Erik XIV och Johan III är Sveriges renässansfurstar: bildade och genuint kulturintresserade maktpolitiker som inte drog sig för mord och drakoniska beslut.

© Nationalmuseum

Renässansfurstarna: bildning och makt

Kulturella intressen och hårda nypor. Den kombinationen blev ett ideal för europeiska härskare under 1400- och 1500-talen. Erik XIV och Johan III är svenska exempel på denna furstetyp.

18 november 2006 av Lars Ericson Wolke

Om någon använder uttrycket ”renässansfurste” så tänker kanske den historiskt bevandrade på personer som Henrik VIII av England eller vår egen Erik XIV. Och då tänker man alldeles rätt. Med renässansen fick de antika idealen inom konst och vetenskap en ”renässans” eller ”pånyttfödelse”, samtidigt som det unika hos varje människa, hennes behov och intressen kom i fokus. 

Litteraturen om renässansen är oändlig och avgränsningsproblemen legio. Beroende på vilken infallsvinkel eller vilket land i Europa som väljs blir tidsbestämningarna olika. Det räcker att exemplifiera med några namn på viktiga renässanspersoner: Michelangelo, Rabelais, Shakespeare, Cervantes...

En tyngdpunkt är dock förlagd till 1400- och 1500-talen. Vid denna tid uppträdde allt fler maktfullkomliga furstar som med hjälp av nya och bättre resurser – till exempel genom en effektiviserad skatteindrivning – kunde omge sig med inhyrda militära förband, legotrupper. På det sättet gjorde sig dessa furstar alltmer oberoende av ledande adelsfamiljer och eventuella folkförsamlingar.

Machiavelli beskrev renässansfursten

Politiskt har den fulländade renässansfursten skildrats som mannen som hämningsfritt skiftar mellan smicker och falskhet, vänskap och svek – allt för att behålla och främja sin egen maktutövning. Vän av ordning kan naturligtvis med visst fog hävda att den typen av politiska maktmänniskor har förekommit både tidigare och senare i historien. Men symbolen för denna hänsynslösa maktmänniska har ändå hämtats från de senmedeltida hoven i Italien.

Litterärt har denna figur beskrivits i florentinaren Niccoló Machiavellis (1469–1527) bok Fursten. Inte sällan möter man i litteraturen en fruktlös diskussion om huruvida den eller den fursten verkligen hade läst Machiavelli. Men Machiavellis betydelse ligger på ett helt annat plan; som uttolkare av ett ideal som redan var spritt i hans samtid. Själva det maktfrämjande beteendet klarade furstarna av att utveckla Machiavellis råd förutan.

Castiglione om det ideala hovlivet

Men denne furste skulle inte bara vara en råbarkad våldsutövare. Den rättvise fursten – Rex justus – var högt bildad och hyllade kyskhet och måttfullhet. Om Machiavelli skrev standardverket om hur Fursten under renässansen skulle agera för att främja sin makt, var det italienaren Baldassarre Castiglione som med sin bok Il libro de cortegiano (Boken om hovmannen), först utkommen i Venedig 1528, beskrev det ideala hovlivet.

Henrik VIII, kung av England 1509–1547, är en av dem som tydligast förkroppsligat renässansfurstens ideal. 

Genom att utforma boken som ett samtal några kvällar år 1507 mellan personer vid hovet i stadsstaten Urbino, kunde Castiglione lyfta fram vad han ansåg skulle känneteckna hovmannen: denne borde vara en riddare som ägde alla höviska dygder, krigarens styrka likaväl som förtrogenhet med dans och sång; smak och smidighet men också förmågan att föra ett kultiverat samtal. Moderation och diskretion förespråkades framför prål och vulgär lyxkonsumtion.

Karl V och Henrik VIII typiska renässansfurstar

Själva personifieringen av denna idealtyp är ”il Magnifico” Lorenzo de Medici (1449–92) i Florens, som inte bara var en hänsynslös maktpolitiker utan också en relativt skicklig poet. Längre norrut i Europa brukar man peka ut kejsar Karl V samt kungar som Henrik VIII av England, Frans I av Frankrike och Filip II av Spanien som typiska renässansfurstar. De uppfyller samtliga utan svårighet kriterierna för en hänsynslös och slug maktpolitiker, men är samtidigt (relativt) bildade och sofistikerade i Castigliones anda.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Men kanske än viktigare är att samtliga dessa ”renässansfurstar” i olika grader representerade den nya absoluta furstemakt som steg för steg växte fram i de europeiska nationalstaterna mellan 1400-talets senare del och mitten av 1600-talet.

I Sverige känner vi tre personer som ägt Castigliones bok. Riksdrotsen Per Brahe den äldre visade sig i sin Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk (författad cirka 1580) vara mycket påverkad av italienaren.

I december 1561 erhöll Erik XIV ett exemplar av Castigliones bok. Den boken hamnade i Johan III:s hand när han i samband med sitt uppror 1568 inte bara tog över kungamakten utan även broderns bibliotek.

Erik XIV och Johan III uppfyller idealen

Gustav Vasa var i maktspelshänseende en riktig renässansfurste, men han höll knappast måtten när det gäller bildning. I stället har forskningen länge pekat på Erik XIV som den egentligen ende svenske renässansfursten, där den totalt skrupelfrie och hänsynslöse maktpolitikern förenas med den fint bildade och utvecklade esteten. 

Samma person som både komponerade musik och spelade luta kunde också med jämna mellanrum döma äkta eller inbillade fiender till döden, ja till och med döda dem för egen hand. Men en sådan beskrivning gäller väl så mycket för den arkitektur- och bokälskande Johan III (även om han själv bara lyssnade till och aldrig utövade musik).

Johan III gifte sig med den polska kungadottern Katarina Jagellonica mot brodern, Erik XIV:s, vilja. På 1800-talsmålningen av Hugo Salmson visar Katarina upp sin vigselring för Eriks rådgivare Jöran Persson.

Den yngre brodern, hertig Karl eller senare Karl IX, var här mera lik fadern. Såväl Karl som Gustav Vasa innehade förvisso den skrupelfrie maktpolitikerns alla kännetecken, men båda saknade också djupare bildning och framför allt, intresse för livets mer estetiska värden. Här utmärkte sig halvbröderna Erik och Johan på ett påtagligt sätt jämfört med andra manliga medlemmar av släkten Vasa.

Katarina Jagellonica från renässansmiljö

Johan III var den av de fyra bröderna som fick en egen, personlig kontakt med den kontinentala renässanskulturen. Som ung hertig i Finland (1556–63) gifte han sig 1562 i Vilnius med den polska kungadottern Katarina Jagellonica.

Katarina var född 1526 och hade blodsband till flera viktiga fursteätter i Europa. Katarinas mor Bona Sforza var född 1493 i Milano som dotter till hertigen Gian Galleazzo Sforza och Isabella av Aragonien.

Men Milanohovet under Bona Sforzas barndom var inte bara ett av Italiens främsta renässanshov, utan också platsen för intriger, maktkamp och ett och annat misstänkt giftmord. Eftersom fadern var sjuklig och dog (möjligen giftmördad) vid tiden för hennes födelse uppfostrades Bona av farbrodern, den kände renässansfursten Lodovico Moro.

Därmed kom Bonas dotter Katarina att tillsammans med sin bror Sigismund August och tre systrar Isabella, Sofia och Anna att växa upp i en italiensk-polsk renässansmiljö. När fadern kung Sigismund I, kallad ”den gamle”, dog 1548 besteg brodern Sigismund II August den polska tronen.

Giftmördade två svärdöttrar

Sigismund August gifte sig tre gånger. Men två av hustrurna dog tidigt och i båda fallen skvallrade samtiden om att de förgiftats av svärmodern Bona Sforza. Föga förvånande blev spänningen stor mellan mor och son.

Var det härifrån Johan fick inspiration till att låta döda sin egen bror Erik med arsenik?

Renässansfurstens kulturella sidor går naturligtvis inte helt att separera från det maktpolitiska agerandet. De kulturella uttrycksformerna var också de uttryck för maktens behov av att understryka sin kraft och styrka.

De kulturella inslagen utgjorde en del av Erik XIV:s och Johan III:s ”roller” som renässansfurstar, men samtidigt hade båda dessa rollinnehavare också ett aktivt, personligt intresse för kultur. Vi kan hos dem båda skilja ut skikt av äkta kulturintresse under den obligatoriska kulturfernissa som ligger så tjock över Sveriges båda enda riktiga renässansfurstar.

Publicerad i Populär Historia 12/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också