Tjurfäktning – ett blodigt skådespel

Det spansk-amerikanska kriget 1898 ledde till att Spanien förlorade de sista resterna av sitt imperium. Kuba blev formellt självständigt, Puerto Rico, mikronesiska Guam och Filippinerna annekterades av USA. För Spaniens politiker, militärer och intellektuella följde en förödmjukelsens tid. Hur skulle landet resa sig? I den debatt som följde kom tjurfäktning att inta en framskjuten plats.

En av dåtidens främsta matadorer, Luis Mazzantini, hade tillägnat nationen sina tjurar – seden bjöd annars att de skulle dediceras kungar, politiker eller kvinnor. ”Jag hoppas härmed utplåna alla yankees i hela universum”, ropade han, till publikens jubel. En kollega, Leandoro Sanchez, donerade intäkterna från sina fäktningar till inköp av dynamit: ”Vi ska spränga alla de äventyrare i luften som kallar sig för amerikaner”, ropade han. De båda matadorerna fullföljde en politisk tradition. Alla avgörande händelser i Spaniens historia har nämligen alltid förknippats med tjurfäktning.

Bara under 1800-talet ägde 73 statligt arrangerade corrida de toros rum, bland annat i samband med 1808 års franska invasion av Spanien, konstitutionen i Cadiz 1812, Ferdinand VII:s trontillträde 1814, den liberala revolutionen 1820, inbördeskriget 1833–40, statskuppen 1843, revolutionen 1854 och inbördeskriget 1875–76.

1898 års nederlagsdebattörer delades snabbt i två läger. Modernisterna hävdade att förlusten av imperiet berodde på att Spanien vänt ryggen åt upplysningens, demokratins och industrialismens Europa. Traditionalisterna hävdade motsatsen: Spanien hade förlorat eftersom nationen distanserat sig från sina kungliga, militära och religiösa traditioner. Tjurfäktning var ett sätt att hålla dessa vid liv.

Det höll inte modernisten och filosofen Miguel de Unamuno med om. Tjurfäktning, menade han, hotade landets ekonomi. När sådana ägde rum (flera dagar per vecka) lämnade folk sina arbeten för att ägna sig åt nöjen. En annan modernist, författaren Eugenio Noel, såg tjurfäktning som roten till all omoral. På arenan berusade sig folk. Prostituerade jagade kunder och slagsmål utbröt mellan anhängare av olika matadorer. Folk njöt av att se djur dödas.

I dag finns en omfattande litteratur som försöker spåra tjurfäktningens historiska ursprung. Något som inte är så lätt: källmaterialet är sprött och spritt över årtusenden. Kanske kan det spåras till en 12 000 år gammal målning i istidsgrottan i franska Lascaux, där en man ligger på marken framför en tjur med sänkta horn? Eller är det i det 4 000 år gamla Gilgamesh-eposet från Mesopotamien som vi möter den första tjurfäktaren? Där dödar hjälten en tjur med en svärdsstöt.

När visigoterna erövrade Spanien (415–711 e Kr) utövade de en tjurkult där en grupp män inväntade tjurens angrepp för att sedan brotta ner den. Traditionen vidareutvecklades av morer, som år 711 invaderade Andalusien. Som ryttarfolk föredrog de att nedlägga tjurarna med lansar från hästryggen. Sedan muslimerna år 1492 fördrivits från Spanien, utvecklades tjurfäktningar till den andalusiska överklassens favoritsport.

Då ansåg dock kyrkan måttet vara rågat. Påven Pius V utfärdade 1567 encyklikan (rundskrivelsen) De salutis gregis domini (Om hälsan bland Herrens hjord). Dödade tjurfäktare hann inte få sista smörjelsen och riskerade därmed sin själs salighet. De som dog på arenan fick inte begravas i vigd jord. I encyklikan bannlystes kungligheter och kyrkliga potentater som gav tillstånd till tjurfäktning.

Den dåvarande kungen, Filip II, förbjöd dock dokumentets offentliggörande. Politisk prestige stod på spel. Inga kungliga bröllop, födslar, dop, utländska kungabesök, militära segrar eller fredsfördrag kunde nämligen firas utan tjurfäktning. Förbudet hävdes 1596 av näste påve, Clemens VII. För att visa sig tillmötesgående beslöt kung Filip IV (1621–65) att ryttarna skulle bära benskydd. Hästarna förblev däremot helt oskyddade för tjurens horn. Så bedrevs tjurfäktning till 1726, då Joaquín Rodríguez Costillares och Pedro Romero steg ut på arenan.

Modern tjurfäktning föddes med dessa två matadorer. Medan djuren tidigare angripits av aristokrater till häst mötte Costillares och Romero tjuren till fots. De hade börjat som fotfolk, banderilleros, män som omgav ryttarna och skyddade dem mot tjurens horn. Nu hade de utvecklat en teknik – och även ett klädmode – som kom att finslipas av senare tiders matadorer. Tjurfäktarens yrke blev en väg för underklassens män att skapa sig ett ekonomisk bättre liv. Blivande matadorer rekryterades ofta bland slakthusens arbetare som tränade upp sig på kalvar innan de ”upptäcktes” av mer etablerade matadorer.

Tjurfäktningskulturen kom att bidra till Spaniens modernisering. Under 1800-talet gav den god avkastning på investerat kapital och finansierade otaliga projekt. Störst nytta drog kyrkan, armén och landets borgmästare, som genom att organisera tjurfäktningar kunde fylla sina kassakistor. Kyrkan kunde renovera kloster och altartavlor, borgmästarna reparera vägar, fängelser eller broar. Efter Napoleons invasion av Spanien 1808 fick staden Cadiz tillstånd att organisera 84 tjurfäktningar för att finansiera inköp av sadlar åt de ryttare som skulle sättas in mot Napoleons trupper.

1829 erhöll sjukhusen i Madrid och Aranjuéz rätt att ­organisera flera ”extra-ordinära” tjurfäktningar för att täcka uppkomna utgifter i samband med omhändertagande av jordbävningsoffer. 1885 gick intäkterna till koleradrabbade, 1891 till översvämningsoffer. Fem år senare kunde svårt sårade soldater och krigsinvalider från krigen på Kuba och Filippinerna hjälpas med tjurfäktningspengar. Köttet från de tusentals tjurar som dödades delades ut som mat åt fattiga och soldater.

På 1860-talet genomfördes i Spanien fyrahundra stora tjurfäktningar per år. 1895 var siffran sjuhundra, 1912 över åttahundra. Järnvägsbolagen fick sätta in speciella tåg för att möta den växande efterfrågan från publik, turister och aktörer. Hotell- och restaurangnäringen blomstrade. Byggherrarna hyrde ut nybyggda arenor till högstbjudande och ranchägare, och tjuruppfödare avlade fram allt aggressivare stridstjurar. Tjurfäktningsskolor spred sig över landet. Organisatörer skrev svindlande kontrakt med matadorer och tjurfäktningspressen bestod av trehundra specialtidskrifter.

Den stora arenaboomen inföll på 1840-talet. Inrikesministeriet gav då tillstånd till 105 nya arenor med kapacitet för 2 500–12 500 åskådare. Den största tävlingsbanan var Stora torget i Madrid som tog 50 000 åskådare. Efter världsutställningen i Paris 1889, där det spanska bidraget bestod av en upplyst tjurfäktningsarena med ett rörligt tak, inledde spanska tjurfäktarorganisationer en exportoffensiv. Till att börja med uppnåddes framgångar framförallt i norra Frankrike, men efter att djurrättsaktivister 1896 inlämnat 376 protestinlagor till myndigheterna förbjöds sporten i dessa delar. I södra Frankrike hade den förekommit i århundraden.

Debatten för och emot tjurfäktning fortsatte under 1900­talet, med undantag för diktatur åren 1936–76. Då lanserades den ensidigt som en allspansk tradition – ett tvivelaktigt påstående eftersom den hade rötter i Andalusien. Efter demokratins återinförande 1976 blossade debatten upp på nytt, inte minst den etiska. Allt fler städer beslöt att förbjuda tjurfäktning och Spaniens största TV-bolag, RTVE, sänder inte längre live från arenorna.

Det är mot denna historiska bakgrund det förbud mot tjurfäktning som fattades sommaren 2010 av Kataloniens regionparlament ska ses. Sporten anses inte längre förenlig vare sig med modern moral eller modernt djurskydd. Opinionsundersökningar visar att den överväldigande majoriteten spanjorer inte längre intresserar sig för tjurfäktning. Å andra sidan vill de heller inte förbjuda den.

Tjurfäktarorganisationen Mesa del Toros, i dag trängd såväl ideologiskt som politiskt, har inlett en motoffensiv. De vill att EU ska slå fast att tjurfäktning är ett uttryck för spansk kulturhistoria. EU bidrar redan, via sitt jordbruksstöd, med hundratals miljoner euro till de spanska tjuruppfödare som håller landskapen öppna. Mesa del Toros har även begärt att FN ska ta upp tjurfäktning på sin lista över mänsklighetens viktigaste immateriella kulturarv.

FAKTA: Tjurfäktning – en tragedi i tre akter

Tjurfäktningen inleds med en musikalisk parad. Till tonerna av en paso doble vandrar matadorerna in på arenan åtföljda av picadorer till häst. Sist kommer banderilleros – fotfolket. Under en tjurfäktning dödas sex tjurar av tre matadorer.

I den första akten attackeras tjuren av picadorer, män eller kvinnor till häst som stöter sina två och en halv meter långa, stålspetsförsedda lansar i tjurens nacke. Tjuren försvarar sig genom att upprepade gånger attackera och stånga i hästens skydds­madrass. På så sätt tröttar den ut sin starka nackmuskulatur.

Akt två inleds med att banderilleros fångar tjurens uppmärksamhet genom att ställa sig framför den med utbredda armar. I händerna har de 70 centimeter långa stålspetsade träkäppar, lindade med färgglatt papper. Banderilleros springer rakt mot tjuren för att i sista stund ta ett snabbt sidosteg. Deras uppgift är att placera sina käppar i tjurens manke.

Akt tre utspelas mellan tjur och matador. Genom ett snabbt fotarbete och sitt scharlakansröda tygstycke tvingar matadoren tjuren till tvära helomvändningar. Tjurens vikt, kondition och fotställning är avgörande för matadorens bedömning av hur han

ska sätta in den sista dödande stöten. Denna kommer först då tjuren är uttröttad och står still med hängande huvud. Han håller sin värja i höger hand och sitt skynke i vänster. Matadoren stegrar den livsfara han utsätter sig för genom att låta hornen passera nära magen.

I Spanien finns i dag omkring 700 tjurfäktningsarenor och ett fyrtiotal tjurfäktarskolor. Årligen dödas tusentals tjurar. Omkring 250 professionella matadorer antas ha dödats. Hur många amatörer som satt livet till vid bytjurfäktningar är det ingen som vet.

FAKTA: Kvinnliga matadorer drog masspublik

Den första kända kvinnliga tjurfäktaren hette Fransisca Garcia och var verksam i slutet av 1700-talet. Under 1800­talet blev de något fler, främst efter 1830, då arrangörerna upptäckte att kvinnorna drog storpublik. Det första helt kvinnliga tjurfäktarlaget bildades 1839 och följdes snabbt av fler. Samtliga kvinnliga fäktare kom från arbetar- och bondeklass – en överklasskvinna kunde inte på samma sätt sätta sitt anseende på spel.

En av de mest berömda var Maria Garcia, som gjorde en märklig karriär. Hon var föräldralös och försörjde sig till att börja med som piga och kokerska innan hon vid 35 års ålder debuterade i Madrid med ett eget team. Därefter uppträdde hon tillsammans med kända manliga tjurfäktare. Garcia arbetade som tjurfäktare ända till 1880, då hon var 66 år. Hon uppträdde i både Mexiko och USA och drog sig sedan förmögen tillbaka.

En av 1900-talets stora tjurfäktningscelebriteter var Conchita Cintrón, född 1922 i Chile. Hon debuterade som trettonåring, och när hon slutade, 27 år gammal, hade hon dödat fler än 700 tjurar. Cintrón uppträdde både i Amerika och i Spanien. I det sistnämnda landet var kvinnor förbjudna att fäktas till fots, något som Cintrón bröt mot flera gånger. År 1949 arresterades hon efter en spektakulär uppvisning i Jaén, men efter ett ramaskri från allmänheten ansåg sig myndigheterna tvungna att släppa henne.

Att läsa: Bullfighting – A Troubled History (2010) av Elisabeth Hardouin-Fugier.

Vill du ha mer läsning om Sveriges spännande historia direkt hem i brevlådan?

Varje nytt nummer av Populär Historia är fyllt med intressanta, roliga och fördjupande artiklar om livet i Sverige – från vikingatiden till folkhemmet.

Använd ditt specialerbjudande nu!

[](https://popularhistoria.se/tidningen/popular-historia-1-2011/)**Publicerad i Populär Historia 1/2011