Med smak för blod
År 1337 rådde det allmän skräckstämning i den lilla staden Blowitz, söder om Pilsen i Böhmen. Det härjade nämligen en vampyr i trakten och han hade hunnit ta livet av ett flertal offer innan man tog honom på bar gärning och kunde identifiera honom med en tidigare under året avliden och vederbörligen begravd herde.
När man väl var på det klara med vem det var frågan om skred man förstås strax till verket för att vidta de mått och steg som traditionen rekommenderade. Man spetsade en påle och bankade ner den genom kistan för att på sätt nagla fast monstret i graven.
Denna klassiska och eljest välrenommerade metod slog dock i detta fall slint. Liket tackade med ett hånskratt ur gravens djup för ”den fina spatserkäppen” och fortsatte under följande nätter sitt blodsörplande som om ingenting hade hänt. Då grävde stadsborna upp kistan, drev en ny påle rakt genom den dödes bröstkorg så att blodet sprutade och liket ömsom ylade av ilska som en åsna, ömsom bölade som en tjur. När vampyrherden lugnat ner sig lade man som en ytterligare säkerhetsåtgärd hans kvarlevor på ett bål och brände dem till aska – varpå folket i Blowitz kunde sova lugnt om nätterna igen.
Så berättas av en böhmisk krönikör, som måhända icke utan orsak skällts för lögnhals av eftervärlden. Vi ska dock komma ihåg att många medeltida ”historieskrivare” inte var ute i avsikt att redogöra för hur det verkligen var utan först och främst ville berätta spännande historier, som dock vävdes på sanningens varp.
Det kan förtjäna påpekas att detta förfaringssätt mot misstänkta vampyrer vid denna tid var så vanligt att den serbiske tsaren Stefan Dušan, som regerade 1331–55, såg sig föranlåten att utfärda en förordning mot uppgrävandet och pålandet eller brännandet av redan begravda lik. Kring denna form av gengångartro, som ännu i dag inte är helt försvunnen i sydöstra Europa, utvecklade sig en rik flora av föreställningar som tjänade till att på olika sätt underbygga och dramatisera vampyrföreställningen.
Döda som i form av ”spöken” visar sig för eller på annat sätt kommunicerar med de levande är de mest allmänmänskliga av alla ”övernaturliga” eller ”supranormala” väsen i folktron, och därtill sannolikt även de äldsta, jämngamla med människans förmåga att fabulera kring döden som fenomen.
En klassisk kategorisering av spökena skiljer mellan ”likspöken” och ”andespöken” eller ”själsspöken”. Andespöket kan ha många uppenbarelseformer: som skepnad i svepning, ljusfenomen, svart hund och så vidare. Likspöket föreställer man sig som den döda kroppen, som lämnar sin kista och helt materiellt stiger upp ur sin grav. Ett likspöke kan man slåss med och på nytt ta livet av – ja, rent av bedriva älskog med. En som visst icke drog sig för detta var valkyrian Sigrún, som i sådant syfte besökte sin älskade Helge Hundingsbane i hans gravhög, om man får tro Eddan.
Det är närmast som ett mycket speciellt slags likspöke man bör klassificera vampyren. Till kännetecknen hör också att han vanligtvis talar något slaviskt språk (eller ungerska eller grekiska), att han inte kastar någon skugga och att han inte har någon glädje av att titta sig i speglar – sådana vägrar nämligen att reflektera hans anletsdrag.
Det som främst karakteriserade vampyrer och gav dem deras profil gentemot andra likspöken var deras blodtörst. För att ”leva vidare” i graven måste de under sitt nattliga kringströvande ovan jord mätta sig med levande människors blod, och de som fallit offer för en blodsugande vampyr ”smittades” därvid med denna förbannelse, så att de själva blev vampyrer efter döden.
Vampyrens lik ruttnade inte, och hans ensidiga diet ledde enligt vissa vittnesbörd till en högröd ansiktsfärg i stället för den mera normala ”likbleka”. Det myckna blodet i hans inälvor medförde att en veritabel blodfontän sprutade upp när pålen genomborrade hans bröstkorg eller navel, och i bland annat Serbien 1725 noterades även att vampyrer i det nya dödsögonblicket fick erektion (vilket är en vanlig folklig föreställning om avrättade, särskilt vid hängning).
Den vanligaste förklaringen till vampyrskapets förbannelse var den nyss nämnda: det smittsamma vampyrbettet. Men somliga gjorde gällande att det rörde sig om ett ”lyte”, det vill säga ett handikapp som barnet fick redan i sin moders liv, till exempel på grund av att mamman försökt trolla till sig en smärtfri förlossning. Därmed möter vi något av en strafftanke bakom vampyrens olycksöde, liksom i motiven att vampyrerna var ”oäkta” barn, folk som arbetat på söndagarna, svurit med hjälp av Guds namn eller gjort abort.
Vampyrer in spe kunde för övrigt avslöjas med hjälp av vissa yttre kännetecken: de hade ofta en stor röd plätt någonstans på kroppen eller ögonbryn som växte ihop över näsan. Efter begravningen brukade vampyren hålla sig stilla i sin grav under 40 dagar – sedan slog frihetens timme och blodsugandet kunde börja. För icke-vampyrer öppnades då istället pärleporten till himmelriket, förutsatt att vederbörande hade kvalificerat sig för detta, annars dirigerades man till en helt annan ny adress för resten av evigheten.
Hade vampyren varit gift, gick han efter denna karantän först gärna hem till sin fru och vänslades med henne. Han kunde stundom även fortsätta att bo i sitt gamla hem. Fick hustrun då barn med vampyrens medverkan, säger traditionen att de föddes utan ett enda ben i kroppen.
Naturligtvis fanns det även kvinnliga vampyrer, och de föredrog att tillfredsställa sin blodpassion med hjälp av vackra ynglingars halsartärer. Under fullmånenätter uppsökte sålunda de ukrainska vampyrskorna dylika offers sängläger och distraherade dem med lidelsefulla kyssar och smekningar, medan de letade efter ett lämpligt blodkärl att hugga in på, varefter ynglingarna dog en tämligen smärtfri död i vampyrkvinnornas heta famntag.
Det var särskilt i tider av pest, kolera och andra farsoter som vampyrhysterin, vampyrismen, blommade upp. Det är nog inte en tillfällighet att den ovan omtalade tsar Dušan utfärdade sitt vampyruppgrävningsförbud under digerdöden. Även på 1720-talet hemsöktes Serbien av en svår pestepidemi, som skördade mängder av offer. Strax levde vampyrtron upp igen i folkmedvetandet: man grävde på måfå upp grav efter grav och brände alla lik som inte ansågs ha ruttnat fort nog. Alternativt högg man med spaden huvudet av dem och placerade det mellan deras ben.
En ny våg av vampyrgalenskap kring år 1800 föranledde rumänska biskopar att vädja till Valakiets hospodar, det vill säga dess av turkarna tillsatte lydfurste, att han måtte förbjuda och straffbelägga den florerande ombegravningen och bränningen av de döda. För att effektivisera sökandet och i syfte att undvika onödiga grävningar hade man vissa knep att tillgå. Om man ledde en vit häst fram och tillbaka över en kyrkogård kunde man få uppleva hur den, till synes omotiverat, men under skräckfyllt gnäggande, stegrade sig inför att kliva över somliga gravar – i dem låg det vampyrer! I brist på vita hästar kunde till nöds en vit katt eller en gåskarl göra samma tjänst, ansåg man i vissa bygder så sent som vid första världskrigets slut.
Särskilt noga var man med att testa gravar tillhörande familjer i vilka påfallande många avlidit på senare år. Man hade, alltefter den avlidnes ålder vid dödsfallet, preciserat en tidsgräns, vid vilken ett normalt lik förväntades ha förmultnat. Den låg för barn vid tre år, för ungdomar vid fem, för vuxna vid sju år efter begravningen.
Ännu på 1920-talet iakttog man i en del traditionstrogna byar dessa tidsfrister innan man kontrollerade om liken betett sig som de borde. Om icke, tolkades detta som en fingervisning om att vederbörande var en vampyr, och hans kvarlevor förpassades strax till ett bål, medan lik med ”vita och rena ben” tvättades i vatten och vin, rullades in i en ny svepning och lades tillbaka i kistan under en kort, kyrklig ceremoni.
I Bukovina (ett landområde i nuvarande Ukraina och Rumänien) hade efter första världskriget en sådan mängd okontrollerade lik ackumulerats under åren av krig, epidemier och svält att både 1919 och 1920 gick åt för dessa ombegravningar innan landet kunde betraktas som vampyrfritt.
Vampyrtron vars karakteristika jag här har kort beskrivit var till sin utbredning främst förbehållen de slaviska folken i östra och sydöstra Europa, samt dessutom ungrare och greker. Den kan ha haft sitt ursprung i Centralasien. Den klassiske slavisten Franc von Miklošic anger i sitt etymologiska lexikon över de slaviska språken Turkiet-turkiskans uber, ungefär ”häxa”, som en tänkbar källa till själva ordet. Detta har sedan i sin serbiska form och genom tysk förmedling vandrat vidare till bland annat oss svenskar.
På 1500- och 1600-talen visste övriga européer inte mycket om de folk i sydost som hamnat under osmanskt, muslimskt välde. Men när västliga resenärer väl börjat rapportera om sina intryck, och sedan habsburgarna efter slaget vid Wien inlett sin nya expansion på Balkan, blev de på den tiden ”exotiska” kulturerna där föremål för vetenskapligt intresse. Redan på 1600-talet utkom de första lärda dissertationerna med vampyrerna som ämne vid tyska universitet, snart även vid italienska och franska. I början tog man skrönorna för sanna och försökte förklara vampyrernas natur, en läsning som inte minst ger en djupare insikt i ”upplysningstidens” akademiska vidskeplighet.
Därmed hade emellertid vampyren blivit en internationell berömdhet, och det dröjde inte länge förrän även vitterheten öppnade sin famn för honom. Goethe och Byron hörde till dem som lät sig inspireras till versifierad vampyrromantik, en vampyropera såg dagens ljus i London 1820, en ”komisk vampyroperett” några decennier senare. Dumas skrev ett vampyrdrama 1851, och Gauthier svängde ihop ett ytterst tårdrypande prosapoem om en kvinnlig vampyrs olycksöde.
Lite längre ner från parnassens toppar träffade vampyren ihop med företrädare för en genre, där han passade som hand i handske – 1800-talets sensationsroman. Kolportagemästerverk med titlar som Vampyrens brud och Vampyrens offer dröp av lika delar blod och perversiteter. Vi kan därvidlag också iaktta en glidning i gestaltandet av själva vampyren. Han blir ofta till en figur som genom att suga blod än här, än där, närmast förlänger sin fysiska tillvaro här på jorden. Han har inte längre graven som operationsbas, han lever som människa bland människorna men fordrar den dagliga lilla dosisen av blod för att kunna existera vidare.
Vampyrfigurens genombrott hos den breda läsande publiken kom emellertid med Bram Stokers berömda roman Dracula (1897). Den irländske författaren tog sig friheten att kombinera tron på det blodsugande liket med en historisk gestalt, vojvoden Vlad III av Valakiet (numera i Rumänien). Dennes säregna natur framgår av de öknamn han fick, till exempel Dracula (”Djävulens son”) och Tepes (”Pålspetsaren”). Denne märkvärdige furste förvandlades av Stoker till vampyr och greve i Transsylvanien, och de titlarna har han fått kånka på sedan dess i ett otal mer eller mindre mediokra litterära verk.
Riktig fart tog vampyrromantiken på nytt med filmen Nosferatu (1922), med Stokers bok som förlaga, som fick otaliga uppföljningar och versioner på vita duken, ofta med en påtaglig portion sexuell laddning. Bland de mest sevärda är Tod Brownings Mysteriet Dracula (1931) med den store monsterspecialisten Béla Lugosi (född i Transsylvanien!) i titelrollen. Men ett så populärt ämne har förstås också lockat till parodier och satirer, till exempel Kärlek vid första bettet (1979).
Det verkar som om den gamle blodsugaren aldrig skulle mista sitt grepp om skräckhungrande biobesökare, TV-tittare och bok- eller serieläsare. När detta skrivs – hösten 2002 – uppträder han flitigt i filmer såväl på biograferna som i hemmets lugna TV-vrå.
Regelbundna blodbad som skönhetskurer
En västtysk överåklagare, Otto Steiner, utgav 1959 boken Vampirleichen. Där behandlar han främst en rad östtyska rättegångar som på 1870-talet föranleddes av att man funnit ”vampyrlik” som ”oskadliggjorts” genom att man skurit av dem huvudet och placerat det mellan deras ben.
Stor uppmärksamhet väckte målet mot en ostpreussisk bonde vid namn Gehrke. Efter sin hustrus död blev både han och hans barn svårt sjuka, och man misstänkte att den bort-gångna ville ha dem med sig i – var hon nu höll hus nånstans.
Hennes svåger grävde då upp kistan och högg av den dödas huvud med sin spade samt lade det mellan hennes ben. Han dömdes till fängelse, ehuru hela släkten förklarade sig ha uppmanat honom till dådet, men frikändes i nästa instans.
Steiner menade att tron på vampyrer vid 1900-talets mitt var helt försvunnen, medan häxtron återuppstått i Tyskland efter andra världskriget (det blossade faktiskt upp ”häx-hysteri”, bland annat på Lüneburger Heide, under 1940-talet) och vampyrtron ”alltjämt lurade i den mänskliga villfarelsens djungel”, varvid det i allmänhet rörde sig om flyktingar från de före detta tyska språköarna i till exempel Polen.
1973 gjorde man i tyskland en film, ”Vargens smekning”, om en seriemördare, verksam i och kring Hannover på 1920-talet, Fritz Haarman. Han iscensatte sina mord på ett sådant sätt att det ledde tankarna till folktrons vampyrer. Att även kvinnliga historiska vampyrer inspirerat filmmakare kan illustreras med grevinnan Elisabet Báthory (av den ungerska fursteätten), maka till greve Franz Nádasdy. Peter Sasdys film ”Jag – ett monster” från 1973 handlar om denna dam, som var lika fager som hjärtlös och behagsjuk och blev namnkunnig genom den grymhet hon lade i dagen i sin strävan att bevara sin skönhet.
Hon badade nämligen i detta syfte regelbundet i blod, men som leverantörer av kosmetiskt blodbad dög inte annat än unga, vackra kvinnor, och innan man kom underfund med grevinnans udda skönhetsvård skall över 600 ungmör ha fått offra liv och blod för densamma.
1611 avslöjades hennes blodtörst, och de som varit henne behjälpliga brändes levande. Men grevinnor kan man ju inte gärna behandla så vanvördigt, så hon sattes i fängelse, där hon dog tre år senare.
Medel mot gengångare
Sverige har varit och är ett osedvanligt vampyrfritt land. Men det hindrar inte att man även hos oss har pålat fast lik om vilkas benägenhet för gengångeri man hyst misstankar. Särskilt omtalad i detta sammanhang är ju Bockstensmannen från tidigt 1300-tal, vars kvarlevor hittades 1936 i norra Halland, nedgrävda och fastnaglade med hela tre pålar. I hans fall var det nog snarast så att mördaren inte ville att en gengångare skulle kunna avslöja honom.
Men på samma sätt förfor man inte sällan med självspillingar och avrättade, som ju inte fick vila i vigd jord. Det berättas en vandringssägen om hur pålen efter någon tid sticker upp över marken, så att några barn kan använda den som stöd för en slängkälke. När pålen börjar lossna hör de en dov röst från marken under dem, som säjer: ”Vicka på! Vicka på! Snart är jag loss, snart är jag loss!”. Sen var det slut med det vinternöjet.
Även högst reputerliga lik kunde råka ut för liknande säkerhetsåtgärder. När man på 1940-talet städade upp i ett intakt gravkor i Amiralitetskyrkan i Karlskrona (den med ”Rosenbom” som fattigbössa) fick författaren av dessa rader tillfälle att se hur fötterna på de högadliga amiralsliken från cirka 1700, som stack ut genom de murknade kistgavlarna, var hopknutna med dukar för att hindra ägarna från att promenera kring och spöka på stans gator nattetid.
Men visst finns det blodsugare även i svensk folklore! Det rör sig dock inte om vandöda lik utan om icke-mänskliga, övernaturliga väsen, särskilt vättarna. Dessa, som ansågs bo under marken i närheten av eller rentav under en gård, råkade inte sällan i konflikt med människorna. De kunde då hämnas lidna oförrätter genom att nattetid suga blod ur gårdens spädbarn.
Att ett barn blivit ”vättepattat” kunde man märka på att dess tår och fingrar blev vita och blodlösa av suget. Men lade man då ett ”vätteljus” i vaggan, alltså ett fossilt belemnitskal, så höll det otäckingarna borta. Även hästar och kor kunde råka ut för vättepattning i stall och ladugård.
