Colosseums förvandling

För dagens romresenärer är ett besök på Colosseum obligatoriskt. Utrustade med guider och resehandböcker trotsar vi såväl kvävande hetta som folkmassan

15 mars 2001 av Ida Östenberg

För dagens romresenärer är ett besök på Colosseum obligatoriskt. Utrustade med guider och resehandböcker trotsar vi såväl kvävande hetta som folkmassans trängsel för att få möjlighet att vandra runt i de antika valvgångarna och se ut över resterna av den forna arenan. Colosseum är ett av de mer välbevarade forntida monumenten i Rom, och här mer än på någon annan plats i staden känns antiken levande och dess människor närvarande. Med god inlevelseförmåga tycker man sig se tigrar och lejon på väg upp ur underjordens gångar, kristna martyrer som samlats till en sista bön eller kejsaren som gör tummen ned för någon olycklig gladiator.

Vetskapen om de blodiga gladiatorspel som utspelat sig på platsen har fyllt besökare i alla tider med blandade känslor av nyfikenhet, skräck och kanske framför allt oförståelse inför det faktum att den romerska civilisationen kunde tillåta och uppskatta masslakt som underhållning. Redan under antiken uttryckte emellertid flera författare sin avsky för aktiviteterna på arenan, och snart efter det att kristendomen blivit statsreligion i Rom förbjöds hedniska skådespel på teatrar och amfiteatrar. År 404 efter Kristus utspelade sig den sista gladiatorkampen på Colosseum.

Vad har hänt sedan dess? Colosseum är så intimt förknippat med antikens Rom att vi under vårt besök knappt reflekterar över byggnadens långa efterantika historia. Intrycket av beständighet är också påtagligt, och det tycks som om Colosseum alltid stått och alltid kommer att stå som idag, i ensam upphöjdhet, blickande ut över ett lika evigt Rom. Ändå har byggnaden ändrat såväl utseende som funktion åtskilliga gånger under århundradenas lopp. Genom att följa dess öden kan vi göra en resa, inte bara genom Roms historia utan framför allt genom sekler av skiftande syn på antiken, dess historia och monument.

Medeltida fästning och bostad

Förbudet för gladiatorspelen innebar inte ett plötsligt slut för skådespelen på Colosseum. Ännu in på 500-talet drog amfiteatern stora åskådarskaror. På arenan hade gladiatorlekarna ersatts av mindre blodiga brottningsmatcher, som visades omväxlande med de mer traditionella kamperna med vilda djur. Rom styrdes vid den här tiden av östgotiska härskare, vilka var måna om att uppträda som värdiga efterträdare till de romerska kejsarna och därför uppmuntrade såväl spel på amfiteatern som andra yttringar av antikt kulturliv. Att Colosseum fortfarande tillmättes betydelse visar också det faktum att monumentet reparerades ett flertal gånger under 400- och början av 500-talet.

Efter ostrogoternas fall i mitten av 500-talet övertogs makten i Rom av härskare som saknade intresse för den romerska kulturtraditionen. Ett nytt samhällsklimat växte fram, i vilket man med misstro betraktade de romerska monumenten och deras hedniska funktioner. De byggnader som man inte längre användes lämnades att förfalla. Andra återanvändes som byggnadsmaterial. Den antika stenen kunde brukas till nybyggen och metallen smältas till vapen och mynt. På Colosseums fasad gapar i dag stora håligheter efter de antika metallkrampor som hackats bort i jakten på användbart järn.

Inte bara sten och metall utan hela byggnader återanvändes. Teatrar, amfiteatrar, bad, tempel och triumfbågar som spelat ut sin ursprungliga roll fann nya funktioner som kyrkor och befästningsverk och har av denna anledning kunnat bevaras för eftervärlden. Som försvarsverk lämpade sig särskilt storskaliga byggnadsverk. Mausoleerna över Augustus och Hadrianus, Marcellusteatern, Konstantinbågen och Colosseum befästes alla av Roms mäktiga adelsfamiljer, som under medeltiden kämpade om makten över staden.

Hemsökt av demoner

Flera av de antika monumenten började återanvändas redan under 500-talet, men det skulle dröja ytterligare ett par hundra år innan Colosseum togs i bruk. Amfiteatern var enligt den senantika traditionen platsen där otaliga kristna mött martyrdöden och Colosseum ansågs under medeltiden hemsökt av demoner. Först under 1000-talet verkar man ha övervunnit sin rädsla för arenans onda krafter. Från denna tid finner vi Colosseum befäst, omväxlande av familjerna Frangipani och Annibaldi, beroende på vilken av de båda som för tillfället var den mäktigaste. Fästningen brukades även till boende, och sålunda kunde Petrarca under sitt första besök i Rom år 1337 inkvarteras hos sina goda vänner familjen Annibaldi i Colosseum.

De medeltida familjerna tycks ha haft sina huvudkvarter i övre delen av monumentet. Oberoende av de skiftande ägandeförhållandena uthyrdes under senmedeltiden undervåningens valv som bostäder och verkstäder. Här bodde och arbetade smeder, slaktare och kalkbrännare sida vid sida. Även inne på själva arenan, bredvid kyrkan San Salvatore, fanns boendemöjligheter för hugade spekulanter. Ett bevarat hyreskontrakt från tiden ger följande beskrivning av en bostad på Colosseums arena: ”ett tvåvåningsvalv och hälften av ett tvåvåningshus av tegel och sten, med marmortrappor på framsidan, det vill säga den sida som ligger mot Saviors [San Salvatores] kyrka, med dess lilla trädgård bredvid och hälften av en äppelodling bakom.”

Medeltidens intresse för de antika monumenten var huvudsakligen riktat mot deras praktiska användningsområden. Under senmedeltiden märks emellertid en förändrad attityd, som kan förklaras av att staden nu ökade i politisk betydelse. Kejsare, påvar och folkledare närde omväxlande drömmen om ett återupprättat världsrike med Rom som centrum, och som symboler för det nya Rom användes den antika stadens ärofulla monument. Det största och viktigaste var Colosseum.

Amfiteatern ses avbildad på åtskilliga kejserliga sigill från senmedeltiden och runt byggnaden löper inskriften Roma caput mundi – ”Rom, världens huvudstad”. För att minna om Colosseums forna storhet sökte man på 1300-talet även återinföra de antika djurkamperna på arenan. Spelen kostade dock alltför många liv för att tilltala den medeltida åskådarens smak, och Colosseum återgick till att i första hand fungera som bostad och kyrka.

Antiken i centrum

Också i de senmedeltida resehandböckerna för pilgrimer på rombesök avspeglas en ökad medvetenhet om och beundran för de forntida monumenten. Från 1100-talet, då den mest berömda av dessa guideböcker – den så kallade Mirabilia Urbis Romae – nedtecknades, har stadens kristna byggnader förpassats till bakgrunden. I centrum för resehandböckernas stadsvandringar står nu det antika Rom. Alla de viktiga monumenten passeras och beskrivs, även om framställningarna kryddas med mer eller mindre fantastiska legender. Colosseum beskrivs som ett antikt solgudens tempel, fordom täckt med en kupol på vars gyllene insida man kunnat se bilder av solen och månen på resa över himlavalvet.

Först under renässansen kom intresset för monumenten att kombineras med studier som syftade till att få fram fakta om forntiden. Antiken sågs nu för första gången som en avslutad historisk epok, vilken renässansens människor uppfattade såsom pånyttfödd i sin egen samtid efter århundraden av kulturförfall. Antiken i alla dess former ansågs eftertraktansvärd, och renässansens lärde studerade och beundrade ivrigt både latinska författares skrifter och Roms arkitektoniska lämningar.

Såväl antik litteratur som arkitektur tjänade också som förebild för renässansens egna konstarter. Inom arkitekturen hämtades inspiration inte bara från de romerska byggnaderna utan även från de nu återfunna skrifter om arkitektur som nedtecknats av den romerske författaren Vitruvius. Inte minst intresserade man sig för hans beskrivningar av kolonnordningarna, mest utsökt tillämpade på Colosseums fasad. De kolonner som inramar amfiteaterns valvbågar är på bottenvåningen doriska, för att på våningarna ovanför följas av jonisk respektive korintisk ordning. Detta schema kom att appliceras på otaliga renässansbyggnader.

Påvliga stenbrott

Trots renässansens beundran för Colosseums arkitektoniska elegans fortsatte man även under denna period att utnyttja monumentets sten till nybyggen. Exploateringen underlättades av den kraftiga jordbävning som drabbade Rom år 1349 och som raserade en stor del av amfiteaterns yttre valvgångar. Runtom Colosseum låg travertinblocken härefter mer lättillgängliga än någonsin och monumentet blev från och med nu ett av Roms främsta stenbrott.

Dock var det vid den här tiden osäkert vem byggnadsmaterialet tilhörde, och regelrätta stridigheter mellan folket i Rom och de på Colosseum arbetande munkarna utbröt i frågan. Påven, som efter att ha återvänt till Rom efter fångenskapen i Avignon var mäktigare än tidigare, löste frågan genom att själv ta över ägandet. Samtidigt utfärdade han lagar mot förstörelsen av de antika monumenten, men liksom så många andra liknande förbud i Roms historia hade de mycket liten verkan.

Inte heller tycks påven själv ha sett sig hindrad av förbudet. Då han från mitten av 1400-talet startade det väldiga ombyggnadsprojekt, som skulle återskänka Rom dess forna glans, kom de antika monumenten att bidra inte bara med arkitektonisk inspiration utan i hög grad även med själva byggnadsmaterialet. Under påven Nicolaus V, grundaren av Vatikanbiblioteket, fraktades bara under ett års tid över tvåtusen femhundra kärrlass travertin från Colosseum, och en specialkärra för ändamålet skall också ha konstruerats av en viss Mäster Bartolomeus från Perosa. Sten från Colosseum finns i dag inbäddad i såväl Peterskyrkans trappor som Tiberstrandens kajer.

Andarnas hus

Men det är inte bara som arkitekturföredöme och stenresurs vi möter renässansens Colosseum. Perioden är också den från vilken vi har den mest livfulla och personliga berättelsen från amfiteatern, en mustig skildring som visar att tron på de i Colosseum huserande demonerna inte dött ut med medeltiden utan ägde kraft ännu på 1500-talet. Berättelsens författare är Benvenuto Cellini, juvelerare i påvlig tjänst och tillika äventyrare av stora mått.

Cellini hade mött en präst som var kunnig i svartkonst, något juveleraren länge önskat få prova på. Tillsammans gick de om natten till Colosseum, för att Cellini skulle få hjälp av de där irrande djävlarna att återförenas med sin älskade Angelica. De magiska riterna utfördes enligt den förutbestämda ritualen och allt tycktes ha avlöpt till full belåtenhet. Då Cellini emellertid inte genast blev bönhörd, vände de båda i sällskap med några kamrater och en ung pojke tillbaka till amfiteatern nästföljande natt.

Även denna gång började allt enligt planerna. Cellini berättar så här i sin självbiografi:

”Svartkonstnären började nu med de hemskaste besvärjelser, ropade upp namnen på en mängd av demonerna som var anförare för härskarorna och befallde dem på hebreiska och även på grekiska och latin att komma i kraft av den icke skapade, levande och evige Guden så att inom en kort stund fylldes hela Colosseum med hundra gånger så många som förra gången.”

Härefter var det emellertid något som gick fel. Såväl fientligt sinnade män som beväpnade jättar uppenbarade sig, och det tycktes som om hela Colosseum brann. Sällskapet var dödsförskräckt och Cellini skrek åt en av de närvarande vännerna:

”Agnolo, när man är på sådana här ställen duger det inte att vara rädd och tappa sugen, utan alla måste hjälpa varandra. Skynda på nu med att strö på den där asa foetida [dyvelsträck, ett slags illaluktande gummiharts som används vid magiska riter].

När nu Agnolo vände sig om lät han höra en väldig trumvirvel av ljudliga fjärtar och sket på sig i ett sådant överflöd att det blev betydligt verksammare än asa foetida. Vid braket och den rysliga stanken tittade pojken upp och när han hörde mig skratta till hämtade han sig en smula från sin förskräckelse och sade att demonerna flydde i rasande fart ... Under hela vägen hem till Banchi upprepade pojken i ett kör att två av djävlarna som han sett i Colosseum skuttade framför oss eller sprang uppe på taken eller nere på marken.”

Alla vägar bär till Rom

Med 1600-talet förbyttes renässansens beundran för Colosseum i barockens likgiltighet. Monumentet fortsatte att brukas som stenbrott och det fanns faktiskt planer på att riva hela byggnaden. Till lycka för eftervärlden saknades emellertid resurser att genomföra projektet. Inte heller påvens förslag om en textilfabrik på arenan blev verklighet. Småningom bestämde man sig för att Colosseum lämpade sig bäst som förrådsutrymme, och amfiteaterns arkader blev till förvaringsplats för salpeter som användes i en närliggande krutfabrik. Valvgångarna användes även av hemlösa, som sökte sina nattläger här.

Från och med 1700-talet antog så Colosseum den funktion som varit dess huvudsakliga sedan dess – monumentet blev en turistattraktion. Italiens antika sevärdheter kom från denna tid att bli målet för unga aristokraters bildningsresa söderut, den så kallade Grand Tour.

Särskilt var det engelsmännen som reste och mer än någon annan plats lockade Rom. I Den eviga staden studerade man antiken i alla dess former, och för att kunna visa att man verkligen varit där lät man inte sällan sig porträtteras framför Roms mest berömda antika monument, Colosseum. Med sig hem till England och familjegodset hade man också vanligen någon inköpt antikvitet. Britterna handlade villigt och inte sällan påpekades att de inte skulle ha dragit sig för att köpa Colosseum också, om det bara hade kunnat ordna transporten.

Historiens vingslag

Under 1800-talet blev drömmen om Italien verklighet även för den starkt framväxande medelklassen. Detta är romantikens tidevarv, och huvudmålet med resorna var att få uppleva landskapets skönhet och stämningar från den antika kulturen. Minnen från forntiden fann man inte minst i Rom, som nu slog upp sina portar för en aldrig tidigare skådad ström av turister. Det samtida stadslivet intresserade i mycket ringa grad utan man sökte sig hellre till platser och byggnader där man kunde recitera de klassiska författarna och känna historiens vingslag. Forum och Palatinen var ett måste, liksom Pantheon, kejsarbaden och inte minst Colosseum.

Amfiteatern befann sig efter århundraden av exploatering, jordbävningar och brist på omsorg i början av 1800-talet i ett bedrövligt skick. Sprickbildning hotade flera av murarna, rasrisken var överhängande och reparationsarbeten var nödvändiga om monumentet alls skulle stå kvar. Ändå tvekade man. Det var just Colosseums förfallna ruinform som tilltalade tidens resenärer, och oron att minska dess attraktionsvärde var påtaglig. Efter många och långa diskussioner bestämde man sig ändå år 1805 för att börja låta rensa korridorer och trappor i amfiteatern från nedfallet material. Arbetet utfördes av ett hundratal straffångar, som också grävde sig ner till den antika marknivån utanför monumentet, rev vissa efterantika rester och påbörjade en gata runt Colosseum. Vidare lät man konstruera en väldig stödmur där rasrisken var som störst, på amfiteaterns östra sida.

Blomstrande ruinromantik

Reparationerna räddade amfiteatern från att rasa, men förändrade mycket lite av dess utseende. Framför allt dominerades Colosseum vid den här tiden av en prunkande växtlighet. Här kunde besökaren beundra blommande vildrosor, cyklamen, hyacinter, nejlikor och riddarsporre, eller svalka sig i skuggan av fikon-, oliv- och körsbärsträd. Slingrande murgröna trängdes med vinrankor och klematis, och det doftade behagligt av kryddväxter av alla de slag. Ja, det växte så frodigt att man år 1820 kunde ge ut en Flora of the Colosseum, som upptog hela 420 arter!

Medan man under renässansen uppskattat Colosseum som arkitektur, var det som landskap amfiteatern beundrades under romantiken. Till detta bidrog inte bara blommorna, utan även amfiteaterns fallfärdiga tillstånd. Colosseum omskrivs allmänt som ”den vackraste av ruiner” – naturromantikerna såg på den snarare som en del av den vilda naturen än tillverkad av människohand. I skuggan av blommande träd slog sig kända som okända resenärer ner för att meditera över landskapets skönhet och livets förgänglighet. Goethe, Byron, Shelley, Chateaubriand, Stendahl, Madame de Staël, Dickens – alla har de lämnat betraktelser från Colosseum till eftervärlden.

För romantikens turist stod två besök vid Colosseum på programmet. Det ena skulle ske om dagen, då blomsterprakten kunde beundras, och det andra om natten. Månsken var önskvärt, men kunde ersättas av sken från facklor. Då skuggor och ljus omväxlande spelade över arenan, där så mycket blod en gång flutit inför upphetsade åskådarmassor, fylldes den romantiskt lagde resenären med rysningar av både fasa och välbehag. Ingenstans kom man de historiska stämningarna så nära som under ett månskensbesök på Colosseum, och det var denna känsla som mer än något annat lockade turisten i 1800-talets Rom.

Colosseum erbjöd också en religiös upplevelse. Amfiteatern var ju enligt traditionen platsen där åtskilliga kristna offrat sina liv för den rätta tron. Redan på 1600-talet hade det funnits planer på att bygga om hela monumentet till en kyrka över martyrerna, och i början av 1700-talet heligförklarades marken. Ett stort träkors sattes upp mitt på arenan och runt om placerades fjorton kyrkostationer vid vilka pilgrimer kunde vinna avlat. Denna tradition hålls levande än i dag: sedan 1960-talet väljer påven att gå långfredagskvällens korsvandring runt Colosseums arena.

Turistens klagan

År 1871 blev Rom huvudstad i det enade Italien, och en febril arkeologisk verksamhet tog sin början i staden. På mindre än tjugo år grävde man fram det mesta av Forum, Caracallas termer och en stor del av kejsarpalatsen på Palatinen. Hela detta område planerade man att göra till en arkeologisk park, där byggnaderna från antikens Rom skulle kunna framträda i sin rätta miljö och på så sätt skänka historisk och politisk dignitet åt huvudstaden. Lämningar från perioderna efter antiken betraktades snarast som störande element, och snart tog man itu med verket att rensa bort såväl växtlighet som efterantika spår från Colosseum. Vildrosor, kyrkostationer, i valven sovande tiggare – allt skulle bort. Med dem försvann också de romantiska betraktelserna, och i tidens resehandböcker utropas beklagande: ”All platsens charm har blivit förstörd!”

Colosseum hade förvandlats från skön ruin till arkeologiskt monument. Av den tänkta parken blev dock intet, och ännu en bra bit in på 1900-talet låg Colosseum inbäddat i ett gytter av sentida vingårdar, kyrkor och bostadshus. Först med Mussolini tog arbetet med att isolera de antika byggnaderna från övrig bebyggelse ny fart. Runt Augustus mausoleum revs såväl palats som bostadshus, och Marcellusteatern tömdes på de verkstäder och affärer som haft sin plats i de nedre valven. Men framför allt ägnade sig Mussolini åt området kring Forum Romanum.

Redan kort efter sitt maktövertagande hade Mussolini deklarerat sin avsikt att bygga en rak paradgata från sitt huvudkvarter i Palazzo Venezia till Colosseum. För att planen skulle kunna bli verklighet tvångsförflyttade man omkring fyratusen personer till nyuppförda förorter, rev hela kvarter och grävde sig rakt igenom några av de antika kejsarfora som gränsar till Forum Romanum. Vid Colosseum förstördes dessutom en antik fontän för att den breda vägen skulle kunna fortsätta runtom amfiteatern. I september 1932 stod Via dell’Impero (i dag Via dei Fori Imperiali) färdig, och Mussolini kunde inviga vägen genom en procession som från Colosseum till Piazza Venezia gick parallellt med hans kejsartida föregångares triumfväg.

Förstörs av avgaser

”Så länge Colosseum står, står Rom. När Colosseum faller, faller Rom. När Rom faller, faller världen.” Det berömda citatet nedtecknades på 700-talet, och sedan dess har Colosseum fortsatt att stå, trots århundraden av exploatering och förstörelse. Ironiskt nog är det Mussolinis omläggning av gatunätet i vår egen tid som inneburit det största hotet genom historien mot amfiteaterns existens. Romtrafiken är tät, och trots att föroreningarnas effekter på Colosseums nu delvis söndervittrade sten debatterats intensivt de senaste åren fortsätter bilarna att spy ut avgaser på Mussolinis forna paradgata.

Colosseum av i dag står efter 1870-talets rensning och Mussolinis gatuomläggning som en isolerad ö av antik symbolik mitt i Roms brusande trafikvimmel. Resultatet har blivit inte bara skadande avgaser utan även att sekler av historia försvunnit. Den som från Piazza Venezia vandrar den breda gatan längs Forum Romanum för att besöka Colosseum ser runt omkring sig rester från så gott som enbart en enda tidsepok – antiken. Inte heller inne på Colosseum finns något kvar som minner om byggnadens över femtonhundra år av efterantik historia.

Så romresenär – stanna upp och försök föreställa dig medeltida hyresgäster i valvgångarna, lyssna till skramlet från kärrorna med travertin som utan avbrott rullas bort! Se ned på arenan och framkalla för din inre syn Cellini och hans förskräckta sällskap i möte med djävlarna, och sök för en kort stund återskapa Byron diktande under fikonträd och klematis! Endast på så sätt förblir Colosseum ett levande monument.

Ida Östenberg är doktorand på Klassiska institutionen vid Lunds universitet. Hon är aktuell med boken Monument och manuskript. Antikvetenskapens historia till 1800-talets mitt (Studentlitteratur) som hon skrivit tillsammans med Lena Landgren.

Publicerad i Populär Historia 4/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också