Valaktivitet i Baronbackarna i Örebro 1956.

© Örebro Kuriren/Örebro läns museum

Partiernas århundrade

De partier vi kan rösta på i årets val 2002 är nästan desamma som för hundra år sedan. Hur har de lyckats överleva? Hans Albin Larsson skriver om partisystemets uppkomst och hur några av partierna hanterat kriser som hotat deras existens.

6 augusti 2002 av Hans Albin Larsson

De flesta av de politiska partierna i Sveriges riksdag – fem av sju – har sina rötter i det sena 1800-talet eller tidiga 1900-talet. Bara kristdemokraterna och miljöpartiet är senare fenomen. Därför är det ingen överdrift att påstå att partierna visat sig vara goda överlevare. De har, oavsett vad som ibland påstås, faktiskt varit förmögna att anpassa sig till ständigt nya förhållanden.

Masspartier organiserade på individuellt medlemskap började dyka upp först mot slutet av 1800-talet. Partier i sig var inget nytt, men de som funnits i tvåkammarriksdagen tidigare var något helt annat än dagens. De utgjordes av riksdagsmän som i parlamentet beslöt sig för att samarbeta på basis av en gemensam grundsyn. Någon organisation i kommunerna fanns inte, det sammanställdes inte några partiprogram och det fördes inga valkampanjer.

Tvåkammarsystemet, som infördes 1866, lade lika stor politisk vikt vid riksdagens båda kamrar. Däremot skulle en tydlig karaktärsskillnad finnas mellan dem, vilket reglerades av valbarhets- och rösträttsreglerna. Den som hade stora inkomster eller ägde mark fick fler röster än andra. Andra kammaren kom därför länge att domineras av lantmannapartiet (fram till 1930-talet bodde de flesta svenskar på landsbygden och var sysselsatta inom jordbruket). Men efter tullstriden på 1880-talet, en hård politisk tvekamp om frihandelns fortbestånd, splittrades partiet och blev aldrig vad det hade varit. Det skulle dröja en bit in på 1900-talet innan Sverige på nytt fick ett parti som tog tillvara böndernas intressen.

Industrialiseringen och löneökningen medförde att allt fler personer kunde uppfylla kraven också enligt den ekonomiskt graderade rösträtten. Vid 1900-talets början fanns tre ungefär jämstora politiska grupperingar i Sverige:

Högern bestod av konservativa högre ämbetsmän, medelstora bönder, adliga godsägare och en del industrialister.

Liberalerna bestod av en rad olika samhällsgrupper – till exempel företagare, arbetare och småbönder – delade i en till stor del frikyrklig och nykterhetsvänlig del (”de frisinnade”) och en i övrigt liberal del.

Socialdemokraterna bestod i huvudsak av industriarbetare, lantarbetare och lägre tjänstemän.

En viktig förutsättning för partiväsendets utformning i en demokrati är valsystemet. Sverige hade ett majoritetsvalsystem fram till införandet av allmän rösträtt för män 1909. I ett sådant system blir endast vinnaren i en valkrets representerad i parlamentet, som i dagens England till exempel. I den kompromiss som ledde fram till den manliga rösträtten låg att majoritetsvalsystemet skulle ersättas av ett proportionellt valsystem. Merparten inom vänstern, det vill säga socialdemokraterna och liberalerna, var emot detta och förordade en ren andrakammarparlamentarism baserad på allmän rösträtt för såväl kvinnor som män.

Att det segrande kompromissförslaget kom från en högerregering, med Arvid Lindman som statsminister, var inte någon tillfällighet. För den reformvänliga högern, främst i andra kammaren, stod det klart att vänstern i och med den utökade rösträtten förr eller senare skulle ta över majoriteten. Därmed skulle högern riskera att hamna utan inflytande.

Om valsystemet däremot ändrades till att bli proportionellt skulle detta inte behöva hända; då skulle det uppstå ett flerpartisystem där även partier som saknar egen majoritet kunde spela en betydelsefull roll genom sin möjlighet att bilda koalitioner med andra. Genom denna kompromiss i början av 1900-talet fick Sverige ett proportionellt system som skulle komma att prägla politiken under hela det resterande seklet.

Redan under 1910-talet kompletterades de tre befintliga politiska riktningarna med två bondepartier (som slogs samman till ett 1921) och vänstersocialisterna. Därmed hade Sverige fått det fempartisystem som i princip bestod ända till 1980-talets slut.

Vid sidan av valsystemet är den parlamentariska organisationen en viktig förutsättning för de politiska partierna. När det svenska tvåkammarsystemet infördes 1866 var avsikten att den indirekt valda första kammaren skulle ha en sammansättning som tryggade inflytandet för det som kallades den samhällsbevarande och bildade delen av befolkningen. Så skedde också, varför det var naturligt att vänstern önskade att hela makten skulle ligga i den direktvalda andra kammaren så snart denna grundade sig på allmän rösträtt.

Genom reformerna 1919–21 blev båda kamrarna demokratiskt valda, även om första kammaren även fortsättningsvis tillsattes indirekt, av landstingen och de största städerna. Den viktigaste skillnaden mellan kamrarna var nu att den första förnyades successivt med en mandatperiod på åtta år, medan den andra förnyades helt vart fjärde år. Det fanns alltså en politisk eftersläpning i den första kammaren i förhållande till den andra.

Socialdemokraterna var starkt kritiska till den första kammarens konserverande effekt under den fördemokratiska tiden. Senare, då partiet blivit det särklassigt största och självt var i regeringsställning, fann det att man kunde förlora ett val till den andra kammaren men ändå bibehålla regeringsmakten på basis av sin starka ställning i den första kammaren.

Detta är en viktig förklaring till att det dröjde ända till 1971 innan systemet avskaffades och den nuvarande enkammarriksdagen infördes. Tvåkammarmodellen med dess olika tillsättningssystem och olika längd på mandatperioderna kom tillsammans med det proportionella valsystemet att spela en stor roll för de svenska politiska partiernas möjligheter till inflytande.

De fem politiska riktningarna som etablerades i början av förra seklet har i princip ända sedan 1920 formerat sig i två block, ett socialistiskt och ett borgerligt. Partierna till vänster har aldrig samverkat i regeringsställning, men socialdemokraterna har hela tiden kunnat räkna in kommunisterna/vänsterpartiet i sitt parlamentariska underlag.

Det har dock förekommit ett antal perioder med organiserat blocköverskridande regerings- och riksdagssamarbete. Socialdemokraterna har också vid flera tillfällen gjort stora överenskommelser i olika politiska frågor med något eller några av de borgerliga partierna.

Efter 1957 har de borgerliga partierna inför valen i regel sagt sig eftersträva en icke-socialistisk regering. Olikheterna mellan dem har emellertid inneburit svårigheter att formulera gemensamma valmanifest. Från 1970-talet har de partipolitiska skillnaderna återkommande också kunnat beskrivas med annan typ av blockindelning, till exempel ”betongblock” mot ”miljöblock”, vilket skulle spegla olika inställning i miljöfrågor. Den traditionella blockindelningen har emellertid haft avgörande betydelse för regeringsbildningen.

Före 1920 bestod vänstern av socialdemokrater och liberaler. Högern var samlad i ett parti i respektive kammare.

Vänsterblocket växte gradvis och bildade för första gången majoritetsregering det oroliga året 1917.

Efter grundlagsändringarna vid 1910-talets slut upplöstes samarbetet mellan socialdemokrater och liberaler och en period av rörligare parlamentarism följde. Ingen stadigvarande majoritet fanns och en serie minoritetsregeringar avlöste varandra. Som en följd av jordbrukskrisen kring 1930 och den industriella krisen strax efter träffade dock socialdemokrater och bondeförbundare 1933 ett avtal om ett fast riksdagssamarbete, den så kallade krisuppgörelsen eller ”kohandeln”. Detta övergick 1936 i en koalitionsregering som i samband med andra världskrigets utbrott 1939 vidgades till en samlingsregering. Alla partier i riksdagen utom kommunisterna satt med i Per Albin Hanssons regering under kriget.

När freden kom 1945 upplöstes samlingsstyret och socialdemokraterna bildade en enpartiregering. Efter några år behövde de på nytt stöd och efter underhandlingar med bondeförbundet bildade dessa partier 1951 en ny koalition som varade till 1957. Oenighet i pensionsfrågan, den så kallade ATP-striden, ledde till att socialdemokraterna på nytt ensamma bildade regering och en fastare blockpolitik blev följden.

I slutet av 1960-talet, under Tage Erlanders tid som statsminister, lyckades socialdemokraterna vid ett tillfälle uppnå egen majoritet i andra kammaren. Sedan dess har inget svenskt parti nått denna position.

Majoriteten i riksdagen låg till vänster ända fram till valet 1973 när den så kallade jämviktsriksdagen tillkom. Båda blocken var då exakt lika stora (de hade 175 mandat vardera) och lottning fick tillgripas vid en rad voteringar i riksdagen.

Vid valet 1976 fick för första gången sedan seklets början de borgerliga partierna majoritet i riksdagen och kunde också bilda regering med centerledaren Thorbjörn Fälldin som statsminister. Emellertid var oenigheten stor i den då brännande energifrågan, främst om kärnkraftens roll. Detta förorsakade slitningar inom både det socialistiska och borgerliga blocket och inom det senare kom regeringarna att avlösa varandra.

Motsättningen kring energipolitiken innebar att samarbetet mellan de borgerliga partierna omöjliggjordes, men ändå kvarstod den borgerliga majoriteten i riksdagen. Lösningen blev borgerliga minoritetsregeringar; 1978–79 styrde till exempel en regering med enbart folkpartister landet. Oenighet mellan de borgerliga om skattepolitiken medförde 1981 att moderaterna lämnade den dåvarande trepartiregeringen, och centern och folkpartiet bildade den så kallade mittenregeringen.

Efter valet 1982 kom socialdemokraterna åter i regeringsställning och kunde styra landet fram till 1991, hela tiden utan egen majoritet i riksdagen (efter Olof Palmes död 1986 blev Ingvar Carlsson partiledare och statsminister). Den ekonomiska krisen vid början av 1990-talet sammanföll med regeringsskiften, först 1991 då de borgerliga bildade majoritet under Carl Bildt (m), och sedan 1994 då socialdemokraterna återkom i regeringsställning. Åren 1995–98 fanns ett organiserat samarbete mellan socialdemokraterna och centern, men det var inte lika långtgående som under de två koalitionsperioderna på 1930- och 50-talen. Efter valet 1998 avlöstes detta av den nuvarande samarbetskonstellationen: socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet.

Hur har då blockpolitiken fungerat i praktiken? Och hur har partipolitiken förändrats under de hundra åren?

Partierna åberopar då och då sin ideologi som argument för ett visst ställningstagande. I andra sammanhang tonas den ned på bekostnad av praktiska lösningar, kanske kompromisser med andra partier eller mellan olika intressen inom den egna organisationen. Historien lär oss att partier måste kunna ha en pragmatisk hållning till sin ideologi för att överleva. Några exempel på kriser inom de politiska riktningarna illustrerar hur de trots allt kunnat överleva och förändras.

Folkpartiet leder sitt ursprung till liberalerna i riksdagen under 1800-talets senare hälft och till den då växande rösträttsrörelsen. Ur denna uppstod 1902 frisinnade lands-föreningen, valorganisation för riksdagssammanslutningen liberala samlingspartiet. Liberalerna var starkt pådrivande för införandet av allmän rösträtt och parlamentarism.

Under Karl Staaffs båda liberala regeringar (1905–07 och 1911–14) stod denna strävan i centrum och under Nils Edéns regering, en koalition med socialdemokraterna 1917–20, drevs den till ett framgångsrikt slut. Därpå kom en helt annan politisk fråga att öka i betydelse och innebära påfrestningar för liberalerna: ett eventuellt totalförbud för alkohol.

Liberalismen som ideologi har under åren åberopats för skiftande synsätt. Genomgående drag som frihet för individen – ekonomiskt, politiskt och socialt – har givits helt olika tolkningar beroende på vilka effekter för andra en individs frihet medför. Härigenom var det inte ologiskt att frågan om alkoholförbud skulle förorsaka slitningar. Inom den liberala rörelsen var nykterhetsvännerna starkt representerade och deras andel i riksdagen ökade under 1910-talet.

Hur en liberal skulle ställa sig till förbud var inte givet, eftersom problematiken framför allt var vilket ansvar för andra – de alkoholiserades familjer och barn – staten skulle ha. När frågan 1922 gick till rådgivande folkomröstning hade också kvinnorna rösträtt och en majoritet av dem röstade för ett totalförbud. Trots detta vann motståndarna en knapp seger.

Inom det liberala lägret fortsatte frågan dock att vålla oro. När förbudsvännerna 1923 bildade majoritet i frisinnade landsföreningen bröt sig förbudsmotståndarna, som ofta också var försvarsvänner, ur och bildade Sveriges liberala parti. Riksdagsorganisationen liberala folkpartiet upphörde och majoriteten bildade året därpå frisinnade folkpartiet. Denna splittring höll i sig till 1934 trots att förbudsfrågan minskade i betydelse.

Paradoxalt nog innebar splittringen inte att den liberala rörelsen fick mindre inflytande i riksdagen. Sedan Edéns koalition hade upplösts 1920 fanns ingen klar majoritet i parlamentet. De små liberala partierna kunde därför genom sin mittenposition bedriva framgångsrik vågmästarpolitik.

Detta gäller i all synnerhet det frisinnade folkpartiet under ordföranden Carl Gustaf Ekman, som en period var statsminister. Dennes inblandning i Ivar Kreugers affärer framtvingade dock hans avgång 1932 och partiet föll tillbaka. Efterspelet medförde att de liberala partierna två år senare gick samman under namnet folkpartiet.

Väljarstödet var 1911 över fyrtio procent och 1932 under tolv procent. Senare, med ekonomiprofessorn Bertil Ohlin som partiledare, skedde en idémässig profilering och en opinionsmässig upphämtning när man lanserade den moderna socialliberalismen som alternativ till socialdemokraternas påstådda strävan efter planhushållning. Men under senare decennier har partiet haft svårt att vinna sympatisörer och balanserar inför årets val som bekant farligt nära fyraprocentspärren.

En annan del av det politiska spektrat som också periodvis haft problem att hålla samman är partierna till vänster om socialdemokraterna. De har sina rötter i splittringen av socialdemokraterna på våren 1917, då partiet uteslöt sin vänsterflygel, Ångermanlands partidistrikt och ungdomsförbundet. Dessa bildade då Sveriges socialdemokratiska vänsterparti.

Orsak till splittringen var den tilltagande konflikten mellan de som trodde på att genom reformer förändra samhället inom det rådande systemets ram och de som ansåg att hela systemet måste förändras, även om det skulle innebära bruk av våld.

Förhållandet till marxismen var dock inte alls klarlagt bland vänstersocialisterna, som det nya partiet kallades. När Lenin tog makten i Ryssland hösten 1917 stöddes maktövertagandet av det nya partiet. Men snart splittrades det på grund av olika syn på Lenin och hans läror. Den största falangen antog namnet Sveriges kommunistiska parti (skp) och anslöt sig till den moskvastyrda kommunistiska internationalen, Komintern.

Ytterligare två splittringar ägde rum under 1920-talet – dels 1924 då en fraktion under Zeth Höglund bildade ett nytt kommunistparti som dock anslöt sig till socialdemokraterna två år senare, dels 1929 då ordföranden Karl Kilbom och partimajoriteten uteslöts ur Komintern och bildade ett nytt parti.

Beroendet av Komintern och den därmed följande splittringen inom skp omöjliggjorde ett större väljarstöd och att socialdemokraterna skulle betrakta partiet som en möjlig samarbetspartner. Valresultaten låg under 1920-talet kring fem procent av rösterna med toppnoteringen 6,4 procent 1928.

Den kominterntrogna fraktionen, skp, hade ett väljarstöd kring tre procent under 1930-talet. Efter Molotov-Ribbentroppakten 1939 (den rysk-tyska överenskommelsen om delning av Polen), som partiet försvarade liksom senare också Sovjetunionens anfall på Finland, var dess anseende utomordentligt lågt hos allmänheten.

Hitlers anfall på Sovjetunionen och ryssarnas framgångar i krigets slutskede bidrog dock till att avsevärt höja de svenska kommunisternas popularitet. Väljarstödet blev 1946 över elva procent.

Genom Stalins omvandling av de sovjetockuperade länderna i Östeuropa till kommuniststyrda lydstater drabbades emellertid skp, som alltid försvarade den sovjetiska politiken, på nytt av ett minskat väljarstöd.

En yngre generation tog över partiet under 1960-talet och under ledning av C H Hermansson, partiordförande 1964–75, släpptes gradvis det politiska beroendet av Moskva.

När skp 1967 blev vpk signalerade detta en delvis ny politisk inriktning. Partiets väljarkår genomgick under ett decennium en förändring där andelen industriarbetare sjönk och andelen offentliganställda, däribland akademiker, ökade. Men splittringen på vänsterkanten fortsatte.

I sin egenskap av traditionsbärande kommunistiskt parti ifrågasattes vpk av en serie nybildade mindre partier och organisationer av varierande kommunistisk bekännelse. Den mer moskvatrogna falang som främst återfanns i Norrbotten och kring tidningen Norrskensflamman bröt sig 1977 ur partiet och bildade arbetarepartiet kommunisterna. I ytterligare tretton år, till efter Berlinmurens fall, behöll vpk ordet ”kommunisterna” i partinamnet.

Under alla år av mer eller mindre tydlig moskvaanknytning och bekännelse till den världskommunistiska rörelsen låg partiet på en nivå kring fem procent av rösterna. Läget är annorlunda för det nuvarande vänsterpartiet. Genom att framhålla sig självt som ett socialistiskt parti som dock inte längre önskar ett statligt övertagande av produktionsmedlen och som accepterar marknadsekonomin, har partiet sedan 1990-talets början lyckats svinga sig upp till tidigare oanade höjder i väljar- och opinionsstöd. Vid valet 1998 nåddes toppnoteringen tolv procent av rösterna.

Energikrisen på 1970-talet skapade inte bara problem hos de borgerliga partierna. Inom socialdemokraterna fanns under 1970-talet synnerligen delade meningar i energifrågan. Inför valet 1979 ansågs Olof Palme ha ett gyllene läge att återta statsministerposten efter tre år av tämligen splittrat borgerligt styre.

Det som dock kunde skada s-ambitionerna var just synen på kärnkraften, därför ville partiledningen absolut inte ha någon folkomröstning i frågan. Det var tvärtom en finess att hålla frågan öppen över valet, eftersom de borgerliga partiernas svårigheter med att komma överens blev tydliga.

När olyckan i Harrisburg inträffade i mars 1979 och Palme tvingades byta fot i folkomröstningsfrågan stod det klart att en omröstning verkligen skulle bli av. Datumet fastställdes till ett år senare. Härigenom skulle både det då regerande folkpartiet och socialdemokraterna ha en god chans att undvika alltför mycket intern strid i frågan före valet. Energifrågan desarmerades.

När sedan valet 1979 ändå gav en borgerlig majoritet fortsatte socialdemokraternas tid i oppositionsställning. Sakligt sett hade partiet, åtminstone dess ledning och riksdagsgrupp, samma uppfattning som folkpartiet och moderaterna, alltså att kärnkraften skulle behållas och att de sex existerande reaktorerna skulle kompletteras med ytterligare sex. Bland socialdemokraternas medlemmar och väljare var emellertid opinionen för ett avvecklingsbeslut betydande.

I detta läge valde partiledningen att formulera sitt folkomröstningsalternativ (linje 2) som ett ja till utbyggnad, men samtidigt var man för en långsiktig avveckling, en ”avveckling med förnuft”. Således kunde partiledningen hävda att den inte företrädde samma synsätt som moderaterna (linje 1) utan hade intagit en mellanposition som förenade ansvaret för sysselsättning med ansvaret för att inte onödigt mycket satsa på den hotfulla kärnkraften.

Resultatet blev att en klar majoritet röstade för utbyggnad till tolv reaktorer – summan av linjerna 1 och 2 – men också att en ännu större majoritet röstade för avveckling – summan av linjerna 2 och 3. Tolkningen av omröstningsresultatet avgjordes av riksdagen, vilket innebar en snabb utbyggnad av kärnkraften, men en uppskjuten beslutsprocess då det gällde avvecklingen. Resultatet blev också att den socialdemokratiska partiledningen lyckades undvika att den djupa interna klyftan i energifrågan ledde till en ökad splittring av partiet.

Socialdemokraterna och kärnkraften är således ett exempel på hur ett parti kan lyckas sammanjämka en djup motsättning utan att de motsatta ståndpunkterna lett till en bestående ideologisk klyfta.

Ett annat exempel på hur ett parti kan hantera en fråga som hotar att dela organisationen är centerns relation till europasamarbetet. Centern markerade från 1970-talets början en stark skepsis visavi den överstatlighet som dåvarande EEC/EG kännetecknades av. Efter den socialdemokratiska omsvängningen om medlemskap i EG/EU i oktober 1990 fanns en riksdagsmajoritet för ett svenskt medlemskap. Centerledningen anpassade sig till detta men den interna opinionen hade svårare att hänga med. Efter valet 1991 ingick centern i den borgerliga fyrpartiregering inom vilken det rådde enighet om medlemskapet. En betydande opinion inom partiet var dock högst otillfreds med det sätt som förhandlingarna i Bryssel fördes och menade att centern absolut borde ta ställning mot ett svenskt medlemskap.

Inom riksdagsgruppen och jordbrukskooperationen var de ledande kretsarna däremot för ett medlemskap, bland annat med hänvisning till jordbrukets villkor.

När så frågan om Öresundsbron nyåret 1993–94 blev en akut tvistefråga inom regeringen – de tre övriga borgerliga partierna var alla för brobygget och centern emot – ställdes samarbetet på sin spets. En stark opinion inom centern, däribland dess vice ordförande, ville lämna regeringen eller åtminstone hota med att göra det om inte de andra partierna svängde i brofrågan.

Avtalet med EG/EU var då ännu inte slutförhandlat och centern innehade jordbruksministerposten. Den europavänliga opinionen ville inte riskera en regeringskris i detta läge och partiledningen godtog en uppgörelse inom regeringen som innebar att det avgörande brobeslutet sköts upp. Tills vidare kunde partiet hållas samlat.

När avtalet med Bryssel blivit klart och beslut fanns om en folkomröstning senare under året var det dags för centern att vid en extrastämma i början av maj ta ställning till avtalet. En knapp majoritet av ombuden sade ja samtidigt som, enligt aktuella opinionsmätningar, en klar majoritet av medlemmarna och sympatisörerna önskade ett nej. Sprickan i partiet blev djup, eftersom den opinion som inte önskade ett EG/EU-medlemskap hävdade att ett sådant var oförenligt med partiets decentralistiska ideologi.

När frågan om Öresundsbron avgjordes inom regeringen efter midsommar 1994 desavouerades centern och dess partiledare av de andra tre partiernas ministrar. Möjligheten att åstadkomma en påtryckning via hot om regeringskris var nu, strax före valet, helt borta. Således kördes centern över och dess partiordförande Olof Johansson lämnade regeringen.

Man kan något förenklat säga att den decentralistiska och miljöengagerade opinionen inom centern förlorade mot den pragmatiska och av jordbruksintresset dominerade falangen. Inte ens frågan om Öresundsbron – som för partiet var en ideologisk hjärtefråga med hänsyn till dess syn på biltrafik, markanvändning och miljö – ansågs vara av sådan vikt att den kunde rubba de krafter inom partiet som önskade en EG/EU-anslutning.

Ståndpunkten i brofrågan underordnades helt enkelt strävan efter medlemskap. Jordbruksintresset överordnades den decentralistiska ideologin. Ståndpunkten i EG/EU-frågan ledde till att miljöpartiet, med låga opinionssiffror i maj 1994, kunde fånga upp den opinion som centern nu avstod ifrån.

Under resten av 1990-talet kom splittringen i EU-frågan att plåga centern. Partiet har under senare år tagit ställning mot ett svenskt införande av den gemensamma valutan euro, men utan att ifrågasätta EU-medlemskapet som sådant. Fortsättning följer.

Exemplen ur den svenska politiska historien har visat att det inte sällan finns en stor spännvidd åsiktsmässigt inom ett politiskt parti. De bärande principerna, det som uppfattas som partiets ideologi, måste dock i stort ha stöd hos alla eller nästan alla medlemmar och sympatisörer, annars framstår partiet som en nomineringsorganisation med mer tillfälliga ståndpunkter i dagsaktuella frågor, så som partierna fungerar i till exempel USA.

I övrigt är det uppenbart att ett demokratiskt parti inte kan nå särskilt stor intern enighet, även om enskilda personer och grupper alltid kommer att försöka få partiet att anamma just deras synsätt. Strävan efter enighet kan lätt leda till motsättningar som övergår i splittring. Således skulle partierna faktiskt kunna anta den bakvända devisen: ”Söndrade vi stå, enade vi falla”.

Publicerad i Populär Historia 5/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också