Gustav III:s hemliga polis

Den 22 juli 1786 firades drottningens namnsdag med en teaterföreställning på Drottningholm. Gustav III:s franska teatertrupp framförde Molières Den inbillade sjuke. En av skådespelarna var den hyllade Sophie Hus, som anlänt från Frankrike två år tidigare.

Efter föreställningen lade en polisspion märke till att något inte stämde med madame Hus hemresa till Stockholm.

Spionens huvudsakliga uppdrag var att bevaka hennes älskare, den ryske ambassadören Markov, som återkommit till sitt hem klockan två på natten efter festligheterna på Drottningholm. En kvart senare anlände den kusk som kört Hus till föreställningen, men Hus själv syntes inte till. En stund därefter lämnade Markov hemmet i sällskap med två sekreterare.

Polisspionen beslutade att gå direkt till polismästaren och rapportera sina iakttagelser, trots att klockan var halv fyra på morgonen. Polismästaren skickade bud för att kontrollera om Hus var i sitt eget hem, men hon hade aldrig återkommit från Drottningholm.

Missnöjda skådespelare rymde

Det var inte första gången polismästaren hade att göra med försvunna skådespelare, och han misstänkte genast att Hus var på väg att fly landet och bryta sitt kontrakt med kungens teatersällskap.

Rymningsrisken bland de franska skådespelarna i Gustav III:s teatertrupp var ett återkommande problem. Få av dem trivdes i vad de upplevde som en kall och obildad avkrok av världen, och det hörde till polisens uppgifter att kontrollera att de inte avvek innan deras kontrakt gått ut.

Polismästaren organiserade snabbt en jakt på den försvunna skådespelerskan och lät bland annat kontrollera alla stadens tullar. Samtidigt rapporterade han löpande till kungen om sina fynd.

Madame Hus och hennes kammarjungfru lokaliserades inom kort till ett gästgiveri i närheten av Nyköping och redan två dagar efter avresan var de tillbaka i huvudstaden. Återigen hade Stockholmspolisen med polismästare Henric Sivers i spetsen bevisat sin effektivitet för Gustav III.

Gustav III:s polisordning

Kungen hade all anledning att vara nöjd med den nya polisorganisation han infört i huvudstaden. Ur hans perspektiv hade det hela fallit ut mycket väl. Att det hade funnits ett behov av en ny organisation var också de flesta överens om.

Under frihetstiden hade olika typer av övervakande och ordningshållande uppgifter varit fördelade på en rad myndigheter och organisationer i staden. Där fanns brandvakten, stadsvakten, garnisonsvakten och uppsyningsmännen, och 1761 avdelades separationsvakten från stadsvakten och kom att fungera som ett slags sedlighetspolis.

Detta ledde förstås till administrativa svårigheter, och det blev svårt för någon att skapa sig överblick över vad som hände och vem som ansvarade för vad. Det förekom också att det uppstod konkurrens mellan olika vaktstyrkor, och i vissa fall ledde det till och med till slagsmål vakterna emellan. Med tiden upplevde man även att det på vissa håll saknades pengar och manskap till att utföra alla uppgifter.

Polisfrågan utreddes i fyrtio år

Redan 1724 tillsattes en brand- och politikommission som bland annat skulle ta fram ett förslag till en ny organisation av vad som kallades "politiväsendet” i Stockholm. Även om kommissionen genomförde vissa reformer av brandskyddet kom polisfrågan aldrig till någon lösning, trots upprepade utredningar och förslag under fyrtio års tid.

I början av 1760-talet tillträdde Jakob Albrekt von Lantingshausen posten som överståthållare i Stockholm, och han väckte återigen frågan om ordningen i staden. Han lade fram flera förslag och skrivelser till kungen och riksdagen, men lyckades inte få igenom någon konkret förändring innan han dog 1769, och därefter rann det hela återigen ut i sanden.

Handlingsförlamning på grund av att olika fraktioner hade svårt att komma överens var en ofta kritiserad aspekt av frihetstidens mer parlamentariska system, och det var också en av orsakerna till att Gustav III:s statskupp 1772 möttes med lättnad från många håll. Med en starkare kungamakt följde en större möjlighet till snabba och tydliga beslut.

Kungliga poliskammaren 1776

En av de långbänkar kungen beslutade sig för att ta itu med var just frågan om ett nytt polisväsende i huvudstaden. Några månader efter sin statskupp tillsatte Gustav III en ny kommission med uppdrag att ta fram en "politiordning" för Stockholm.

Ett första resultat kom 1774, då kommissionen förespråkade införandet av en ny myndighet, kallad Kungliga poliskammaren. Denna myndighet skulle ha huvudansvaret för ordningsuppehållandet i staden och verksamheten skulle skötas av en polismästare. Kungen och rådet gillade förslaget och 1776 fanns ett färdigt dokument med en ny förordning.

Henric Sivers polismästare

En av dem som arbetade med redigeringen av det slutgiltiga dokumentet var sekreteraren vid slottsrätten, Henric Sivers. Överståthållare Carl Sparre hade ett gott öga till honom, och när poliskammaren inrättades i april 1776 fick Sivers den nyinrättade posten som polismästare i Stockholm. Polismästaren skötte den dagliga verksamheten i poliskammaren, men högste ansvarig var överståthållaren, som lydde direkt under kungen.

Till poliskammaren överfördes de polisgevaldiger (konstaplar), uppsyningsmän och stadsfiskaler som tidigare arbetat för politikollegiet, samtidigt som styrkan utökades något och övervakningssystemet effektiviserades. En hel del av patrullerandet, särskilt nattetid, kom dock fortfarande att utföras av brandvakten, stadsvakten och separationsvakten.

Poliskammaren dömde

I Kungliga poliskammarens uppgifter ingick att skaffa underrättelser om alla lagbrott och förseelser som begicks i staden, och när det gällde mindre allvarliga saker fick målen avgöras direkt i poliskammaren. Svårare brott måste däremot avgöras i domstol.

Med tiden kom polisen också i allt större utsträckning att utföra grundliga utredningar av alla sorters brott. Utredningarna skickades sedan vidare som underlag till domstolarna, på det sätt vi är vana vid i dag.

Det dagliga arbetet i poliskammaren handlade till stor del om att ta hand om småbrott och mindre ordningsproblem. Uppsyningsmännen kontrollerade så att lykttändningen och renhållningen sköttes som den skulle och polismästaren bötfällde kuskar som kört på fotgängare och pigor som hällt ut hushållssopor på gatan.

Polisen flyttade in i Tessinska palatset

Den nya myndigheten fick flytta in i Tessinska palatset, där överståthållaren bodde och verkade. Än i dag fungerar byggnaden som bostad för Stockholms läns landshövding, till vilken överståthållarämbetets uppgifter överfördes 1968.

Palatset var ståtligt och överståthållaren respektingivande i sin egenskap av kungens företrädare i staden. Ingången till poliskammarens lokaler låg dock på baksidan av palatset, mot en gränd som snart kom att kallas Polisgränd.

Överståthållare Sparre föreslog inköp av elegant inredning till poliskammarens sessionsrum. Sessionsbordet skulle vara klätt med läder och när överståthållaren var ordförande skulle han sitta i en stor länstol med en tronhimmel i blå sammet. Gustav III strök dock tronhimmeln från beställningen, eftersom han inte ansåg att det skulle passa sig i poliskammaren.

Löd under Gustav III

Myndigheten löd under kungen, hade överståthållaren som ansvarig, var inrymd i en ståtlig byggnad med elegant inredning och representerade på alla sätt överheten, men den dagliga verksamheten hanterade de allra lägsta delarna av samhället.

Många av de fall som avgjordes i sessionsrummet rörde tiggare, gatpojkar, oäkta barn och prostituerade och när det gällde anklagelser om nedsmutsning i staden handlade det ibland rent bokstavligen om skit.

Hemlig polis bevakade oppositionen

Den nya polisen kom också att förknippas med en annan verksamhet, som i mycket mindre grad finns beskriven i de officiella dokumenten.

Vid sidan av den ordinarie polisen byggde Carl Sparre även upp ett hemligt spionnätverk. I den beräkning av poliskammarens årliga kostnader som han lämnade till kungen 1776 tänkte han sig att den samlade kostnaden skulle bli 50 000 daler kopparmynt, varav 13 000 skulle gå till spionverksamheten.

Som synes i fallet med skådespelerskan Hus fanns det polisspioner med uppdrag att bevaka utländska ambassadörer. I takt med att oppositionen mot Gustav III växte sig starkare ökade också kungens behov av information om sina politiska meningsmotståndare och rapporter om den allmänna opinionen i staden.

Bondeståndet bevakades

Polismästare Sivers uppfyllde kungens önskningar med stor nit och i samband med den omvälvande riksdagen 1789 sas det att varje riksdagsman ur bondeståndet var tilldelad en polisspion vardera.

Bönderna tillhörde de mer kungatrogna stånden, men just därför ansåg kungen och polismästaren det viktigt att övervaka dem så att man i tid skulle kunna upptäcka minsta tecken på rekryteringsförsök från oppositionen.

Många irriterade sig på att polisen i Stockholm tycktes ha större resurser till spioneriverksamhet än till brottsutredande. Poeten Johan Gustav Oxenstierna skrev ett epigram om saken där han konstaterade:

Om Stockholms stads polis i något röjer brist / I annat den likväl fullkomligheten äger / Man återfår ej hvad man mist / Men desto mera vad man säger.

Sivers adlades Liljensparre

Till en början lämnade Sivers sina rapporter om tillståndet i staden till överståthållaren Carl Sparre, som i sin tur rapporterade vidare till kungen, men med tiden kom polismästaren att få direkt kontakt med regenten.

I fallet med Sophie Hus skickade han löpande skriftliga rapporter till Gustav III, och vid andra tillfällen höll han personligen föredragningar för kungen. Sivers gunst hos Gustav III syntes bland annat i att han 1784 fick titeln lagman och 1786 adlades till Liljensparre.

Den memoarskrivande oppositionsmannen Rutger Fredrik Hochschild hävdade att adlandet var en belöning för insatserna i fallet med Sophie Hus. Att Liljensparre skulle ha adlats enbart för sina insatser i tillfångatagandet av en förrymd skådespelerska är kanske inte helt sannolikt.

Det ska nog snarare uppfattas som ett sätt för Hochschild att förminska sina politiska motståndare Gustav III och Liljensparre. Episoden med Hus visade dock hur effektivt den organisation som Liljensparre byggt upp kunde registrera, reagera på, utreda och åtgärda otillåtna förehavanden i staden.

Bättre ordning i Stockholm

Åtminstone till en början tycks många av tidens iakttagare ha varit överens om att den nya polisorganisationen hade inneburit en förbättring och att det hade blivit större ordning i staden sedan Kungliga poliskammaren inrättats och Liljensparre blivit polismästare.

Liljensparre hade också en enastående överblick över vad som pågick i staden, och eftervärlden har kommit att betrakta honom som landets första riktiga polisman och poliskammaren som början till ett polisväsende i modern mening

Liljensparre omstridd

Även om det fanns många som hade respekt för vissa delar av hans ämbetsutövning var dock Liljensparre och hans polisorganisation långt ifrån omtyckt. Av förklarliga skäl var oppositionen särskilt hätsk i sina omdömen.

I samband med ett hotande upplopp 1788, där kungatrogna ofrälse var på väg att överfalla kungakritiska adelsmän gick meningarna isär om huruvida polismästaren borde berömmas för att ha lugnat ned situationen, eller fördömas för att ha anstiftat det hela. Även andra typer av till synes spontana reaktioner från allmänheten ansågs bero på order och mutor från polisen.

Ett exempel är mottagandet av kungen när han återvände från fronten i Finland i slutet av 1788. Flera kungakritiska iakttagare hävdar att man tydligt kunde höra att massans hurrarop vid konungens intåg i Stockholm var beställda snarare än spontana.

Gick kungens ärenden

Ett annat tillfälle då Liljensparre gick kungens ärenden och drog på sig förakt från adelsoppositionen var när han anlände till grevinnan von Lantingshausens hem och inför alla närvarande läste upp Gustav III:s beslut att bannlysa henne från hovet.

Grevinnan var starkt kritisk till kungens beslut att arrestera en rad framstående oppositionella adliga riksdagsmän i samband med riksdagen 1789. Hon och en grupp andra adelsdamer hade visat sitt missnöje genom att bojkotta kungens hov och istället besöka hans svägerska Hedvig Elisabeth Charlotta. Detta kontrade kungen således med att bannlysa henne från kungafamiljens närhet.

Att just polismästaren var den som delgav henne beslutet, och dessutom i hennes hem, ansågs särskilt förnedrande eftersom han förknippades med efterhållandet av tiggeri och prostitution.

Löste mordet på Gustav III

Den polisinsats som Liljensparre framför allt blivit ihågkommen och beundrad för är utredningen av mordet på Gustav III. Enligt Liljensparre själv var attentatsmannen Anckarström identifierad åtta timmar efter att skotten fallit på operan.

Skytten lämnade kvar sina pistoler när han flydde från brottsplatsen och Liljensparre lät snabbt höra alla pistolsmeder i staden, varav en kunde konstatera att det var samma pistoler som Anckarström tidigare lämnat in hos honom för reparation.

Därmed var dock inte polismästarens arbete avslutat. Det anonyma varningsbrev som kungen hade fått kort innan attentatet visade att det inte var en ensam mans gärning, utan att flera hade känt till planerna.

80 personer bakom Anckarström

Under veckorna efter mordet ska Liljensparre ha arbetat nära nog dygnet runt med att identifiera, arrestera och förhöra de som varit inblandade i komplotten. Han hittade uppgifter om uppemot åttio personer som haft kännedom om sammansvärjningen, varav de flesta tillhörde rikets högsta skikt.

Under arbetets gång ändrades ärendet från att gälla ett mordförsök till att handla om ett fullbordat mord. Efter att ha varit sängliggande i tretton dagar avled Gustav III den 29 mars 1792.

Den 30 mars ska kungens bror, hertig Karl, ha givit order om att polisen skulle avsluta sina efterforskningar. Enligt dagboksförfattaren Ludvig von Hausswolf ska hertigen ha sagt att han nu ”klipper av hela härvan”, eftersom den var ”så lång och trasslig, att man ej visste, var ändan skulle finnas”.

Vissa tror dock att hertig Karl lät avbryta utredningen just därför att han mycket väl visste var ändan skulle finnas, nämligen hos honom själv.

Kungliga poliskammaren kvar

Efter kungens död blev situationen mer komplicerad för Henric Liljensparre. Till en början lyckades han komma på god fot med hertig Karl, som i praktiken tog över styret av riket eftersom kronprinsen ännu var omyndig.

Snart kom dock hertigens förtrogne Gustav Adolf Reuterholm in i bilden och med tiden skulle nästan alla ur kretsen kring Gustav III komma att förlora sina positioner, så även Liljensparre. Kungliga poliskammaren levde dock kvar med nya polismästare.

Myndighetens namn fanns kvar ända till 1898, men 1850 kom den att reformeras i grunden. Uppdelningen mellan polis och stadsvakt avskaffades, den patrullerande polisen fick enhetliga uniformer och huvudstaden fick en polis i ordets moderna mening.

Även spionverksamheten levde kvar, men kom under 1800-talet att i större grad skiljas från den ordinarie polisverksamheten.

Publicerad i Populär Historia 4/2014