Historisk konst på drift

Konst har stulits i alla tider, både i krig och fred. Även idag försvinner mycken konst på illegal väg. Ur världens främsta museer stjäls kända konstve

25 maj 2001 av Folke Schimanski

Konst har stulits i alla tider, både i krig och fred. Även idag försvinner mycken konst på illegal väg. Ur världens främsta museer stjäls kända konstverk; i det nu befriade Östeuropa befrias också kyrkor och slott från sitt innanmäte. Sedan kolonialismen satte fart har tredje världen, från Mexiko till Polynesien, utsatts för en exempellös skövling av konst- och kulturskatter.

När tullmurarna nu mjukas upp inom EG-området, får de professionella tjuvarna och deras uppdragsgivare ett särdeles lätt jobb att förflytta konstföremålen till en obekant adressat. Vad som nu sker i Östeuropa, där gränskontrollen blivit slappare, utgör ett varnande exempel. Tjeckien och Polen är särskilt utsatta länder för konsttjuvar, bland annat därför att säkerhetsanordningarna i det forna östblocket är synnerligen bristfälliga. Från Sternbergpalatset i Prag försvann för två år sedan fyra picassoverk på två minuter.

Men de största konststölderna förövades för bara några år sedan i Gardnermuseet i Boston och van Gogh-museet i Amsterdam. I det senare fallet försvann tjugo av mästarens verk i bästa rififistil – tjuvarna hade klätt ut sig till poliser.

Ett veritabelt tjuvgodsmagasin är faktiskt Skokloster slott. Här finns det gott om klenoder, som norpats på Kontinenten under de många krig Sverige förde under sin glansfulla stormaktstid. När man som president Havel – mest på skämt – uttalar en önskan att återfå Codex Giganticus från Kungliga biblioteket i Stockholm, blir vårt lands kulturvårdare mycket störda. Att återlämna tjuvgods från gamla krig till deras rättmätige ägare är inte brukligt, hävdar de kategoriskt.

En journalist som specialiserat sig på konstrov i Europa är Günter Wermusch i Berlin. Han har under senare år inriktat sig på vad som skedde under och efter andra världskriget, där det ännu finns en del oplockade gäss eller – för att fortsätta med bildspråket – skelett i garderoben.

Just nu görs stora ansträngningar från tyskt håll att få tillbaka den unika Priamosskatten och andra dyrgripar från ryska lagerutrymmen. Men den grundlige tyske reportern har förstås gått längre tillbaka i historien.

Konststölder och krig – det hör väl ihop?

– Krig har i årtusenden öppnat möjligheter att erövra konstskatter. Krigens historia är också historien om stöld och häleri av konstföremål. De mest slående fallen av plundringar under Nya tiden är "Sacco di Roma" av kejsar Karl V:s trupper 1527–28, bortrövandet av skatter från kejsar Rudolf II:s Prag av den svenske härföraren Hans Christoffer von Königsmarck 1648, och rovet av "Påfågelstronen" från Delhi av persiska trupper 1739. Detta alla tiders mest storartade och kostbara konstverk har i detalj beskrivits av den franske globetrottern Tavernier 1681.

– En miniatyr av den förfärdigades i enlighet med hans beskrivning i början av 1700-talet och befinner sig i Dresdens "Gröna valv". Bara två bitar blev kvar av tronen: diamanten "Kohinoor" bland de engelska kronjuvelerna och den röda diamanten "Shah" i Moskvas Kreml-borg.

När stal man som mest?

– Napoleons rovtåg i Italien och Tyskland utgjorde nog de mest uppseendeväckande konststölderna i historien. De överträffas bara av andra världskriget och dess efterdyningar.

Nazisterna var ju alla tiders värsta konsttjuvar.

– Nazisternas strategi var av ett särskilt slag. På västfronten, särskilt i Frankrike, blev alla judiska församlingar "säkrade". Bara i Frankrike drabbades 303 samlingar med 31 000 konstföremål (däribland 5 281 tavlor). De återfanns till största delen efter kriget av amerikanerna.

– I Polen ägde regelrätta plundringar rum. I Sovjetunionen befattade sig "Waffen-SS-bataljonen för speciella ändamål" under major von Künsberg med konststölder. Tvärtemot gängse uppfattning rörde inte Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg (ERR) statlig sovjetisk konst-egendom. Det som ERR i själva verket anklagas för, är i realiteten evakueringar av konstskatter från frontområdena.

Den störste konsttjuven var väl Göring...

– Ja, Hermann Göring hade ambitionen att besitta Europas största konstsamling. I Paris försökte han att kringgå "Führervorbehalt", enligt vilken de mest värdefulla av de konfiskerade konstskatterna skulle tillfalla Hitler. Men det mesta köptes upp av riksmarskalken, och det inte alltid med helt legala medel. Så hade han redan tillförsäkrat sig de mest celeb-ra konstverken från aktionen "Urartad konst" för att kunna byta dem mot målningar av renässansmästare i Europa. Samma strategi tillämpade han i Frankrike, där han bytte impressionistiska verk mot renässanskonst. I Holland köpte Göring konstverk mot betalning i form av utresetillstånd för judar.

Har nazisterna medvetet lagt beslag på "urartad konst" för att tjäna sig en hacka?

– Denna fråga är svår att ge svar på. Det finns uppgifter om att de mot slutet av kriget planerade att sälja konstverk från tyska museer i utlandet mot valutaintäkter, som skulle användas för att inhandla vapenmateriel och högst nödvändiga råvaror.

– Till detta kapitel hör också det katastrofala öde, som under rysk bevakning skulle ha drabbat de 411 antika konstverken i luftförsvarstornet Friedrichs-hain i Berlin, idag representerande ett värde av flera miljarder. Men Klaus Goldmann och jag har visat, att tavlorna inte fanns kvar i tornet när det brann. Man kan inte helt utesluta möjligheten att de såldes till utlandet så tidigt som 1943.

– Men det finns också ett annat alternativ. Vi har stött på en transport i mitten av mars 1945, som dessvärre inte finns dokumenterad. Vi har emellertid hittat ett vittne, som eskorterade ett tåg till Magdeburg bestående av sju vagnar lastade med konstföremål. Efterforskningar visar, att denna transport högst sannolikt hamnade i södra Harz, där det ännu finns ett oupptäckt konstlager, närmare bestämt i Nordhausenregionen. En högt uppsatt tjänsteman, som avled 1956, har för sin son – som ännu är i livet – berättat om lagret. Men sonen har glömt namnet på stället...

Det sägs att de amerikanska ockupationstrupperna stal mängder av konst i Tyskland.

– Det är sant, att framför allt amerikaner plockade med sig jättelika mängder av konst. Någon siffra kan dock inte anges. Den amerikanske juridikprofessorn Sol Charneles (avliden 1990) har framlagt bevis för att hans landsmän varit de största tjuvarna efter kriget i Europa.

– Bankiren och hobbyhistorikern Kenneth Alford har trätt i Chaneles fotspår. Hans över 500 sidor tjocka manus hittar ingen förläggare i USA. Jag har läst delar av det, och jag måste säga att håret reste sig på mitt huvud. Men i slutet av 1954 blev amerikanernas konststölder ett legaliserat brott. Då slöt nämligen "de tre stora", USA, England och Frankrike, parisfördragen med Förbundsrepubliken. I dessa avstod regeringen Adenauer från alla tyska förmögenhetsförluster, som uppkommit genom ockupationsmakternas handlingar.

Har inga konstföremål lämnats tillbaka?

– Då DDR under sjuttiotalet erkändes som stat av USA, men ju inte hörde till undertecknarna av parisfördragen, var det möjligt att fram till återföreningen den 3 oktober 1990 kräva tillbaka ett och annat från Amerika. Det gäller bland annat två målningar av Albrecht Dürer, som återbördades till Weimar.

– Till samma kategori hör också återförandet av domskatterna i Quedlinburg. De kostade Tyskland sex miljoner DM, fast deras värde måste sättas till minst 100 miljoner. Sådana restitutioner kommer inte att ske i framtiden.

– Bland det som amerikanerna tog med sig, återfinns 170 verk av nederländska renässansmålare ur den franske juden Alphonse Schloss samlingar. Hitler lät transportera de 333 målningarna i denna samling till München, där den blev utsatt för plundring den 29 april 1945. Genom Chaneles vet jag, att ett stort amerikanskt transportflygplan, som var fullastat med konstverk, under sommaren 1945 flög från München till USA. Skatterna såldes till "ett enda museum", uppgav Chaneles.

– Idén kläcktes av expresident Hoover, och Roosevelt gav klartecken. Hoover behövde pengarna till ett program för hjälp åt världens barn. Konstverken kan härröra såväl från västtyska museer (Bückeburg, Darmstadt, Emden, Frankfurt, Kiel, Köln, Mainz, Pforzheim) som från de av nazisterna "säkrade" museerna i de ockuperade länderna.

Vad och hur mycket lade ryssarna beslag på?

– Det som ryssarna tog med sig mellan 1945 och 1949 från Östtyskland, det är en annan historia. Här handlar det om två miljoner konstobjekt, av vilka tre fjärdedelar återlämnades under Chrustjovs regim mellan 1955 och 1958. Res-ten ligger än idag i hemliga ryska depåer.

Men har inte ryssarna blivit mer benägna att lämna tillbaka konstverk efter kommunismens fall?

– Den ryske kulturministern Jevgenij Sidorov är visserligen angelägen om att lämna tillbaka dem, men i början av april förklarade han sig för "oförmögen att handla". Han måste ta hänsyn till "hökarna", vilka hade åsikten, att det rörde sig om "rättmätigt förvärvade krigstroféer". Dessa hävdar dessutom, att man inte fått tillbaka någonting av det tyskarna tog med sig från Sovjetunionen under kriget. Jag har emellertid tillräckligt med bevis på att ryssarna fick tillbaka det mesta, men likväl fortsätter att kräva saker, som spårlöst försvann i virrvarret efter kriget (framför allt från Königsberg, dit det största lagret av nazisternas stulna och krigsskyddade konstföremål evakuerats).

Givetvis har väl en hel del konstverk blivit direkt förstörda av stridshandlingar?

– Av de i runt tal 8 000 målningar, som en samtysk katalog från år 1965 uppgivit som förstörda, har ungefär 1 500 bevisligen förintats genom händelserna under kriget. Men katalogen är inte komplett och omfattar enbart offentliga samlingar. De privata nämns inte. Men det var just de som blev mest drabbade av amerikanernas och ryssarnas plundringar. Bara i Leningrads Eremitage magasinerades 1957 fortfarande 730 värdefulla konstverk ur östtyska privatsamlingar. 547 av dem var av "okänd härkomst".

– I Weimar har jag spårat upp en verklig tragedi. Industrimannen Krebs, som dog 1941, hade på sitt gods vid Weimar 103 målningar och ungefär 30 skulpturer av franska och tyska impressionister (van Gogh, Gauguin, Degas, Manet, Monet, Cézanne, Pissarro, Corinth, Liebermann etc), vilka han höll gömda för nazisterna i ett kassavalv.

– Ryssarna bröt sig in i valvet 1946 och tog hand om skatten (i dagens värde motsvarar den över en miljard mark). I juli 1957 kunde man ännu påvisa, att 78 målningar befann sig i Eremitaget. Jag skall gå in på saken närmare i en artikel i tidskriften Die Zeit.

Har den ökända ryska maffian försökt att slå mynt av situationen?

– För bortförandet av konstverken sörjde i Östtyskland den ryska "trofékommissionen". Resten stals av vanliga sovjetsoldater. Deras efterkommande försöker idag att mångla ut de privata krigsbytena på den västeuropeiska marknaden.

– Ett slående exempel var i april 1992 ett konstverk av den gamle holländske mästaren Joachim Wtewael (1566–1638), "Den heliga familjen med den helige Johannes och Elisabet och änglar", som Sothebys försökte auktionera ut för motsvarande 1,5 miljoner mark. Efter en protest från slottsmuseet i Gotha, varifrån en rysk general stulit tavlan 1945, måste Sothebys dra tillbaka både tavlan och auktionskatalogen.

Vad har hänt med den berömda priamosskatten som arkeologen Schliemann fann vid Troja och som hamnade på "museumsön" i Berlin?

– En del av priamosskatten skall – enligt Sidorov i februari 1993 – befinna sig i Moskvas närhet. Den inventarielista som utlovades "inom 8–10 veckor" har ännu inte levererats. Det är mycket märkligt. Vart har den andra delen tagit vägen? Här finns några mycket egendomliga omständigheter, som jag för närvarande inte vill beröra.

Vad tror ni om det ryktbara bärn-stensrummet på Tsarskoje Selo, som tyskarna fraktade till Königsberg?

– I min bok "Die Bernsteinzimmer-Saga" (Sägnen om bärnstensrummet, Links Verlag 1991) yttrade jag en del tvivel om att bärnstensrummet skulle ha förintats av sovjetiska trupper sedan de erövrat Königsberg den 9 april 1945 (se Populär Historia 2/91). Under tiden fick jag reda på att bärnstensrummet vid denna tidpunkt hade flyttats ut till en hittills oupptäckt bunker nära Königsberg. Klaus Goldmann och jag har erhållit ett flertal samstämmiga vittnesutsagor som pekar dithän (däribland en från Australien!). Vi skall i år åka till Königsberg. Mina efterforskningar tyder definitivt på att bärnstensrummet blev kvar där.

Men det finns också små solskenshistorier...

– Konsthallen i Bremen flyttade 1943 sina värdefullaste tillgångar, däribland 50 målningar, 1715 teckningar av gamla mästare (50 stycken enbart av Dürer) och ungefär 3000 grafiska blad till slottet Karnzow i Brandenburg.

– Slottet tillhörde en greve von Königsmarck, vilken en vecka efter ryssarnas ankomst gick och dränkte sig. När ryssarna avtågade från slottet den 17 juli 1945 hade de plundrat allt. Bara 12 målningar (av vilka två var ohjälpligt förstörda) och ett par dussin grafiska blad återstod.

– I en skogsdunge nära Karnzow hittade man i november 1946 en väska innehållande några fullständigt nerruttnade teckningar av Rubens, Hans Baldung Grien och andra kända konstnärer. Fragmenten av dessa bevaras numera kärleksfullt i en mapp i Bremen med påskriften "Ruiner", fastän de blivit komplett värdelösa och man till en del inte ens vet, vem som skapat dem.

– Sommaren 1989 dök en Viktor Baldin, pensionerad direktör för Moskvas Sjtusjevmuseum för rysk arkitektur, upp i Bremen och sade att han 1945 som kapten i sovjetarmén tagit med sig 362 teckningar och två målningar (en Dürer och en Goya) från Karnzow. Han ville lämna tillbaka dem men var förhindrad att göra det. En del av dem ställdes ut i Eremitaget 1993.

– I mars 1993 kom en 90-årig man till tyska ambassaden i Moskva utan att tala om vad han hette och överlämnade 101 objekt från bremensamlingen. Av min kollega i Moskva, Grisja Koslov, erfor jag, att även den gamle mannen vistats som officer på Karnzow. Genom åren har man fått vetskap om att minst 200 konstverk till, framför allt teckningar av de största konstnärerna i historien, magasinerats i Moskvas Pusjkinmuseum och i Baku. Siegfried Salzmann, direktör för konsthallen i Bremen, har lovat ryssarna att han i händelse av ett återlämnande i sin tur skulle överlåta några värdefulla originalteckningar.

Det som nyligen skett i Irak och det som nu sker i före detta Jugoslavien – är inte det exempel på mycket värre massakrer av konst och kultur än det vi hittills talat om?

– Förstörelsen av konstskatter, men framför allt också av oersättliga historiska byggnadsverk (Dubrovnik) har inte alls nämnts i krigsrapporteringen. Och vi vet till dags dato inte, vilka skatter som förintats i Irak; där befann sig som bekant vår civilisations vagga. Men att jämföra dessa aktuella exempel med förstörelsen under andra världskriget är kanske att ta i. Den var utan tvivel större – tänk bara på bombardemangen av nästan alla tyska storstäder, den meningslösa förstörelsen av den tyska konstmetropolen Dresden eller förintandet av tsarpalatsen kring Leningrad och den urgamla staden Novgorod. Säkert är att varje krigskonflikt decimerar en del av det kulturarv som tillhör mänskligheten.

Publicerad i Populär Historia 4/1993

Kanske är du intresserad av...

Läs också