ”den skadliga suveräniteten” måste avskaffas.

Eftersom Karl XII inte efterlämnat någon given efterträdare till tronen hade riksdagen dessutom givits tillfälle att förändra förutsättningarna för monarkin. Karl XII:s syster Ulrika Eleonora, och sedermera hennes make Fredrik av Hessen, erkändes som regenter på villkor att enväldet avvecklades. Reformerna innebar att ständerna – det vill säga de fyra ståndens representation på riksdagen – tog makten på monarkins bekostnad.

Kanslipresidenten viktigast

Kungen deltog visserligen fortfarande i riksrådet – den regering som styrde Sverige mellan riksdagarna – men det var i första hand för att ge rådets beslut formell legitimitet. Rådets chef, kanslipresidenten, fick istället en viktig roll som statsminister.

Frihetstidens förste kanslipresident var den gamle karolinske militären och politikern Arvid Horn, som kom att sätta en högst personlig prägel på den svenska politiken i två decennier.

Den nya konstitutionens grundare ansåg att de endast hade återställt riksdagens forna rättigheter. Bland annat hade förordningar från 1634 och 1660 använts som förebilder, och somliga såg frihetsidealet som mycket äldre än så. ”Sverige är ett fritt rike”, skrev exempelvis ämbetsmannen David Silvius i en samtida stridsskrift, ”som sedan hedenhös är bebott av en fri nation som utan tvång genom val utsett sin överhet”. Enväldet förklarades bort som en historisk avvikelse. Nu skulle allt bli som förr igen, var det tänkt.

Riksdagen och sekreta utskottet

Vad man skapat var dock någonting alldeles nytt. Som lagstiftande församling blev riksdagen den främsta politiska arenan i Sverige. Konflikterna där handlade traditionellt om klassintressen och ständernas specifika besvär. Fortfarande kom sådana ärenden att utgöra huvudparten av verksamheten under riksdagarna, men nu stod även den nationella politikens direkta utformning på dagordningen. Och den nya författningen hade gett fler svenskar möjlighet att delta i och påverka rikets politiska beslut än någonsin tidigare.

I riksdagens främsta maktorgan, det så kallade Sekreta utskottet, förskrevs inte bara de in- och utrikespolitiska riktlinjer som rådet måste följa, utan där rannsakades även rådsverksamheten i efterhand. Råd som ansågs ha brutit mot riksdagens instruktioner kunde avsättas. För den som ville få inflytande över den svenska politiken var därför majoritet i Sekreta utskottet en förutsättning.

Det nya parlamentariska systemet skapade en ny politisk kultur i Sverige och gav upphov till ett nytt fenomen i den svenska historien: politiska partier. Det dröjde dock två årtionden innan partier i någon organiserad bemärkelse uppstod. Först under riksdagen 1738–39 grupperade sig åsiktsmotståndare och politiska rivaler i två motstridiga läger och antog de berömda partinamnen hattar och mössor.

Parti negativt laddat

I dag ses förekomsten av rivaliserande politiska partier som ett slags garanti för att det demokratiska samhället fungerar. På 1700-talet ansågs däremot partibildningar söndra och försvaga den samdräkt och enighet som hela samhället vilade på. Själva ordet parti hade sedan antiken en högst negativ laddning och var synonymt med ord som ”folkhop”, ”anhang” eller till och med ”sammangaddning”. Partier förknippades med högst begränsade, egoistiska och omoraliska motiv, och gav ibland till och med upphov till visioner om samhällets undergång.

”Ordet parti”, skrev hattledaren Carl Gustaf Tessin, ”utmärker en för riket fördärvlig partialitet [splittring]”. Så gott som alla politiker, diplomater, präster och författare höll med honom. Till exempel beskrev mössan Gustaf Bonde partiväsendet som en ”skadlig och kring sig frätande sjukdom”. Till och med en frispråkig politisk skribent som Olof von Dalin jämställde begreppet parti med ord som högmod, bedrägeri, uppror och dumhet. ”Jag tror”, hette det i ett nummer av Dalins veckotidning Then Swänska Argus, ”att var och en som binder sig till partier och inrikes gnabb bevisar sig antingen vara en skälm eller en narr”. Många fruktade att partisplittringen skulle få fasansfulla konsekvenser som revolutioner eller inbördeskrig. Andra menade att partierna på sikt skulle leda till att det kungliga enväldet återinfördes.

Carl Gyllenborn och hattarna

Hattarna och mössorna uppstod både spontant och som ett resultat av en längre utveckling. Redan under frihetstidens första riksdagar hade hätska strider förekommit mellan rivaliserande politiska grupperingar. En sådan strid hade stått på riksdagen 1726–27 då en grupp kallad ”holsteinarna” förlorade en kraftmätning med kanslipresidenten Horn och dennes ”vänner”. Resultatet blev att några riksråd som hörde till holsteinarna fick avgå. Bitterheten mot Horn levde vidare i en ny gruppering som samlat sig kring riksrådet Carl Gyllenborg och dennes bröder.

Gyllenborgarna företrädde en offensiv svensk utrikes- och handelspolitik som stred mot Horns försiktigare hållning och tilltalade karriärister bland lägre ämbetsmän och officerare men även präster och borgare som drömde om en ny svensk stormaktstid. På riksdagen 1734 röstades många gyllenborgare in i Sekreta utskottet och fick därför stort inflytande. På den kommande riksdagen, 1738–39, framträdde Carl Gyllenborg som ledare för ett välorganiserat parti, som erhöll namnet hattar och som lyckades ta makten över riksdagen genom omfattande verksamhet i samtliga fyra stånd och lyckade inröstningar i alla viktiga utskott. Maktskiftet ledde till att Horn och flera av hans trognaste rådsmän tvingades att lämna sina ämbeten.

Mössorna bildas som motvikt

Hattarnas framgång berodde på en välutvecklad organisation och förmåga att nyttja det nya politiska klimatets arenor. Genom pamfletter och nidskrifter lyckades partiet nå en bred allmänhet med sin svartmålning av den hornska regeringen. Som en konsekvens av hattpartiets uppkomst nödgades motståndarna att organisera sig i ett eget parti, kallat mössorna och därmed hade parlamentarismen slagit igenom i Sverige.

Endast i Storbritannien och Nederländerna hade en liknande utveckling inträffat. I England hade de politiska partierna Wigs och Tories existerat sedan revolutionen 1688, och det finns många intressanta paralleller mellan de engelska och svenska partisystemen. Hattarna och mössorna förblev permanenta partier med centralstyrd ledning, riksdagsplanering, funktionärsverksamhet, propagandaapparat och partikassa.

Några partier i modern bemärkelse var de dock inte. Som historikern Patrik Winton har kunnat belägga handlade partilojaliteterna i första hand om klient- och patronrelationer där social samvaro, gunstlingskap och system av tjänster och gentjänster var betydligt viktigare än ideologisk gemenskap. Politiska anhängare köptes i form av hjälp vid tjänstetillsättningar eller löften om verksamhetsstöd till handelsföretag och vetenskapsmän.

Det femte ståndet – officerarna

Hattar och mössor var endast en del av frihetstidens politiska liv. Förutom de fyra ståndens strider inom sig och mellan varandra drevs många intressefrågor oberoende av partierna. En mäktig grupp, som ibland kallades för det ”femte ståndet”, var arméofficerarna vars intressen huvudsakligen bars upp av yrkesgemenskap. Monarkins vänner samlades i ett så kallat hovparti, och från och till uppstod tillfälliga konstellationer i avsikt att genomdriva en specifik politisk linje. På riksdagen 1742–43 ska det till exempel ha funnits uppemot sex partier samtidigt.

Partiernas möjlighet att driva en särskild politisk linje var begränsad. Det var svårt att synkronisera gemensamma insatser i den komplicerade riksdagsapparaten. Förutom det viktiga Sekreta utskottet fanns det många andra utskott och deputationer som alla hade olika funktioner där det kunde vara viktigt att vinna inträde. Fyrståndsriksdagens sammansättning innebar även att partiets förhandlingar måste ske i alla fyra ständerna samtidigt, vilket var svårt eftersom varje stånd utgjorde ett självständigt riksdagsorgan.

Utländska stater mutade partierna

Omkostnaderna för partiets förberedelser inför och verksamhet under riksdagarna var ofta oerhört dryga. Inte sällan fick aktiva partimän belåna sina privata tillgångar för att ha råd att finansiera alltsammans. Både hattarna och mössorna blev därför tidigt beroende av bidrag från utländska hov. Att pengarna investerats som mutor i förhoppning att påverka den svenska politiken var ingen hemlighet, och i partipropagandan beskyllde partierna varandra för att gå främmande staters ärenden. Hattarna kallades ofta för det ”franska” och mössorna för det ”engelska” partiet.

Livlig debatt trots censuren

Partilivet skapade en ny politisk kultur i Sverige. Många fler svenskar kunde ta del av den politiska debatten i olika avisor, pamfletter och tjuvtryck. Åsikts- och tryckfriheten var visserligen strikt begränsad och allt tryck underkastades en sträng censur. Detta förhindrade dock inte att mängder av förbjudna politiska skrifter ändå trycktes och spreds i hela landet. På stadens krogar och kaffehus, där det mesta av politiskt meningsutbyte skedde, men även på landsbygden, blev den politiska litteraturen alltmer vanlig och vågad.

Skarpa pennor som Olof von Dalin, Anders Odel och Charlotta Nordenflycht skrev populära slagvisor som lästes av en stor publik. Odels Sinclairsvisan (1739) och Dalins Sagan om hästen (1740) tillhör fortfarande den svenska litteraturhistoriens klassiker. Även högt uppsatta politiker hängav sig då och då med stor entusiasm åt politiska skriverier. Hattledaren Carl Gyllenborg författade till exempel 1737 det komiska skådespelet Den svenska sprätthöken, som var ett hån mot Arvid Horns regering.

Partikampen kunde anta aggressivare former. Fredrik Axel von Fersen, som själv tillhörde en yngre generation hattar, menade att uppkomsten av de bägge partierna ledde till ”en stor mängd paskiller, envigesträtor och slagsmål, och förde alla sinnen till fiendskap, förstörde både släkt- och vänskapsband och avbröt allt umgänge partierna emellan”.

Tortyr och skräckvälde

Partiernas maktskiften ledde till omfattande avsättningar av politiska motståndare och det hände att infekterade partifrågor urartade i dragna värjor, våld och förföljelser. Under riksdagen 1740–41 patrullerade en grupp officerare lojala mot hattpartiet omkring på Stockholms gator som ett slags partipolis och angrep politiska motståndare.

Hattpartiets maktmetoder ledde ibland till ett slags skräckvälde. Under riksdagarna 1740–41 och 1755–56 inrättades ”Riksens ständers kommission” som hade till uppgift att utreda och rannsaka hot mot rikets säkerhet och som inte drog sig för att använda tortyr för att nysta ut verkliga eller inbillade konspirationer. Så skedde både 1741 och 1756.

Synen på partier ändrades

Under hela frihetstiden betraktades partiväsendet som en negativ konsekvens av statsskicket. Först under andra hälften av 1750-talet – ungefär samtidigt som begreppet ”frihetstid” användes för första gången – skedde en viss attitydförändring gentemot partierna. Istället för att vara avskydda accepterades de av fler och fler som en ond nödvändighet; mot periodens slut fanns det till och med de som omfamnade partiväsendet som någonting bra.

Delvis berodde detta på att Upplysningens idéer och ideal då hade spridits till Sverige, dels att klassgrupper som tidigare inte hade varit politiskt aktiva tack vare partiorganisationerna hade kunnat vinna åt sig mer och mer makt. Som historikern Jonas Nordin påpekat skedde det en radikalisering av det politiska livet under 1760-talet. Tryckfrihetsförordningen av år 1766 var följden av de föregående årens krav på ett friare politiskt klimat.

Inom prästeståndet hade till exempel politiskt medvetna kyrkoherdar blivit allt fler på bekostnad av de traditionellt valda biskoparna och resultatet var något av en social revolution inifrån. Politiska dagordningar och målsättningar blev viktigare, och istället för att ämbete och förmögenhet avgjorde vem som fick sitta i riksdagen blev den professionelle politikern en allt viktigare aktör. En traditionell politisk elit försvann till förmån för andra samhällsgruppers politiska aspirationer.

Frihetstidens fall

Vid frihetstidens början var det många som hade fruktat partiväsendets konsekvenser. De fick rätt när Gustav III genomförde sin statskupp 1772. Parlamentarismen avvecklades och det kungliga enväldet återinfördes. Ett drygt halvsekel av riksdagsstyre var över. Statskuppen måste ses som en reaktion mot den radikala utveckling som skedde under framför allt 1760-talet, som hotade framför allt adelns privilegier och särskilda ställning. Friheten blev ingenting värd när den blev en ”frihet utan säkerhet” som den ledande hattpartisten och kulturmagnaten Anders Johan von Höpken uttryckte det.

Arvet efter frihetstiden präglade dock den konstitutionella utvecklingen i Sverige efter kungamaktens slutliga fall 1809, och i frihetstidens författningar och politiska ideal fanns grundstoffet till det moderna Sverige av i dag.

Publicerad i Populär Historia 4/2010

Fakta: Sekreta utskottet viktigast

Av riksdagens många utskott var Sekreta utskottet det i särklass viktigaste. Här formulerades de in- och utrikespolitiska målsättningar som rådsregeringen hade att följa. Utskottet bestod av hundra ledamöter: femtio adelsmän, tjugofem präster och tjugofem borgare. Ordförande var riksdagens lantmarskalk, och även ståndssekreterarna deltog i utskottets möten. Att etthundra personer på så sätt fick möjlighet att delta i rikets hemligaste beslut ledde givetvis till stora problem. Även om alla ledamöter fått avlägga en tysthetsed dröjde det i regel inte länge förrän informationen spreds vidare. Ofta hände det att utländska ministrar fått reda på vad som sagts i Sekreta utskottet innan rådet ens hunnit informeras.

Bondeståndet hade inte representation i Sekreta utskottet utom vid särskilda tillfällen. Till exempel fick en bondedelegation tillträde till utskottet innan beslut fattades om krig mot Ryssland 1741. På så sätt skaffade utskottet – som då dominerades av hattpartiet – vid det tillfället legitimitet för sitt beslut från hela riksdagen.

Sekreta utskottets makt var mycket stor, och det var här som många av de avgörande maktkamperna kom att stå mellan hattar och mössor. Utskottet granskade rådsprotokoll, tillsatte deputationer och hade befogenhet att avsätta olämpliga motståndare från sina ämbeten.

Publicerad i Populär Historia 4/2010

Fakta: Partimärken och namn

Det var under riksdagen 1738–39 som begreppen hattar och mössor för första gången kom i bruk. Missnöjet med Arvid Horns regering var stort vid den här tiden och bland smädesorden ska uttrycket »nattmössor» ha varit populärt förekommande för att känneteckna den hornska politikens anhängare. Motståndarpartiet kallades istället för hattar, vilket ska ha sin förklaring i att det bland partimännen fanns många militärer som uppträdde i guldgalonerade hattar. Det sägs också att hattpartisterna som kännetecken bar en rosett i hatten.

Mössan Axel Reuterholm hävdar i sina dagboksanteckningar från riksdagen 1738–39 att upprinnelsen till namnet kom från en medalj som »det hetsiga partiet» – det vill säga hattarna – hade låtit tillverka kring jul 1738, och där både nattmössan och hatten fanns med som symboler för det dåliga respektive det dygdiga. »Hatten blev alltså antagen till det vid denna riksdagen rådande partiets märke och namn», skriver Reuterholm, »men deras vedersakare [...] måste bära namn av nattmössor, så att när någon som de ej väl visste av vad mening han var, kom uti deras dryckeslag eller andra samkväm, blev första frågan om han vore hatt eller nattmössa».

Precis som nattmössan i hattarnas retorik var en symbol för sömnig och feg utrikespolitik, jämställde mössorna i sin propaganda hatten som symbol för dumdristighet, högfärd och uppblåst självbild. Likt de samtida Wigs och Tories i England ingav alltså partinamnen högst negativa associationer i respektive läger.

Publicerad i Populär Historia 4/2010

Fakta: Statskuppsförsöket 1756

I juni 1756 uppdagades att kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika med en samling trogna följeslagare inom hovet och armén hade försökt iscensätta en statskupp i syfte att ge monarkin mer makt gentemot riksdagen. Många misstänkta personer greps och släpades inför Riksdagens utredningskommission som leddes av den hänsynslöse hattpolitikern och borgmästaren Olof Bidenius Renhorn. Några prominenta konspiratörer lyckades rädda sig undan genom landsflykt, medan andra greps och utsattes för hårda förhör och till och med tortyr. Vänner och bekanta till de som blivit gripna vågade inte lämna sina hem i skräck för att själva hamna i kommissionens händer.

En av de kuppmakare som misshandlades värst var kaptenen Johan Puke. Han hade länge vägrat att erkänna sin inblandning och fördes då till tortyrkammaren Tjuvkällaren som låg belägen under nuvarande Börshuset i Gamla stan. Där hängdes han upp med överkroppen mot en kall stenvägg. Då han inte mjuknade efter den behandlingen skickades han till den fruktade Rosenkammaren. Där kläddes han nattetid av och hängdes upp i järnkedjor i ett bergsrum med benen hängande i en iskall bergskälla. Där fick han hänga ensam i mörkret, utan att någon fick tilltala honom i olika intervaller, dock på minst en timme.

När de två övervakande läkarna upptäckte att Puke höll på att frysa ihjäl togs han ner och fördes till sin arrest. Ställd inför att återigen hängas upp i Rosenkammaren nästa dag erkände han sig delaktig i kuppförsöket. Doktorerna som övervakade i ett intilliggande rum, kunde knappt uthärda kölden trots att de var varmt klädda. Renhorn hade instruerat dem att de ansvarade för att Puke inte skulle ta någon »synbar skada» men att de också skulle se till att han inte »kom för lätt därifrån».

Publicerad i Populär Historia 4/2010