El Escorial – det spanska väldets grav
Bygg mig en värdig grav, hade han sagt, Karl V, kejsare över halva världen. Och Filip, hans son, byggde honom El Escorial.
El Escorial.
På en ökenliknande platå tusen meter över havet, i Guadarramabergen nordväst om Madrid, ligger en byggnad som liknar ingen annan. Liksom kungen var en blandning av munk och bokhållare, pedant och despot, är hans hus en blandning av palats, kyrka, mausoleum, bibliotek och kloster. El Escorial är ett monument över den mest lysande epoken, guldåldern – men ett monument i moll.
Isolerat långt ute på den bleka mesetan, omgivet av ingenting utom himmel och jord av bibliskt majestät, symboliserar det också den största av ensamheter, Filip II:s. När Filip ärvde tronen i juli 1556, var Spanien västvärldens stormakt, med tjugo miljoner undersåtar enbart i Europa. Dessutom var han herre över Filippinerna, Centralamerika, Västindien, Mexiko, halva Sydamerika, och i Nordamerika Södern och Kalifornien. Och imperier kostar. Snart insåg han att han hade skulder som skulle svälja rikets inkomster fem och ett halvt år framåt i tiden.
Mastodontbygge till Guds ära
Ändå påbörjade han våren 1563 ett av världens mastodontbyggen, »till Guds ära» – det vill säga fullständigt onyttigt. Men Filip var inte precis någon pragmatiker, och forsande slöseri låg i tiden.
Under första delen av seklet hade guld och andra rikedomar flödat in från Nya världen, och inflation hade man ännu inte riktigt lärt sig vad det var. En feber höll landet i sitt grepp, en religiös-konstnärlig extas, och guldet hade bara förvärrat den. Under några få decennier hade elva spanska katedraler uppförts eller avslutats, däribland de i Granada, Sevilla, Málaga och Segovia.
Det skulle ta 21 år att slutföra vad den franske romantikern Gautier kallade »näst efter de egyptiska pyramiderna, den största stenhögen i världen»: 1 200 rum, 3 000 fönster, 16 innergårdar. Men den siffra som en turist mest kommer i kontakt med är 87 trappor, av vilka en del är oändliga.
de Toledo bakom El Escorial
Många arkitekter samarbetade om El Escorial, men den grundläggande designen gjordes av Juan Bautista de Toledo, och fullföljdes efter hans död 1567 av Juan de Herrera, matematiker, mystiker och en av Filips få intima vänner. Men det var Filip som personligen följde arbetet, ibland ledde det, och alltid oroade sig för varje liten detalj. Vid dagens slut drog han sig tillbaka till »kungens stol», en i berget uthuggen sittplats från vilken han betraktade sitt verk.
Man vandrar genom långa ekande korridorer som verkar tomma, trots att väggarna dignar av tavlor och gobelänger. Fyra interiörer minns man längst. Kyrkan, biblioteket, Filips privata rum och kungarnas panteon.
I kyrkan, som är en basilika, finns två bedjande skulpturgrupper: Karl V med sin hustru, dotter och systrarna; Filip med tre av sina fyra gemåler och sonen Don Carlos. Ofta ser man också alldeles levande munkar som ber för Filips själ, så som man gjort i fyrahundra år.
Biblioteket är en 52 meter lång sal under frescomålade tunnvalv, påminnande om Sixtinska kapellet i Vatikanen. Böckerna står med ryggarna åt väggen och guldsnittet utåt. Stjäl en bok här, och påven kommer och tar dig och lyser dig i bann – det står det anslag om.
Enorma samlingar
Filip var, som så många samtida, prylgalen och samlade på allt: altardukar, militärtroféer, musikinstrument, rustningar, klockor, stjärnglober och statyer av berömda personer (113 st). Målningar – hans favoriter var Tizian och Hieronymus Bosch. Det mesta fick plats i Escorials hallar, även om sakristian hotar att sprängas av 2 000 guld- och silverstickade pälsar och mässhakar. Han kunde också kalla 7 422 helgonreliker sina, varav tolv utgjordes av hela kroppar och 144 var martyrers skallar.
Kungafamiljernas panteon
Nu fick han härtill börja samla ihop sina döda släktingars lik för att fylla de valv under högaltaret som skulle bli de spanska kungafamiljernas panteon. Utrymmet färdigställdes emellertid inte förrän efter Filips egen död.
Det är en åttkantig kupolbyggnad, klädd med svart marmor och prydd av pelare med förgyllda kapitäler. Prydligt namnade likadana kistor är staplade, fyra över varann, på hyllor utmed väggarna, två till och med över dörren, så att det ser ut som ett överfyllt kistlager. Kungar till vänster, drottningar som blivit kungamödrar till höger. Andra drottningar finns i ett annat rum, med sina prinsar och prinsessor.
Och helt för sig, i en krokanliknande formation, har man samlat de utom äktenskap födda, bastarderna. Den ädlaste av bastarder, Don Juan de Austria, kallad Västerlandets frälsare för sina krigsbedrifter mot turkarna, vilar i egen sovalkov, skulpterad i all sin skönhet på sin sarkofag.
Gikt plågade Filip II
Filip fick njuta av sitt Escorial bara några veckor per år, eftersom rikets affärer höll honom fången i Madrid eller på annan ort. Sjukdom fördystrade hans ålderdom: efter 1593 kunde han på grund av gikt inte ens teckna sitt namn, utan signerade handlingar med en stämpel.
Sista resan till Escorial företog han i bärstol, eftersom han inte längre kunde sitta i en vagn, och färden tog sex dagar. En sista gång bars han genom Escorials salar och gårdar. Två månader senare avled han i sin smala säng, betraktande sin egen kista och ett kranium krönt med gyllene krona. Intill finns det spartanska arbetsrum från vilket han brukade säga att han ”regerade världen med två tum papper”.
Eller inte regerade världen. För i en nation som till större delen tycks ha bestått av genier och hjältar, helgon och erövrare, berättar Escorial om tragedin hos en man som, utan att kunna göra något åt det, låter ett världsherravälde falla ihop.
Escorial ett tyngande arv
Escorial blev ett tyngande arv. Underhållet var enormt dyrt, och senare habsburgare undvek att besöka det. Bourbonerna dömde ut det som obeboeligt men försökte lätta upp det genom att inreda en palatsflygel med siden, väggmedaljonger och kristallkronor. Men Filips kyla tränger igenom krimskramset.
