Drömmen om ett enat Europa
Vid samma tid som den unge Ansgar gav sig iväg på sin första mis-sionsresa till Sverige satt en av hans kolleger, den frankiske munken Einhard, i klostret Seligenstadt nere i Tyskland och filade på sina minnen. Han var redan en till åren kommen man och han hade mycket att berätta. Seligenstadt var hans egen skapelse och hit, inte långt från klostret Fulda där han fått sin ungdoms skolning, hade han dragit sig tillbaka tillsammans med sin hustru, abbedissan Imma, för att njuta en rofylld ålderdom, ägna sig åt skriftställarverksamhet och hålla sig undan alla hovintriger kring Ludvig den fromme i Aachen.
Under sin egen tid i Aachen hade han bl a varit just denne kejsares privatsekreterare, men han hade råkat i onåd sedan hans personlige skyddsling bland de kejserliga sönerna avslöjats som en kuppmakare mot sin far.
Nej, Ludvig var nog inte Einhards kejsare. Han var bara en blek kopia av sin far Karl, och det var Karl som hade Einhards hjärta. Karl var död sedan länge, men här i Seligenstadts avskildhet kunde Einhard tänka tillbaka på alla de år han hade tillbringat i den store furstens närhet, allt-ifrån den dag han som hämmad yngling på sin abbots rekommendation hade påbörjat sin vidareutbildning i Aachens palatsskola och till dess han som föreståndare för samma skola hade uppnått en aktad position.
Ambassadör inför påven
Trots att han var nästan tjugofem år yngre än sin härskare hade han fått vägleda denne i hans litterära och matematiska studier, han hade varit Karls ambassadör inför påvestolen, han hade anförtrotts ledningen av Karls omfattande byggnadsprogram i Aachen och – inte minst – han hade tillvunnit sig Karls förtroendefulla vänskap.
Det var en vänskap som byggde på kontrastverkan. Karl var stor, och det inte bara i omvärldens eftermäle. Han var huvudet högre än allt folket, stor och tjock, en handlingens man, bullersam, skrattande och känslosam. Einhard var mygglik, så liten att han blir retad för det i sina munkkollegers kommentarer. Han var klassiskt bildad – så mycket man nu kunde vara det vid denna tid – tillbakadragen och stillsam. Härskaren och hans undersåte: bägge hade något i sin personlighet som den andre saknade. De kunde uppskatta varandra efter förtjänst, och det blev ett förhållande utan all den misstänksamhet som annars brukar vidlåda maktens innercirklar.
Som övriga germanfurstar i det vaknande Europa var Karl en man med bristande boklig bildning. Hans huvudsakliga uppfostran hade bestått av vapenövningar – en konst som han sedan onekligen hade nytta av i sitt erövrarvärv – och kristendomskunskap. När Einhard tog över Karls skolning var denne redan över fyrtio år, och även om den lojale Einhard skyndar sig att säga att han hunnit lära sig både flytande latin och hjälpligt grekiska var det nog både si och så med Karls kunskapsmässiga färdigheter. Ty trots att han var en ambitiös elev – han brukade t ex förvara skrivdon under huvudkudden för att på lediga stunder i sängen träna sig i skrivandets svåra konst – blev han aldrig bra på att själv forma bokstäver. Han hade påbörjat sina övningar alltför sent i livet, säger Einhard urskuldande.
Drömde om enat Europa
I stället var Karl en desto bättre fältherre. Hans dröm var ett Europa, enat under hans spira, och för att förverkliga den drömmen låg han ständigt i fält. De motsträviga saxiska stammarna bekämpade han i trettio hela år, men däremellan hann han med att underkuva Akvitanien, Bayern, Bretagne och langobardernas rike Lombardiet i Norditalien. Han hann också ge sig på Syditalien och Spanien, på slaver och på danskar. Alla dessa krigiska bravader vinner den fromme Einhards fulla gillande, ty förevändningen för krigen var att utbreda kristendomens välsignelser.
I vilket fall som helst var de folk som anfölls nog lika goda kålsupare i fråga om våld som frankerna. Vid denna tid i Europas historia rådde snarast ett allas krig mot alla, och att erövra byte genom krig var helt enkelt en vedertagen form av statsinkomst.
De enorma guld- och silverskatter som strömmade in i frankernas rike efter de blodigt utdragna striderna mot avarerna i Pannonien (ungefär nuvarande Ungern) hade inte heller avarerna tillskansat sig på ett sätt som vi skulle betrakta som hederligt. Det var den starkares rätt som rådde, och den som var stark fick förutom rikedom också ära.
Både rikedomar och krigserfarenheter förvaltades väl av Karl. Mot de danska vikingarnas härjningar anlade han en organisatorisk moteld. Han skaffade sig en flotta och han befäste den frankisk-germanska kusten så att befolkningarna där länge kunde leva i fred.
För avarernas pengar kunde han restaurera kyrkor och försköna sin residensstad Aachen. Det låga hantverkskunnandet på hemmaplan kompenserade han genom direktimport av marmor och kolonner från befintliga byggnadsverk i Rom och Ravenna.
Gåvor från Bagdad
Bäst tyckte Karl om de folk som befann sig på betryggande avstånd från hans egna domäner.
Harun al Raschid, den abbasidiske härskaren i Bagdad, hade för vana att tilltvinga sig rika penninggåvor från sina grannar (som tack för att han inte slog ihjäl dem). Han brukade titulera sina kristna regentkolleger, bl a de bysantinska kejsarna, kristna ”hundar”. Med denne utväxlade den kristne Karl flitigt gåvor och ömsesidiga hedersbetygelser. Han fick på begäran en elefant i present av Harun och därjämte nycklar till den Heliga Graven i Jerusalem, när han ville betyga denna sin vördnad.
Med närmare boende maktrivaler kunde det vara kärvare. De av dem som inte nackades direkt eller fick sina ögon utstuckna (ett öde som drabbade de frankiska ädlingar som tillsammans med Karls utomäktenskaplige son Pippin den puckelryggige hade gaddat sig samman mot honom) möttes inte av någon större hjärtlighet.
Ett mildare sätt att bli av med sådana rivaler var under hela den tidiga medeltiden att tvinga dem att raka av sig håret, anlägga tonsur och därefter, iklädda munkkåpor, utan knot dra sig tillbaka till något avsides beläget kloster, för att där ägna sig åt lite stillsammare tongångar än dem som hörde till de världsligare karriärerna. Detta öde drabbade under Karls tid, för utom Pippin Puckelrygg, också Karls förste svärfar, langobardernas besegrade kung Desiderius, som oskadliggjordes genom inspärrning i Picardie (för övrigt i samma kloster där vår Ansgar sedan skulle inhämta sina första lärospån).
Föga asketiskt klosterliv
Klostertillvaron som straff? Dessutom i en tid där de som utmätte detta straff – och det gjorde förutom de världsliga furstarna även påvarna – själva rimligen bör ha värderat en sådan tillvaro högt. Men kanske är det mindre egendomligt än det i första hand kan låta. Klosterisoleringen var trots allt human, och att Gud tog hand om bråkmakarna besparade dem åtminstone svärdet.
Den kristna medeltiden har här vissa likheter med det kommunistiska 1900-talet. I de östeuropeiska dogmerna var det arbetande folket den officiella retorikens hjältar. Kroppsarbetet hyllades i talen, men blev helt behändigt till både straff och degradering när makten ville komma åt sina obekväma.
Och något större mått av askes förknippades inte med 700-talets klosterliv. Vare sig man frivilligt eller ofrivilligt hade valt ett sådant liv, var det ingenting som hindrade att man medförde både hustrur och frillor innanför dess murar. Äktenskapet var ännu inget sakrament och kyrkan lade sig inte i folks privatliv.
Räknade alla kvinnor
Munken Einhard, som själv alltså var gift med en abbedissa, har heller inte något att anmärka, när det gäller Karl den stores omfattande sexualliv. Han numrerar sakligt dennes alla kvinnor, förutom de fyra lagvigda hustrurna också de konkubiner han, förståeligt nog, ibland säger sig ha glömt namnet på.
Konkubinerna var kanske nödvändiga. Det var politik, inte tycke, som låg bakom de äktenskapliga allianserna, och politik är som bekant konjunkturberoende. Karl hade som väluppfostrad yngling låtit sin mor, Pippin den lilles änka, arrangera hans första gifte med den langobardiske kungen Desiderius dotter. Tanken var då att få in en frankisk fot i Italien, men den hustrun försköts redan efter ett år, förmodligen därför att Karl då funnit det nyttigare att hålla sig väl med påven, som var langobardernas svurne fiende.
I stället lierade sig Karl efterhand med andra germanska prinsessor, och han fick en evig vän i påven sedan han lyckats avsätta sin exsvärfar Desiderius och även återgett påven de landområden langobarderna tidigare hade berövat denne. Påven kunde då sitta i fred i sin kyrkostat.
Som en gärd av tacksamhet smorde han juldagen år 800 Karl till romersk kejsare, och frankerkungen blev en storeuropeisk potentat. Detta skedde i självaste Peterskyrkan i Rom, och porfyrplattan där Karl den gången knäböjde för påven finns ännu bevarad vid ingången till den nuvarande Peterskyrkan.
Måltider var ett favoritnöje
Einhards porträtt av Karl den store är både roande och instruktivt. Förutom av sängens fröjder var Karl en stor älskare av bordets. Måltiderna tillhörde i själva verket hans favoritnöjen, och Einhards trofasta försäkringar om hans måttlighet härvidlag motsägs av hans samtidiga beskrivning av den pösmage som blev resultatet av kejsarens glupande aptit. Sina livläkare formligen avskydde Karl, eftersom de enligt tidens sed hade för vana att rekommendera avhållsamhet vid minsta krasslighet.
Fasta är dåligt för min hälsa, klagade Karl då och fortsatte oförtrutet att beta sig igenom sina dagliga middagar: fyra rätter, plus det rejäla grillspett med kött, som hans jägare brukade bära fram till bordet.
För att förhöja stämningen vid sina måltider brukade Karl beordra fram lite underhållning: musik och högläsning ur rafflande hjältesagor, men också – om man får tro Einhard – ur kyrkofadern Augustinus skrifter. Särskilt skall han ha gillat Gudsstaten, vars tendens han sannolikt identifierade med sina egna politiska strävanden.
Som den dygdige kristne Karl var, deltog han regelbundet i både morgon- och kvällsmässor. I det här sammanhanget kommer Einhard in med en intressant notis, som möjligen pekar på ett annars inte noterat drag i den i övrigt så expansive Karls personlighet: hans blyghet. För trots att Karl annars var en god talare, vågade han aldrig läsa eller sjunga offentligt inför församlingen, utan öppnade sin mun bara ytterst försiktigt när de andra sjöng och då i ett tyst mumlande, som doldes bakom de övrigas röster.
Hade många barn
Allra bäst trivdes Karl nog i kretsen av sin stora familj. Hans talrika förbindelser hade resulterat i ett otal barn, äkta och oäkta, flickor och pojkar. Karl övervakade själv noga deras uppfostran; de skulle inte få bli försoffade eller bortklemade. Pojkarna ålades den sedvanliga frankiska träningen i manliga färdigheter som ritt, jakt och vapenbruk och flickorna sattes att spinna och karda.
Mer anmärkningsvärt är att de bokliga studier som Karl vurmade för också kom hans döttrar till del. Precis som sina bröder skulle alltså flickorna plugga sig igenom det som under medeltiden kallades för de sju fria konsterna. Det betydde latinsk grammatik, retorik och dialektik, geometri, aritmetik, musik och astronomi. Utöver allt detta ingick dessutom bibelstudier, filosofi och läsning av kyrkofädernas verk.
Själv umgicks Karl med sin stora barnaskara så ofta han kunde. Han levde mycket ogärna skild från sina barn, utan ville ha dem samlade kring sig vid middagsbord, på jaktfärder och på resor. Så förtjust var han i sina döttrar att han tvärtemot allt politiskt vett och förnuft vägrade att gifta bort dem med lämpliga kungahus. Han kunde helt enkelt inte tänka sig att leva utan att ha dem i sin närhet, sade han, och höll dem också mycket riktigt kvar i palatset i Aachen till sin död.
Denna stormande faderskärlek kom dessvärre att vålla honom åtskilligt med bekymmer. Flickorna var vackra och inte beredda att leva i celibat. Även om Einhard på just denna punkt är ytterst diskret, antyder han ändå ganska klart att Karls döttrar var omgivna av ständiga skandaler. Men han antyder också att Karl själv här slog dövörat till, dolde sina personliga våndor kring dem och vägrade att släppa fram något skvaller till sina öron.
Han enade Europa
Karl måtte ha varit en mycket skicklig organisatör. Inte förrän i vår egen tid har Europa varit så nära ett politiskt enande som under hans dagar. För att hålla sina närmaste maktrivaler – de frankiska stormännen – på gott humör delade Karl frikostigt ut landområden åt dem ur sina nyerövringar.
Gränstrakternas strategiskt viktiga ”marker” (t ex Ostmark, det senare Österrike) hamnade sålunda under särskilt betrodda s k markgrevars styrelse, markgrevar som normalt förvaltade sina områden med stor självständighet (och vinst) men – och detta var det viktiga – som kunde avsättas!
Aristokratin blev alltså i princip en ren ämbetsmannaklass och lojaliteten mot kronan en förutsättning för dess medlemmars ämbetsinnehav. Från hovet i Aach-en sände Karl ut sina inspektorer – s k missi dominici – på täta inspektionsresor i de olika grevskapen, och den som var bångstyrig togs i örat. Karl kunde sätta makt bakom orden, hans kavalleri var tidens ojämförligt starkaste vapenmakt och hären hölls rörlig och stridsberedd genom årligen återkommande mönstringar.
Karls inspektorer reste ut parvis, och det är att notera att den ene i varje par alltid skulle vara en kyrklig dignitär – klokt nog, skulle man kanske kunna tilllägga, eftersom Karl härigenom bakade in kyrkans folk i sin administration. Han behövde deras förtroende, inte minst därför att han genom att stifta inte bara världsliga utan även kyrkliga lagar ständigt överskred sitt egentliga maktrevir. I själva verket höll Europa under hans tid på att hamna i farlig närhet av ren teokrati.
Men Karl den stores intresse för kyrkan var helt säkert uppriktigt menat. Det var inom kyrkan tidens intellektuella fanns, och Karl var mycket medveten om att han behövde de intellektuellas hjälp för att kunna genomföra sitt omfattande bildningsprogram.
Nationell förnyare
Karl den store blev en nationell förnyare. Han ville skapa en syntes av kristet, romerskt och germanskt som skulle höja de germanska stammarnas torftiga kulturella nivå och göra frankernas rike till Romarrikets värdiga efterträdare.
Under hans tid grundades ett stort antal klosterskolor och i dem bedrevs inte bara undervisning utan även en omfattande kopieringsverksamhet där munkar under idogt avskrivande försökte hålla liv i de litterära texter som ännu fanns kvar av den gamla romarbildningen. Det var också här som prototypen för våra egna s k små bokstäver uppfanns: den karolingiska minuskelskriften. Den ersatte de tidigare skiftande och snåriga nationella skrivsätten och kom därför att bli en enhetsskrift av stor betydelse för den fortsatta intereuropeiska kommunikationen.
Hemmavid höll Karl styvt på det frankiska arvet. Han klädde sig demonstrativt enligt frankisk sed, gav de latinska månaderna frankiska namn, lät påbörja författandet av en frankisk grammatik, samlade de olika germanstammarnas sedvanelagar och strävade efter en juridisk rikskanon. Han försökte rentav skapa en inhemsk litteratur av de olika stammarnas gamla, muntligt traderade hedniska hjältesagor, ett arbete som dock kom av sig under hans sons, den övernitiskt kristne Ludvig den frommes, regeringstid.
Medveten politisk vilja
Bakom alla dessa reformer hittar man en mycket medveten politisk vilja, men en vilja som knappast kommit till uttryck om inte Karls personliga intresse hade utgjort drivfjädern. Einhard är nog inte bara panegyrisk när han beskriver sin herres osedvanligt livliga blick, hans snabba tunga och hans intellektuella nyfikenhet. Hovet i Aachen blev under Karls ledarskap ett europeiskt lärdomscenter, där tidens kunnigaste män, bl a den anglosaxiske munken Alkuin från York och den langobardiske historieskrivaren Paulus Diaconus, vistades i många år.
Staden Aachen, Karls huvudstad, skulle bli det nya Rom. Det blev den nu inte, lika lite som Karls stora statsbildning skulle överleva honom själv så särskilt länge. Men staden bär fortfarande på hans minne. Det slottskapell han lät uppföra står kvar, liksom domkyrkan, där han begravdes samma dag som han dog, en kall januaridag 814.
Kvar finns också de varma svavelkällor som Karl älskade och där han brukade plaska runt med ett stort följe av vänner och söner, gäster, uppvaktning och livvakter, skrattande, frustande och bullrande, avkopplad, glad och hjärtlig. Med Karls trogne vän Einhard som ciceron är det också för en sentida besökare i Aach-en relativt lätt att – trots andra världskrigets bombningar – öppna dörren till Karl den stores tid i denna ärevördiga gamla stad, att förnimma luftdraget av den ande som en gång så totalt dominerade det politiska livet i Europa.
Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist med inriktning på historia.
Vilda saxiska stammar följde
Tyskland och Frankrike, dessa trätobröder som idag gnabbas om dominansen inom EU, är bägge arvtagare till Karl den store och hans rike, ett rike som med viss rätt skulle kunna betraktas som ett tidigt EU.
Karl den stores beslutsamma kultursatsningar – den s k karolingiska renässansen – betydde mycket för de primitiva, germanska stammarnas bildningsmässiga uppvaknande, men stannade efter kejsarens död av för nära tvåhundra år framåt.
En orsak var de inre stridigheterna bland hans arvtagare, en annan de utifrån kommande invasionerna: saracener, vikingar och magyarer gjorde under lång tid Europa osäkert. Ironiskt nog blev det de vilda saxiska stammarna i norr som på 900-talet skulle ta den kulturella ledningen på den europeiska kontinenten, ironiskt eftersom saxarna under Karls tid hade varit hans främsta antagonister; Karls krig mot dessa stammar hade varat hela trettio mycket blodiga år, de hade i det längsta vägrat att låta döpa sig (=uppge sin självständighet). Omtalad är en episod då Karl år 782 i vilt raseri över deras bångstyrighet på en enda dag lät avrätta 4500 personer ur deras led.
