En begravning i Alsike

»En begravning i Alsike« (1883). Målning av Gustaf Cederström. Alsike ligger i Knivsta kommun, Uppland.

© Nordiska museet

Omsorg och vidskepelse i dödens rum

Före industrialiseringen gick livet och döden hand i hand i bonde­samhället, på ett helt annat sätt än idag. Starka traditioner och folkliga föreställningar styrde när man på gården skulle hantera och vörda liket efter en nyss avliden.

11 juni 2021 av Tove Karlsson

På den sörmländska landsbygden levde under 1860-talet en treårig flicka. Hennes namn är idag okänt, men vi vet att hon föddes med ett rött så kallat eldsmärke i pannan. Så föll det sig att en bonde i en närliggande gård dog. En kort tid efter hans bortgång kom den dödes änka och förde med sig flickan till deras hem.

Den lilla visades in i ett mörklagt rum där fönstren var täckta med vita lakan, och ett enda ljus lyste upp. På golvet låg det enris, vars doft blandade sig med en svag, sötaktig odör av förruttnelse.

I mitten av rummet låg den döde bonden i en öppen kista. Varsamt lyfte änkan sin döde mans vänstra hand och strök tre gånger med likets ringfinger över flickans märke. »När detta finger förmultnat, är märket borta«, sade kvinnan. 

Seder och bruk kring döden

Vad handlade detta om? Jo, flickan hade blivit utsatt för en vida spridd trosföreställning – att den döde kunde bota.

Döden var ständigt närvarande. Den var skrämmande och en källa till sorg, men samtidigt betraktades de döda även som »användbara« och botande. Denna artikel handlar om seder och bruk kring döden i allmoge-Sverige, under perioden från mitten av 1600-talet till sekelskiftet 1900. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Viktigt att ha i åtanke här är att det under denna tidsrymd förekom stora lokala variationer. Därför finns det inget enhetligt »förr i tiden«.

En man på sin dödsbädd

En man på sin dödsbädd. 1600-talsmålning av okänd konstnär.

© Nationalmuseum

I det förindustriella bondesamhället skedde dödsfallen till övervägande del i hemmet. Att ha läkare på plats vid en dödsbädd ansågs inte nödvändigt, däremot var prästens närvaro viktig. 

En döende fick inte lämnas ensam, så anhöriga turades om att vaka. Helst skulle det vara tyst i dödsrummet, med undantag för böneläsning.

I den folkliga föreställningsvärlden var dödskampen inte bara en strid mellan livet och döden, utan även en kamp mellan onda och goda makter om den döendes själ. Resultatet kunde, menade man, avläsas på kroppen efter att döden hade inträffat. 

Ett fridfullt ansiktsuttryck var ett tecken på att den dödes själ hade kommit till ro, medan en plågad min innebar det motsatta.

Befann sig i gränslandet

Efter att dödsögonblicket hade inträffat vidtog en utdragen process av ritualer, alla utformade för att symboliskt föra den avlidne till graven. Under tiden mellan dödsögonblicket och begravningen ansågs liket vara farligt. 

Den döde befann sig i ett gränsland, inte levande, men inte heller fullt ut en av de döda. Det fanns en rädsla för att liket skulle gå igen, och spöka. 

Därför iaktog man tystnad på gården, och bullrande arbete undveks – allt för att inte väcka den döda. Fönstren täcktes med vita lakan, en signal att döden hade drabbat hushållet.

Dödsfallet delgavs omgivningen via själaringning i sockens kyrkklocka. I breda folk-lager fanns det en utbredd tro att själen lämnade kroppen vid ringningen. Klockorna ansågs även driva bort onda makter.

Den avlidnes status

Myndigheterna ogillade dock skrock, och i 1686 års kyrkolag noterades att ringningen skedde för att informera om dödsfall, och inte »för vidskeplighetens skull«.

Under 1600-talet började ringningens karaktär betona den avlidnes sociala status. Ju längre ringning, desto högre ställning. Även antalet klockor kunde användas som markör. 

På en sockenstämma i Närke år 1710 slogs det fast att skillnad i detta sammanhang borde göras så »att inte en tiggerska har lika ära med en grevinna«. På lillklockan i Långsele kyrka, Ångermanland, gjuten 1786, står det graverat följande: »Allmoshjon mig ensam får, bättre folk oss båda får.«

»ålderstrappan«, med en begravningsscen i mitten

Denna väggmålning från 1782 visar »ålderstrappan«, med en begravningsscen i mitten. Målningen utfördes av klockaren Karl Henrik Ehrenberg i småländska Skirö.

© Nordiska museet

När ringningen var avklarad var det til-låtet att flytta den döda kroppen och förbereda den inför begravningen. De anhöriga lämnades inte ensamma. 

Vanligtvis kom grannar för att sköta sysslor och stötta i sorgen. Döden var en kollektiv angelägenhet som berörde hela socknen. Arbetsuppgifterna var vanligen uppdelade enligt kön.

Medan avlidna svenska kungligheter balsamerades inför evigheten, var detta inte en sed hos allmogen. Däremot skulle kroppen tvättas. 

Rengjordes med brännvin

Det var ofta grannkvinnornas syssla. I vissa bygder fanns en särskild liktvätterska. Arbetet betraktades som farligt eftersom liklukt ansågs medföra sjukdomar. Liktvätterskan rengjorde kroppen noggrant med vatten, trasor och ibland lite brännvin. 

Hår och skägg ordnades varsamt. Arbetet fyllde även en symbolisk funktion – kroppen blev ren inför det liv som man trodde väntade efter detta.

Sedan skulle liket kläs – svepas. Detta ansågs vanligtvis som en finare syssla än tvätten, men den utfördes ändå ofta av tvätterskan. I bondesamhället kläddes många döda i skjortan eller särken som de hade burit på bröllopsdagen, ett plagg som ofta varsamt hade sparats för just detta syfte. 

Kläddes till brud

Det var också vanligt att man under sin livstid lät sy upp särskilda kläder inför sin egen framtida begravning. Under 1800-talet var det inte ovanligt att kvinnor, även ogifta och unga flickor, kläddes till brud i sina kistor. 

Likkista från 1730-talet.

Likkista från 1730-talet.

© Nordiska museet

Isamband med svepningen kunde ytter-ligare åtgärder vidtas, för att skydda mot spökeri. Om den döde i livet hade gillat brännvin eller tobak brukade detta också få följa med i kistan. 

En psalmbok lades ofta på bröstet och benen kunde bindas ihop för att förhindra att liket skulle resa sig ur graven. Denna sedvänja omfamnades inte bara av enkelt folk. 

I samband med kistöppningar har det visat sig att såväl Karl XI som Karl XII var lagda till den sista vilan med ihopbundna ben.

Snickrade sin egen kista

Kistorna byggdes ofta lokalt. Den händige snickrade sin egen kista, och saknades kunskap ställde någon granne upp. Det var inte ovanligt att kistor tillverkades i förväg, och det berättas till exempel om en kvinna i Härjedalen som fram till sin död, 1908 eller 1909, förvarade kaffe och mat i sin egen likkista.

Ett avlidet barn i vitt linne, omgivet av rosor.

Ett avlidet barn i vitt linne, omgivet av rosor. I kransen av rosor har en pelikan avbildats. Den pickar sitt bröst och matar sina ungar med blodet, vilket var en folklig symbol för Kristus och hans försoningsoffer.

© Nordiska museet

Efter svepningen flyttades den döda till ett eget rum. Det kunde vara helgdagsstugan, om en sådan fanns, annars gjordes plats i ett uthus, på vinden, eller i en bod. Och om det rådde varmt väder, som riskerade att försnabba förruttnelseprocessen var källaren ett alternativ. Golvet fylldes med enris för att dölja liklukten.

Generellt varade sorgetiden ett år, och de närstående förväntades att avstå från bjudningar under denna period. Det gällde även att uttrycka förlusten på ett sätt som var socialt förväntat. 

Den döda hedrades genom de anhörigas sorg, men denna fick inte uppfattas som »överdriven«. På många håll i landet fanns en föreställning om att en alltför kraftig sorg hindrade de dödas ro.

Kunde bota sjukdomar

När den döda kroppen hade lagts tillrätta förväntades det gäster – folk från trakten skulle komma till gården för att se liket. Som nämndes i inledningen ansågs beröring av den döda kunna bota sjukdomar – liket kunde ta med sig åkomman i graven, tänkte man. 

Att hålla vaka vid kroppen, stötta de anhöriga, visa respekt för den döda, och hjälpa dennas själ med böner och psalmsång samlade folk från socknen – den så kallade likvakan tog vid.

Likvakan var en sedvänja som ebbade ut under 1800-talet. Då hade den dock varit förbjuden i lag sedan 1686. Att allmogen inte alltid följde överhetens påfund vittnar många klagomål från landets sockenpräster om. 

Begravningsfester som urartade

Myndigheternas främsta argument var moraliskt – många likvakor förflöt nämligen inte alltid i stillhet.

Vid sådana tillfällen samlades släkt och vänner, det bjöds på mat och dryck, och även om stämningen i dödsrummet inledningsvis var andaktsfull så urartade den ofta gradvis. 

Lokala präster rasade mot berusning, blindbockslekar och dans kring liket. Incidenter när kistan vältes omkull i samband med vild dans har noterats.

Brudgumsskjorta

Brudgumsskjortan kunde användas som likklädsel när ägaren dog. Detta exemplar
är från 1850-talet.

© Nordiska museet

När tiden kom för jordfästningen utfördes den i linje med social hierarki och lokala omständigheter. Gemensamt tågade man till kyrkan. 

Kistan bars ut ur huset med fötterna först. För annars, trodde man, fanns det en risk att liket såg dörren och senare »hittade tillbaka hem«. Vattnet från liktvätten kastades ut efter begravningsföljet.

På vissa platser förväntades det att kvinnor inte skulle delta i begravningen. Exempel på detta får vi från »Årstafrun« Märta Helena Reenstierna (1753–1841). 

Kistan bars till fots

I sin berömda dagbok noterade hon flera gånger att hon uteblev när anhöriga och vänner begravdes. På andra orter var kvinnornas deltagande dock självskrivet.

På väg mot kyrkogården transporterades kistan ofta till fots. Bärarna måste avstå från att ställa ned den och vila, utom vid förutbestämda platser. Den döda kunde nämligen, föreställde man sig, hitta tillbaka till den första plats som kistans hade ställs ned på. 

I fjälltrakterna, där vägen till kyrkan var lång och otillgänglig, hände det att man av praktiska skäl fick surra fast kroppen gränsle på en häst.

Likvaka i Leksand skildrad av Emerik Stenberg, 1897

Likvaka i Leksand skildrad av Emerik Stenberg, 1897. Före avfärden till kyrkogården samlades begravningsföljet för att »sjunga ut« liket, när man höll en gemensam andaktsstund med bibelläsning och psalmsång.

© Göteborgs Konstmuseum

Gravgrävning vintertid var svårt. Vanligt var därför att det under hösten grävdes en större vintergrav där de som avled under den kalla årstiden lades tillfälligt. På våren öppnades sedan denna grav och kropparna kunde flyttas till separata gravar.

I förlängningen innebar detta att folk ovetandes bidrog till att gräva sin egen grav.
Jordfästningar i allmoge-Sverige skedde i allmänhet i samband med söndagens gudstjänst. Det var inte ovanligt att flera ceremonier hölls efter varandra. 

Akten ägde vanligtvis inte rum inne i kyrkan, utan vid den förberedda graven. Kroppen vigdes till gravens ro genom att prästen tre gånger »mullkastade« jord på kistan. Efter detta ansågs den avlidna vara helt övergången till de dödas värld.

Likpredikan över livsgärningar

Efter gudstjänsten hölls det en särskild likpredikan över den dödas livsgärning och dygder. Socknens invånare förväntade sig likpredikningar för sina äldre såväl som för döda spädbarn. Gällde det en skötsam person var prästens uppgift lätt, men handlade det om en »syndare« var det besvärligare – skulle prästen försköna sanningen eller inte?

I Vallentuna hölls det år 1730 en fördömande likpredikan över en av ortens bönder. »Han var det sämsta av Guds skapade kreatur, han var i alla måtto ogudaaktig, ty i sitt hus var han en argsint björn, i sitt grannskap en slagskämpe, på kalas en storätare, drinkare och stormhans, i löften bedräglig …« De flesta likpredikningar var givetvis inte så här dramatiska.

Begravdes i golvet

Graven, den dödas sista vilorum, fungerade som en slutgiltig social markör. Generellt sett var den södra sidan av kyrkogården mer attraktiv än den norra där fattiga ofta begravdes. 

Före 1800-talets början gravsattes de bäst bemedlade och prominenta personerna i golvet inne i kyrkan. I många svenska landsortskyrkor vittnar lokala adelsfamiljers privata gravkor om detta.

Detta skick var dock inte oomtvistat. År 1779 klagade prästståndet till riksdagen på sedvänjan med begravningar inne i kyrkan. Detta av en högst påtaglig orsak – under varma sommardagar letade sig nämligen en besvärande liklukt upp från kyrkans golv. Detta orsakade oro eftersom lukten ansågs riskera församlingens hälsa. 

Hund som skäller

I folktron ingick att avläsa djurens beteenden. Exempelvis ansågs en hund som skällde och ylade mot en viss gård markera att ett dödsfall snart skulle ske där. Även fåglars läten, som korpens kraxande eller ugglans nattliga hoanden, ansågs förebåda annalkande död. 

År 1815 förbjöds därför denna typ av innomhus-gravsättningar. Framöver hänvisades socknens samtliga avlidna invånare – hög som låg – till kyrkogården. Detta medförde att norrsidan blev mer populär för de familjer som önskade begrava sina döda, i vigd jord, på mer utrymmeskrävande vis.

I sammanhanget kan även nämnas så kallad »neslig begravning«. En sådan tillämpades på lik som inte ansågs förtjänta av att vila på kyrkogården. Det rörde sig främst om självmordsoffer. 

Dessa gravsattes kvällstid utanför kyrkogården, och det skedde på onsdagar och fredagar, som även var vanliga avrättnings-dagar. Även oidentifierade drunknade personer begravdes nesligt, eftersom deras trostillhörighet var okänd.

Livstidsfångar och avrättade

Från 1840 fick även självmordsoffer begravas i vigd jord, och bestämmelserna ersattes år 1864 med »begravning i stillhet« för självmordsoffer, livstidsfångar och avrättade.

Efter begravningen och gudstjänsten begav sig begravningsföljet åter till gården för gravöl. Detta skedde lämpligen samma dag, men om dödsfallet hade ägt rum under en arbetsintensiv period, exempelvis i skördetid, hände det att gravölet sköts upp i veckor eller rentav månader. 

Förberedelserna inför gravölet var lika omfattande som inför ett bröllop. Det slaktades, bakades, brändes brännvin och bryggdes öl. För att även mindre bemedlade skulle kunna hålla gravöl förekom det att insamlingar hölls för att täcka utgifterna.

Oro för att störa liket

Alla kände nu en viss lättnad. När den döda väl var jordfäst försvann den oron som hade vilat över gården, för att störa liket. Kraven på tystnad och stillhet var borta. Istället kunde den dödas skål drickas och stämningen höjdes. 

Prästen medverkade vanligen på hedersplats. Större gravöl kunde pågå i uppåt två dygn, men omfattningen på festandet ebbade gradvis ut under 1800-talets gång. 

En ungkarl och ett barn bärs till sin begravning av ett sällskap klätt i sorgdräkt

En ungkarl och ett barn bärs till sin begravning av ett sällskap klätt i sorgdräkt. Allmogemålning från Dalarna.

© Nordiska museet

Den döda var nu begraven, men ändå inte helt borta för de efterlevande. På julnatten lämnade gårdsfolket mat framme och sina sängar tomma – de döda ansågs nämligen då komma på sitt årliga besök till de levande. 

I landsändar där det var ont om utbildade läkare och apotekare fungerade kloka gummor och gubbar som botare av allehanda krämpor. 

Dessa kunde nattetid stryka runt på kyrkogården i syfte att skaffa kroppsdelar eller svepningsbitar att använda i helande syfte, liknande beskrivningen i artikelns inledning. Även jorden från kyrkogården samt spik från likkistor ansågs ha kraft.

Skelettdelar ansågs användbara

I vardagen användes skelettdelar till mycket. Att placera benbitar i husväggen ansågs skyddande mot väsen och illasinnade människor. Ett kranium i karet antogs gynna ölbryggningen, och på samma vis kunde jakt och fiske bli mer lyckosamt om människoben inneslöts i utrustningen. 

År 1620 åtalades två män i Östergötland för att de hade brukat en benpipa från en avrättad person i sina jaktvapen. 

trollsked

Denna »trollsked« påstods enligt ett äldre museikatalogkort vara gjord av ett mördat barns huvudskål, och ska ha använts för att bota engelska sjukan. Moderna analyser har dock visat att det egentligen rör sig om en del av en halskota från ett nötkreatur.

© Nordiska museet

Även skolade vetenskapsmän trodde på de dödas helande kraft. År 1709 gav den aktade läkaren Lars Roberg (1664–1742), verksam vid Uppsala universitet, ut den medicinska skriften Den barmhärtige samariten

I den ger han bland annat rådet att inta pulveriserat människoben uppblandat i lindblomsvatten. Effektivast i medicinskt syfte var enligt Roberg att använda ben som hade hängt och torkat på galgbacken. 

Eftersom sådana inte hade legat i fuktig jord menade han att »ett kvävt och invärtes liv, ännu vore fördold« i dem.

Läkaren Lars Roberg

Läkaren Lars Roberg (1664–1742) vid Uppsala universitet, förespråkade i en känd medicinsk skrift nermalda människoben som läkemedel.

© Socialstyrelsen

Robergs tankar var inte anmärkningsvärda för denna tid. Liknande recept återfanns på flera håll, även i övriga Europa. Medicinska idéer om att »lika botar lika« cirkulerade – exempelvis att konsumera skallben kunde bota huvudvärk. 

Bland annat intog Englands kung Karl II under 1600-talet medicinen »The King’s Drops«, som innehöll fragment av människoben och alkohol.

Kroppsdelar från döda sågs inte bara som botande, de var även användbara för den som ville skada eller stjäla. 

Helande blod

Att stöpa ljus i en död mans strupe tillät enligt folktron en tjuv att obehindrat röra sig runt i ett hus utan att någon vaknade. På liknande vis kunde den illasinnade sabotera grannens skörd med kyrkogårdsmull.

Än mer makabert var att färskt blod var ett populärt botemedel, bland annat mot epilepsi. I samband med avrättningar lär »kloka« gubbar och gummor ha stått redo med flaskor, näsdukar och slevar nära stupstocken för att samla upp den halshuggnes »helande« blod. Vittnesmål om detta finns så sent som fram till mitten av 1800-talet.

Fattigbegravning i småländska Torsås, 1904.

Fattigbegravning i småländska Torsås, 1904.

© J E Thorin

Kring sekelskiftet 1900 var Sverige på väg att förändras i grunden med en industrialisering som omstöpte jordbrukssamhället. Döden professionaliserades när begravningsenteprenörer etablerade sig och erbjöd sina tjänster – först i städerna hos en välbeställd borgerlighet, därefter på landsbygden. 

Begravningsbyråernas intåg innebar att sockens liksveperska ännu en tid kunde få behålla sitt arbete, men hon anlitades nu av begravningsentreprenören. 

Skicket med att den döda kroppen förvarades i hemmet upphörde, istället togs liket till ett mer hygieniskt kylrum. Härmed förkortades den rituella processen där den döda stod lik i hemmet fram till begravningen. 

Levande folktro

Hur samhällen hanterar sina döda skiftar över tid och med kulturella förändringar. De komplicerade ritualerna kring döden speglade bondesamhällets starka hierarki. Och de många skyddsstrategierna som vidtogs mot befarade gengångare vittnar om en levande folktro.

Helt klart var bondesamhällets människor mer vana vid döda kroppar än vad vi är idag, eftersom de döda hade en tydligare plats i vardagen. Men det betyder inte att döden var oproblematisk eller lättare förr. Sorgen kunde då som nu vara förlamande för de anhöriga.

Tove Karlsson är historiker och museipedagog.

Publicerad i Populär Historia 3/2021

Här ses bönder från Torna härad i Skåne, iförda sorgedräkter.

Här ses bönder från Torna härad i Skåne, iförda sorgedräkter. Kvinnan till vänster bär en så kallad kåva. Plagget täckte bärarens ansikte så att enbart ena ögat var synligt.

© Historisk Bildbyrå

Sorgdräkt i svart

Under senmedeltiden etablerades svart som sorgens färg i Västeuropa. Svart tyg var dock dyrt och exklusivt, och långt ifrån alla hade råd med det.

I Sverige har en enhetlig sorgdräkt saknats, utan den folkliga klädseln i sorgetid har visat stor variation.

I flera bygder användes den vanliga färgrika folkdräkten även i sorg under både 1700- och 1800-talen. På andra orter anlades små dräktdetaljer eller kompletta sorgdräkter. Sorg kunde även markeras genom att den vanliga klädseln bars slarvigt.

Likvaka i Dalarna

Likvaka i Dalarna. Foto från 1908.

© Nordiska museet

Fotografering av döda

Runt sekelskiftet 1900 var det vanligt med fotografering av liket inför begravningen. Sedvänjan kom från en tradition av dödsbäddsporträtt sedan 1500-talet. Efter att liket av kung Oscar I (död 1859) hade fotograferats spreds bruket och nådde så småningom allmogen. Fotografiet var ett nytt medium som tillät fler att föreviga den anhöriga som hade avlidit.

De döda avbildades i regel i kistan, ofta utomhus på väg mot kyrkan, omgivna av begravningsföljet. Avlidna barn var inte ovanliga som motiv. 

Kanske är du intresserad av...

Läs också