Ståndssamhället: Att veta sin plats

Om du gick ner för en gata i Stockholm på 1600-talet, hur skulle du veta vem du skulle lyfta på hatten eller niga för? Hur visste du om du skulle lämna plats på vägen, eller om du själv hade rätt att gå mitt i gatan? Hur visste du vem du fick titta i ögonen när ni stod och pratade, eller om det var bäst att hålla blicken riktad nedåt för att inte verka oförskämd?

Att veta sin plats – var en individ stod i den sociala hierarkin, och hur man därmed skulle bete sig gentemot andra – var av högsta vikt under 1600- och 1700-talen. Vi vet i hög grad hur samhällets eliter tyckte att den sociala hierarkin borde fungera.

Men under ståndssamhällets tid skulle människor inte bara sorteras i olika grupper, de skulle också översätta sociala normer till vardagliga handlingar. Detta visar sig ha varit en angelägenhet för alla, och det var svårare än man kan förledas att tro.

De fyra stånden

I beskrivningar av det svenska samhället under tidigmodern tid talas gärna om ståndssamhället som indelningen av befolkningen i fyra grupper: adel, präster borgare och bönder. Det var en politisk indelning med rötterna i medeltiden som under 1600- och 1700-talen också hade sin motsvarighet i riksdagens fyra stånd. Stånden rangordnades också legalt och politiskt. Adeln hade flest privilegier och störst inflytande, och så följde de andra stånden i fallande ordning.

Det var vanligt att man tänkte sig samhället i termer av en kropp där kungen var samhällskroppens huvud, adeln dess armar, prästerna dess hjärta och bönderna dess ben. I denna metafor blir det också tydligt att alla stånden var beroende av varandra – kungen
kunde inte regera utan att det fanns armar som kunde utföra hans bud medan samhället vilade på böndernas arbete.

Metaforen visar också tydligt vem det var som skulle bestämma – benen skulle inte fatta några beslut, utan det var huvudets uppgift.

Martin Luthers hustavla

Det fanns också en annan ståndsindelning som fungerade som parallell till den politiska, och som fick stort genomslag i samband med reformationen. Martin Luthers »Hustavla« var en av de mest spridda texterna i Sverige och delade upp människor i tre stånd. Principen bakom denna indelning var kontextuell – beroende på sammanhang var det viktigt att veta vem som hade att styra och vilka som hade att lyda.

Det var alltså ingen hierarkisk ordning mellan stånden, men däremot var det viktigt att betona den hierarkiska ordningen inom dem. De tre stånden bestod av kyrkoståndet där lärarna (prästerna) var överordnade och åhörarna (alla andra) skulle lyssna och lyda. Nästa stånd var den världsliga överheten (kungamakten) och undersåtarna (alla andra).

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Slutligen kom hushållsståndet som leddes av husbonden, och där alla andra inom hans hushåll (hustru, barn, tjänstefolk med flera) skulle lyda. Här fanns också paralleller mellan stånden i hur de fungerade: en gift bonde med eget hushåll regerade sitt hem på samma sätt som kungen regerade landet, var det tänkt.

Samma person – olika positioner

I båda fallen skulle han visa sig nådig och hantera sina underordnade väl, medan de som underordnades honom hade som allra viktigaste plikt att lyda. Beroende på sammanhang kunde en person därmed också behöva inta olika positioner.

Bonden var överordnad sin hustru och sitt hushåll, men han var klart underordnad sockenprästen som ju var hans lärare, eller kungen som var hans världsliga överhet. Somliga hamnade dock alltid i den underordnade positionen. Kvinnor, tjänstefolk, barn och fattiga kunde inte byta status beroende på sammanhang annat än om deras villkor ändrades och de själva blev hushållsföreståndare – något som till exempel var möjligt för kvinnor som var änkor.

Även i treståndsläran betonades beroendet mellan och inom stånden. På samma sätt som ett hushåll fungerade bäst om alla samarbetade och visste sin plats, fungerade också riket eller förhållandet mellan lärarna och åhörarna.

Social ordning politiskt mål

I båda dessa läror fick individen sitt värde beroende på vilken grupp hon eller han tillhörde, inte som enskild människa. Samhället var djupt ojämlikt, och det var en bra sak som inte borde ändras på. Avsikten med lärorna var också densamma – att skapa ordning. Ordning var i själva verket ett av de allra viktigaste politiska och sociala målen under tidigmodern tid och den hade många aspekter.

Samhällelig stabilitet

Det handlade om samhällelig stabilitet, men också om enighet och lugn. Oordning kunde nämligen få förfärliga konsekvenser – rådde oenighet, söndring eller konflikt mellan olika samhällsgrupper skulle samhället ledas mot ruinens brant. Detta eftersom treståndsläran var instiftad av Gud, och hans straff väntade det samhälle där hans lära inte följdes.

Också strider mellan de politiska stånden skulle ofelbart skada riket. Om alla däremot visste sin plats – att de som hade att styra gjorde det, och de som skulle lyda löd – då skulle riket och samhället blomstra. Inte förvånande förfäktades dessa idéer framför allt av personer som menade att de själva var satta att styra.

Under 1600-talet argumenterade adelsmän gentemot de andra stånden i riksdagen för denna ordning, och prästerna framförde synsättet i predikstolen. I skrift sökte debattörer under 1700-talets gång genomgående efter ordning. De visade en oro för oklarheter där rangen mellan grupper inte var tydlig – när en piga exempelvis inte klädde sig efter sin ställning, eller en bonde drack te som en annan borgare.

Överflödsförordningar

Lösningen på problemet med oordningen var att se till att ordningen var synlig – att det gick att se vilken position en person hade i samhällshierarkin. Om varje person hade en given uppgift och ett givet värde utifrån sitt stånd, och man måste bete sig rätt i förhållande till detta, då måste det också gå att se och känna igen vilken position människor hade.

Ett sätt att ordna detta var med hjälp av lagstiftning. De så kallade överflödsförordningarna satte upp olika regler för olika samhällsgruppers konsumtion. Exempelvis stadgades vilka slags kläder människor fick bära. Sidentyger förbehölls de högre stånden, medan de var förbjudna för allmogen.

Detaljrikedomen i dessa förordningar är i många fall häpnadsväckande – i en förordning från 1600-talets slut reglerades till exempel vilka av prästerskapets tjänstefolk som fick äta marsipan när de gick på bröllopsfest.

Ökad social rörlighet

Men frågan är då huruvida det verkligen var så att samhällsposition gick att se och avläsa på ett tydligt sätt. I mångt och mycket kan man se tre- och fyrståndslärorna som skrivbordskonstruktioner, därför att den sociala kartan var så mycket mer komplex än vad ståndslärorna ger sken av. Vi vet också att det skedde stora sociala förändringar under 1600- och 1700-talen.

Nyadlingarna var många under 1600-talet och universiteten utbildade allt fler unga män till att bli präster och byråkrater, vilka därmed fick möjlighet att röra sig uppåt i samhällshierarkin.

Hur syntes sociala hierarkier?

På 1700-talet ökade rikedomarna hos landets köpmän samtidigt som nya exotiska varor importerades, blev billigare i pris och mer lättillgängliga för folkflertalet. Med en ideologi om samhället som betonade enighet och stabilitet, men med en allt ökande social rörlighet, kan man fråga sig hur det egentligen gick med igenkännbarheten i praktiken.

I forskningsprojektet vid Uppsala universitet »Se ståndssamhället! Olikheternas kultur i Sverige under tidigmodern tid« är det just ståndssamhällets vardag och hur det fungerade som har varit undersökningsobjekt. Av särskilt intresse har varit hur ståndssamhället egentligen såg ut – hur betedde man sig, och hur syntes sociala hierarkier? Spelade människor upp hierarki så som normerna föreskrev, eller fanns det andra sätt att göra skillnad mellan människor?

Gubbar höll koll i Stockholm

Tittar vi på gatunivå blir det tydligt att saker och ting inte var fullt så enkla som ståndslärorna gav sken av. I Stockholm hade staden anställda med uppgift att bland annat hålla koll på ordningen på gatorna. »Gubbarna« som de kallades, arbetade åt Politikollegium och var ett slags ordningsvakter. Bland deras uppgifter låg att se till att överflödsförordningarna följdes; de skulle hålla ordning på resande, tiggare, lösdrivare och den allmänna säkerheten.

Man skulle kunna tänka sig att de därmed blev tränade i att göra skillnad på folk och folk, så att de kastade ut rätt personer ur staden och lät andra vara. Men vad man kan se är att de hade ett ytterligt svårt arbete beträffande den saken.

När det i Stockholm år 1675 bestämdes att lösdrivare och tiggare skulle förvisas ur staden var det »gubbarnas« jobb att samla ihop och föra ut dessa. Det visade sig dock svårt att skilja tiggare och lösdrivare från drängar och stadens borgare.

Vid ett tillfälle drog de ihop 130 män, men 104 fick de släppa lös igen efter att det visat sig att de hade rätt att vara i staden. Bland de frisläppta fanns en köpman från Kalmar och en skräddarmästare hemmahörande i Stockholm, samt två trädgårdsmästare som arbetade i Kungsträdgården.

Svårt skilja ut borgarna

Köpmän och skräddarmästare tillhörde båda borgarståndet; den förstnämnda var ofta en relativt förmögen person, den senare var en högt respekterad titel för en man med ett eget hushåll och förmodligen några gesäller som arbetade åt honom.

Lyssnar vi till förordningarna borde de vara lätta att skilja från tiggare och lösdrivare, men det verkar alltså inte ha varit så enkelt. Ingendera grupp bar något tydligt tecken på sin status som var lätt att läsa av. Det fanns ingen färg eller hattmodell eller annan symbol som gjorde bagarmästaren igenkännbar i jämförelse med lösdrivaren.

Svårigheten att avläsa människor gjorde att folk fick använda andra slags visuella strategier för att veta hur de skulle förhålla sig till andra. »Gubbarna« ägnade sig inte åt finlir när de gick längs med stadens gator, men det var precis vad andra gjorde när de skulle avgöra social status i vardagen. Man fick använda en granskande blick: en blick som var helt beroende av sammanhanget och på kunskaper man hade om kläder, status och person.

Piga inför rätta för fina kläder

En sådan granskare var linneköpman Mickel Björnsson som drog sin före detta piga Märta
Olsdotter inför rätta 1652. Han hade lagt märke till att sedan hon slutat hos honom för att gifta sig hade hon skaffat sig en grön kappa och han tyckte att det var märkligt och undrade
var hon hade fått den ifrån. Han ville också veta varifrån hon fått några silverspännen, en hermelinhatt, två jackor, den ena kantad med päls, den andra med band, en svart kjol i ett tyg som kallas rask, en guldring och flera andra saker.

Mickel hade noga studerat Märtas kläder, både före och efter hon arbetat åt honom. Märta kunde redogöra för hur hon kommit att få alla dessa saker och friades.

Det intressanta är att Mickel hade en sådan god uppfattning om vilka kläder Märta ägde, vilka material de var gjorda av och vad som passade hennes ställning som piga och sedan som nygift hustru. När han såg hennes nya kläder uppfattade han ett slags dissonans mellan vad han visste om hennes ställning och de slags saker hon »borde« äga.

Bakom en sådan granskande blick låg en rad olika kunskaper som han bara kunde basera i kännedom om det lokala sammanhanget – om vad en piga tjänade i Stockholm, om vad hennes nye man kunde tänkas tjäna, om vad ett tyg i rask och en hermelinshatt kostade, och huruvida nygifta kvinnor i staden brukade ha hermelinshattar. Efter att ha gjort en bedömning av allt detta blev han misstänksam om hon stulit från honom.

Bagargesäll fälld för värja

Enskilda personer förväntades också ha koll på hur andra tittade på dem, och de skulle
kunna jämföra sig själva med dem för att se om de själva såg passande ut. En bagargesäll som just kommit till Stockholm 1720 drogs inför rätta för att han burit värja, något som var förbehållet adelsmän.

När han skulle försvara sig sa han att han inte hade känt till den aktuella lagen. Men rätten kritiserade honom för att han inte hade jämfört sig med andra. Han borde ha lagt märke till, tyckte de, att inga andra bagar-gesäller bar värjor och heller inte någon annan i hans hushåll, bagare som de var.

Som nykomling i staden krävdes det bättre iakttagelseförmåga för att förstå sin plats i ståndshierarkin, tyckte rätten. Bagargesällen borde ha varit mera granskande i sin blick.

Pigorna smyckade sig ändå

Man kan notera att bagargesällen fram till dess att han åkte fast ändå hade styrt ut sig som han ville. Bland alla fall av brott mot överflödsförordningarna som hamnade inför rätta i början av 1700-talet kan man se att människor i de lägre stånden ändå tog till vad de hade för att smycka sig.

Det kunde vara spetsar på en mössa, lite guldtråd invävt i ett band, en sidenrosett. Oftast gick det att komma undan med sådana saker, men när Politikollegium då och då fick befallning uppifrån gick »gubbarna« ut på räder och beivrade dessa brott.

Särskilt vaksamma blev de i samband med att en ny förordning hade kommit. Människor
försvarade sig med att de hade ägt spetsarna innan förordningen kom ut och därmed hade rätt att bära mössan, eller att deras vanliga mössa var i tvätten, eller att de bara hade varit ute lite snabbt på gatan och att det inte var meningen att de skulle synas.

Det var de allra lägsta i samhällshierarkin som hamnade inför rätta för denna typ av brott – särskilt pigor – och böterna var skyhöga.

Ålder, kön och civilstånd

Som fallen från Stockholm visar både använde och förväntades människor använda sig av sin blick för sociala hierarkier. Det viktigaste var inte att gruppera olika personer i stånd, utan snarare att placera in sig själv på rätt plats i rangordningen.

En social gränsdragning som var betydelsefull i en situation kunde vara underordnad en annan i andra sammanhang. Här spelade frågor om en persons ålder, kön, civilstånd stor roll. Det fanns tydliga ideal kring hur kläder skulle spegla social ordning, men i praktiken var det en ytterst komplex relation där kläder lika mycket mobiliserades för att hävda social status och identitet som att reflektera och reproducera den.

Lärorna om ståndssamhället och om hur ståndssystemet fungerade i vardagen var beroende av och påverkade varandra, men de fungerade olika. Den ideologiska nivån syftade till att reducera den föreställda verkligheten i syfte att göra den hanterbar, läsbar och kategoriserbar. I vardagen försökte man hantera den omedelbara verkligheten.

Alla granskade alla

Vad som blir tydligt när man frågar sig om hur hierarkierna fungerade i praktiken är att tillsynes väldigt banala vardagsbeteenden, som hur man tittade på andra, var centrala för ordningsskapandet.

Genom att granska, bedöma och jämföra sig med andra reglerades den sociala skiktningen. Men det vore ett misstag att tänka sig att hierarkisk ordning i vardagen endast upprätthölls av eliter och statsmakt.

I det fundamentalt ojämlika samhället producerades hierarkisk ordning av de ordnade själva, även i hög grad av de som underordnades. Alla reflekterade över hur människor såg på varandra, betedde sig och vilka föremål de hade i sin ägo, samtidigt som de själva deltog i denna process. »Att veta sin plats« var alltså en mycket komplex operation som gjorde bruk av blicken, kroppen, föremål samt lokal- och personkännedom.

Ståndssamhället en oändligt lång stege

Effekten av detta sätt att rangordna människor var heller inte att gruppera dem i tre eller fyra stånd. Istället framstår ståndssamhället i praktiken som en oändligt lång stege,
där var och en hade att placera in sig själv beroende på vilka andra man befann sig i sällskap med för stunden.

Social igenkännbarhet var därmed inget man kunde lära sig utantill, utan var en sorts seendets konst.

Publicerad i Populär Historia 8/2018