Madrid – konst, kungar och krig

Början till Madrid var en arabisk borg. Morerna hade stigit i land från Nordafrika år 711 och sedan lite i taget fortsatt norrut. Andalusien var och förblev deras hem och bas, men också Toledo blev en viktig ort, som måste bevakas och försvaras. År 852 byggde man därför en fästning strax norr om dess infart, och runtom borgen växte, som vanligt, en liten marknadsplats upp, en liten by. Man kallade den Majrit.

27 augusti 2004 av Ulla Britta Ramklint

De kristna hade dragit sig tillbaka till halvöns nordliga delar. Därifrån planerade de att formera sig och göra återerövringen – la reconquista. År 1083 var man på väg för att inta det viktiga Toledo. Nådde Majrit; trodde kanske att man kommit fram. Klättrade över muren, snabbt och vigt som katter. Därför kallas madridborna just det: gatos. Eller kanske är det för deras planlösa livsstil och smidiga kroppsspråk, eller kanske bara för deras trolöshet. Deras hjärna flackar, som kattens. Bara spanjoren kan komma överens om att träffas a mediodía – han tänker kanske 12, den lyssnande tänker 2, eller kanske 4. Efter att upprepade gånger inte ha träffat den han ville träffa, ändrar han inte sitt språkbruk, sitt tänkesätt, för det är tänkesättet hos en som har nio liv, och gott om tid att förlora.

En och annan har emellertid varit petig, småskuren, byråkratisk och ineffektivt exakt. Någon gång 1561 drog de raka linjernas furste Filip II med sin linjal två diagonaler över halvöns nästan kvadratiska karta, och i krysset låg Majrit, och dit förlade han sin huvudstad. En artificiell placering på en het högslätt utan flod – lilla ynkliga Manzanares blev först på 1980-talet någorlunda vattenfylld. Dittills hade det inte funnits något riktigt maktcentrum. Spanien hade blivit en enhet under Filips farmorsföräldrars regentskap, Ferdinands och Isabellas. Men de hade ridit omkring från ort till ort, talat med folket, hållit riksdagar, bott i slott men också i koja.

Filip, född strax utanför sin nya huvudstad, var i andra avseenden en typisk katt: mycket elegant, på sitt sätt smart, men helt oförutsägbar. Samtidigt med att han utsåg Madrid till huvudstad fick han för sig att påbörja ett av den nya världshistoriens största byggen: El Escorial, på obekvämt avstånd – ungefär fem mil – från staden. Kloster och kyrka, tronsal och bibliotek, gravvalv och bostad – fyra tusen rum, åttiosex hemska trappor. En fransk författare skrev ”näst efter de egyptiska pyramiderna den största stenhögen i världen”.

Härifrån styrdes ett rike som var alldeles för stort, av en man som var för långsam och för försiktig. Filip saknade helt sinne för affärer och vägrade att ta råd. Inflationer, krigskatastrofer och nationella bankrutter kom att känneteckna hans regering.

Han hade varit kung över 20 miljoner européer, varav 8 miljoner spanjorer; dessutom herre till den nordafrikanska Barbarkusten, Kap Verde, Filippinerna, Kryddöarna, Mexico, Peru, Västindien och stora delar av Nordamerika. Men när Filip dog 1598 var hans rike på randen av kollaps och själv var han starkt misstänkt för två mord: på sonen Don Carlos och sekreteraren till halvbrodern Don Juan de Austria.

Hans huvudstad var då fortfarande en håla, men han hade i alla fall hunnit planera vad som i dag är stadens hjärta och ett av Europas charmfullaste torg, Plaza Mayor. Alla spanska städer har ett liknande stortorg, omgivet av atmosfäriska shoppingarkader, men detta är drottningen. Under dess valvbågar kan man ännu finna butiker med mer än ett hundra års yrkesstolthet och tradition, som hattaffären där man kan köpa en chapeau-claque, tillverkad i den egna verkstaden en trappa upp.

Fyrahundrasjuttiosju balkonger runtom blickar ner på den trafikfria platsen som nästan alltid sorlar av översvämmande krogar och kaféer. Förr var torget till vardags livsmedelsmarknad, men kunde med några enkla grepp förvandlas till festarena för teater, religiösa riter, tjurfäktningar eller avrättningar.

Och härifrån rinner smågatorna nerför trappor och sluttningar in i den labyrint som är Gamla Madrid, med sina saluhallar och bagerier, vinkällare och restauranger, dofter och melodier.

Plaza Mayor invigdes 1619, då guldålderns stora namn ännu kunde vara med: Lope de Vega (1562–1635), tidens ojämförligt störste komediförfattare, Tirso de Molina (cirka 1580–1648) som skrev Don Juan, och Calderón de la Barca (1600–81) med Livet en dröm. Bara Cervantes (1547–1616) hade nyss dött, efter det att han just avslutat Don Quijote. Lopes och Cervantes bostäder låg bägge på den gata som i dag heter Calle de Cervantes, nummer 11 respektive 2. Don Quijotes tryckeri fanns på samma gata.

Men den gata, ett kvarter bort, där Cervantes ligger begravd, heter Lope de Vega! Cervantes dotter var nunna vid klostret här, liksom Lopes utomäktenskapliga dotter, som slutade som dess abbedissa. Vilken det nu var av flickorna som slarvade bort den – men Cervantes gravurna har försvunnit.

Det är Spaniens konstgalna kungars förtjänst att Madrid har blivit en av världens konstrikaste städer. När Filip II dog hade han samlat på sig mer än tusen målningar; de flesta måste betecknas som mästerverk, för han var en verklig kännare och en stor uppdragsgivare. Tizian var en favorit (en som han ärvt av sin far, Karl V), men han beundrade också Hieronymus Bosch, Roger van der Weyden och Albrecht Dürer (hovmålare och vän till farfar kejsar Maximilian I).

Efter Filip II kom sonen Filip III, och han blev en usel regent med många svagheter, men ironiskt nog sammanföll hans regeringstid 1598–1621 med den spanska så kallade guldåldern. Zurbarán levde 1598–1664, El Greco avled 1614, men störst av dem alla var Diego de Velázquez (1599–1660) som flera gånger gjorde Filip III:s porträtt.

Näste kung, Filip IV, gjorde Velázquez till sin hovmålare och de två blev nära vänner för livet. Han köpte också in massor av Rubens, som för övrigt var ambassadör i Madrid i många år.

Vid slutet av 1600-talet överträffade de spanska kungliga samlingarna allt som fanns annorstädes i Europa. 1819 slog Pradomuseet, ursprungligen ritat 1785 för att hysa naturvetenskapliga samlingar, upp sina portar för allmänheten. Då levde ännu Francisco de Goya, Madrids främste porträttör.

Ännu två och ett halvt sekel efter Filip II:s död var Madrids stadsbild chockerande medeltida. Nu regerade inte längre habsburgarna; bourbonerna hade kommit till makten, och den nye kungen hette Karl III och hade praktiserat i de spanskägda delarna av Italien: kungariket Neapel.

Nu kom han till en stad där medborgarna tömde sina pottor genom fönstret ner på gatan, efter ett kort varningsrop till dem som där råkade befinna sig.

Karl III for fram i dyngan som en stallknekt, sanerade, planerade, planterade, rev ner och byggde nytt. Det mesta som i dag ser pampigt ut är verk som han initierat. De breda promenadstråken drogs och fick alléer och belysning. Slottet hade mycket lämpligt just brunnit, och det nya fick 1 200 rum, och Karl importerade tyska och italienska konstnärer att dekorera det.

Fabriker för industri och konsthantverk installerades och blev strax ledande; än i dag kan man besöka den kungliga tapisserifabriken, som grundats redan 1721 av Karls far, Filip V, där mästerliga mattor och gobelänger vävdes och vävs vid numera antika flamländska vävstolar. Goya arbetade här som ung designer.

Men även präktige Karl gjorde sina misstag. Han hade tillsatt en sicilianare som sin inrikesminister, Esquilache. Madrids trånga gränder var ännu farliga, och Esquilache hade räknat ut att mycket kriminellt beteende berodde på invånarnas vedertagna klädedräkt: slängkappan, som mycket väl kunde dölja en dolk eller ett skjutvapen och slokhatten som skylde anletsdragen. Han proklamerade därför, med plakat överallt i staden, att det hädanefter skulle vara förbjudet att bära capa. Bladen revs ner och blev utmärkt tändmaterial för att sätta eld på Esquilaches hus.

Det brann ner till grunden. Den rasande folkmassan attackerade själva kungliga gardet, och kravallerna fortsatte i tio dygn. Capa-upproret, som det kallas i historieböckerna, höll sånär på att resultera i inbördeskrig.

Hädanefter fick capan en rang som den tidigare aldrig haft. Omkring sekelskiftet 1900 fanns det inte en framstående spanjor som inte låtit sig fotograferas i en autentisk capa. Picasso gjorde det liksom Dalí, högadliga damer, skådespelerskor, sångare.

Den kungliga familjen och vissa honoratiores beställer fortfarande sina capas från skrädderiet Seseña mitt i Madrid. Och då och då skymtar de i det moderna stadsvimlet, gamla herrar med vita mustascher, diskret och dyrbart parfymerade och capa-behängda. Fodret är rött ylle, och spännena är silver.

Madridbon är sådan. Lämna jämlikhet och broderskap åt de känslosamma fransmännen, som dessutom klär sig som fruntimmer. Madridbons traditionella mat är egentligen fattigmansmat – inälvor och hjärna och djurfötter – men hans yttre, hans stil, är aristokratisk, och den tummar man inte ostraffat på.

Dessutom hatade man i största allmänhet utlänningar, till vilket pack man ibland räknade kungen. Och då och då kunde det hända att man gick lös på och välte omkull hans fåniga lyktstolpar.

Med artonhundratalet kom Napoleon. I ett av kejsarens mest spektakulära rackarspel lurade han ut det spanska kungaparet ur landet, och inbillade kronprinsen att han i deras ställe skulle bli regent. Regeringschefen Godoy (drottningens älskare), förespeglades att få Portugal som sitt eget lilla kungarike, om han samarbetade. Alla trodde Napoleon, som plockade med familjens medlemmar som vore de en handfull schackpjäser.

Men i Madrid gick ryktena vilda. Det till och med viskades att Napoleon låtit mörda de kungliga, sånär som på den siste lille prinsen, 13 år, som var kvar på slottet vid Plaza del Oriente.

Det var där upploppet exploderade, det som Francisco de Goya skildrade i sin duk ”2 maj 1808”, där folket kastar sig över franska arméns hästar med sina knivar. ”Den 3 maj” skildrar avrättningarna följande morgon på stadens centrala torg, Puerta del Sol.

Det var denna missuppfattning som kom att resultera i det sex år långa krig som följde och som kallas ”det lilla kriget” – guerrilla. Termen föddes här. Goya bevittnade hemska scener och beskrev dem i sin serie etsningar Desastres de la guerra, Krigets fasor. Bildtexterna löd ofta: Jag såg detta.

När kriget äntligen var slut, bevisades åter spanjorens inskränkta sinne för politik. Varför hade de gått igenom allt detta lidande? Tydligen bara för att kalla tillbaka samma odugling, den trolöse kronprinsen som varit villig att offra sin pappa och mamma för en titel. ”Den eftertrådde” kom otroligt nog tillbaka.

Sedan följde en tid av ständigt tumult. En ministers genomsnittstermin var sex månader under åren 1814–20. Det var ytterligare en version av en huvudlös, grotesk värld, och Goya målar den också. På väggarna i sitt hus i Madrid – ”den döves hus” – gör han de så kallade svarta målningarna, som nu finns på Pradomuseet.

Goya är också, till allt annat, stadens främste krönikör. Han beskrev i bilder dess fester och dess ministrar, dess skönheter och dess dårar, dess tjurfäktningar och dess inkvisitionsscener. Han var hovmålare hos Karl III, Karl IV och Fernando VII – men han målar den som betalar, också intränglingar, som den ockuperande hertigen Wellington, vilken i all hast passerade genom Spanien från Portugal på väg till Frankrike, jagande Napoleons trupper.

Tekniskt spränger Goya gränser, idémässigt är han ständigt innovativ, överraskande. När han får i uppdrag att göra freskerna till den lilla kyrkan i San Antonio de la Florida, målar han inga änglar flaxande runt kupolen. I stället drar han med penseln ett balkongräcke runtom. Bakom det uppväcker helgonet just en man från de döda, medan hela Madrid ser på – ungar och tjänsteflickor och snobbar och skumma typer. En och annan lutar sig nonchalant mot räcket och kikar ner på oss på kyrkogolvet.

Där inunder vilar Goyas kvarlevor.

Efter många decennier av nationellt sönderfall, när de amerikanska besittningarna gjort sig fria, och vågor av våld, nöd och svält dragit genom hela nationen, pockar historien på en vändpunkt. I Madrid hade tiggarkåren utökats med höga tjänstemän, akademiker, lärare och officerare. Då inträffar den verkliga katastrofen. Spanien dras in i och utkämpar och förlorar sitt sista kolonialkrig, och det är absurt och förödmjukande.

Redan 1869 hade den första ”olagliga” kubanska regeringen bildats, men 1898 utbröt oroligheter i Havanna. USA drog till revoltörernas hjälp med slagskeppet Maine, som av okänd anledning exploderade och sjönk i hamnen. Kanske var det ett taktiskt dåd av amerikanerna själva, för att kunna ge spanjorerna skulden.

Spansk-amerikanska kriget utbröt. Den spanska flottan utplånades – precis som skett med Filip II:s oövervinnliga armada mot England. Vid krigsslutet förhandlade man om vad Spanien skulle kunna tänkas betala som krigsbyte. En amerikan föreslog innehållet i Pradomuseet. Men spanjorerna föredrog att ge upp Filippinerna.

Det dundrande nederlaget fick emellertid en helt oväntad sidoeffekt. Visserligen hade redan tidigare funnits en introspektiv trend, som likt ett ljusstråk hade penetrerat Spaniens materiella och moraliska förfall. Men efter 1898 började man på ett annat sätt lyssna till den intellektuella elit som helt tycktes ägna sig åt att analysera nationen.

”1898 års generation” födde en del kuriösa teorier, bland annat den om en nationalsynd: att spanjoren av genetiska orsaker var livsoduglig! Ändå blev all denna självrannsakan en positiv kraft – inte bara inom kulturen utan också inom näringslivet. Men första världskriget låg alltför nära i tiden för att kritiken skulle hinna omformas till en bättre existens.

Under de här samvetsgranskande och rabiat kreativa åren strömmade intellektuella från alla väderstreck till Madrid. Mellan 1900 och 1913 lämnade en och en halv miljon spansk landsbygd, de flesta slog sig ner i storstäderna. Madrid byggde sitt första stora affärsstråk, Gran Vía, år 1908. Då hade stan, äntligen, blivit Spaniens ekonomiska, administrativa och intellektuella centrum. Men inte utåtvänt, inte öppet. Barcelona var europeiskt, avantgarde; Madrid fortfarande Madrid – introvert, spanskt, institutionellt.

Men vibrerande av idéer. På Residencia de Estudiantes vandrade 1898 års män omkring, som antikens filosofer under parkernas träd, diskuterande, spridande sina teorier. Miguel de Unamuno (1864–1937) undervisade här liksom José Ortega y Gasset. Genier som Juan Ramón Jiménez, Rafael Alberti och Federico García Lorca skrev poem, prosa och drama.

Och inne i staden öppnade fler och fler caféer, där fler skrev och pratade. Begreppet tertulia uppstod; det innebär en löst komponerad grupp vänner som på samma plats och tid kring samma stambord samlas för att utbyta synpunkter och kanske skvaller. Tidningar, tidskrifter och böcker upplevde också en guldålder, men spanjoren pratar egentligen mycket hellre än han läser.

År 1902 hade den fanatiskt religiösa regentinnan Maria Cristina avgått och efterträtts av sin son, som blev Alfonso XIII. Under hans första 21 år på tronen – han höll sig kvar i nästan trettio – skulle Madrid komma att hysa trettiotre regeringar, samtliga tämligen odugliga. Industriåldern var annorstädes i Europa redan långt framskriden, men i Spanien var mycket ännu medeltida. Och den senaste katastrofala krigssituationen ägde rum i Marocko.

I september 1923 gjorde general Miguel Primo de Rivera en statskupp och tog makten, medan Alfonso fick sitta kvar som marionettkung och spela golf och jaga harar, för att i någon mån fungera som symbol och lugna folket.

Men diktatorn förlorade alltmer det stöd han från början haft, och hade oturen att få emot sig både den ekonomiska världskrisen och en ny intellektuell rörelse, ”Generation 27”. På nyåret 1930 försvann Primo de Rivera från Madrid och dök upp i Paris, där han strax avled – ”den ende regeringschef Spanien haft som fått tågen att avgå i tid”.

Kungen flydde sitt slott till våren 1931 och avvek till franska Rivieran, för att inte återvända förrän det var dags att begrava honom i El Escorial.

De oroliga år som följde – den så kallade andra republiken – markerades av attentat, uppror och våld. År 1934 föll exporten med 75 procent. En miljon var arbetslösa. Inbördeskriget bröt ut i juli 1936 i spanska Marocko under ledning av general Francisco Franco. Efter att snabbt ha intagit hela spanska Marocko och stora delar av Spanien, nådde rebelltrupperna Madrid den 5 september 1936. Belägringen kom att vara under mer än två och ett halvt år.

I april 1939 är Madrid söndertrasat, utsvultet och saknar kraft till ytterligare motstånd. Freden proklameras den första maj, och Franco blir Spaniens regeringschef i mer än trettiofem år, till sin död 22 november 1975.

Långt innan dess hade Madrid emellertid börjat räta på lederna. Den nya fria pressen föddes här, och den här gången var den internationellt medveten. La movida (rörelsen) blev ett slags kulturellt uppror, som aldrig riktigt har definierats – mest var det kanske en våg av kreativt nytänkande, inom allt från litteratur till mode – fast det var många som trodde att det bara betydde att den nya generationen utsträckte nattlivet på barer och klubbar och gator och torg till efter soluppgången ...

Hur som helst; när den moderna tiden kom till Spanien, exploderade den. När internet kom till byarna strax utanför huvudstaden, hade vattentoaletterna ännu inte haft sitt definitiva genombrott. I Madrids gamla stad såldes i små butiker köksredskap av trä, som tillverkades bakom disken.

I dag är Madrid en av Europas ledande, mest progressiva och mest expansiva huvudstäder.

Ulla Britta Ramklint skriver regelbundet i Populär Historia.

Historiska resmål är en specialitet.

Konst att se

Få städer i världen kan mäta sig med Madrid när det gäller konst. Ulla Britta Ramklint tipsar om museer och verk.

Prado (Paseo del Prado). Anses vara en av världens fem största/märkligaste konstsamlingar. Cirka tretusen verk utställda, och museet är under utbyggnad med 17 000 kvadratmeter till. Det var på 1500-talet som kejsar Karl V började samla, och därifrån fram till mitten av 1800-talet stammar det mesta här.

Måste ses Allt av Goya; och av Velázquez:

»Las Lanzas» (Lansarna), »Las Meninas» (Hovdamerna) samt alla kungaporträtten.

Centro de Arte Reina Sofia (Santa Isabel 52).

Ett enormt gammalt sjukhus från mitten av 1700-talet håller på att bli enormare genom utbyggnad. Helt ägnat modern konst; här finns en permanent del samt salar för temporära utställningar.

Måste ses Picassos »Guernica», målad under brinnande inbördeskrig som ett av Spaniens bidrag till Paris-utställningen 1937 – en mäktig abstraktion i gråtoner av kriget, som det framstod vid bombningen av den baskiska staden Guernica. Missa inte heller Dalí, eller den stora skulptursamlingen.

Thyssen-Bornemisza (Paseo del Prado 8). Baronen med det svåra namnet gifte sig med en Miss España, Carmen Cervera, och så var det hänt: världens märkligaste privata samlingar (baronens och hans fars) blev spanska. Den 10 juni i år invigdes av spanska kungaparet en nybyggd flygel med numera änkan Carmens egna nytillskott. Konsten spänner från italienskt 1200-tal till 1970-talets USA.

Måste ses Hans Holbeins »Henrik VIII»; Domenico Ghirlandaios porträtt av Giovanna Tornabuoni; Edward Hopper…

Museo Bellas Artes de San Fernando (Alcalá 13). Kungliga konstakademien från 1700-talet. Idel mästerverk, mest från Spanien, Italien och Flandern. Goya var föreståndare här en kort tid, Dalí och Picasso studerade här, också korta tider.

Museo Lázaro Galdiano (Serrano 122).

Ett Törnrosaslott i en igenväxt trädgård. Han som bodde här och samlade fler än femtusen konstföremål levde 1862–1947. Alla epoker finns representerade, från tiden före Kristus till 1900-talet. Målningar och mynt, bronser och porslin, miniatyrer och medaljer och möbler – en »Wunderkammer»…

Måste ses Hela platsen.

Museo de Escultura al Aire Libre (Juan Bravo/Eduardo Dato). Museet stänger aldrig för det har inga dörrar. Under viadukten i de här fina kvarteren skapades landets första utomhusmuseum 1978. Sjutton skulptörer representerar olika generationer från 1920 och framåt.

Publicerad i Populär Historia 9/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också