Kampen om kärnkraften

Kärnkraftsomröstningen 1980 är fortfarande ett aktuellt ämne i den svenska energidebatten. Sedan socialdemokraterna, centern och väns­terpartiet nyligen enades om att stänga Barse­bäcks andra kärnreaktor un­der 2005 har diskussionen om den kontro­versiella ener­giformen fått nytt liv.

21 december 2006 av Joakim Thelander

I Sverige betraktades kärnkraften tidigt – en utredning tillsattes redan 1945 – som en tänkbar källa till energi. Och länge fanns en politisk enighet kring kärn­energins användbarhet.

Åren 1970 och 1971 ställde sig samtliga riksdagspartier bakom beslut om satsningar på kärnkraft, men några år senare blev frågan omstridd då framför allt centern och vpk började ifrågasätta säkerheten.

I den borgerliga koalitionsregering som bildades efter riksdagsvalet 1976 blev centerledaren Thorbjörn Fälldin statsminister. Han hade under valrörelsen lovat att några nya reaktorer inte skulle startas. Frågan om kärnkraftens framtid var därmed en källa till splittring inom borgerligheten och ledde i oktober 1978 till regeringens fall. Centern begärde tillsammans med vpk en folkomröstning, men de övriga partierna motsatte sig en sådan lösning.

Efter regeringens fall bildade folkpartiet en minoritetsregering med Ola Ullsten som statsminister. Kärnkraften var fortfarande en konfliktfråga i riksdagen. Men snart inträffade en händel­se som fick avgörande betydelse för beslutet att trots allt genomföra en folkomröstning.

Den 28 mars 1979 havererade en reak­tor i kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg i USA. Händelsen uppmärksammades stort över hela världen.

I Sverige blev den politiska konsekvensen av olyckan att det nu fanns majoritet i riksdagen för en folkomröstning. Ett uppmärksammat, och roligt, inslag i de­batten var Tage Danielssons monolog om ”sannolikhet”.

Olyckan i Harrisburg ledde inte bara till att folkomröstningen genomfördes utan också till en ändrad inställning hos dem som tidigare varit entydigt positiva till energiformen. Även dessa ville nu, i ljuset av Harrisburg, på sikt avveckla kärnkraften – opinionstrycket gjorde det politiskt svårsmält att plädera för en fortsatt utbyggnad.

Detta betydde att de tre alternativ som presenterades för väljarna vid omröstningen den 23 mars 1980 samtliga innebar en avveckling. Enligt Linje 3 (stödd av centern och vpk) skulle avvecklingen ske inom tio år. Linje 1 (stödd av moderaterna) och Linje 2 (stödd av socialdemo­kraterna och folkpartiet) stod båda för en långsammare, mer försiktig avveckling. I kampanjen inför folkomröstningen upp­fattades dock särskilt Linje 1 i praktiken som anhängare av kärnkraften medan Linje 3 sågs som det enda renodlade nej-alternativet.

I folkomröstningen fick Linje 2 flest röster med 39,1 procent, Linje 3 fick 38,7 procent och Linje 1 fick 18,9. Partierna hade inför omröstningen enats om att uppfatta folkets utslag som bindande.

Riksdagen följde i stort de formuleringar som angivits på valsedlarna för alternativen Linje 1 och 2, och beslutade i enlighet med en socialdemokratisk partimotion att kärnreaktorerna skulle tillåtas vara igång under sin tekniska livslängd. Eftersom denna beräknades till tjugofem år ansågs kärnkraftsepoken vara över år 2010.

Linje 2 presenterade, i likhet med Linje 1, ingen tidtabell för avvecklingen på valsedeln utan endast ett principiellt ställningstagande. ”Kärnkraften avveck­las i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”, lydde texten.

Genom denna vaga formulering lade kärnkraftsomröstningen 1980 grunden för en debatt som lär fortsätta ett bra tag till.

Joakim Thelander är doktorand i sociologi vid Lunds universitet och återkommande skribent i Populär Historia.

Publicerad i Populär Historia 1/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också