Clausewitz: Om kriget som politiskt instrument

På porträtten möter oss en skönlockig man med vänlig mun och ett lätt skelande vänsteröga. Om man bara gick efter ansiktet skulle man kunna tro att man hade att göra med en svärmisk filosof eller möjligen en poet, kanske någon i kretsen runt Hölderlin. Det första intrycket brister dock på en gång, för huvudet sitter fästat på en nästan onaturligt lång och styv krage, som likt en stjälk skjuter upp ur en uniform med rader av medaljer och tunga epåletter.

Mannen är Carl von Clausewitz, författaren till klassikern Om kriget, som nu för första gången kommit ut i fullständig svensk översättning. (De tre som rott denna jätteskuta i hamn, Hjalmar Mårtenson, Klaus-Richard Böhme och den utmärkte Alf W Johansson, är värda beröm.)

Clausewitz till armén som tolvåring

Carl von Clausewitz var preussare och som sådan levde han i, för och via armén, en armé som han anslöt sig till redan vid 12 års ålder som Fahenjunker. Året därpå var han i strid för första gången, då preussiska trupper kastade ut de franska revolutionsarméerna ur Rehnlandet. Senare, år 1806, var han med då Napoleons härar på någon vecka och utan större synbar ansträngning piskade upp den välputsade men ack så föråldrade preussiska krigsmakten.

Detta oväntade nederlag var en oerhörd chock för honom och fick honom att ansluta sig till den ryska armén, för att där fortsätta kampen mot Napoleon. Drivkrafterna bak detta handlande var inte enbart ideologiska: Carl von Clausewitz levde inte bara i och för armén, han levde också i och för kriget. Han har skrivit i brev om sin längtan efter strid, hur det bara var i krig som han var riktigt lycklig.

Levde i brytningstid

Efter fredsslutet 1815 återupptog han sin karriär i den preussiska armén. De befattningar han fyllde gav honom mycket tid över till sitt idoga skriftställarskap om detta ämne som uppfyllde hans liv. När han – liksom Hegel – föll offer för 1831 års stora koleraepidemi, var det magnus opus om kriget som han arbetat på i över tjugo år ännu ej fört till slut. Hans änka Marie ställde dock samman de kvarlämnade anteckningarna och gav ut dem.

Carl von Clausewitz levde i en brytningstid mellan två epoker. Det gamla, agrara Europa med dess gamla och omständliga sätt att bedriva örlog, höll på att transsubstantieras till ett Europa som var industriellt och kapitalistiskt och där krigen fördes på ett helt nytt vis. I det tidigmoderna Europa var krig begränsade i omfång och mål. Arméerna var rätt små och bestod i regel av dyra yrkessoldater och legoknektar, folk man inte kunde ersätta i en handvändning, varför generalerna i regel undvek större strider och förlustbringande slag om de alls kunde. Fälttågen handlade mest om långsamt manövrerande hit och dit, i syfte att försätta motståndaren i ett sådant ofördelaktigt läge – då inte minst försörjningsmässigt – att han skulle erkänna sig slagen.

Franska revolutionen förändrade allt

Franska revolutionen och Napoleonkrigen gjorde kål på allt detta. Härarna blev till massarméer, ofta burna av en klar och berusande känsla att slåss för något mycket viktigt, mot något mycket fult. Med ständigt nya svällande årsklasser av värnpliktiga väntande bak ryggen behövde en sådan som Napoleon inte längre bry sig om sådant lappri som förluster.

Förbluffade perukstockar – som von Clausewitz chefer i Preussen 1806 – kunde inte annat än gapa när de såg de franska härarna komma ned som ett jordskred över dem. Inte brydde de sig så mycket om stram disciplin utan förlitade sig i hög grad på soldaternas egen initiativkraft och vilja att slåss. Inte heller brydde de sig om all intrikat etikett och att manövrera snyggt i enlighet med given militär klokskap: nej, de gick på och sökte förinta sin motståndare i direkt strid.

Mycket av von Clausewitz betydelse ligger i att han skådade dessa förändringar och sedan kodifierade dem i sitt verk.

Avhandlar krigets grundstenar

En betydande del av den dryga 600 sidor långa texten handlar om krigets elementa. Där finns kapitel om marscher, förposter och läger, om anfall i mörker och försvar av sankmarker, etc. Clausewitz var allt annat än en fåtöljstrateg och visste väl hur det verkligen gick till på ett slagfält.

På vissa ställen i den annars så strama framställningen kan man också påträffa små mästerliga ögonblicksbilder, där krigets sanna verklighet målas upp. (Även om han utan tvekan kan sägas ha hyllat kriget som förnuftig verksamhet, kan han icke anklagas för att ha idylliserat det. Han hade sett för mycket av det på nära håll för att kunna göra något sådant.) Annat handlar om olika grundläggande regler för all krigföring: om kraftsamling i tid och rum, om överraskningens betydelse, om att söka avgörandet genom strid på det viktigaste operationsområdet, om anfallets tendens att förbruka sin kraft, och så vidare.

"Om kriget" är ingen regelbok

Det som dock skiljer denna Om kriget från andra samtida verk av detta slag är att von Clausewitz aldrig var ute efter att skriva en regelbok, fylld av s k lagar, geometriska principer och andra dillerier. Hans klarsyn och nyktra realism fick honom att avvisa all sådan på styltor framvinglande dogmatik. Det motsägelsefulla i hans porträtt, det stramt militära och den fantasifulla intellektualismen, är nämligen väl förenat i hans verk och ger det mycket av dess kraft.

Militär klokskap var för honom inte bara en fråga om att summera bajonetter och beräkna vinklar på de inre linjerna. Det handlade i minst lika hög grad om olika svårgripbara faktorer som stridsmoral och politik: “De fysiska krafterna utgör bara handtaget av trä, under det att de moraliska är den ädla metallen, det egentliga blankt slipade vapnet”. Och det var inte bara politikens och de moraliska krafternas stora vikt som gjorde det omöjligt för von Clausewitz att tro på några fasta system i krigföringen. Han var som sagt en man med betydande krigserfarenhet och visste vilken skrämmande stor roll slumpen spelade i dessa sammanhang.

Analysen av krigets väsen

I Om kriget återvänder han gång på gång till detta med “friktionen”. Det var alla de där tallösa små omständigheterna som inte går att väga in vid planläggningen, allt det där som kan gå fel och som ofta gör det. För “i krig är allt enkelt, men även det enklaste är svårt”, summerar han i sin torra, aforistiska stil.

Men nu är det nog inte främst von Clausewitz diskussioner av krigets hantverk som gjort honom till en dold klassiker. Det är snarast hans analys av krigets väsen.

Detta väsen är enligt von Clausewitz en underlig treenighet sammansatt av, för det första “hatet och fiendskapen”, vilket är inget annat än “en blind naturkraft”, för det andra “sannolikheternas och tillfälligheternas spel” vilket skapar “utrymme för ett fritt skapande sinne” och, för det tredje, det faktum att det är “ett politiken underordnat instrument”, vilket gör det åtkomligt för “det rena förnuftet”. Kriget självt är en våldsakt för att påtvinga motståndaren vår vilja. Detta våld kan och skall brukas till sin yttersta gräns, “skoningslöst och utan hänsyn till blodsutgjutelsen”: att införa någon princip om begränsning vore en absurditet.

Det framtida kriget skulle enligt von Clausewitz alltid föras på ett sådant vis: med nationens hela tyngd, lösgjort från alla begränsningar, frisläppt i all sin naturliga kraft, stort, snabbt och extremt våldsamt.

Krig en fortsättning på politiken

Till detta skall läggas hans bild av statssystemet. I Om kriget målas det upp en värld där alla stater som genom ett inre tvång ständigt strävar efter mer och mer makt, något som givetvis bara kan ske på någon annans bekostnad. Olika konflikter är därför oundvikliga, ja naturliga, och krig skall därför ses som en helt normal företeelse, ett rationellt politiskt instrument. “Kriget är blott en fortsättning på politiken med andra medel”, lyder också von Clausewitz allra mest kända bon mot. (En fullt logisk vändning på detta är också att freden blott är en fortsättning på kriget med andra medel. För krigets resultat är enligt von Clausewitz aldrig slutgiltigt. Den besegrade reser sig så småningom ur dammet på darriga ben, snyter blodet ur näsan och börjar mörkögd att tänka på revansch.) Det är ett tillstånd av ständigt hot, där man hela tiden skall vara beredd att sätta sina arméer i marsch om ett nog fett tillfälle yppar sig.

Det totala kriget

Läst på detta vis – och fler läsarter står att vinna ur detta rätt motsägelsefulla verk – går det att dra en rak linje från von Clausewitz fram till 1900-talets allra största materiella, kulturella och mänskliga katastrofer, det första och andra världskriget. Ja, vidare till Vietnam och andra moderna militära debacle. För när läran om det frisläppta, obegränsade kriget framåt 1900-talet parades med en skenande tillväxt av den militära förstörelseteknologin, kunde det bara sluta på ett sätt, i det totala krigets svarta hål, där allt och alla sugs ned: jag, du, ditt, mitt, han, hon, den, det.

Inte med detta sagt att von Clausewitz orsakade allt detta med sin bok. Många vill nöja sig med att kalla von Clausewitz för “realist” eller möjligen profet, en som med sin klara blick ser vad som komma skall. Men krigets natur bestäms i hög grad av hur vi betraktar det. Och om vi ser på kriget som en akt av totalt och ohämmat våld tenderar det också att bli till en akt av totalt och ohämmat våld. För von Clausewitz var inte bara en till filosof sublimerad knekt, som med osedvanlig skärpa och stor intelligens analyserar krigets väsen, han var också en militaristisk ideolog av allra högsta rang. Hans tal om kriget som ett rationellt politiskt instrument blev till ett credo för militärer runt om i Europa, en luftig ideologisk överbyggnad rest över de imperialistiska massarméernas tunga vapengråa bas.

Omvärderades i 1960-talets USA

Alla högre militärer läste den med samma frenesi. (Särskilt efter den tyska segern över Frankrike 1871 blev von Clausewitz i Europa sedd som något av krigarens motsvarighet till de vises sten. Med ivriga fingrar bladade Europas militära etablissemang genom hans bok, på jakt efter gåtan bak preussarnas stora segrar.) Och Om kriget har varit en favorit bland militärer sedan dess, ända in i våra dagar.

Ett exempel på detta är den märkliga omvärdering av von Clausewitz som skedde i USA vid mitten av 1960-talet. En sedan länge rätt negativ bild av den gamle preussaren förbyttes då i en ny uppskattning. Det är givetvis mer än en händelse att det skedde exakt samtidigt som USA började trappa upp kriget i Vietnam. (I det amerikanska flygvapnets instruktionsböcker från denna tid går det också att finna tydlig påverkan från Om kriget.)

Inspirerade nazisterna

Men det som är så märkligt och samtidigt så skrämmande med Om kriget är det genomslag den fick även utanför de uniformsklädda experternas slutna krets. Den kom nämligen att påverka folk i alla nationella och politiska läger.

Ingen höjer väl ögonbrynen över att talet om det rationella kriget och världen som kamp kom att tilltala olika högerextremister som t ex nazisterna. Hitler hade läst Om kriget så grundligt att han kunde recitera stycken ur den utantill. (I särskilt pressade lägen kunde han också ta till en argumentation komponerad av lika delar von Clausewitz och Nietzsche.) En annan av de frälsta var Joseph Goebbels. Hans ylande i Berlins Sportpalats den 18 februari 1943 om att det totala kriget var det kortaste kriget bar sannerligen ekon från von Clausewitz. Och när det tredje riket i april 1945 bokstavligen talat föll i bitar runt öronen på honom var det bland annat med hjälp av den gamle preussaren som Goebbels ville stötta upp den sviktande tyska stridsviljan.

Engels och Lenin läste Om kriget

Däremot kan det verka mer förvånande att von Clausewitz på samma gång också fann så många beundrare bland de revolutionära socialisterna.

Friedrich Engels var en idog fåtöljstrateg och den första internationalens självutnämnde militäre expert; han ansåg att Om kriget var ett alldeles utmärkt verk och kallade i ett brev till Marx verkets författare för ett “naturgeni”. Även Lenin tog till sig von Clausewitz med stor entusiasm – “en författare vars grundtankar i vår tid kommit att ingå i alla tänkande människors föreställningsvärld” var hans betyg.

En annan av den gamle preussarens mer kända lärjungar till vänster var Leo Trotskij, som gärna citerade honom och som under uppbyggandet av den Röda Armén gjorde gott bruk av hans odogmatiska syn på krigets hantverk. Det var dock framförallt via Lenin som von Clausewitz syn på kriget kom att filtreras in i den revolutionära marxismen.

Skrevs för amatörer

Vad beror detta på? Att så många glada amatörer läst boken beror delvis på att den faktiskt till del är skriven för amatörer. (Verkets allra första ursprung står att söka i den privatundervisning som von Clausewitz 1812 höll med den preussiske kronprinsen, en ung man som behövde gnuggas i krigets allra mest elementära regler.) Den är ovanligt redig och klar och rymmer också en myckenhet med enkla självklarheter.

Att vissa marxister hade lätt att ta åt sig Om kriget beror väl i någon mån på att dess författare liksom Marx själv var hegelian. Det som dock framför allt föll en sådan som Lenin på läppen var von Clausewitz aktivistiska världsbild. Där graviterade allt som nämnts runt en evig kamp om makten. I den kampen var det ingen egentlig skillnad på fredliga metoder och mer våldsamma dito. Att ta till vapen ändrade inget i sak. Det var ju “blott en fortsättning av politiken med andra medel”.

Det är rimligt att anta att von Clausewitz syn på kriget som ett rationellt politiskt instrument nog bidrog till bolsjevikernas fatala underskattning av det revolutionära våldets gravt deformerande följder. (Och visst finns det i den marxist-leninistiska synen på parti och revolution ett tydligt militärt generalstabsperspektiv.) Senare handlade Stalin helt i von Clausewitz anda, när han under hela 1930-talet militariserade Sovjetunionen och när han 1939–40 tog tillfället i akt och snöt åt sig Baltikum och delar av Polen. (Stalin läste också Om kriget, men ansåg efter det andra världskrigets alla triumfer att han passerat denne i betydelse som militär filosof.)

Stor betydelse – få läsare

Om kriget är alltså tveklöst att betrakta som ett klassiskt verk. Att man inte i förstone tänker på Clausewitz verk som en klassiker, beror på att hans bok aldrig nått något som liknar en masspublik. Hans betydelse kommer istället av att han genom åren blivit läst av en liten, exklusiv och mycket inflytelserik krets av herrar. Och hans bok skall nog inte bara ses som en dold klassiker. I likhet med Lenins Vad bör göras från 1902 och Hitlers Min kamp från 1925 måste Om kriget också betraktas som en svart klassiker – alltså ett verk som har gjort sitt till för att förvandla 1900-talet till ett av historiens mer eländiga sekel.

Publicerad i Populär Historia 4/1991