Sockenprästerna – från förkunnare till folkbildare

Med kyrkan kom byggnader murade i sten, som blickade ut över bygden från upphöjda lägen i landskapet. Prästerna gick i kostbara, märkvärdiga kläder och sjöng hymner med främmande ord som blev folktrons ”hokus, pokus, filiokus”.

Gamla offerkällor döptes om med helgonnamn, kyrkan tog över kalasen när vinterblotet blev jul och midsommar Sankt Hans. Kyrkan präglade året med sina högtider, veckan med olika regler för olika dagar, och dygnet delades in i timmar för att prästerna skulle be tidegärdens böner med rätt mellanrum.

Ganska snart blev kyrkan etablerad, i samspel med hövdingar som blev kungar när den nya läran gav dem en helt annan ställning än vad de hade haft i det gamla samhället. De första svenska biskopssätena räknas upp i den så kallade Florenslängden från cirka 1120.

Runt biskoparna samlades ”lärlingar” som gick igenom domkyrkornas utbildning från den ena graden till den andra, sjöng i kören, läste ur böckerna, vigdes till präster och skickades ut i socknarna. Den första gruppen intellektuella steg in i den medeltida vardagen.

Det fanns präster av olika slag. I domkyrkan samlades allt fler – först biskopen, sedan kanikerna i domkapitlet, sedan präster som betalades av olika altarstiftelser – för att läsa mässor för givarnas salighet. Allt fler herremän skaffade sig huspräster, och helgeandshus och hospital leddes ofta av präster. Med tiggarordnarna på 1200-talet kom munkar som hade påvens tillstånd att verka som själasörjare.

Men det var sockenprästerna som nådde flest. Prästen var medlaren mellan Gud och församlingen. Därför måste han alltid finnas till hands.

Landskapslagarna talade om att sockenprästerna skulle hålla sig så nära sin kyrka att de hörde klockringningen. Om något barn dog odöpt, därför att prästen inte hade funnits på plats, fick han böta. Sockenbudet, att gå med sakramentet till sjuka och döende, var en av hans viktigaste uppgifter.

På omvänt vis skulle sockenborna anlita sin egen präst för alla förrättningar. Kravet att prästen alltid skulle vara på plats gällde långt fram i tiden.

Prästen kom att syssla med mycket annat. Han var den på bygden som kunde läsa och skriva. Bevarade brev och dokument vittnar om att präster har hjälpt människor att sätta upp testamenten och köpebrev. Ofta har de bevittnat sådana handlingar. Kanske delade de med sig av vad de hade lärt om läkande örter när någon i socknen blev sjuk.

Samtidigt förklarade Äldre Västgötalagen (cirka 1250) att ”präst skall vara i bondelag”. Han skulle bruka sin jord och delta i byns sysslor, som vilken bonde som helst. Om han inte skötte sina stängsel och grindar, eller om han tjudrade sin häst på någon annans äng, kunde han bli stämd till tinget och dömas till böter av lekmän.

Det var ett avsteg från den kanoniska rätten – kyrkan ville vara ensam om att döma sina egna. Men det innebar att prästen i sin vardag var en bygdens man.

Landskapslagarna kompromissade mellan kyrkans kanoniska rätt och bondesamhällets krav. Tiondet var egentligen den första skatten, och antagligen spjärnade bönderna emot. Till slut gick de med på att betala till prästen, kyrkobyggnaden, biskopen och de fattiga, men de krävde att få vara med och bestämma.

Kyrkans ägodelar skulle förvaras i en kista med tre nycklar. En var till prästen, medan de två andra var till de ”kyrkovärjare” som utsågs. Varje år skulle kyrkovärjarna redovisa kyrkans ekonomi för sina grannar – och härur växte den lokala självstyrelsen.

Detta är ännu idag en märkligt mäktig inrättning i Sverige (och Finland). På sockenstämman, som det så småningom utvecklades till, blev kyrkoherden den dominerande mannen under flera hundra år framöver.

För det mesta hade varje sockenkyrka sin egen präst. Men redan under medeltiden visade det sig att många församlingar var för små för att kunna försörja en egen själavårdare. Det var särskilt påtagligt på slätterna i Västergötland och Skåne.

Där började man tidigt slå samman församlingarna, så att prästen fick turas om mellan kyrkorna. Det var ovanligt med mer än en präst i socknen på landet, medan rikare stadskyrkor (med altarstiftelser) kunde ha flera präster knutna till sig.

Reformationen var mycket mer än en ny tolkning av den kristna läran. Den skakade om prästens ställning i församlingen, och blev upptakten till en ny roll för kyrkan.

En av de första utmaningarna för den gamla kyrkan var när Olaus Petri gifte sig med Christina Mikaelsdotter i Storkyrkan den 12 februari 1525. Det var alldeles oerhört – mäster Olof var vigd till diakon, och därmed ålagd celibat.

En del präster hade struntat i reglerna och ändå skaffat barn med sina hushållerskor, men detta var mycket fräckare än så. Men när biskoparna gick till angrepp höll kungen Olof om ryggen, och undrade om det inte var bättre med ett hederligt äktenskap än att prästerna bedrev hor.

Reformationen i Sverige kom inte lika tvärt som i Danmark, där Kristian III efter den uppslitande ”grevefejden” kastade biskoparna i fängelse 1536 – och inte släppte ut dem förrän de hade avstått från nästan alla kyrkans egendomar. I Sverige blev reformationen inte bekräftad på allvar förrän vid Uppsala möte 1593, när riket antog den augsburgska bekännelsen som rättesnöre för tron.

Men redan innan dess hade Gustav Vasa dragit in det mesta av kyrkans rikedomar. Gods och gårdar drogs in, många hamnade i kungens egen ficka, bara prästgårdarna slapp undan. ”Överflödiga” klockor och kyrksilver konfiskerades, och mässhakar syddes om till kläder åt hovets damer.

Nästan hela tiondet blev en skatt till kronan, bara prästens tredjedel lämnades i fred.

Samtidigt måste alla kyrkor byggas om. Reformationen kastade om tyngdpunkten i gudstjänsten, även om mycket var sig likt. Det var inte längre nattvarden, gudsoffret, som var mässans höjdpunkt, och bönerna till helgonen avskaffades. Nu blev det i stället predikan, prästens utläggning av läran, som blev huvudsaken.

Därför blev kyrkorummet helt annorlunda. De gamla helgonaltaren röjdes ut – bara i Storkyrkan i Stockholm fanns det ett trettiotal sådana. I stället byggde man predikstolar åt prästerna, och bänkar åt församlingen att sitta i. Visserligen förmanade reglerna prästerna att inte prata i mer än en timme – men med tanke på hur ofta förmaningen upprepades, var det nog si och så med efterlevnaden.

Det märkvärdiga var att nästan alla församlingar kostade på sig detta. Allt det tionde som hade gått till kyrkans byggnadskassa tog nu kungen hand om – därför måste bönderna frivilligt slanta upp vad allt det nya kostade.

Folket räddade helt enkelt kyrkorna när kronan drev igenom den nya ordningen. Det säger mycket om hur djupt religionen hade rotat sig.

Mäster Olofs giftermål med Christina bildade skola. Under 1500- och 1600-talen började de stora prästsläkterna växa fram. Omkring sekelskiftet 1700 beräknas fyrtio procent av alla präster ha varit prästsöner. Men ännu starkare var kopplingen bland kvinnor – nästan två tredjedelar av alla prästfruar var prästdöttrar.

Det fanns en mycket krass förklaring till varför prästbarnen gifte sig med varandra. Prästerna var mycket udda i ett samhälle där allt hade med ägandet av jorden att göra – för det mesta ägde de ingenting, och hade mycket lite att lämna i arv.

Vilken ansvarskännande bondefamilj ville gifta bort sin dotter med en sådan? Prästerna fick hålla sig till sin egen sort.

Prästgårdarna blev den lärda kulturens utposter på landsbygden. I början räckte det med att ha gått igenom stiftets katedralskola för att bli präst, men redan i slutet av 1600-talet hade det blivit vanligt att läsa något eller ett par år vid universitetet. Där fanns det ingen systematisk prästutbildning förrän långt in på 1800-talet.

De blivande prästerna studerade för det mesta filosofi, men kunde också ägna sig åt andra ämnen. Carl von Linné hade många blivande präster bland sina lärjungar på 1700-talet, och en del fördjupade sig i medicin. Därför hade prästgården för det mesta flest böcker i socknen. Mest rörde det sig om religiösa verk, men ibland också böcker om annat.

Prästerna ägnade sig åt förmedling av nyheter inom jordbruk och boskapsskötsel, samt kartlade bygdens flora och fornminnen. Många av Kungliga Vetenskapsakademiens första ledamöter var kyrkoherdar på landet.

Deras fruar blev stormödrar i bygderna, och fungerade ofta som handledare åt bonddöttrar som kom som pigor för att lära sig hushållssysslor. Männen ägnade sig åt själavård, prästmor botade krämpor och hjälpte ibland till att förlösa bygdens havande kvinnor.

Det var skillnad på präster och präster. Ända in på 1900-talet arbetade de allra flesta på landsbygden. Församlingen leddes av en kyrkoherde, men alla kom inte så långt. De flesta började som kaplaner, ibland i krigsmakten, på hospital eller som huspräster hos adeln. Men för det mesta startade de sin bana som biträden åt kyrkoherdar ute i stiftet.

Gamla och orkeslösa präster som behövde hjälp i ämbetet tog till sig en kaplan i utbyte mot mat, logi och några riksdaler i månaden. Andra kaplaner skickades ut som vikarier till nyblivna prästänkor, som fick sitta kvar i prästgården under något eller ett par år efter mannens död. Det var den enda änkepension som bjöds.

Länge var det ganska oreglerat hur tjänsterna tillsattes, men från 1700-talet skickade domkapitlet ut tre kandidater som socknen fick välja mellan som ny kyrkoherde. Så småningom inrättades komministertjänster i stora pastorat, och de tillsattes på samma vis.

Kandidaterna skulle provpredika, och det var en svår eklut att gå igenom. ”Bondprovet”, som det kallades, ledde ofta till att en kandidat ratades för att han hade för svag röst eller sjöng för dåligt. Därför förblev många präster kaplaner livet ut, och hade aldrig råd att sätta eget bo.

Medeltidens biskopar hörde till landets mäktigaste män, tidvis som självskrivna ledamöter av riksrådet. Kyrkornas gods och gårdar gjorde att biskoparna kunde rida med stora väpnade följen. De kastade in sina män i striderna mellan tronpretendenter, och under unionskrigen på 1400-talet blev ärkebiskopar och biskopar ledande kungamakare.

I adelsfamiljer med många söner skickades någon av dessa ofta till Paris, Prag eller något av de tyska universiteten för att läsa till magister, och sedan återvända till feta ämbeten i domkapitlen eller kungens kansli. Där kunde de samspela med sina världsliga bröder och kusiner för att lägga kyrkans tyngd på den ena eller andra sidan i maktspelet.

Med reformationen ändrades allt detta. Gustav Vasa kastade ut biskoparna ur rådet, tog över deras borgar och berövade stiften deras rikedomar. Men kungen systematiserade också riksdagen, där prästerna etablerade sig som ett av de fyra stånden.

Och i och med att stånden röstade vart och ett för sig, betydde det att prästerna som samlades i Storkyrkan ägde en fjärdedel av riksdagens makt. Mötesplatsen hade för övrigt sina sidor. I samband med arbetet med min bok snavade jag över en anteckning där en av ledamöterna klagade över stanken från likkistorna som stod i kyrkan över vintern …

Hemmavid var prästernas makt ännu större. På sockenstämman satt de ordförande, bestämde dagordningen och förde protokollet.

I början var kyrkotukten en av de stora frågorna. Under medeltiden hade sockenborna örlat in och ut ur kyrkan under mässans gång. Det gällde att vara på plats vid nattvarden, mycket av den övriga ritualen var obegripligt. Då kunde man lika gärna umgås och öla med grannarna på kyrkbacken. Kyrkogårdarna var på många ställen både tummelplats och marknad.

När reformationen kom var det svårt att ändra vanorna. Protokollen talar om hundar i kyrkan, karlar som spyr och låter sitt vatten, och andra som slår in en spik i predikstolen för att hänga upp hatten under gudstjänsten. Vidare förekom det drängar på läktaren som kastade ner skräp, och präster som hade svårt att överrösta sorlet i bänkarna.

Men under 1700-talet började församlingarna ta kyrkofriden på allvar, och andra frågor spelade nu större roll. Under 1800-talet blev fattigvården och skolan allt viktigare. I spåren av jordbrukets omvälvning växte befolkningen kraftigt, snabbare än produktionen hann med. Socknarna hade ansvaret för de fattiga, och det innebar en allt större utgift.

Under 1800-talet växte kraven på politiska reformer. När ståndsriksdagen skulle avskaffas blev frågan hur prästerna skulle förmås att avstå från sin fjärdedel av riksdagens makt. En lösning blev att införa kyrkomötet, som tog över en del av besluten om kyrkans inre liv.

En annan pusselbit var de nya kommunallagarna 1862, som gjorde socknarna till kommuner, ökade deras beskattningsrätt och befäste deras makt över skolan och fattigvården.

Egentligen kunde häraderna ha legat nära till hands, eftersom tingen sedan länge var naturliga samlingsplatser för bygderna. Men statsvetaren Nils Stjernquist menade att socknarnas stärkta lokala makt delvis ersatte prästerna för vad de förlorade genom riksdagens omvandling.

När reformationen hade stadgat sig blev folkbildningen kyrkans främsta uppgift. Luthers lilla katekes blev undervisningens viktigaste grundval. Varje församlingsmedlem skulle begripa och kunna redogöra för trons grunder. Först med skolordningen 1919 avskaffades den som obligatorisk utantilläsning i skolan.

Kyrkoherden, kaplanen eller klockaren läste högt ur katekesen och människor lyssnade och lärde, för att kunna svara när de blev förhörda inför nattvardsgången eller i andra kyrkliga sammanhang. Men det var omständligt och inte så effektivt. I stället började kyrkan propagera för att människor skulle lära sig att läsa själva.

Redan i slutet av 1600-talet antecknade prästerna läskunnigheten i kyrkböckerna. Den är förvånansvärt stor, inte minst bland kvinnorna, som tydligen hade ansvaret för att lära sina barn att läsa.

Med skrivkunnigheten var det sämre ställt. Här dominerade männen, det var de som hade ärenden till marknaden och andra sammanhang, där det var viktigt att själv kunna skriva.

Folkskolestadgan 1842 ålade socknarna att ordna undervisning, men läskunnigheten var vitt utbredd redan då. Men nu blev undervisningen mer systematiserad, och de socknar som inte hade egna skolor började bygga sådana. Samtidigt började staten att utbilda lärare vid särskilda folkskoleseminarier, och snart även kvinnor. Detta innebar att prästen fick sällskap av folkskolläraren som bildningens bärare på bygden.

Det paradoxala är att kyrkan genom satsningen på läskunnighet själv sådde fröet till tvivel, upplysning och sekularisering. I början av 1700-talet kom den pietistiska väckelsen från Tyskland till Sverige, ibland via Sibirien, där karolinska krigsfångar tog till sig den innerliga förkunnelsen.

De troende samlades för att själva läsa och begrunda heliga skrifter, utan vägledning av präster. Sådana möten blev förbjudna genom konventikelplakatet 1726, som riksrådet utfärdade för att få prästeståndet med sig, men folk samlades ändå.

Under 1800-talet svepte allt starkare väckelsevågor genom de svenska församlingarna. Somliga stannade inom kyrkan, med schartauanerna som det mest kända exemplet. Men från seklets mitt blev frikyrkorna allt större.

Kyrkan hade lärt människorna att läsa, men när de läste började de att tänka själva – och ifrågasätta mycket av vad kyrkan lärde ut. På många håll förstärktes ifrågasättandet av att folkskolläraren blev en lika stor auktoritet som prästen. Skolan tog över religionsundervisningen. Kyrkoherden var folkskolans inspektor, men han hade inte full kontroll över vad läraren gjorde och sade.

En del folkskollärare engagerade sig i frikyrkorna, andra i nykterhetsrörelsen, och så småningom blev några av dem socialdemokrater. De nya folkrörelserna lossade kyrkans grepp om landet och befolkningen.

Jordbruksreformerna på 1800-talet rymmer nyckeln till det moderna Sveriges framväxt. Skiftena sprängde byarna, gårdarna dikade, införde nya växtföljder, odlade upp utmarker och stallade korna, som mjölkade mycket mer.

Den ökade avkastningen ökade köpkraften, nya verkstäder tillverkade verktyg och så småningom järnvägsmateriel, allt fler flyttade till städer och bruksorter, och hela samhället skapades om.

Mitt i allt detta stod prästerna. När byarna sprängdes miste de gemenskapen där de hade ”varit i bondelag”. De första årtiondena kom folk ändå till kyrkan från de utflyttade gårdarna, men för nästa generation var kyrkan och prästen mer avlägsen.

När städerna växte hängde kyrkan inte med – det gick allt färre präster på invånarna, när folkökningen och omflyttningen slog igenom. Gemenskapernas upplösning bidrog till att allt fler vände sig till andra rörelser och förkunnare. Samtidigt minskade prästernas politiska makt, först i riksdagen och sedan genom att andra förtroendemän valdes i de nya kommunerna.

Men förändringarna bidrog också till en pånyttfödelse av kyrkan. Under 1600- och 1700-talen blev prästerna och inte minst biskoparna alltmer makthavare, ibland mer engagerade i världsliga sysslor och politiska ränker än i församlingarnas andliga liv.

När kyrkan miste mycket av sin makt fick prästerna mer tid för sin verksamhet som själasörjare. Kyrkoherdens uppgift förändrades från att valla en hel församling till att tillgodose enskilda troendes behov av tröst och tillit.

Den diakonala verksamheten byggdes ut och fick sina egna utövare, när kyrkan tidigt såg behoven och utsattheten i den brutala industrialiseringens spår. Förändringarna blev upptakten till den förnyelse som kom att prägla utvecklingen under 1900-talet och fram till idag.

Ända från medeltiden var kyrkan inblandad i omsorgen om de fattiga. Kyrkan byggde hospital för dem som inte klarade sig på egen hand, och en del av tiondet var avsett för de fattiga.

Efter reformationen föreskrev 1571 års kyrkoordning att socknarna skulle ha ansvaret. 1800-talets sociala omvälvningar gjorde att fattigvården blev en dryg utgift, och en huvudvärk för många kyrkoherdar.

Sitt mest groteska uttryck fick detta med kyrkans ansvar för fattigvården i skogssocknen Silbodal i Värmland, där Årjäng växte fram. Anders Lindbäck (1803–65) arbetade i trettio år som adjunkt och skolmästare, innan han blev kyrkoherde. När han kom till Silbodal hade socknen ansvaret för 40 fattiga, alltså en mycket tung börda för församlingen.

Lindbäck försökte på olika sätt minska dessa utgifter. Till slut tog han det drastiska steget att blanda arsenik i nattvardsvinet. Han tog på detta vis livet av åtminstone tre församlingsmedlemmar, medan fler klarade sig undan med livhanken i behåll.

Det hela avslöjades och Lindbäck ställdes inför rätta. Kyrkoherden hävdade att han hade mördat av barmhärtighet men dömdes till döden 1865. Dock lyckades han att ta sitt liv genom hängning, innan han skulle halshuggas i Karlstad

Prästerna skilde ut sig i bondesamhället genom att inte ha någon fast egendom. Därför blev det inte mycket kvar till några efterlevande. Den katolska kyrkan löste problemet genom att celibatet förbjöd dem att gifta sig, men när reformationen uppmuntrade prästäktenskap blev änkans och barnens försörjning ett stort problem.

Svårigheterna att försörja änkan och barnen efter kyrkoherdens död bidrog till det märkliga systemet med ”husets konservation”, även känt som ”änkekonservering”. Ibland betydde det att en son efterträdde fadern, men ofta gifte sig en ny präst med änkan eller en dotter i huset.

Redan Johan III ansåg att det var ett starkt skäl om en kandidat ville gifta sig med änkan, och kyrkolagen 1686 förklarade att ”de präster [böra] synnerligen ihågkommas … vilka den frånfallne kyrkoherdens hus upprätta och understödja kunna”.

Några årtionden in på 1700-talet hade systemet urartat – fjorton kaplaner klagade över att ett ämbete knappt hann bli ledigt, innan någon spekulant hade tagit sig in genom ”sovekammaren”.

Mot sekelskiftet 1800 hade ”konserveringen” blivit alltmer sällsynt, och änkorna fick två eller tre ”nådår” istället för det enda, som tidigare hade varit regel.

Publicerad i Populär Historia 1/2023