En riktig man

I det idylliska förflutna var männen manligare och starkare. De simmade långa sträckor även om de var iförda harnesk, de svingade spjut och klättrade längs branta klippor. Men nu bortklemas de med lyx och bekvämligheter som gör dem veka och ömtåliga. På bara några få generationer har den gamla manligheten gått förlorad.

Det hävdade nationalekonomen och skribenten Johan Fischerström vid ett tal inför Kungliga Vetenskapsakademien 1794. Drygt hundra år senare, 1904, påpekade direktören för Tärna folkhögskola i Västmanland, Teodor Holmberg, att det borde vara varje ynglings högsta mål att bli en riktig man – men att de unga verkade vara mer intresserade av dans och nöjen än av att tukta sig själva till sann mandom.

Under de hundra år som passerat hade åtskilliga texter och pamfletter på samma tema publicerats. Enligt författarna uppvisade samtidens män oroande nöjeslystnad, egoism eller djuriskhet. Men i det mytiska förflutna var det skillnad, då visste männen minsann vad som var riktig manlighet.

För att avhjälpa den ständiga krisen inom manligheten publicerades mängder av råd om hur riktiga män skulle vara. Rådgivningslitteraturen vände sig främst till borgarna, den klass som under 1800-talet fortlöpande tog över rollen som samhällets ledande skikt.

– Under lång tid har forskare hävdat att manligheten kom in i en kris först vid sekelskiftet 1900, att manligheten var oproblematisk innan industrialisering, urbanisering och kvinnorörelse satte den i gungning. Men det stämmer inte. I rådgivningslitteraturen blir det tydligt att det är kris hela tiden.

Det säger David Tjeder på Historiska institutionen vid Stockholms universitet. Han doktorerar på frågan om borgerliga manlighetsideal under 1800-talet, och räknar med att disputera senare i år.

Grovt sett kan man dela in synen på manlighet under 1800-talet i fyra epoker. I början av seklet skulle en riktig man vara en nyttig samhällsmedborgare. Han skulle arbeta hårt och disciplinerat för samhällets bästa, inte för att själv nå berömmelse eller rikedom.

Idealet påverkades av upplysningens idéer, men också av kristendomen. Män som inte brydde sig om att bidra till samhällets välstånd uppfattades som ogudaktiga. Man såg ner på själviskhet, medan underdånighet inför Gud uppmuntrades. Den kristna idén om välgörenhet stod högt i kurs.

När romantiken och dandyn blev populära på 1820-talet måste mannen nödvändigtvis inte längre arbeta och bidra till samhällets utveckling. Nu förflyttades han till de litterära salongerna, och där slog fåfängan igenom som ideal. Manlighet handlade om skönhet, och man utgick ifrån att mannen drevs av en vilja att vara vacker. Rådgivningslitteraturen fylldes av tips om kläder, frisyrer och smink.

– Men samtidigt dök en rädsla upp för att mannen skulle bli för feminin om han drev fåfängan för långt. Han fick locka håret, men inte på samma sätt som kvinnorna. Han fick gråta, men inte lika hejdlöst som det motsatta könet.

Det var mannens relation till kvinnan som hamnade i fokus, medan hans förhållande till Gud knappt nämndes. Den fåfänge mannen skulle behaga kvinnan. En stor del av rådgivningslitteraturen handlade om hur mannen skulle finna en vacker eller rik fru, och ibland framställdes fåfängan helt krasst som ett utmärkt sätt att avancera i samhället.

– Det var vid den här tidpunkten som borgarna verkligen blev samhällets makthavare. Att de tog över aristokratins gamla ideal om snygg yta kan bero på att de inte riktigt hade funnit sig i sin nya roll än, säger David Tjeder.

Vid mitten av seklet, när industrialismen slog igenom och allt fler män började arbeta borta från hemmet blev den arbetsamme mannen åter idealet.

Mannens vilja att arbeta hårt hyllades, men till skillnad från under det tidiga 1800-talet handlade det inte om att arbeta för samhällets nytta. Nu drevs mannen av en egoistisk vilja att bli rik, att lyckas. Det var genom att skapa rikedom som han visade sin manlighet. Förebilden hämtades från USA, the self-made man.

Samtidigt återkom relationen till Gud. Men den här gången framställdes kristendomen som en lära som fostrade de moraliskt starka män som klarade av det hårda arbete som ledde till framgång och rikedom. Givmildhet och välgörenhet talade man inte längre om.

Mot slutet av seklet hamnade mannens förhållande till kvinnan åter i fokus. Under lång tid hade dubbelmoral rått på det sexuella planet. Kvinnan skulle avhålla sig från sexuella kontakter före äktenskapet, medan det inte sågs som ett problem att männen besökte prostituerade. Kvinnan uppfattades än som ett oskyldigt offer för förföriska män, än som en lättsinnig och njutningslysten figur som lockade män att vara otrogna.

Runt 1880-talet blossade en sedlighetsdebatt upp i litteraturen. Sedlighetsivrarna, som företräddes av feministiska kvinnor och en del män, menade att männen skulle behärska sin sexualdrift och avstå från sex före och utanför äktenskapet, medan det andra lägret, med bland andra författaren August Strindberg som talesman, menade att mannen behövde få utlopp för sin sexualdrift för att fungera över huvudtaget.

Ur debatten utkristalliserades den sedliga idealmannen. Han föraktade dubbelmoralen och förespråkade avhållsamhet från sex före äktenskapet, för både män och kvinnor. Han såg ner på män som förförde oskyldiga kvinnor, och han vägrade att besöka prostituerade för att han ansåg att alla kvinnor var lika mycket värda.

Den sedlige mannen var en man som föredrog att komma hem direkt efter arbetsdagens slut och som tillbringade kvällen med sin familj. En mjuk man som lyssnade till sin kvinnas åsikter och inte krävde för mycket av henne.

– De här växlingarna i idealen förstärker känslan av kris. Det visar att männen hela tiden söker efter en annan, manligare manlighet, säger David Tjeder.

Men oavsett vilka ideal som gällde under 1800-talet var vägen till manligheten densamma. Det handlade om att lära sig självbehärskningens svåra konst. Varje man skulle bemästra sina känslor. Ilska, rädsla, tårar och glädjeyttringar skulle hållas under kontroll. Mannen fick inte låta sig styras av passionerna. Först då uppnådde han, paradoxalt nog, sitt sanna jag.

Vid den här tiden trodde man att kroppens energier var ändliga, och därför var det av största vikt att all energi gick åt till att stärka karaktären.

Framför allt var det ungdomsåren som var kritiska för manlighetens utveckling. Än värre blev det av att ungdomarna själva hade helt fel idéer om vad manlighet var. Det var särskilt tydligt vid läroverken. Vid dessa borgerlighetens manliga fästen framför andra, spelade alkohol en viktig roll i studenternas kultur. Samtidigt framställdes i rådgivningslitteraturen drinkaren som en vidrig motbild till den manliga mannen.

Drinkaren var omanlig eftersom han gav efter för passionen att berusa sig med alkohol. När han efter jobbet gick till krogen och söp upp lönen försummade han familjen dubbelt. Han tillbringade inte fritiden med den och han gjorde av med de pengar som han som familjeförsörjare skulle bidra med.

Samma sorts motbild till sann manlighet utgjorde spelaren. Liksom drinkaren träffade han sällan familjen och klarade inte av försörjningen. Pengarna förlorade han i utbyte mot en kort stunds spänning.

Den borgerliga idealmannen jämfördes hela tiden med andra borgerliga män. Ibland förekommer det kommentarer om andra klasser i rådgivningslitteraturen. Borgarna klagar på att den lata aristokratin har fötts till pengar och att de inte vill släppa upp dem som tjänat ihop dem genom hårt arbete.

De lägre klasserna beskylls för att vara djuriska, skaffa för många barn för tidigt, leva i smuts och för att supa för mycket. Drinkaren är till exempel underförstått från arbetarklass. Det är nämligen konsumtionen av sprit som ses som problemet, ingen klagar någonsin på att borgarna dricker för mycket punsch.

– Men det är inte jämförelsen med andra klasser som är det viktiga. Hela tiden betonas att det är var mans ansvar att uppföra sig på rätt sätt. Om borgaren inte ser upp kan han lätt falla ner i omanligheten. På samma sätt skulle arbetarklassens män kunna bli manliga om de bara ville.

Inte heller jämförs manligheten med kvinnligheten. Det är bara under fåfängans epok som kvinnorna delvis kommer in i bilden. Men då som en varning för männen att inte driva fåfängan för långt och därmed bli för feminina.

– Varken de lägre folklagren eller kvinnan utgör något hot mot den manliga borgarens makt. Det visar frånvaron av omfattande kritik av dem. Den gifta borgaren är den givna normen. Och därför riktar sig oron för manlighetens kris mot den egna klassen, förklarar David Tjeder.

Han menar att ett underliggande syfte med rådgivningslitteraturen var att visa de borgerliga männen hur de skulle få och utöva makt över andra män och sin familj. Även om borgarna medgav att spelaren och drinkaren utövade makt över sina familjer var det fel sorts makt eftersom ingen av dem lyckades försörja sin familj, och eftersom de inte tillbringade fritiden med den.

– Genom att den ideala gifta medelklassmannen försörjde sin familj och tillbringade mycket tid med den skrev han sig fri från kvinnans underordning. För även om den sedliga mannen i slutet av seklet skulle respektera sin hustru handlade det om att uppmuntra henne att utföra hemarbetet till mannens belåtenhet.

I dag har männens makt över kvinnorna minskat. Därför har männen allt mer börjat likna det objekt som kvinnorna länge varit. De gör sig fina för kvinnorna.

Liksom i mitten av 1800-talet är fåfängan tydlig. En manlig man av i dag bryr sig om hur han ser ut. Han tränar på gym, köper kläder, fixar håret – men inte på ett kvinnligt sätt. Han får inte bli för lik kvinnan. Manligheten vaktas noga, nu liksom då.

2000-talets man får, precis som fåfängans man på 1800-talet, gärna vara känslosam och kunna gråta ibland, men inte för mycket. Han ska ägna mycket tid åt familjen och får gärna vara pappaledig. Men samtidigt är det viktigt att han har ett jobb och kan försörja sin familj.

– Den absolut största skillnaden är att dagens män är betydligt mer homofoba än för hundra år sedan. Då var homosexualitet inget som diskuterades och manlig vänskap var beundransvärd. Det var inte ovanligt att en man förklarade för sin blivande hustru att hennes enda konkurrent var hans älskade vän Martin. Det skulle aldrig 2000-talets man göra.

ÅSA BOLMSTEDT är frilansjournalist i Stockholm.