Statarnas sista flyttlass
Lars Olsson är docent i historia vid Lunds universitet. Arbetarhistoria och ett nära samarbete med amatörforskare har dominerat hans verksamhet som forskare. Han har initierat det arbetshistoriska seminariet, ett organiserat samarbete mellan akademiska forskare och amatörforskare. Lars Olsson skrev sin doktorsavhandling om barnarbete i den svenska tobaks-, tändsticks- och glasindustrin, Då barn var lönsamma (1980). Han har därefter bland annat skildrat typografernas arbetsmiljö och historia.
Den senaste boken, den i år utkomna På tröskeln till folkhemmet, handlar om hur baltiska flyktingar och polska koncentrationslägerfångar exploaterades som billig arbetskraft i det svenska jordbruket. Boken kan sägas vara ett resultat av hans många projekt kring de skånska statarna, från forskningscirklar till teaterföreställningar.
Lars Olsson säger sig vilja skriva folkets historia, ”historia underifrån” – och han vill göra det tillsammans med berörda grupper. Hans far var lantarbetare på Öland och han säger själv att detta kan vara en förklaring till att han känner särskilt mycket för ämnen som rör jordbrukets arbetare.
Det är i år 50 år sedan statsystemet definitivt upphörde. Vad var egentligen en statare?
– Stataren var en jordbruksarbetare. Han var i regel gift. Han var helårsanställd som lönearbetare och fick en stor del av sin lön i natura, som bostad och livsmedel. Samtidigt var statsystemet inte enhetligt utan innebar bara en speciell löne- och anställningsform. Variationerna kunde vara stora.
– Tankarna om denna anställningsform fick stor spridning vid 1700-talets mitt genom Eric Salanders Gårds-Fogde instruction. Detta var 1700-talets mest spridda handbok i lanthushållning och från 1758 års upplaga är Salander en varm förespråkare för statsystemet. Det var nyttigt för gods och gårdar att ha gifta legodrängar i sin tjänst. De skulle bo på gården, skaffa nya barn och godsägaren skulle få en fast arbetskraft. Att bygga bostäderna till familjerna skulle inte kosta särskilt mycket.
– Statsystemet blev en företeelse i slättbygder och godsbygder, vid gods och andra storgårdar, framför allt i Mälardalen, Skåne, Östergötland och Västergötland. Systemet kulminerade i slutet av 1800-talet. Enligt den officiella folkräkningen fanns det 34 000 statarhushåll år 1880.
Varför uppkom statsystemet? Kan man se det som en del av en större samhällelig förändring?
– Statsystemets uppkomst var en del av den agrara revolutionen, en del av utvecklingen av ett kapitalistiskt jordbruk. I det feodala systemet var mycket av storgårdarnas jord utlagd på andra brukare som erlade en del av skörden som arrende. Arrendebönder och torpare var dagsverksskyldiga och kallades in vid behov. Med det nya systemet satsade man mer på egendrift och helårsarbetskraft. Man tog kontroll över själva produktionen.
Finns det paralleller mellan den gryende industrialismen och detta sätt att organisera arbetet vid storjordbruken?
– Systemet medförde en större arbetsstyrka vid godsens huvudgårdar och en större arbetsdelning, som vid fabrikerna. Det fanns en noga bestämd hierarki på storgårdarna.
– Över huvud taget har kopplingen mellan industrin och jordbruket varit långt starkare än man normalt föreställer sig. 1700-talsföretagaren Frans Suell står staty i Malmö hamn som symbol för Malmös industrialisering eftersom han ägde textil- och tobaksindustri. Samtidigt var han en stor jordägare och en av de första som enskiftade i Skåne, 1790. Han var nära bekant med och väl så radikal som Rutger Maclean.
Statsystemet har blivit en symbol för förtryck. Stämmer bilden? Vad innebar systemet för de människor som var direkt berörda?
– Det var ett patriarkaliskt system med underordning, husbondevälde och legostadga som ända till 1926 gav husbonden rätt att aga barn. Statsystemet innebar en stark bundenhet. Statarna var årsanställda och kunde inte bryta sina kontrakt.
– Eftersom stataren hade sin försörjning någorlunda tryggad under ett år innebar systemet en viss trygghet, men samtidigt var det inte svårt för husbonden att finna anledning att bli av med någon som var misshaglig. Att organisera sig fackligt var exempelvis anledning till avsked.
– I vissa fall kan man säga att statarna hade fördelar jämfört med industriarbetarna eftersom de hade en någorlunda stabil tillgång till livsmedel, även om de ibland fick den allra sämsta säden. Detta blev tydligt under nödåret 1917.
Hur stämmer allmänhetens uppfattningar om statarna med verkligheten? Finns det några schabloner som behöver nyanseras?
– Ja, en sådan är att statarna flyttade varje år. År 1930 gav Robert Littmarck ut sin skrift Mälardalens nomader om statarna i Uppland. Denna kom att befästa bilden av statarna som något slags av naturen oroliga andar. Detta ger en felaktig bild av statarnas flyttningar. Dels var det långt ifrån alla statare som flyttade. Det finns många exempel på statarfamiljer som stannade kvar på samma gård, till och med i flera generationer. Dels fanns det klart rationella skäl för flyttningarna. En viktig anledning var att man sökte sig uppåt i hierarkin av olika arbeten. Ett annat skäl till att flytta var att man sökte bättre bostäder. Det behövs dock fler undersökningar på detta område.
– En andra schablonbild är att speciellt statarna hade stugorna fulla av ungar, med kanske 10–12 barn i varje familj. Visst hade statarna många barn på 1800-talet, men det hade även industriarbetar – En tredje schablon är bilden av den okunnige lantarbetaren, som Ivar Lo-Johansson bidragit till att förstärka. Det kräver stor yrkesskicklighet att vara lantarbetare – det går inte att ställa en stadsbo bakom en plog – och Ivar Los negativa bild innebar att det dröjde länge innan han blev accepterad bland lantarbetarna. Tidningen Lantarbetaren ville exempelvis inte publicera Ivar Lo på trettiotalet. Ett annat exempel har jag upplevt personligen. Strax innan vi på 1980-talet inledde arbetet med forskarcirklar om statarna i Skåne hade TV visat dramatiseringen av God natt, jord. I cirklarna var deltagarna förbannade på den bild av lantarbetarna som TV gav.
Hur avvecklades statsystemet?
– Forskning har visat att lagstiftningen spelade en sidoroll när barnarbetet försvann. Motsvarande gäller statsystemet. Det gröptes ur inifrån. När systemet slutgiltigt avskaffades 1945 var bara resterna kvar.
– Det fanns gods med bra arbetsförhållanden, som oaser i öknen. Vid Ovesholms gods utanför Kristianstad hävdade ägarfamiljen Hamilton att man måste betala väl om man ville ha dugligt folk och hustrurna skulle inte mjölka utan istället sköta familjen och hemmet. Detta var en ny och modern syn.
– Mekaniseringen av jordbruket ställde nya krav på arbetets organisation. Antagligen, men det vet jag inte säkert, hade man mjölkningsmaskiner på Ovesholm. Sverige var, tillsammans med Nya Zeeland och Australien, världsledande och tidigt ute i mekaniseringen av mjölkningen. Från sekelskiftet fanns fungerande mjölkningsmaskiner och på tjugotalet kom det stora genombrottet. Med mjölkmaskiner behövde gårdarna inte längre statare vars hustrur måste mjölka.
– Även det agrar-industriella komplextets framväxt hade stor betydelse. Ett exempel är sockerbetorna till sockerindustrin. När nybildade Skånska sockerbolaget köpte Säbyholms gods på 1800-talet, var det ett exempel på hur handels- och industrikapital engagerades i jordbruksprojekt. Sockerbolaget ville säkerställa tillgången på sockerbetor och med betodlingen krävdes mer säsongsarbete och behovet av årsanställda statare minskade.
Skulle statsystemet således ha försvunnit av sig själv?
– År 1940 fanns det ungefär 7 000 statarfamiljer i hela landet, jämfört med 34 000 vid sekelskiftet. Statarna var ännu en stor grupp, men min hypotes är att statsystemet fanns kvar vid de minst utvecklade och minst moderna jordbruksföretagen. Därför var systemet dödsdömt.
– För att dessa gårdar skulle kunna konkurrera måste de exploatera arbetskraften hårdare och därför var det av mycket stor betydelse att även de sista resterna av statsystemet avskaffades. Statarskolan med Ivar Lo i spetsen hade givetvis en betydelse för opinionsbildningen, men den var inte någon huvudsaklig drivkraft.
Det hade tagit mycket lång tid innan lantarbetarnas organisationsrätt blev erkänd. Vilken roll spelade det fackliga arbetet?
– Även inom arbetarrörelsen dröjde det ända till 1930-talet innan statarna blev respekterade. Man ansåg länge att lantarbetarna inte var något att satsa på. Branting sa exempelvis att de ändå var på väg att försvinna. Inte förrän 1932 nominerades den första lantarbetaren på valbar plats till riksdagen.
– Det fackliga genombrottet kom efter kohandeln och krisuppgörelsen i början av trettiotalet. Då kunde de borgerliga partierna inte längre skrämma med bolsjevikerna, som i ”kosackvalet” 1928, och detta öppnade porten för ett fackligt genombrott för jordbrukets arbetare.
– Statsystemet avvecklades genom ett fackligt avtal som skrevs under hösten 1944 av Svenska lantarbetareförbundets Gunnar Sträng och lantarbetsgivarnas Gösta Liedberg som var godsägare i Skåne. Enligt detta avtal skulle statsystemet vara avskaffat från den 24 oktober 1945 och kontantsystemet vara allenarådande.
Vad innebar statsystemets avveckling?
– Det var det totala genombrottet för lönearbetet inom jordbruket och det innebar ett definitivt upprättande av statarnas människovärde. I det dagliga livet betydde det kanske inte så mycket konkret, men för lantarbetarrörelsen var en huvudpunkt att man avskaffade kopplingen mellan arbete och bostad. Detta hade varit en stor inskränkning i strejkrätten.
Det har gått femtio år sedan statsystemet upphörde och förändringarna inom jordbruket har fortsatt att vara stora. Går det ännu att se spår av statsystemet i det svenska kulturlandskapet? Var kan vi möta det i dag?
– Statarlängorna var statsystemets renodling. De byggdes nära godset, men ändå på behörigt avstånd från själva huvudbyggnaden, i regel på andra sidan om stallarna. Det är svårt att hitta statarbostäder som inte blivit kraftigt ombyggda och moderniserade till fritidshus, men vid en del stora gods står statarlängor kvar. I övrigt är själva systemet svårt att se i den fysiska miljön, men vi kan finna mycket om det i arkiven.
– Själv vill jag ju förstås speciellt framhålla det nyöppnade skånska Statarmuseet. Det började 1983 då jag blev vetenskaplig handledare för ett nittiotal lantarbetare i tio forskningscirklar i Skåne. Arbetet ledde till en amatörteateruppsättning på Christinehofs slott, en utställning och två böcker. Den ena boken gjordes för barn, den andra var en antologi, Skånska statare och lantarbetare berättar.
– Utställningen på Christinehof ledde oss vidare och födde tanken på ett permanent statarmuseum. Detta har nu till sist börjat bli verklighet. Museet finns i en statarlänga på Torup i Svedala kommun strax utanför Malmö. Där försöker vi att skildra både arbete och bostad. Vi har bland annat inrett två lägenheter med hjälp av kvinnor som själva bott där.
Jan af Geijerstam är frilansjournalist verksam i Stockholm.
